NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att
möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av
kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att
organisationen är en ”unparalleled
community of freedom, peace, security, and shared values, including individual
liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.
Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:
”Russia’s aggressive actions, including
provocative military activities in the periphery of NATO territory and its
demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of
force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the
Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing
goal of a Europe whole, free, and at peace”.
Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp
hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har
de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora
hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin
uppfattning:
”Det är ju
oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de
som har annekterat Krim”.
Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en
fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA
vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska
Institutets Per Jönsson medger i SvD.
Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot
världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som
jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan
få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald
Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag
avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och
därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president.
Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för
Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar.
Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för
demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår
hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors
tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;
”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.
Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s
ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes-
och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och
estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.
Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av
Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir
väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi
fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att
ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar
sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För
det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet
med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på
ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett
samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som
slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och
transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där
plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone
sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna
ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som
står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från
internationell solidaritet och demokrati.
Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet
på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om
just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför
liberalismen inte längre fungerar.
Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det
faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland,
nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.
Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det
nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan
hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s
krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.
Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa
alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare
från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart
än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att
administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar
världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att
förvänta från USA och NATO.
Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa,
men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det
amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med
som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar