Vad USA behöver

- Jag gav mitt liv för USA. Men de kan inte ens ge mig vettig medicin tillbaka. De respekterar mig inte ens tillräckligt mycket för att ge mig en bra läkare.

Två meningar som jag tycker sammanfattar väldigt väl varför Donald Trumps triumftåg bara fortsätter. Yttrandet fälldes av en bitter krigsveteran, Bruce Williams, i en lång och djupgående artikel i DN där Martin Gelin bemödar sig att ta reda på vilka som stöttar Trump och varför. Williams och kompisen Pete Tilly är båda krigsveteraner och är missnöjda med Obama, utan att kunna formulera riktigt varför, och imponerade av Trumps intresse för dem och deras missnöje, utan att för den skull riktigt veta vad han konkret kan göra för dem. – Men han intresserar sig för oss och han lyssnar, säger Pete Tilly. Han attraheras också av Trumps budskap att ”lyfta Amerika” till forna höjder. - För mig handlar det om att ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands, så att vi kan få jobb här med vettiga löner igen. Sen gillar jag hans idéer om invandring, fortsätter Pete.

Det är globalisering och liberalism som missnöjet riktar sig mot snarare än Obamas politik. Det liberala segertåg som förutsågs vid murens fall och som sedan trumpetats ut över världen är på väg att göra halt. Nu talar många om att skapa ett ”illiberalt” samhälle istället. Det påpekar bland andra Richard Swartz i en kolumn i dagens DN. Han erkänner globaliseringens ”smärtsamma konsekvenser”. Dock utan att kunna ge mer hoppfull förlösning för de hårdast drabbade än en önskan om ett ännu mer konsekvent införande av ”modellen”. Jag tror inte det räcker för att motarbeta den ökande populismen och nationalismen. 

Att globaliseringens effekter inte har varit positiva för alla är en ganska rudimentär vetskap som många liberaler väljer att blunda för eller vägrar erkänna. I USA blir dessa effekter extra tuffa att tackla för den enskilde där de sociala trygghetssystemen och sjukförsäkringarna försämrats sedan 1990-talet och inte minst sedan finanskrisen 2008, till förmån för skattesänkningar för höginkomsttagare. ”Modellen” fungerar bäst om den också bygger in en fördelningsmekanism som gör så gott som alla till vinnare. Det är den självkritik och nödvändiga insikt som oftast saknas.

Det liberala svaret på Pete Tillys drömmar om att ”ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands” brukar vara att, som sagt, pumpa på ännu hårdare med samma vev. Det vill säga att göra marknader ännu mer fria, öka globaliseringen. Jobb skapas, menar de, om inte regeringar och fackföreningar lägger sig i och skapar regler för minimilöner och anställningstrygghet med mera. Den perfekta balansen mellan tillgång och efterfrågan kommer att infinna sig med tiden, försäkrar dessa marknadsliberala apostlar. Så även när det gäller jobben. Det övertygade nog många för 30 år sedan, men börjar klinga alltmer högljutt ihåligt. Många är de som börjar få ont i öronen.

Själv börjar jag tro att Trump vinner presidentvalet. Kanske främst för att Demokraterna valde fel kandidat. De flesta undersökningar visade att Bernie Sanders hade större förutsättningar att vinna över Trump än Hillary Clinton, men ändå valdes ”Drottningen av korruption” som hon kallas av Åsa Linderborg i hennes svidande vidräkning med Clinton i Aftonbladet.

Linderborg kallar Clinton en ”katastrofal kandidat man ändå måste stödja” eftersom motkandidaten är en ”galning”. Det ligger en hel del i detta. Jag tror att det i Bernie Sanders fanns en kandidat som hade ett för USA välgörande recept mot Trump. Mer jämlik inkomst- och välståndsfördelning, fri college-undervisning, skapande av jobb med anständiga löner, bekämpa klimatförändringar, sjukvård (Medicare) för alla, stärka och utöka det sociala skyddsnätet, få ned priset på medicin, förbättra omhändertagandet av krigsveteraner (!), uppmuntra låglöneländer att höja minimilöner istället för, som Clinton gör (exempel Haiti), motarbeta dem, med mera, med mera. Det är förvisso troligt att många av hans programpunkter skulle förbli papperstigrar när kongress och tunga marknadsaktörer får säga sitt, men att mota den amerikanska medelklassens 40-åriga nedgång är inget dåligt arbetsnamn på vad man vill åstadkomma.

Clinton kan bli historisk genom att bli den första kvinnliga amerikanska presidenten. Sanders hade kunnat bli historisk som den första uttalat socialistiska presidenten i USA. Det hade kunnat bli ett intressantare trendbrott, tror jag, och i vart fall en mer konstruktiv attityd till det pyrande missnöjet i USA. Kanske kunde det till och med återigen ha gjort USA till en ledstjärna för Europa och övriga världen.

Nu riskerar USA att istället få en ”galning” som ska göra Amerika ”great again”. Utan att ha en aning om riktigt hur.