Jubileiumsåret 2021 – Ukraina 30 år! – Del 2 Vad tycker ukrainaren?

 

Ukraina fyller 30 år som självständig stat den 24 augusti och det ska firas rejält, särskilt av militärer har vi förstått som bor i centrala Kiev.

Jag tänker att det finns massor att skriva om Ukrainas 30 år men jag har tänkt hålla mig kort. I ett tidigare inlägg gav jag en ytlig beskrivning av utgångsläget 1991. Denna gång blir det några glimtar av vad ukrainaren själv tycker och förväntar sig av framtiden.

De erfarenheter jag gjort personligen av samtal med folk i landet (har bott här i omgångar, både i västra Ukraina och i Kiev under ett antal år) är i huvudsak två. Den första är att unga människor med högre utbildning eller yrkeskunnighet säger att det är hopplöst att komma nån vart i Ukraina och vill söka sig utomlands om det går. En del av dem har redan gjort det och är delvis förklaringen till befolkningsimplosionen från 55 miljoner 1991 till 45 miljoner idag. Den andra är att äldre ukrainare (de som var vuxna vid självständigheten 1991) påfallande ofta (nästan alltid) säger att det var bättre under Sovjetunionen på den direkta frågan. Jag har många gånger förvånats då svaret kommit även från folk i västra delen av landet (som är känt för att vara Sovjet-kritisk minst sagt) och från egna företagare och andra som kunnat förväntas vara mindre positiva till Sovjetunionen.

Det här är inte den bild vi får av media i Sverige eller andra länder i västra Europa, tänker jag. Där finns en enkelspårig uppfattning att hela landet stod på Majdan i Kiev 2013/14 och krävde inträde till EU och Nato. Läget visar sig vara betydligt mer komplext och tecknen på det finns att läsa i opinionsundersökningar utförda av ukrainska institut.

Om viljan att gå med i EU och Nato

Enligt Unian/Kyiv Post är det knappt hälften av befolkningen (49 %) som vill att Ukraina ska bli medlemmar av EU. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap. Det bygger på en opinionsundersökning från oktober 2020. Den visar dessutom att det endast är lite drygt 40 % som vill att Ukraina ska bli medlem av Nato.

Den här undersökningen har dessutom inte kunnat utföras i de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk samt Krim med 6–7 miljoner invånare så om vi utgår ifrån att övervägande delen där är negativa till EU så skulle resultatet bli ännu mer frapperande EU-negativt respektive Nato-negativt. Efter att ha vänt upp och ned på Majdan-torget 2014, jagat den folkvalde president Janukovytj på flykten och provocerat Donbass-bor och Ryssland så pass att det utlöste väpnad konflikt och splittrade landet så kunde man kanske förvänta sig en mer entydig bild. Hela 13,8 % vill istället att Ukraina ansluter till det ryska handelsinitiativet EAEU, medan drygt 27 % vill att Ukraina håller sig utanför båda allianserna och 10 % inte vet vad de ska svara. Hur som helst ingen övertygande beslutsamhet hos ukrainska folket.

Vad gäller Nato är opinionsläget än mer tveksamt för att inte säga negativt. 41 % säger sig visserligen vara positiva till Nato-medlemskap. Men 13 % vill istället att Ukraina ansluter till den ryskledda säkerhetsalliansen CSTO och hela 37,1 % vill att Ukraina ska förbli neutralt. Den sistnämnda siffran har ökat med tre procent sedan april 2020 och gör att mer än hälften av befolkningen är emot Nato-medlemskap. Trots detta har president Zelenskij drivit frågan hårt i samtal med utländska kollegor och lär ha frågan högt (högst?) upp på agendan när han möter Joe Biden den 30 augusti.

Idag, 23 augusti, kommer företrädare för ett flertal länder för att delta i The Crimean Platform Summit som är presidentens initiativ för att, enligt en talesman för presidenten, utfärda en deklaration från mötesdeltagarna samt ta fram en koordinerad plan för att få slut på ockupationen av Krim. Själv tror jag att Nato-planerna måste läggas på is för att detta ska kunna ske utan blodsutgjutelse. Ryssland kommer aldrig att acceptera att deras marinbas i Sevastopol som funnits där i över 200 år riskerar att hamna under Nato-kontroll. Det är enda skälet till annekteringen, som jag ser det. Detta lär knappast vara vad mötet idag kommer fram till.

Vill man vara riktigt cynisk kan man också påpeka att det finns goda skäl för Ukraina att hålla konflikten i Donbass igång. För vem tror att USA är intresserat av Ukraina om det inte är som fiende till Ryssland? I tidningarna de senaste dagarna har det uttryckts oro för USA:s sätt att ”överge” Afghanistan och det spekuleras i om de kan komma göra samma sak med Ukraina. Om detta skriver också Atlantic Council. Ironiskt nog är just detta också något som används från rysksida för att få Ukraina mindre USA-vänligt.

President Zelenskij har också vädrat missnöje med västländerna, bland annat i en intervju med Washington Post där han uttrycker vikten av ett Nato-medlemskap som försvar mot Ryssland, men samtidigt att han är medveten om att Putin klart uttryckt att just det, för Ryssland, utgör ”the Red Line”.

Ukrainsk identitetskris (?)

Nyligen sa Vladimir Putin att det ryska och ukrainska folket egentligen tillhör samma stam, egentligen är ”samma folk”. Detta gav en motreaktion från många ukrainska journalister, politiker och forskare som hävdade att det ukrainska folket är ett distinkt eget. Men när ett opinionsinstitut ställde frågan till ukrainare visade det sig att hela 41 % höll med Putin om just detta.

Kritiker mot undersökningen påpekar att frågan var formulerad som två påståenden. Enligt Kyiv Post formulerad som följer, det vill säga OM…:

”Russians and Ukrainians are one nation and belong to the same historical and spiritual space”?

Den visar hur som helst att det finns en tvetydighet hos många ukrainare hur de ska förhålla sig till sitt stora grannland i öst. En 66-årig vaktmästare jag talade med för några dagar sedan uttryckte det så här, medan han slog högernäven i vänstra handflatan:

”Kekkonen var en klok man. Han kunde hantera ryssen. Vi har inga kloka politiker. Det är bara bom-bom”.

Det här är också något som makthavare i Ukraina måste ta med i beräkningen när reformer ska klubbas. Hur ska nationen kunna bli enad och vad är kittet som ska hålla ihop det? Det har varit olika inställningar till frågan och mycket konfrontativa attityder mot minoriteter, inte bara ryssar utan också ungrare exempelvis. President Zelenskij valdes delvis för att han själv är uppvuxen i östra Ukraina och har ryska som modersmål samtidigt som han är ukrainsk patriot. Det är många som är besvikna på hans införande av språklag som föreskriver att butiksägare måste påbörja alla konversationer på ukrainska. Inte minst här i Kiev är det allra vanligast att affärsspråket är ryska och det är just den här sortens symbollagar som retat ”vanligt folk” tidigare och som delvis ligger bakom missnöjet med Zelenskij, som jag har skrivit om tidigare. I en undersökning i slutet av 2020 ”utsågs” han till och med till ”Årets Looser”.

Missnöjets Ukraina

Protester dagligen mot än det ena och än det andra är något som präglar dagens Ukraina och jag har själv bevittnat ett otal demonstrationer och protestmöten under den tid jag spenderat i Kiev.

Hur mår egentligen ukrainaren? Hur mår alla de med orangea västar som sopar gatorna eller de gamla tanter som drygar ut pensionen med att sopa golven i butiker; alla de ”väktare” som möter vid porten till arbetsplatser och butiker eller som bevakar parkeringsplatser och lyfter bommar och koner dag ut och dag in; de som knegar på byggarbetsplatser upp till 16 timmar om dagen för att få ihop till levebrödet och med ett minimum av säkerhetsföreskrifter; de som lever i provinsen långt från Kiev och med vägar fulla av hål och en ekonomi som stagnerat eller befinner sig på ett sluttande plan; alla de pensionärer som försöker få pensionen på i snitt drygt tusen kronor per månad, osv. ?

Svaret beror förstås på hur frågan ställs och mäts. Men i ett inlägg om läget i Ukraina redovisade jag en del opinionsundersökningar där det bland annat visade sig att ukrainarna skulle vara förvånansvärt nöjda med sin situation i Ukraina. I våras kom dock den årliga FN-undersökningen World Happiness Report som istället visade att Ukraina låg på 110:e plats av 149 länder bland ”världens lyckligaste”, en placering efter Irak. Det är visserligen några snäpp upp från året före då Ukraina intog 133:e plats, strax efter Tchad som då var det land i världen som hade högst hungerkris.

Missnöjet rör inte bara det materiella utan också med vanstyre bland inkompetenta politiker, lokalt som nationellt, och korruptionen som griper omkring sig bland alla samhällslager. Unga flyr landet och de som är kvar suckar uppgivet och härdar ut, alltmedan den lågintensiva konflikten i öst tröstlöst fortsätter.

Just korruptionen kanske är det som hämmar landets utveckling mest. Som statsvetaren Bo Rothstein nyligen påpekat inverkar en djup korruption befolkningens tillit till makteliten och därmed den egna viljan att följa lagar och betala skatter. Något som underminerar känslan av enhet, trygghet och förnöjsamhet hos folket. Samt inte minst politikerförtroendet.

Enligt en opinionsundersökning utförd av Kyiv International Institute of Sociology som publicerades den 30 december 2020 hade president Zelenskijs parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet vid valet 2019, rasat i förtroende hos folket och största parti då var Oppositionsplattformen – För Livet som skulle fått 23,1 % av rösterna vid ett val när mätningen gjordes i slutet av 2020. Ett parti som annars beskrivs som pro-ryskt.

Detta parti har Zelenskij sedan dess bekämpat med rättsliga medel och anklagelser mot ledande partiföreträdare för landsförräderi och förskingring. Dessutom har tv-kanaler och andra medier som drivits av dessa företrädare förlorat sina licenser att sända. Signaler till nära en fjärdedel av väljarna att deras åsikter inte räknas och kan tystas av den som sitter vid makten. Så har det förvisso alltid gått till i Ukraina som är något av världsmästare på att driva politik i rättssalarna och använda rättssystemet för egen vinning. Det var bara det att Zelenskij och Folkets Tjänare fick makten delvis med löftet att komma tillrätta med just detta.

Foto: Hans Wåhlberg. En av alla missnöjesdemonstrationer jag bevittnat. Ett tecken på desperation och politikerförakt är "gatans parlament".

Ukraina 30 år

Nu ska landet alltså fira 30-årsdagen av sin självständighet imorgon. De allra flesta ukrainarna är ändå stolta över sitt land vågar jag påstå, men önskar en förändring till det bättre på de flesta plan. Själv möter jag mängder av trevliga människor och i synnerhet hoppfulla unga som jag önskar allt gott. Så firandet får gärna bli ett glädjefyllt evenemang där landets befolkning knyts samman med några stygn extra.

Dessvärre är programmet mer fyllt av militär styrkedemonstration än folkliga kulturevenemang och underhållning. I flera dagar har det övats och 4500 soldater har trampat gator och ropat slagord, militärfordon rullat på samma gator, krigsflygplan har lågsniffat över husen, och fallskärmshoppare dinglat genom luften. Imorgon ska jag ut och titta på själva evenemanget och kommer att rapportera hur det sett ut.

Alldeles oavsett detta önskar jag Ukraina allt gott i framtiden och hoppas att det finns en vilja till fred snarare än fortsatt konfrontation. Landet behöver vänner både i väst och öst. Här finns mycket att komma till rätta med, men också en stor potential.