Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! – Del 1

 

Den 24 augusti firar Ukraina sitt 30-årsjubileum som självständig nation. En mycket efterlängtad tilldragelse hos de flesta invånarna vågar jag säga även om en betydande del ryssar befolkade (och befolkar) landet och även om många också föredrog ett bevarat Sovjetunionen. Det är slående hur äldre personer man mötet här i Ukraina, även i Kiev och i västra delen av landet, ofta säger att allt eller det mesta var bättre i Sovjetunionen. Bara den senaste månaden här i landet har jag stött på minst fyra personer som spontant uttryckt den här åsikten som svar på en direkt fråga om det var bättre då än nu. I mitt nästa inlägg tänker jag gå igenom mer välgrundade belägg för vad ukrainarna tycker.

Jag tänker inte skriva om konflikten i Donbass eller om Euromajdan. Om detta är det skrivet spaltmil och skulle kräva hela böcker för att täcka.

Jag vill istället försöka återge lite av Ukrainas läge vid självständighetsdagen 24 augusti 1991 och utvecklingen sedan dess. Det blir tre inlägg och i detta första inlägg börjar vi 1991 och förväntningarna som då fanns på framtiden. I det andra inlägget försöker jag sammanfatta och kartlägga hur ukrainarna mår idag och vad de tycker, vad de ser för framtid egentligen. I det sista inlägget rapporterar jag lite från själva jubiléet den 24 augusti. Ett jubileum som av övandet att döma verkar främst bli en stor militäruppvisning. På huvudgatan Khresjtjatyk har 4500 soldater trampat omkring i marschkolonner och ropat slagord, kanoner har skjutit salut, krigsflygplan har brakat genom luften tätt över husen och fallskärmshoppare dinglade just i luften högt ovanför huset där jag bor. Det övades i onsdags och så även idag, som är 20 augusti. Vi får se vad det blir av det i sista inlägget alltså.

Foto: Hans Wåhlberg. Några av de över 4000 soldater som övade i onsdags inför den stora dagen 24 augusti.

Men låt oss börja från början.

Utgångspunkt för Ukraina 1991

Ekonomen Pekka Sutela skrev för snart tio år sedan om Ukrainas utgångsläge 1991 i en artikel publicerad av Carnegie Endowment for International Peace.

Jag citerar:

“When Ukraine became independent in 1991, there were expectations that it would in the near future become a wealthy free market democracy and a full member of the European and Euro-Atlantic communities […] Ukraine never fulfilled those expectations. Instead, it is seen as an underachiever, sometimes as a sick man of Europe […]”.

Många har påpekat att Ukraina hade ungefär samma utgångsläge som Ryssland och god potential att bli en välmående stat som självständig nation. Riktigt så bra var det kanske inte 1991, om man får tro Sutela:

“In 1991 Ukraine was one of the poorest Soviet republics. Statistics for the time are notoriously uncertain, but the best ones available show Ukraine’s GDP at just $1,307 per capita. Only Azerbaijan, Georgia, Kyrgyzstan, Tajikistan, and Uzbekistan lagged behind Ukraine; even Moldova and Turkmenistan, generally regarded as very poor Soviet republics, were ahead of Ukraine”.

MEN landet stod och står för en väsentlig del av världens veteförsörjning och är också stora solrosproducenter, råvara för matolja. De hade också många och stora industrier, kolgruvor och andra naturresurser, framför allt i östra regionen Donbass. I en artikel i Kyiv Post framför Veronika Melkozerova en hel del intressanta punkter som förklarar vad som hände i Donbass efter 1991 och hur detta, menar hon, varit bestämmande för Ukrainas framtid; ”[…] It defined Ukraine´s future”.

Hon fortsätter:

 “After decades of Russian influence, as well as indifference and corruption by Ukrainian authorities and local business elites, many economically desperate Donbas residents grew alienated from Kyiv’s central government — or perhaps never accepted its authority since the start of independence in 1991. Similar resentments were expressed on the Crimean peninsula, also heavily influenced by Russia”.

Det ligger mycket i detta som jag ser det.

Korruption och oligarkvälde

Med stor och överlag väl utbildad befolkning och de ovan beskrivna tillgångarna förväntades i vart fall en betydligt positivare utveckling. De första tio åren blev en ren och skär katastrof och landet tillskrevs ofta öknamnet ”vilda östern”, med sin våldsamma kriminalitet med oligarker och maffiagäng som bekämpade varandra och slogs om större bitar av kakan när landet skulle privatiseras och vända skutan från planekonomi till fri marknad. En utveckling som även Ryssland gick igenom förvisso, men tycks med Putins hårda nävar ha fått en viss bukt med åtminstone. Även i Ukraina lugnade det ned sig men oligarkerna som roffat åt sig mest sitter i de flesta fall kvar på stora tillgångar och kontrollerar även det politiska spelet genom att ”köpa sig” inflytande i parlamentet, regeringskvarter och rättssystemet. Korruptionen är i det närmaste kronisk och går långt ned i näringskedjan. Förmodligen är det för att så många, hög som låg, kortsiktigt har så mycket att förlora på reformer för att få bort korruptionen som det har varit så svårt att genomför sådana.

Detta skrämmer bort särskilt de unga och en brain-drain-situation har plågat landet sedan självständigheten då landet hade ca 55 miljoner invånare. En siffra som idag ligger runt 45 miljoner, alltså en minskning på omkring 20 %.

Statsvetaren Bo Rothstein skrev i DN nyligen om det svenska biståndets demokratimål och menade att det var aningen missriktat för att styra länder i rätt riktning. Den faktor han tyckte sig se som största hindret mot bättre levnadsstandard och villkor för människor i ett land var korruptionen och tänkte då främst på Afghanistan. Men detta gäller nog i hög grad även Ukraina.

I nästa inlägg tittar jag alltså närmare på vad ukrainarna själva vill egentligen. Det är inte så ofta som det efterfrågas i svensk media där man istället förutsätter en hel del, eller gissar på lösa grunder. Jag försöker gå till opinionsundersökningar genomförda i Ukraina av ukrainska institut för att söka svar.