- Jag gav mitt liv för USA. Men de kan inte ens ge mig
vettig medicin tillbaka. De respekterar mig inte ens tillräckligt mycket för
att ge mig en bra läkare.
Två meningar som jag tycker sammanfattar väldigt väl varför
Donald Trumps triumftåg bara fortsätter. Yttrandet fälldes av en bitter
krigsveteran, Bruce Williams, i en lång och djupgående artikel i DN där Martin
Gelin bemödar sig att ta reda på vilka som stöttar Trump och varför. Williams
och kompisen Pete Tilly är båda krigsveteraner och är missnöjda med Obama, utan
att kunna formulera riktigt varför, och imponerade av Trumps intresse för dem
och deras missnöje, utan att för den skull riktigt veta vad han konkret kan
göra för dem. – Men han intresserar sig för oss och han lyssnar, säger Pete
Tilly. Han attraheras också av Trumps budskap att ”lyfta Amerika” till forna
höjder. - För mig handlar det om att ta tillbaka alla jobben som skickats
utomlands, så att vi kan få jobb här med vettiga löner igen. Sen gillar jag
hans idéer om invandring, fortsätter Pete.
Det är globalisering och liberalism som missnöjet riktar sig
mot snarare än Obamas politik. Det liberala segertåg som förutsågs vid murens
fall och som sedan trumpetats ut över världen är på väg att göra halt. Nu talar
många om att skapa ett ”illiberalt” samhälle istället. Det påpekar bland andra
Richard Swartz i en kolumn i dagens DN. Han erkänner globaliseringens ”smärtsamma
konsekvenser”. Dock utan att kunna ge mer hoppfull förlösning för de hårdast
drabbade än en önskan om ett ännu mer konsekvent införande av ”modellen”. Jag
tror inte det räcker för att motarbeta den ökande populismen och nationalismen.
Att globaliseringens effekter inte har varit positiva för
alla är en ganska rudimentär vetskap som många liberaler väljer att blunda för
eller vägrar erkänna. I USA blir dessa effekter extra tuffa att tackla för den
enskilde där de sociala trygghetssystemen och sjukförsäkringarna försämrats sedan
1990-talet och inte minst sedan finanskrisen 2008, till förmån för
skattesänkningar för höginkomsttagare. ”Modellen” fungerar bäst om den också
bygger in en fördelningsmekanism som gör så gott som alla till vinnare. Det är
den självkritik och nödvändiga insikt som oftast saknas.
Det liberala svaret på Pete Tillys drömmar om att ”ta
tillbaka alla jobben som skickats utomlands” brukar vara att, som sagt, pumpa
på ännu hårdare med samma vev. Det vill säga att göra marknader ännu mer fria,
öka globaliseringen. Jobb skapas, menar de, om inte regeringar och
fackföreningar lägger sig i och skapar regler för minimilöner och
anställningstrygghet med mera. Den perfekta balansen mellan tillgång och
efterfrågan kommer att infinna sig med tiden, försäkrar dessa marknadsliberala
apostlar. Så även när det gäller jobben. Det övertygade nog många för 30 år
sedan, men börjar klinga alltmer högljutt ihåligt. Många är de som börjar få
ont i öronen.
Själv börjar jag tro att Trump vinner presidentvalet. Kanske
främst för att Demokraterna valde fel kandidat. De flesta undersökningar visade
att Bernie Sanders hade större förutsättningar att vinna över Trump än Hillary
Clinton, men ändå valdes ”Drottningen av korruption” som hon kallas av Åsa
Linderborg i hennes svidande vidräkning med Clinton i Aftonbladet.
Linderborg kallar Clinton en ”katastrofal kandidat man ändå
måste stödja” eftersom motkandidaten är en ”galning”. Det ligger en hel del i
detta. Jag tror att det i Bernie Sanders fanns en kandidat som hade ett för USA
välgörande recept mot Trump. Mer jämlik inkomst- och välståndsfördelning, fri
college-undervisning, skapande av jobb med anständiga löner, bekämpa
klimatförändringar, sjukvård (Medicare) för alla, stärka och utöka det sociala
skyddsnätet, få ned priset på medicin, förbättra omhändertagandet av
krigsveteraner (!), uppmuntra låglöneländer att höja minimilöner istället för, som
Clinton gör (exempel Haiti), motarbeta dem, med mera, med mera. Det är förvisso
troligt att många av hans programpunkter skulle förbli papperstigrar när
kongress och tunga marknadsaktörer får säga sitt, men att mota den amerikanska
medelklassens 40-åriga nedgång är inget dåligt arbetsnamn på vad man vill
åstadkomma.
Clinton kan bli historisk genom att bli den första kvinnliga
amerikanska presidenten. Sanders hade kunnat bli historisk som den första uttalat
socialistiska presidenten i USA. Det hade kunnat bli ett intressantare
trendbrott, tror jag, och i vart fall en mer konstruktiv attityd till det
pyrande missnöjet i USA. Kanske kunde det till och med återigen ha gjort USA
till en ledstjärna för Europa och övriga världen.
Nu riskerar USA att istället få en ”galning” som ska göra
Amerika ”great again”. Utan att ha en aning om riktigt hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar