Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! Del 3 Ukraina firar 30-årsdag

 

Ukraina vaknar idag efter gårdagens firande av 30 år som självständig stat. En dag som började med solsken över Kiev men avslutades med ett häftigt regnfall över de som fortfarande firade strax före midnatt. Officiell slogan för firandet har varit “You are my only one.”

I Kiev fanns scener riggade på olika platser och en avslutande och tv-sänd show på Olympiastadion rundade av festligheterna. Under min promenad genom centrala staden noterade jag till min glädje att många gjort dagen till en familjefest och en hel del hade egen pic-nic i parker och det gick inte att ta miste på stoltheten och glädjen över självständigheten. Mina många finska vänner här kände starkt igen känslan från sin egen självständighetsdag den 6 december. Detta är lätt att sympatisera med. Den kändes helt igenom djupt liggande och fylld av glädje, utan uttryck av agg mot andra eller annan antagonism. Den kändes också inkluderande, oavsett språk eller nationalitet (i den mening som är vanlig här, dvs. etnisk nationalitet).

Foto: Hans Wåhlberg. Kiev på fötter för att fira 30-årsdagen.

Militärparad huvudnumret

Den stora parad som hölls på stadens paradgata Chresjtjatyk saknade däremot helt civila inslag. Mer än 5000 soldater ur 400 militära enheter marscherade gatan fram, under rop av slogans, en mängd stridsflygplan vrålade fram lågt över åskådarmassorna och ett stort antal tanks, missiler och andra militära fordon dundrade i svansen på militärparaden. Det sägs här att gatan måste repareras i efterhand eftersom den egentligen inte håller för denna mängd av tunga fordon. Även utländska enheter deltog, bland andra nio Nato-länders samt mindre enheter från Finland och Sverige.

Foto: Hans Wåhlberg. Paraden som en stor åskådarmassa bevittnade saknade i stort sett helt civila inslag.

Hela firandet lär kosta många miljoner dollar och den militära paraden lär utgöra en hel del av denna summa.

Jag är ingen vapenexpert men enligt uppgifter i Kyiv Post fanns ukrainska bepansrade fordon som Bars-8, Kozak-2, BTR-3 och BTR-4 samt tanks av modell T-84. Dessutom ett antal amerikanska Humvees och antitank-missiler av modellen FGM-148.

Foto: Hans Wåhlberg. Tanks, artilleripjäser och tunga militärfordon dundrade fram över Chresjtjatyk.

Artilleripjäser av modellerna 2A36 Giatsynt-B och 2A65 Msta-B segade sig också fram i slutet av paraden samt missiler av modellerna Vilkha, Buk-M1 och S-300 samt den nyproducerade Neptun-missilen för sjökrigföring.

Många fordon/flygplan har dock tillverkats under Sovjet-tiden, enligt Kyiv Post.

I luften fanns helikoptrar av typen Mil Mi-8s and Mi-14s, samt Mi-24. Dessutom en ny modell inköpt från Frankrike, Eurocopter EC225. Därtill Antonov-plan av modellerna An-26, An-70, An-72, samt vattenbombaren An-32. Utöver dessa också Illiyshyn Il-76, strids/bomb-flygplanen Sukhoi Su-25, Sukhoi Su-24, Sukhoi Su-27 och Mikoyan MiG-29, samt det gigantiska civila transportplanet Antonov An-225 Mriya, som lär vara det största i världen av sitt slag.

Utöver dessa deltog också slovakiska flygvapnets helikoptrar Sikorsky UH-60 Black Hawk samt Typhoon-plan från brittiska Royal Air Force.

Hela spektaklet påminde starkt om det sovjetiska/ryska firande av Segerdagen 9 maj. Det var också mer eller mindre uttalat att syftet är att visa musklerna för den stora grannen i öst. 

Foto: Hans Wåhlberg. En del av alla militärfordon som rullade i militärparaden.

Internationella delegationer och Crimean Platform

På hederstribunen satt delegationer från ungefär nationer och andra internationella organisationer. Tunga namn som Angela Merkel och Emmanuel Macron fanns dock inte med.

Dagen före hade också flera företrädare för olika nationer deltagit i vad som kallas Crimea Platform. Ett möte som resulterade i ett gemensamt uttalande som fortsatt fördömde den ryska annekteringen av Krim, eller ”ockupationen” som det formuleras i uttalandet. Dessutom ”militariseringen av halvön, brott mot mänskliga rättigheter och den fria rörligheten inom regionen. Det ställdes också krav på Ryssland att engagera sig konstruktivt i Crimea Platforms aktiviteter.

EU:s ”president” Charles Michel lovade att EU skulle stå emot alla överträdelser av internationell lag. The Guardian konstaterar dock lakoniskt att “in truth, the Russian annexation is a fait accompli that no one expects to be reversed”.

Beslutet från USA:s sida att inte vidta några åtgärder för att stoppa Nordstream 2 har irriterat Ukraina och president Zelenskij under sommaren. I presidentens högtidstal, som exponerades på storbildsskärmar och sändes i tv innan militärparaden, fanns också en sorts markering som troligen adresserade den här besvikelsen över EU:s och USA:s passivitet i frågan, samt över de krav som ställts från dessa för medlemskap i EU och Nato. Han sa bland annat, översatt till engelska på presidentens hemsida:

”We are descendants of a powerful country that was the center of Europe. But we should not only feel accordingly. We must behave accordingly […] I devote a lot of time to the glorious past so that we can all finally believe in ourselves in the future and build a powerful state together. What is a powerful country? A country that dreams ambitiously and acts decisively […] That is why, for the first time in 30 years, Antonov is building three planes for the state. New tanks and helicopters with Ukrainian blades are being built for the army this year. A powerful country is reviving its naval fleet, naval bases and building corvettes. A powerful country is a country that adopts a missile program for 10 years […] Such a country becomes a NATO partner with enhanced opportunities. Such a country will be officially supported by others when it applies to join the EU. But if it is such a country, it won’t need to ask for an invitation, others will invite it.”

Kontinuiteten ett andra tema

I våras skrev jag en B-uppsats i historia om en utställning som exponerats på Självständighetstorget Majdan under året, ”The Century of the Undefeated”. Med uppsatsen ville jag visa hur en ung nation kan göra för att skapa ett narrativ om nationen som sträcker sig längre bak än den formella självständigheten. Utställningen, som anordnades av Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, fokuserade mycket på tiden 1917–1921, och gjorde en tydlig koppling till modern tid, Euromajdan och den moderna ukrainska armén. Detta tycks vara ett tema som anammats också av arrangörerna av 30-årsfirandet.

Det här temat som knyter an till det som här kallas frihetskriget och bildandet av Ukrainska Folkrepubliken (UPR). Efter att tidigare ofta gått tillbaka till OUN/UPA och deras kamp för självständighet, som innebar allians med Nazityskland och strider mot Sovjet men senare även mot sina tidigare allierade tyskar verkar fokus nu ha vridits till den kortlivade republik som utropades i samband med första världskrigets slut och åren därefter fram till 1921.

Under militärparaden igår presenterades ett militärt marschsteg som ska ha använts av UPR-armén 1918.

Nationalmuseet för Ukrainas historia under andra världskriget [Sic] har en utställning med titeln "För Ukrainas frihet!” med hjälp av bland annat amerikanska bidragsgivare. Den berättar om den ukrainska arméns historia under frigörelsekriget 1917–1921. Enligt programpresentationen ska den ”vittna om livslängden, kontinuiteten och den starka historiska kopplingen mellan den moderna generationen av försvarare i Ukraina och deltagarna i den ukrainska revolutionen 1917–1921.

En fotodokumentärutställning, "Art of the Free: Artistic Aesthetics of the Ukrainian Revolution 1917–1921", tillägnad konstens utveckling under den ukrainska revolutionen 1917–1921 ägde också rum den 20 augusti.

President Zelenskij ägnade också en del av ovan nämnda högtidstal åt historiska kopplingar med temat kontinuitet. Bland annat detta:

” [And] it is fairer, in my opinion, to say: the 30th anniversary of the restoration of Ukraine's independence! Because on August 24, 1991, Ukraine restored its statehood. Our Constitution is 25 years old. But our Constitution is 311 years old. Written by Pylyp Orlyk (se min not längst ned), it is finally at home, and everyone can see it in St. Sophia Cathedral. We are a young family from the glorious dynasty of Kyivan Rus’ - Ukraine. We consider the year of Kyiv's foundation to be its starting point. The capital of Kyivan Rus’ - Ukraine, which is rightly called the city where it all begins. We will never give anyone a single stone of our history again, we will not allow "occupying" any page of our history, "annexing" our writers, our scientists, our athletes, our heroes who defeated Nazism.”

Foto: Hans Wåhlberg. President Zelenskij träder in på scenen och storbilds-tv:n.

Folkets högtidsdag

Den militära maktdemonstrationen till trots upplevde jag, som sagts i inledningen, också en folklig glädje och stolthet över självständigheten. Den kändes äkta och inte vänt mot det förflutna utan i högre grad till nuet och med en tillförsikt inför framtiden som berörde. Detta var också folkets dag och varken jag eller någon annan har rätt att nedvärdera den glädjen och den sortens patriotism. Förhoppningsvis är den något att bygga på för den ukrainska staten.

Foto: Hans Wåhlberg. Ukrainas framtid bör vara en inkluderande patriotism.

Det kändes också positivt att president Zelenskij i sitt högtidstal även berörde folket på ett inkluderande sätt. Han betonade att landets styrka låg också hos medborgare av alla nationaliteter, varvid han räknade upp de största. Märkligt nog fanns finnar med i uppräkningen, vilket kanske hade att göra snarare med den gemensamma historien som rysk provins (?).

Alla foton ovan: Hans Wåhlberg. Folket firar i Kiev.

Om Ukraina ska gå en ljus framtid till mötes bör enigheten prioriteras enligt mitt sätt att se det. Det handlar förstås i första hand då om de etniska ryssar som utgör den största minoriteten och som är de som främst representeras i utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Det är dessa som måste lockas tillbaka och inlemmas i ett Ukraina som kan stå starkt emot alla utländska influenser. Det må innebära tillhörande av internationella organisationer som EU eller Nato men i så fall med folkets goda vilja. Den finns inte riktigt idag, som jag tror jag visade i mitt förra inlägg. De avgörande val som måste göras bör inkludera alla ukrainska medborgare, även de som idag befinner sig i provinser som utropat sig självständiga. Annars riskerar landet att slitas sönder för alltid, eller åtminstone för en lång tid framöver. Det kommer att krävas kompromisser och eftergifter såväl från rysk som ukrainsk sida. Självständighetsdagen gav tyvärr inga goda tecken från den ukrainska statens sida då den militära styrkan framhölls så kraftigt och dominant.

Folket på Kievs gator gav däremot tillräckligt med syre för att hålla en fredlig utveckling vid liv. Låt oss hoppas att en sådan kan bli möjlig. För det ukrainska folkets skull.

 

 

Not om Pylyp Orlyk: Orlyk var kosack-hetman och efterträdde Ivan Mazepa som allierade sig med Sverige och Karl XII inför slaget vid Poltava 1709 och som flydde med sina överlevande kosacker tillsammans med svenskarna till Bender. Där skrevs konstitutionen som också angav Sverige som beskyddare av det självständiga Ukraina som man hoppades skulle bli verklighet i framtiden. Orlyk gav sig senare av tillsammans med svenskarna och ett antal av kosack-krigarna till Sverige (kalabaliken i Bender) och slog sig ett tag (1716–1719) ned i Kristianstad. Själva konstitutionen har sedan dess legat i Sverige och senast i Riksarkivet i Stockholm från vilket den nu har transporterats till Kiev. Tydligen för att stanna där, åtminstone enligt president Zelenskij.

 

Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! – Del 2 Vad tycker ukrainaren?

 

Ukraina fyller 30 år som självständig stat den 24 augusti och det ska firas rejält, särskilt av militärer har vi förstått som bor i centrala Kiev.

Jag tänker att det finns massor att skriva om Ukrainas 30 år men jag har tänkt hålla mig kort. I ett tidigare inlägg gav jag en ytlig beskrivning av utgångsläget 1991. Denna gång blir det några glimtar av vad ukrainaren själv tycker och förväntar sig av framtiden.

De erfarenheter jag gjort personligen av samtal med folk i landet (har bott här i omgångar, både i västra Ukraina och i Kiev under ett antal år) är i huvudsak två. Den första är att unga människor med högre utbildning eller yrkeskunnighet säger att det är hopplöst att komma nån vart i Ukraina och vill söka sig utomlands om det går. En del av dem har redan gjort det och är delvis förklaringen till befolkningsimplosionen från 55 miljoner 1991 till 45 miljoner idag. Den andra är att äldre ukrainare (de som var vuxna vid självständigheten 1991) påfallande ofta (nästan alltid) säger att det var bättre under Sovjetunionen på den direkta frågan. Jag har många gånger förvånats då svaret kommit även från folk i västra delen av landet (som är känt för att vara Sovjet-kritisk minst sagt) och från egna företagare och andra som kunnat förväntas vara mindre positiva till Sovjetunionen.

Det här är inte den bild vi får av media i Sverige eller andra länder i västra Europa, tänker jag. Där finns en enkelspårig uppfattning att hela landet stod på Majdan i Kiev 2013/14 och krävde inträde till EU och Nato. Läget visar sig vara betydligt mer komplext och tecknen på det finns att läsa i opinionsundersökningar utförda av ukrainska institut.

Om viljan att gå med i EU och Nato

Enligt Unian/Kyiv Post är det knappt hälften av befolkningen (49 %) som vill att Ukraina ska bli medlemmar av EU. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap. Det bygger på en opinionsundersökning från oktober 2020. Den visar dessutom att det endast är lite drygt 40 % som vill att Ukraina ska bli medlem av Nato.

Den här undersökningen har dessutom inte kunnat utföras i de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk samt Krim med 6–7 miljoner invånare så om vi utgår ifrån att övervägande delen där är negativa till EU så skulle resultatet bli ännu mer frapperande EU-negativt respektive Nato-negativt. Efter att ha vänt upp och ned på Majdan-torget 2014, jagat den folkvalde president Janukovytj på flykten och provocerat Donbass-bor och Ryssland så pass att det utlöste väpnad konflikt och splittrade landet så kunde man kanske förvänta sig en mer entydig bild. Hela 13,8 % vill istället att Ukraina ansluter till det ryska handelsinitiativet EAEU, medan drygt 27 % vill att Ukraina håller sig utanför båda allianserna och 10 % inte vet vad de ska svara. Hur som helst ingen övertygande beslutsamhet hos ukrainska folket.

Vad gäller Nato är opinionsläget än mer tveksamt för att inte säga negativt. 41 % säger sig visserligen vara positiva till Nato-medlemskap. Men 13 % vill istället att Ukraina ansluter till den ryskledda säkerhetsalliansen CSTO och hela 37,1 % vill att Ukraina ska förbli neutralt. Den sistnämnda siffran har ökat med tre procent sedan april 2020 och gör att mer än hälften av befolkningen är emot Nato-medlemskap. Trots detta har president Zelenskij drivit frågan hårt i samtal med utländska kollegor och lär ha frågan högt (högst?) upp på agendan när han möter Joe Biden den 30 augusti.

Idag, 23 augusti, kommer företrädare för ett flertal länder för att delta i The Crimean Platform Summit som är presidentens initiativ för att, enligt en talesman för presidenten, utfärda en deklaration från mötesdeltagarna samt ta fram en koordinerad plan för att få slut på ockupationen av Krim. Själv tror jag att Nato-planerna måste läggas på is för att detta ska kunna ske utan blodsutgjutelse. Ryssland kommer aldrig att acceptera att deras marinbas i Sevastopol som funnits där i över 200 år riskerar att hamna under Nato-kontroll. Det är enda skälet till annekteringen, som jag ser det. Detta lär knappast vara vad mötet idag kommer fram till.

Vill man vara riktigt cynisk kan man också påpeka att det finns goda skäl för Ukraina att hålla konflikten i Donbass igång. För vem tror att USA är intresserat av Ukraina om det inte är som fiende till Ryssland? I tidningarna de senaste dagarna har det uttryckts oro för USA:s sätt att ”överge” Afghanistan och det spekuleras i om de kan komma göra samma sak med Ukraina. Om detta skriver också Atlantic Council. Ironiskt nog är just detta också något som används från rysksida för att få Ukraina mindre USA-vänligt.

President Zelenskij har också vädrat missnöje med västländerna, bland annat i en intervju med Washington Post där han uttrycker vikten av ett Nato-medlemskap som försvar mot Ryssland, men samtidigt att han är medveten om att Putin klart uttryckt att just det, för Ryssland, utgör ”the Red Line”.

Ukrainsk identitetskris (?)

Nyligen sa Vladimir Putin att det ryska och ukrainska folket egentligen tillhör samma stam, egentligen är ”samma folk”. Detta gav en motreaktion från många ukrainska journalister, politiker och forskare som hävdade att det ukrainska folket är ett distinkt eget. Men när ett opinionsinstitut ställde frågan till ukrainare visade det sig att hela 41 % höll med Putin om just detta.

Kritiker mot undersökningen påpekar att frågan var formulerad som två påståenden. Enligt Kyiv Post formulerad som följer, det vill säga OM…:

”Russians and Ukrainians are one nation and belong to the same historical and spiritual space”?

Den visar hur som helst att det finns en tvetydighet hos många ukrainare hur de ska förhålla sig till sitt stora grannland i öst. En 66-årig vaktmästare jag talade med för några dagar sedan uttryckte det så här, medan han slog högernäven i vänstra handflatan:

”Kekkonen var en klok man. Han kunde hantera ryssen. Vi har inga kloka politiker. Det är bara bom-bom”.

Det här är också något som makthavare i Ukraina måste ta med i beräkningen när reformer ska klubbas. Hur ska nationen kunna bli enad och vad är kittet som ska hålla ihop det? Det har varit olika inställningar till frågan och mycket konfrontativa attityder mot minoriteter, inte bara ryssar utan också ungrare exempelvis. President Zelenskij valdes delvis för att han själv är uppvuxen i östra Ukraina och har ryska som modersmål samtidigt som han är ukrainsk patriot. Det är många som är besvikna på hans införande av språklag som föreskriver att butiksägare måste påbörja alla konversationer på ukrainska. Inte minst här i Kiev är det allra vanligast att affärsspråket är ryska och det är just den här sortens symbollagar som retat ”vanligt folk” tidigare och som delvis ligger bakom missnöjet med Zelenskij, som jag har skrivit om tidigare. I en undersökning i slutet av 2020 ”utsågs” han till och med till ”Årets Looser”.

Missnöjets Ukraina

Protester dagligen mot än det ena och än det andra är något som präglar dagens Ukraina och jag har själv bevittnat ett otal demonstrationer och protestmöten under den tid jag spenderat i Kiev.

Hur mår egentligen ukrainaren? Hur mår alla de med orangea västar som sopar gatorna eller de gamla tanter som drygar ut pensionen med att sopa golven i butiker; alla de ”väktare” som möter vid porten till arbetsplatser och butiker eller som bevakar parkeringsplatser och lyfter bommar och koner dag ut och dag in; de som knegar på byggarbetsplatser upp till 16 timmar om dagen för att få ihop till levebrödet och med ett minimum av säkerhetsföreskrifter; de som lever i provinsen långt från Kiev och med vägar fulla av hål och en ekonomi som stagnerat eller befinner sig på ett sluttande plan; alla de pensionärer som försöker få pensionen på i snitt drygt tusen kronor per månad, osv. ?

Svaret beror förstås på hur frågan ställs och mäts. Men i ett inlägg om läget i Ukraina redovisade jag en del opinionsundersökningar där det bland annat visade sig att ukrainarna skulle vara förvånansvärt nöjda med sin situation i Ukraina. I våras kom dock den årliga FN-undersökningen World Happiness Report som istället visade att Ukraina låg på 110:e plats av 149 länder bland ”världens lyckligaste”, en placering efter Irak. Det är visserligen några snäpp upp från året före då Ukraina intog 133:e plats, strax efter Tchad som då var det land i världen som hade högst hungerkris.

Missnöjet rör inte bara det materiella utan också med vanstyre bland inkompetenta politiker, lokalt som nationellt, och korruptionen som griper omkring sig bland alla samhällslager. Unga flyr landet och de som är kvar suckar uppgivet och härdar ut, alltmedan den lågintensiva konflikten i öst tröstlöst fortsätter.

Just korruptionen kanske är det som hämmar landets utveckling mest. Som statsvetaren Bo Rothstein nyligen påpekat inverkar en djup korruption befolkningens tillit till makteliten och därmed den egna viljan att följa lagar och betala skatter. Något som underminerar känslan av enhet, trygghet och förnöjsamhet hos folket. Samt inte minst politikerförtroendet.

Enligt en opinionsundersökning utförd av Kyiv International Institute of Sociology som publicerades den 30 december 2020 hade president Zelenskijs parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet vid valet 2019, rasat i förtroende hos folket och största parti då var Oppositionsplattformen – För Livet som skulle fått 23,1 % av rösterna vid ett val när mätningen gjordes i slutet av 2020. Ett parti som annars beskrivs som pro-ryskt.

Detta parti har Zelenskij sedan dess bekämpat med rättsliga medel och anklagelser mot ledande partiföreträdare för landsförräderi och förskingring. Dessutom har tv-kanaler och andra medier som drivits av dessa företrädare förlorat sina licenser att sända. Signaler till nära en fjärdedel av väljarna att deras åsikter inte räknas och kan tystas av den som sitter vid makten. Så har det förvisso alltid gått till i Ukraina som är något av världsmästare på att driva politik i rättssalarna och använda rättssystemet för egen vinning. Det var bara det att Zelenskij och Folkets Tjänare fick makten delvis med löftet att komma tillrätta med just detta.

Foto: Hans Wåhlberg. En av alla missnöjesdemonstrationer jag bevittnat. Ett tecken på desperation och politikerförakt är "gatans parlament".

Ukraina 30 år

Nu ska landet alltså fira 30-årsdagen av sin självständighet imorgon. De allra flesta ukrainarna är ändå stolta över sitt land vågar jag påstå, men önskar en förändring till det bättre på de flesta plan. Själv möter jag mängder av trevliga människor och i synnerhet hoppfulla unga som jag önskar allt gott. Så firandet får gärna bli ett glädjefyllt evenemang där landets befolkning knyts samman med några stygn extra.

Dessvärre är programmet mer fyllt av militär styrkedemonstration än folkliga kulturevenemang och underhållning. I flera dagar har det övats och 4500 soldater har trampat gator och ropat slagord, militärfordon rullat på samma gator, krigsflygplan har lågsniffat över husen, och fallskärmshoppare dinglat genom luften. Imorgon ska jag ut och titta på själva evenemanget och kommer att rapportera hur det sett ut.

Alldeles oavsett detta önskar jag Ukraina allt gott i framtiden och hoppas att det finns en vilja till fred snarare än fortsatt konfrontation. Landet behöver vänner både i väst och öst. Här finns mycket att komma till rätta med, men också en stor potential.

 

 

 

Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! – Del 1

 

Den 24 augusti firar Ukraina sitt 30-årsjubileum som självständig nation. En mycket efterlängtad tilldragelse hos de flesta invånarna vågar jag säga även om en betydande del ryssar befolkade (och befolkar) landet och även om många också föredrog ett bevarat Sovjetunionen. Det är slående hur äldre personer man mötet här i Ukraina, även i Kiev och i västra delen av landet, ofta säger att allt eller det mesta var bättre i Sovjetunionen. Bara den senaste månaden här i landet har jag stött på minst fyra personer som spontant uttryckt den här åsikten som svar på en direkt fråga om det var bättre då än nu. I mitt nästa inlägg tänker jag gå igenom mer välgrundade belägg för vad ukrainarna tycker.

Jag tänker inte skriva om konflikten i Donbass eller om Euromajdan. Om detta är det skrivet spaltmil och skulle kräva hela böcker för att täcka.

Jag vill istället försöka återge lite av Ukrainas läge vid självständighetsdagen 24 augusti 1991 och utvecklingen sedan dess. Det blir tre inlägg och i detta första inlägg börjar vi 1991 och förväntningarna som då fanns på framtiden. I det andra inlägget försöker jag sammanfatta och kartlägga hur ukrainarna mår idag och vad de tycker, vad de ser för framtid egentligen. I det sista inlägget rapporterar jag lite från själva jubiléet den 24 augusti. Ett jubileum som av övandet att döma verkar främst bli en stor militäruppvisning. På huvudgatan Khresjtjatyk har 4500 soldater trampat omkring i marschkolonner och ropat slagord, kanoner har skjutit salut, krigsflygplan har brakat genom luften tätt över husen och fallskärmshoppare dinglade just i luften högt ovanför huset där jag bor. Det övades i onsdags och så även idag, som är 20 augusti. Vi får se vad det blir av det i sista inlägget alltså.

Foto: Hans Wåhlberg. Några av de över 4000 soldater som övade i onsdags inför den stora dagen 24 augusti.

Men låt oss börja från början.

Utgångspunkt för Ukraina 1991

Ekonomen Pekka Sutela skrev för snart tio år sedan om Ukrainas utgångsläge 1991 i en artikel publicerad av Carnegie Endowment for International Peace.

Jag citerar:

“When Ukraine became independent in 1991, there were expectations that it would in the near future become a wealthy free market democracy and a full member of the European and Euro-Atlantic communities […] Ukraine never fulfilled those expectations. Instead, it is seen as an underachiever, sometimes as a sick man of Europe […]”.

Många har påpekat att Ukraina hade ungefär samma utgångsläge som Ryssland och god potential att bli en välmående stat som självständig nation. Riktigt så bra var det kanske inte 1991, om man får tro Sutela:

“In 1991 Ukraine was one of the poorest Soviet republics. Statistics for the time are notoriously uncertain, but the best ones available show Ukraine’s GDP at just $1,307 per capita. Only Azerbaijan, Georgia, Kyrgyzstan, Tajikistan, and Uzbekistan lagged behind Ukraine; even Moldova and Turkmenistan, generally regarded as very poor Soviet republics, were ahead of Ukraine”.

MEN landet stod och står för en väsentlig del av världens veteförsörjning och är också stora solrosproducenter, råvara för matolja. De hade också många och stora industrier, kolgruvor och andra naturresurser, framför allt i östra regionen Donbass. I en artikel i Kyiv Post framför Veronika Melkozerova en hel del intressanta punkter som förklarar vad som hände i Donbass efter 1991 och hur detta, menar hon, varit bestämmande för Ukrainas framtid; ”[…] It defined Ukraine´s future”.

Hon fortsätter:

 “After decades of Russian influence, as well as indifference and corruption by Ukrainian authorities and local business elites, many economically desperate Donbas residents grew alienated from Kyiv’s central government — or perhaps never accepted its authority since the start of independence in 1991. Similar resentments were expressed on the Crimean peninsula, also heavily influenced by Russia”.

Det ligger mycket i detta som jag ser det.

Korruption och oligarkvälde

Med stor och överlag väl utbildad befolkning och de ovan beskrivna tillgångarna förväntades i vart fall en betydligt positivare utveckling. De första tio åren blev en ren och skär katastrof och landet tillskrevs ofta öknamnet ”vilda östern”, med sin våldsamma kriminalitet med oligarker och maffiagäng som bekämpade varandra och slogs om större bitar av kakan när landet skulle privatiseras och vända skutan från planekonomi till fri marknad. En utveckling som även Ryssland gick igenom förvisso, men tycks med Putins hårda nävar ha fått en viss bukt med åtminstone. Även i Ukraina lugnade det ned sig men oligarkerna som roffat åt sig mest sitter i de flesta fall kvar på stora tillgångar och kontrollerar även det politiska spelet genom att ”köpa sig” inflytande i parlamentet, regeringskvarter och rättssystemet. Korruptionen är i det närmaste kronisk och går långt ned i näringskedjan. Förmodligen är det för att så många, hög som låg, kortsiktigt har så mycket att förlora på reformer för att få bort korruptionen som det har varit så svårt att genomför sådana.

Detta skrämmer bort särskilt de unga och en brain-drain-situation har plågat landet sedan självständigheten då landet hade ca 55 miljoner invånare. En siffra som idag ligger runt 45 miljoner, alltså en minskning på omkring 20 %.

Statsvetaren Bo Rothstein skrev i DN nyligen om det svenska biståndets demokratimål och menade att det var aningen missriktat för att styra länder i rätt riktning. Den faktor han tyckte sig se som största hindret mot bättre levnadsstandard och villkor för människor i ett land var korruptionen och tänkte då främst på Afghanistan. Men detta gäller nog i hög grad även Ukraina.

I nästa inlägg tittar jag alltså närmare på vad ukrainarna själva vill egentligen. Det är inte så ofta som det efterfrågas i svensk media där man istället förutsätter en hel del, eller gissar på lösa grunder. Jag försöker gå till opinionsundersökningar genomförda i Ukraina av ukrainska institut för att söka svar.

Har Ukraina haft planer på att tvinga ned belarusiskt plan redan förra sommaren?

 

Det blev stor skandal och internationell uppståndelse kring den belarusiska aktionen mot ett Ryanair-plan som tvingades ned till Minsk för att ge belarusiska myndigheter möjlighet att arrestera den Lukasjenko-kritiske journalisten Roman Protasevitj som de anklagat för ”terrorverksamhet”. Det ledde till skärpta sanktioner mot Belarus från USA och EU.

Samtidigt har en delikat affär med liknande ingredienser legat och bubblat i Ukraina, den s.k. Wagner-skandalen. En affär som är ganska illa känd i Sverige men rört upp stora rubriker i Ukraina.

Det delikata med den är att det handlar om ett försök att fånga misshagliga ryska legosoldater genom att tvinga ett plan att landa i Kiev. Det har under en längre tid varit debatterat huruvida en sådan plan verkligen existerat på riktigt men under tiden vi firade midsommar i Sverige erkände ukrainske presidenten Zelenskij att den faktiskt funnits men att den initierats av främmande makt.

Eftersom affären är mindre känd i Sverige krävs en liten sammanfattning vad det handlar om.

Den s.k. Wagner-skandalen

I slutet av förra året hävdade förre ukrainske presidenten Porosjenko att han 2018 ska ha initierat en specialoperation för att fånga ett antal legosoldater som antogs ha deltagit på utbrytarrepublikernas sida i kriget i Donbass. Det handlade om totalt 33 legosoldater tillhörande det ryskägda militär/säkerhetsföretaget Wagner Group. Ett företag liknande de amerikanska företag som anlitats av USA i Irak, Afghanistan, Somalia och Kuwait och som är del av en generell trend för krigföring genom legosoldater anställda av s.k. PMCs. Porosjenko hävdade att de nuvarande ukrainska politiska makthavarna saboterat operationen som gått ut på att tvinga ned ett plan med legosoldaterna ombord till Kiev för att där kunna göra arresteringarna. De 33 legosoldaterna, varav en del antogs ha haft del i nedskjutningen av Malaysian Airlines flight nr 17 (17 juli 2014), gick emellertid aldrig på det plan från Minsk till Istanbul som det var tänkt. Istället arresterades de av Belarusisk polis i Minsk den 29 juli 2020 och utvisades sedan till Ryssland.

Kontroverserna kring detta handlade i Ukraina om främst två saker. Den ena drevs av den nuvarande politiska eliten som hävdade att hela historien var rysk desinformation för att kompromettera Ukraina. President Zelenskijs stabschef Andriy Yermak och senare presidenten själv hävdade detta och kritiserade starkt de ukrainare som ”spred desinformation” om någon form av ukrainsk specialoperation.

Andra politiska krafter hävdade istället specialoperationen faktiskt hade planerats men att Zelenskij och hans stab saboterat den. Militär-journalisten Jurij Butusov anklagade öppet, via sin sajt censor.net, bland andra Yermak för förräderi och för att ha saboterat aktionen för att inte störa relationerna till Moskva.

En del indicier antyder också att det finns substans i anklagelserna mot presidentens administration. Ett förslag från försvarsministeriets chef Vasyl Burba att använda polygraf-tester på Andriy Yermak och andra inblandade avstyrdes av president Zelenskij som också snart avskedade förslagsställaren Burba genom ett dekret. Dessutom finns uppgifter om att Zelenskij senarelagt datumet för operationen och därmed gett möjlighet för Belarus att utlämna lego-soldaterna till Moskva.

Hela historien ska, enligt bland andra tankesmedjan Jamestown Foundation, ha visat dels hur beroende den belarusiska regimen är av Ryssland, men framför allt splittringen inom den ukrainska politiska eliten som gått så långt att den lett till att alla medel används för att skada motparter, inklusive ärenden av nationellt säkerhetsintresse. Dessutom att, om det nu är sant att operationen misslyckades eftersom information om den läckt till Belarus, rysk infiltration i Ukraina inte har kunnat hejdas av ukrainsk säkerhetstjänst.

Zelenskijs Interfax-intervju reser nya frågor

Denna specialoperation har alltså hela tiden förnekats av president Zelenskij. Därför slog hans intervju den 26 juni med tv-kanalen 1+1 ned som en bomb. I den erkände Zelenskij att en plan att arrestera legoknektar tillhörande Wagner Group funnits men att den inte planerats av Ukraina. Lite kryptiskt sa han så här, översatt av Kyiv Post:

“It was surely not our operation. This operation was a brainchild of, shall we say, other countries.”

Enligt Kyiv Post har det spekulerats att ukrainsk säkerhetstjänst ska ha varit inblandad men att de möjligen fått support av turkiska och amerikanska kollegor, samt att planen gått ut på att fejka ett nödläge på planet och tvinga det att stiga ned i Kiev.

Intressantast ändå är nästan att Zelenskij i intervjun också jämförde operationen med den belarusiska arresteringen av journalisten Protasevitj den 23 maj då ett Ryanair-plan tvingades ned till Minsk. Enligt Zelenskij kunde Ukraina, om Wagner-operationen lyckats, ha fått känna på samma internationella fördömanden som Belarus.

Enligt KyivPost ska Zelenskij ha sagt följande:

”The fact that Ukraine was being lured hard into this issue is true. And regarding the fact that this did not happen… thank God, we acted at our own discretion.”

De här uttalandena kan betyda att Zelenskij är rädd för att hela saken ska explodera i ansiktet på honom och ta udden av alla sanktioner och fördömanden mot Lukasjenkos Belarus som gjorde en nästan identisk operation i Minsk den 23 maj.

Fortfarande snurrar flera frågor i luften. Var Lukasjenkos arrestering av Protasevitj en aktion avsiktligt lik den misslyckade Wagner-planen, med tanken att internationella fördömande inte skulle bli så starka eftersom Ukraina, USA och Turkiet planerat en liknande aktion för ett år sedan? En annan fråga är om han fått information om Wagner-planen av ukrainska presidentkällor eller av egen eller rysk säkerhetstjänst? Ytterligare en fråga är om säkerhetstjänster överlag inlett en trend med nedtvingade plan för att få tag i personer man önskar arrestera? Får vi se en våg av ”kapningar” i ny tappning framöver?

Ytterligare en fråga är om grävande journalister i väst kommer att försöka sprida ljus över Wagner-skandalens alla hemligheter? Som det varit hittills tycks den stora skandalen vara att operationen misslyckats och eventuellt avslöjats av ukrainska presidentkällor. Däremot inte själva förfarandet att tvinga ned flygplan under falska förespeglingar om nödsituationer. Det som, med all rätt, sågs som en sådan präktig skandal när det skedde i Minsk den 23 maj.

Ukraina i Nato den brännande frågan som utgör ”den röda linjen”

 I mina senaste två inlägg har jag spekulerat lite kring Ukrainas förhållande till USA och Nato. Jag tycker mig spåra en viss tveksamhet och återhållsamhet med frispråkiga löften från både USA och Nato angående just medlemskap i den sistnämnda alliansen.

Ukraina trycker just nu på ivrigt, för att inte säga påstridigt. I ett uttalande den 14 juni har president Zelenskij ”krävt” ett ”ja eller nej” från USA:s president Joe Biden angående att ge Ukraina grönt ljus för en plan (MAP) att bli medlemmar av Nato. Nu är väl kanske inte Biden den rätte att pressa på besked just i den frågan även om han lär ha stort inflytande över den. Men den oerfarne före detta komikern Zelenskij skjuter vilt omkring sig just nu. Möjligen är han pressad av interna krafter?

Möjligen är också president Biden pressad. Inte minst genom Kremls klargörande efter toppmötet Biden-Putin i Genéve nyligen att ett medlemskap i Nato för Ukraina utgör ”den röda linjen” för Ryssland.

Nato har redan hållit övningar i Ukraina vilket inte ses med blida ögon i Kreml. Bilden troligen från Rapid Trident 14 som hölls redan hösten 2014.

Det här vet naturligtvis USA och Nato redan om mycket väl. Bara det faktum att Ryssland var snabba att annektera Krim efter Euromajdans upplösning som slutade med ett maktskifte i Kiev med ny president och en EU- och Nato-vänlig regering som talade om att säga upp det ryska leasingavtalet för marinbasen på halvön. Att Ryssland skulle få lämna ifrån sig deras viktigaste hamn mot sydliga vatten som de haft kontroll över sedan Katarina II:s dagar fanns inte på deras karta. I synnerhet inte om det skulle innebära att Nato tog över den.

Ukraina gränsar till Ryssland och har alltid utgjort en färdväg till Ryssland för invaderande arméer och att ha Nato där skulle förstås ses som ett hot. Det är realpolitik och en faktor som varje beslutsfattare med självbevarelsedrift måste ta hänsyn till alldeles oavsett vad hen anser om det ryska maktspråket och Ukrainas suveräna rätt att bestämma över sina vägval.

Jag är alltså, som framgått av de två tidigare inläggen på denna blogg, inte helt säker på att USA eller Nato är villiga att ge det klara ”ja eller nej” till Ukraina som Zelenskij efterfrågat. Jag tror de vill hala och dra på det så länge det går för att dels inte träda över den ”röda linje” som ryssarna målat upp men å andra sidan ändå inte avfärda Ukraina helt då det säkert är lockande att få med dem som Nato-allierade.

Återigen, detta är förstås mina egna spekulationer. Läget är hur som helst känsligt och detta är viktigt att förstå om man ska fullt ut greppa vad konflikten i Donbass och annekteringen av Krim handlar om.

Toppmötet Biden-Putin och Ukrainas undanskymda (?) plats på agendan

 

Igår, den 16 juni, träffades USA:s president Joe Biden och hans ryske kollega Vladimir Putin i Genéve. De höll varsin separat presskonferens efter mötet och signalerade ett visst mått av hopp inför framtida närmanden och att mötet hållits i konstruktiv anda.

Biden uppehöll sig mycket kring mänskliga rättigheter i sina anförande vid presskonferensen medan Putin betonade att inhemsk politik (läs Navalnyj) inte var föremål för förhandling och inte heller i framtiden.

Vi får utgå ifrån att Ukraina diskuterades under mötet men det var inte mycket som rörde detta som framkom vid presskonferenserna. Ett par saker dock är värt att lyfta fram.

President Biden sa exempelvis detta, enligt NY Times:

” […] there were no threats, no talk of military intervention and no mention of what specific retaliation the United States would take in such cases.”

Medan president Putin betonade att de båda kommit överens om att fastslå uppföranderegler för frågor som rörde:

” […] strategic stability, that’s cybersecurity, that’s resolving questions connected to regional conflicts, […] I think that we can find agreement on all this — at least I got that sense given the results of our meeting with President Biden.”

Putin gav också en del lite mer specifika men tämligen vaga kommentarer rörande Ukraina. Bland annat ska han enligt Kyiv Post sagt bland annat följande om Ukrainas eventuella anslutning till Nato:

”Regarding Ukraine’s accession to NATO […] This subject was touched lightly. And here, perhaps, there is nothing to discuss”

Putin hävdade också att Biden höll med om att Minsk-arrangemangen ska utgöra bas för lösning av den väpnade konflikten i östra Ukraina. Putin sa så här, enligt Kyiv Post:

“As for Ukraine, this subject was touched upon. I cannot say that it is in great detail. But, as far as I understood President Biden, he agrees that the Minsk agreements should be the basis of the settlement in southeastern Ukraine.”

Min läsning av dessa uttalanden är att Ukraina inte har varit någon särskilt framträdande punkt på mötet. Alternativt att det som sagts har varit strängt konfidentiellt och att de båda ledarna kommit överens om att hålla det hemligt.

Foto: Hans Wåhlberg. Ett tåg fyllt med soldater lämnar Lvivs tågstation med destination Donbass i början av september 2014. Nära och kära vinkar av. Sju år har snart gått sedan dess men konflikten verkar frusen. Är det någon som vill eller bryr sig om att lösa den? Fanns den ens med vid toppmötet Biden-Putin? 

Skälet till detta skulle i så fall kunna vara att hålla Ukraina och Zelenskij utanför direkta förhandlingar. Detta är min egen spekulation grundat på bland annat vad jag skrev om på denna blogg igår om Ukraina och Nato. Men också på vad som sagts inför mötet mellan Biden och Putin.

Strax före mötet Biden-Putin uttalade sig företrädare för Ukraina och betonade att Ukraina inte skulle acceptera några som helst arrangemang eller överenskommelser om kriget i Donbass om sådana eventuellt skulle komma ut av mötet i Genéve. Det signalerar alltså dels att de inte ser Biden som en pålitlig förhandlare för Ukraina och att de inte litar på att han tillgodoser deras intressen, samt att de på förhand avfärdar alla sorts överenskommelser utan att veta vad dessa skulle handla om. Det visar också att det inte finns någon grundmurad överenskommelse mellan USA och Ukraina i frågan eller någon gemensam hållning som slutits i ömsesidigt förtroende.

Redan den 13 april pratade Biden och Putin på telefon med varandra och då tog Biden upp den ryska truppansamlingen vid gränsen mot Ukraina som då observerats under ett antal veckor. Han betonade att USA stod bakom Ukraina i försvar för deras suveränitet och gränser.

När det stod klart att Biden och Putin skulle mötas personligen i Genéve framkom dock en del ukrainska uttalanden som antydde missnöje med USA och (kanske) en besvikelse över Bidens hållning till Ukraina. Kanske överskattade man sin vikt för Biden? Kanske förväntade man sig för mycket av honom och av USA efter Trumps valnederlag?

När president Zelenskij höll presskonferens för att markera sina två år vid makten uttryckte han tvivel om vad USA egentligen ville med Ukraina. Oleksiy Honcharuk beskriver det så här på Atlantic Councils blogg ”Ukraine Alert” den 25 maj:

”Ukrainian President Volodymyr Zelenskyy’s recent press conference marking his second year in office reinforced the impression that Kyiv is still struggling to correctly interpret the diplomatic signals it is receiving from Washington. It is unclear whether this problem lies in an unwillingness to conduct reforms or the Zelenskyy administration’s inability to navigate the world of international diplomacy. However, it is clearly in the interests of Ukraine to build more effective dialog with the country’s international partners.”

Enligt Washington Post den 7 juni ska dessutom den amerikanske säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan haft ett telefonsamtal med Zelenskij som då öppet uttalat oro över president Bidens plan att möta Vladimir Putin i Genéve, samt även angående Bidens tillåtande hållning mot Nordstream 2, det vill säga den pipeline mellan Ryssland och Tyskland som gör att ryssarna kan runda Ukraina som annars varit främsta transitland för rysk gasexport västerut.

 Det här är intressanta signaler som indikerar att USA, liksom Nato, inte riskerar vad som helst för Ukraina utan i första hand vill hålla öppet för en normalisering av relationerna till Ryssland. Det är förvisso långt dit just nu men min tolkning är att Ukraina uppfattar sig som åsidosatt och negligerat av USA och att det finns ett visst missnöje med vad Ukraina får av USA i jämförelse med vad som förväntats.

Nu spekulerar jag givetvis men det blir intressant att följa vad som nu händer, efter att Biden och Putin talats vid face-to-face och om detta kommer att påverka Ukraina och i så fall hur.

Ukraina redo för Nato – men är Nato redo för Ukraina?

 

I Bryssel igår, 14 juni, höll Nato stormöte, en s.k. ”NATO-summit”. Det talades där med stora ord om framtiden i enlighet med Natos agenda som kallas ”NATO 2030”. Generalsekreteraren Jens Stoltenberg hävdade under de inledande diskussionerna att det handlar om att anpassa sig, förändras och anpassa sig. Till situationen får man då förmoda han menar. Nato blickar mot framtiden alltså för att bli ”ännu starkare”.

Detta kan ju tolkas på flera sätt. I Ukraina tolkas det som att landet nu är på väg att få inleda processen med fullt medlemskap i Nato, det vill säga få en s.k. Membership Action Plan (MAP). Bland andra den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN som idag skriver:

”Ukraine will become a NATO member with the Membership Action Plan as an integral part of the process, leaders of the Alliance have confirmed at their summit”.

Kyiv Post noterar dock att Natos kommuniké inte anger någon tidsram eller konkreta garantier för vidare steg i processen. Ukraina förväntas använda de årliga sammankomsterna i NATO-Ukraine Commission (NUC) för att framlägga sina reform-framsteg i enlighet med Nato:s principer, som de preciserar enligt följande:

”The success of wide-ranging, sustainable, and irreversible reforms, including combating corruption, promoting an inclusive political process, and decentralization reform, based on democratic values, respect for human rights, minorities, and the rule of law, will be crucial in laying the groundwork for a prosperous and peaceful Ukraine.”

Det lär ju ta tid att uppfylla de här kraven med tanke på hur takten har varit sedan 2014 då Ukraina anträdde vägen till EU-medlemskap med ungefär samma kravlista att uppfylla för detta.

Irritation och förvirring i Ukraina

I Ukraina har det också tjurats en hel del för att de inte var inbjudna till Bryssel-mötet. ”Vi kan inte förstå hur det är möjligt att inte bjuda in Ukraina”, sa exempelvis utrikesminister Dmytro Kuleba den 26 maj och president Zelenskij har tidigare också haft synpunkter på USA framför allt för att de beslutat att inte försöka stoppa Nordstream 2 och visat irritation över att han fick reda på saken via pressen och inte direkt från Biden eller andra amerikanska officiella kanaler.

Den polske utrikesministern Zbigniew Rau har också nyligen sagt att han ser det som ett misstag att inte bjuda in Ukraina till Nato-mötet i Bryssel.

Foto: Hans Wåhlberg. En utställning som just nu exponeras på Majdan visar lite av den ukrainska självbilden och historieskrivningen. En bild man gärna hoppas och kanske tror att USA och övriga Europa delar. Själv tror jag att det finns en ömsesidig brist på förståelse för varandra som leder till förvirring och missförstånd.

Det ryska missnöjet

I Ryssland är man missnöjda av helt andra skäl förstås. President Putin utfärdade en allvarlig varning för följderna om Ukraina skulle bli Nato-medlem. Han hävdade att minst hälften av den ukrainska befolkningen var emot medlemskap och kallade dem ”smarta människor” som ”inte vill leva i skottlinjen, bli brickor i förhandlingsspel eller kanonmat”.

I en artikel i Bloomberg ifrågasätts Putins påstående om den ukrainska befolkningens Nato-motstånd och hävdar att en ukrainsk opinionsundersökning utförd i mars av ” the sociological smart platform LibertyReport.ai” på uppdrag av en ukrainsk talk-show och OMF research foundation. Den visade att 57 % gav stöd för Nato-medlemskap medan 36 % var emot.

Själv tog jag del av och rapporterade i november om en annan undersökning som visade så gott som omvänt resultat. Undersökningen genomfördes i oktober 2020 av KIIS som är ett av Ukrainas mest ansedda opinionsinstitut och som samarbetar mycket med Kievs Mohyla-Universitet. Deras resultat visade då 41 % stöd åt NATO-medlemskap, medan stödet för alliansfrihet låg på 37,1 % och stöd för medlemskap i den rysk-ledda alliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO) låg på 13 %. Det ska då också noteras att undersökningen inte omfattade Krim eller de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk. Det finns ju goda skäl att tro att stödet för Nato-medlemskap där bör vara klart lägre än i övriga landet.

Det kan mycket väl vara denna undersökning Putin stödde sig på. Men hans ömkan om befolkningen i östra Ukraina är knappast främsta drivkraften för att motarbeta det ukrainska Nato-medlemskapet. Ryssland vill inte ha Nato inpå knuten och har i flera decennier påtalat att de anser sig ha fått löfte om den saken. Dessutom är marinbasen i Krim livsviktig för Rysslands tillgång till sydliga vatten och annekteringen av halvön var med all säkerhet en preventiv åtgärd för att den inte skulle falla i Nato:s händer. Det här är realiteter som Nato har att ta hänsyn till, tycka vad de vill om saken, i sina strategi-diskussioner inom ramen för ”NATO 2030”. Och jag tror faktiskt att de gör det, även om en viss retorisk fasad måste upprätthållas.

Det amerikanska och europeiska missnöjet

Den amerikanske utrikesministern Anthony Blinken sa nyligen följande, enligt Kyiv Post:

“We support Ukraine membership in NATO. It currently has all of the tools it needs since the Membership Action Plan was created, a number of other very important tools were developed to help countries prepare for possible NATO membership, including an annual program that Ukraine benefits from. In our estimation, Ukraine has all the tools it needs to continue to move forward in this direction” 

Men faktum kvarstår alltså att Nato inte bjöd in landet till Bryssel och jag kan inte se att USA skulle ha instisterat på deras närvaro heller. Till och med Atlantic Council, den nära Nato-anknutna tankesmedjan som har en tung röst i ukrainsk politisk debatt, har noterat det västeuropeiska/amerikanska missnöjet med Ukraina. De skriver så här i en artikel av Kira Rudik (publicerad 10 juni 2021):

” […] it is hard to avoid the conclusion that the West has grown tired of Ukraine’s failure to deliver on promised reforms. This is one of the reasons why Zelenskyy’s long-awaited White House visit will only happen after next week’s meeting between President Biden and Vladimir Putin. Ukraine’s weak position in international affairs leaves the country unable to advance its key foreign policy goals. A NATO Membership Action Plan currently appears even further away than ever, while Ukrainian efforts to prevent the completion of Russia’s Nord Stream 2 pipeline project also look increasingly futile” 

Realpolitik trots allt?

Jag tror att Putins vapenskrammel vid den ukrainska gränsen under våren var ett sätt att markera sin närvaro och en påminnelse till Ukraina men i första hand USA och Nato om den.

Jag tror också att det är främsta skälet till att Ukraina inte ges förstahandsinformation och full insyn i diskussionerna vid Bryssel-mötet. Detta är realpolitik på högsta nivå och då kan inte känslosamma och obetänksamma utspel få utrymme. Ukraina utgör i sig självt ett exempel på vad det kan leda till. Beslut om att sätta igång processen på allvar med ukrainskt Nato-medlemskap måste tas med största försiktighet och seriositet. Det måste antagligen också tas en rejäl diskussion om vad Ukraina egentligen är värt för Nato. Vilka risker är man beredda att ta för Ukraina? Här tror jag den offentliga retoriken visar en tuffare attityd mot Ryssland än man har täckning för i realiteten. Av just den anledningen att Ukraina inte är så viktigt för USA och Nato.

Därför tror jag inte den före detta komikern Zelenskij kommer att beredas plats vid sidan av dessa beslutsfattare när det gäller den frågan, och andra tunga säkerhets- och utrikesfrågor. Och jag tror det är därför många i den ukrainska politiska eliten är så förvirrade. Deras egen bild av landets vikt som ”front mot Ryssland” ligger inte riktigt i paritet med Nato:s, USA:s och EU:s uppfattning, trots att dessa retoriskt håller en hård ton mot Ryssland och deklarerar odelat stöd åt Ukraina.

Man skulle kunna säga att de, i teoretiska termer inom internationella relationer, intar en liberal hållning retoriskt men en mer realpolitisk sådan i det verkliga agerandet.

Men detta är mina personliga spekulationer baserade på dagsläget. Det kan ju ändras drastiskt som vi har sett.