Ukraina redo för Nato – men är Nato redo för Ukraina?

 

I Bryssel igår, 14 juni, höll Nato stormöte, en s.k. ”NATO-summit”. Det talades där med stora ord om framtiden i enlighet med Natos agenda som kallas ”NATO 2030”. Generalsekreteraren Jens Stoltenberg hävdade under de inledande diskussionerna att det handlar om att anpassa sig, förändras och anpassa sig. Till situationen får man då förmoda han menar. Nato blickar mot framtiden alltså för att bli ”ännu starkare”.

Detta kan ju tolkas på flera sätt. I Ukraina tolkas det som att landet nu är på väg att få inleda processen med fullt medlemskap i Nato, det vill säga få en s.k. Membership Action Plan (MAP). Bland andra den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN som idag skriver:

”Ukraine will become a NATO member with the Membership Action Plan as an integral part of the process, leaders of the Alliance have confirmed at their summit”.

Kyiv Post noterar dock att Natos kommuniké inte anger någon tidsram eller konkreta garantier för vidare steg i processen. Ukraina förväntas använda de årliga sammankomsterna i NATO-Ukraine Commission (NUC) för att framlägga sina reform-framsteg i enlighet med Nato:s principer, som de preciserar enligt följande:

”The success of wide-ranging, sustainable, and irreversible reforms, including combating corruption, promoting an inclusive political process, and decentralization reform, based on democratic values, respect for human rights, minorities, and the rule of law, will be crucial in laying the groundwork for a prosperous and peaceful Ukraine.”

Det lär ju ta tid att uppfylla de här kraven med tanke på hur takten har varit sedan 2014 då Ukraina anträdde vägen till EU-medlemskap med ungefär samma kravlista att uppfylla för detta.

Irritation och förvirring i Ukraina

I Ukraina har det också tjurats en hel del för att de inte var inbjudna till Bryssel-mötet. ”Vi kan inte förstå hur det är möjligt att inte bjuda in Ukraina”, sa exempelvis utrikesminister Dmytro Kuleba den 26 maj och president Zelenskij har tidigare också haft synpunkter på USA framför allt för att de beslutat att inte försöka stoppa Nordstream 2 och visat irritation över att han fick reda på saken via pressen och inte direkt från Biden eller andra amerikanska officiella kanaler.

Den polske utrikesministern Zbigniew Rau har också nyligen sagt att han ser det som ett misstag att inte bjuda in Ukraina till Nato-mötet i Bryssel.

Foto: Hans Wåhlberg. En utställning som just nu exponeras på Majdan visar lite av den ukrainska självbilden och historieskrivningen. En bild man gärna hoppas och kanske tror att USA och övriga Europa delar. Själv tror jag att det finns en ömsesidig brist på förståelse för varandra som leder till förvirring och missförstånd.

Det ryska missnöjet

I Ryssland är man missnöjda av helt andra skäl förstås. President Putin utfärdade en allvarlig varning för följderna om Ukraina skulle bli Nato-medlem. Han hävdade att minst hälften av den ukrainska befolkningen var emot medlemskap och kallade dem ”smarta människor” som ”inte vill leva i skottlinjen, bli brickor i förhandlingsspel eller kanonmat”.

I en artikel i Bloomberg ifrågasätts Putins påstående om den ukrainska befolkningens Nato-motstånd och hävdar att en ukrainsk opinionsundersökning utförd i mars av ” the sociological smart platform LibertyReport.ai” på uppdrag av en ukrainsk talk-show och OMF research foundation. Den visade att 57 % gav stöd för Nato-medlemskap medan 36 % var emot.

Själv tog jag del av och rapporterade i november om en annan undersökning som visade så gott som omvänt resultat. Undersökningen genomfördes i oktober 2020 av KIIS som är ett av Ukrainas mest ansedda opinionsinstitut och som samarbetar mycket med Kievs Mohyla-Universitet. Deras resultat visade då 41 % stöd åt NATO-medlemskap, medan stödet för alliansfrihet låg på 37,1 % och stöd för medlemskap i den rysk-ledda alliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO) låg på 13 %. Det ska då också noteras att undersökningen inte omfattade Krim eller de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk. Det finns ju goda skäl att tro att stödet för Nato-medlemskap där bör vara klart lägre än i övriga landet.

Det kan mycket väl vara denna undersökning Putin stödde sig på. Men hans ömkan om befolkningen i östra Ukraina är knappast främsta drivkraften för att motarbeta det ukrainska Nato-medlemskapet. Ryssland vill inte ha Nato inpå knuten och har i flera decennier påtalat att de anser sig ha fått löfte om den saken. Dessutom är marinbasen i Krim livsviktig för Rysslands tillgång till sydliga vatten och annekteringen av halvön var med all säkerhet en preventiv åtgärd för att den inte skulle falla i Nato:s händer. Det här är realiteter som Nato har att ta hänsyn till, tycka vad de vill om saken, i sina strategi-diskussioner inom ramen för ”NATO 2030”. Och jag tror faktiskt att de gör det, även om en viss retorisk fasad måste upprätthållas.

Det amerikanska och europeiska missnöjet

Den amerikanske utrikesministern Anthony Blinken sa nyligen följande, enligt Kyiv Post:

“We support Ukraine membership in NATO. It currently has all of the tools it needs since the Membership Action Plan was created, a number of other very important tools were developed to help countries prepare for possible NATO membership, including an annual program that Ukraine benefits from. In our estimation, Ukraine has all the tools it needs to continue to move forward in this direction” 

Men faktum kvarstår alltså att Nato inte bjöd in landet till Bryssel och jag kan inte se att USA skulle ha instisterat på deras närvaro heller. Till och med Atlantic Council, den nära Nato-anknutna tankesmedjan som har en tung röst i ukrainsk politisk debatt, har noterat det västeuropeiska/amerikanska missnöjet med Ukraina. De skriver så här i en artikel av Kira Rudik (publicerad 10 juni 2021):

” […] it is hard to avoid the conclusion that the West has grown tired of Ukraine’s failure to deliver on promised reforms. This is one of the reasons why Zelenskyy’s long-awaited White House visit will only happen after next week’s meeting between President Biden and Vladimir Putin. Ukraine’s weak position in international affairs leaves the country unable to advance its key foreign policy goals. A NATO Membership Action Plan currently appears even further away than ever, while Ukrainian efforts to prevent the completion of Russia’s Nord Stream 2 pipeline project also look increasingly futile” 

Realpolitik trots allt?

Jag tror att Putins vapenskrammel vid den ukrainska gränsen under våren var ett sätt att markera sin närvaro och en påminnelse till Ukraina men i första hand USA och Nato om den.

Jag tror också att det är främsta skälet till att Ukraina inte ges förstahandsinformation och full insyn i diskussionerna vid Bryssel-mötet. Detta är realpolitik på högsta nivå och då kan inte känslosamma och obetänksamma utspel få utrymme. Ukraina utgör i sig självt ett exempel på vad det kan leda till. Beslut om att sätta igång processen på allvar med ukrainskt Nato-medlemskap måste tas med största försiktighet och seriositet. Det måste antagligen också tas en rejäl diskussion om vad Ukraina egentligen är värt för Nato. Vilka risker är man beredda att ta för Ukraina? Här tror jag den offentliga retoriken visar en tuffare attityd mot Ryssland än man har täckning för i realiteten. Av just den anledningen att Ukraina inte är så viktigt för USA och Nato.

Därför tror jag inte den före detta komikern Zelenskij kommer att beredas plats vid sidan av dessa beslutsfattare när det gäller den frågan, och andra tunga säkerhets- och utrikesfrågor. Och jag tror det är därför många i den ukrainska politiska eliten är så förvirrade. Deras egen bild av landets vikt som ”front mot Ryssland” ligger inte riktigt i paritet med Nato:s, USA:s och EU:s uppfattning, trots att dessa retoriskt håller en hård ton mot Ryssland och deklarerar odelat stöd åt Ukraina.

Man skulle kunna säga att de, i teoretiska termer inom internationella relationer, intar en liberal hållning retoriskt men en mer realpolitisk sådan i det verkliga agerandet.

Men detta är mina personliga spekulationer baserade på dagsläget. Det kan ju ändras drastiskt som vi har sett.