Eurovisionsschlagerfestivalen har kopplat grepp om
händelserna i huvudstaden. Solen skiner och mängder av folk minglar i öltält
och åker upp och ner i utsiktstorn i Kungsan. Det är fullt på krogarna och hotellen
och blickarna riktas mot Stockholm från platser långt utanför Europa.
Festivalscenen är med andra ord en perfekt arena för politiska budskap.
Det verkar också ha blivit en trend att framföra sådana. Budskapet
i de bidrag som behandlade flyktingfrågan vet jag inte om jag riktigt förstod.
De kändes dock inte helt smakliga med tanke på vad som sker på Medelhavet och
på gränsen mellan Grekland och Turkiet just i samma stund. Mer politiskt
sprängstoff fanns däremot i den armeniska artistens flaggviftande igår. Inte
många av tv-tittarna känner väl igen Nagorno-Karabachs flagga men de azeriska
tittarna och närvarande tv-direktörer gick i alla fall i taket, vilket bör ha
varit den avsedda effekten. "Inga sångtexter, tal eller gester av politisk
eller liknande natur är tillåtna under Eurovision Song Contest", enligt
EBU:s regler. Glöm det.
Imorgon kväll få vi också det ukrainska bidraget till den
här genren när krimtatariska sångerskan Jamala framför ”1944” som anspelar på
året då Sovjet tvångsdeporterade hundratusentals krimtatarer från Krim till
andra delar av Sovjetunionen. Nu hävdar artisten och andra företrädare för
Ukraina att sången inte alls är politisk, men med tanke på den centrala roll
Krim spelar i konflikten mellan Ukraina och Ryssland kan det knappast vara en
slump att den framförs just nu och att udden riktas österut. Texten är förvisso
inte speciellt överdrivet dramatisk eller tillspetsad. Hundratusentals
krimtatarer fördrevs verkligen med början 1944 och tilläts inte komma tillbaka
förrän på 1980-talet. Att hon vann den ukrainska uttagningen torde dock handla
mer om att många sett chansen att dela ut ett tjuvnyp till Ryssland. Det kan
dock vara lite intressant att se på hur krimtatarerna behandlats i Ukraina
historiskt.
Krimtatarerna har haft en lång och mödosam vandring och det
är inte obefogat att de får viss uppmärksamhet. Om de utsattes för folkmord
1944 eller ”bara” etnisk rensning är omtvistat. Likaså om de som etnisk grupp
härstammar från mongolerna som intog halvön på 1200-talet eller om de från
början var turkar. Troligen en blandning av flera folkgrupper, kanske även
goter.
Det ukrainska intresset för tatarerna är dock tämligen
nyvaket. Det framgår bland annat av en ett år gammal artikel i the Guardian.
Innan den ryska annekteringen av Krim var de ukrainska myndigheterna måttligt
förtjusta i krimtatarernas politiska anspråk. En aktivist säger så här till the
Guardian:
“Those same guys from the Ukrainian security
services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing
Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars
have just kept the same position – that this is our homeland and it always will
be.”
Tatarerna fick överhuvudtaget inte vara med vid
förhandlingarna om Krims status som följde på den ukrainska
självständighetsförklaringen och de kände sig också ignorerade i den lag för
minoriteters rättigheter som togs 1992.
Bishkek-överenskommelsen från 1993 stakade ut ett antal
åtaganden för Ukraina att fullfölja för att ”återställa den historiska
rättvisan” för de till Krim - från den långa deportationen - återvändande
tatarerna. Den skulle gälla i tio år men blev sedan förlängd i tio år till. Enligt
en OSSE-rapport från hösten 2013 har den ukrainska staten ”dragit fötterna
efter sig” med att uppfylla sina löften.
För många ukrainare utgör tatarerna en ärkefiende
(kosackerna slogs i århundraden mot Krimtatarerna). Islamofobi och stereotyp misstänksamhet
mot folkgruppen har präglat den ukrainska (såväl som ryska) hållningen gentemot
Krimtatarerna.
Den stora ukrainska uppslutningen bakom tatariska Jamala
imorgon handlar alltså i första hand om en politisk markering. Men varför inte
ta ett steg till? Kanske kan Ukraina göra en gest och avstå från anspråken på
Krim och ge halvön till det folk som bott där längst, krimtatarerna. Motsvarande
vad Jordanien och Egypten gjort med Västbanken och Gaza. Områden de förlorat
till Israel men avstår från anspråk på till förmån för en palestinsk stat. Vad
skulle Ryssland säga om det?
Tack! Återigen folkbildande bidrag till vår kunskap om skeendet och inte bara lösryckta händelser i Ukraina. Denna blogg är mycket viktig för fredssträvanden i vår tid.
SvaraRaderaTack Tord,
RaderaKan bli svårt att leva upp till men ska göra mitt bästa.