UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 10 Sista striden före valet – lägeskoll inför ukrainska presidentvalet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. De som vill ha förnyelse och fräscha ansikten och idéer vänder sig nu till Volodomyr Zelenskij som enligt opinionsmätningarna troligen får flest röster i valet. Eller också leder opinionsmätningarna fel? Enligt flera bedömare röstar ukrainare i regel inte för någon utan i första hand emot någon. Kanske talar det allra mest för Zelenskij?

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Detta blir det sista i serien. På söndag är det valdag.

Del 10 Sista striden före valet – lägeskoll inför ukrainska presidentvalet

På söndag den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Den som har följt min serie inlägg vet vilka som är kandidater och hur läget är i landet inför valet. Tre kandidater har länge varit huvudfavoriter och är också nu, så här dagarna före valet, de som anses ha störst chans att vinna, det vill säga den sittande presidenten Petro Porosjenko och hans främsta rival Julia Tymosjenko samt uppstickaren Volodomyr Zelenskij.

Opinionsmätningar har, såväl i Ukraina som på andra håll, visat sig opålitliga och enligt tidigare uppgifter är det ovanligt många som ännu inte bestämt sig för hur det ska rösta eller om de ska rösta alls. Enligt undersökningar utförda av Razumkov Centre och publicerade i november 2018 är hela 78 % av befolkningen av uppfattningen att Ukraina är på väg åt fel håll. Missnöjesröstande bör alltså kunna bli vanligt, alternativt soffliggande, vilket knappast talar för Porosjenko.

Han rider dock på en liten framgångsvåg medan Tymosjenko gått bakåt i mätningarna. Leder gör dock komikern Zelenskij vars kandidatur har överraskat och orsakat många bedömare huvudbry.

Här är en liten genomgång av läget inför valet. Det finns flera faktorer som talar både emot och för de tre i toppen. Det lär bli ovisst in i det sista och en spännande söndag för den som bryr sig om vad som händer i Ukraina. Det verkar inte alls otroligt att det blir en andra runda. Om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna går de två som samlat flest röster till en andra valrunda som kommer att gå av stapeln den 21 april. 

Tymosjenkos sista strid (?)

Mycket tyder på att hon har tappat sin position som en av två huvudkandidater. Tidigare tippades hon och en av Porosjenko/Zelenskij bli kvar till en andra omgång (om ingen får mer än 50 % av rösterna går de två som fått flest röster till en andra valomgång). Nu säger flera bedömare att det är just Porosjenko/Zelenskij som har störst chans att gå till en andra omgång och att Tymosjenko halkar efter.

Kanske har väljarna börjat avslöja det som har kallats hennes ”multi-vektorpolitik”? Det vill säga den populistiska stil som är tänkt att locka olika sorters väljare genom att strö ut olika typer av sinsemellan motsägande löften. Skadat hennes popularitet har förstås också anklagelserna mot henne om korruption som kommit från riksåklagarkontoret. 

Men kanske ännu större inverkan kan det mutförsök som uppmärksammats ha för hennes slutspurt. Eller kanske bör man här säga det påstådda mutförsöket (?) Det är nämligen riksåklagaren Lutsenko, som är polare med Porosjenko, som gått ut på facebook (!!) med ankalgelsen att Jurij Tymosjenko ska ha erbjudits 5 miljoner Hryvnia (ca 185000 USD) för att dra tillbaka sin kandidatur. En anklagelse som likaväl skulle kunna vara ett smutsigt trick från Porosjenkos läger för att svärta ned hennes redan lite fläckade rykte.

Julia Tymosjenkos irritation över Jurij Tymosjenkos kandidatur har länge varit känd. Hon menar ju, liksom många andra, att Jurijs kandidatur endast är ”teknisk” och menad att förvirra väljarna och dra röster från Julia eftersom en del kan tänkas ta fel eftersom de har samma efternamnoch samma initialer. Risken för sammanblandning förefaller uppenbar i synnerhet om man tittar på hur valsedeln är utformad (se bild).

Bild: Kyiv Post. Två Tymosjenko-kandidater. Hur många tar fel?

Ukraina-kännaren Andreas Umland skriver också i en artikel i Kyiv Post 24/3-19 om risken för efterverkningar efter valet om det skulle visa sig att ”klonen” Jurij skulle få oväntat många röster och om de ser ut att ha varit avgörande för Julias placering i valet. Ilska och frustration över en möjligen stulen valseger eller andraplats bland Julias kampanjfolk, väljare och supporters skulle kunna leda till stora protester och kanske ett nytt Majdan-uppror eller i vart fall en politisk instabilitet skadlig för landet. Det ska här tilläggas att ytterligare ett namn ses som en s.k. ”teknisk” kandidat, nämligen Julia Lytvynenko. Varken Jurij Tymosjenko eller Julia Lytvynenko har några politiska profiler eller erfarenheter att tala om, och driver inga kampanjer eller har några valprogram, vilket enligt alla bedömare tyder på att de endast kandiderar med bakomliggande syfte att få väljare att kryssa fel Julia eller fel Tymosjenko. Och det är förstås inte så svårt att räkna ut vem av kandidaterna i valet som skulle tjäna mest på detta. De allra flesta bedömare menar att Porosjenko och Tymosjenko kommer att slåss om en andraplats i första valrundan och i opinionsinstitutens mätningar är Porosjenko just nu på en andraplats med en marginal till Tymosjenko på mellan 1 till 2 %.

Till detta kan läggas ytterligare en anklagelse från riksåklagare Lutsenko som nyligen dykt upp; om försök att köpa röster för Tymosjenko. Det är tämligen typiskt för ukrainsk politik att riksåklagarämbetet används i politiska syften och nu är det ju Porosjenko som har kontroll över den institutionen, vilket ger honom ett ess i rockärmen inför slutstpurten.

Julia Tymosjenko å sin sida har begärt misstroendevotum mot president Porosjenko för hans påstådda inblandning i en skandal kring militärindustriföretaget Ukroboronprom. Hon anklagar honom för förräderi efter att uppgifter publicerats som tycks visa att personer nära presidenten har berikat sig själva genom att i Ryssland köpa reservdelar till militärutrustning för låga priser, smuggla in dem till Ukraina och sälja till ukrainska armén för överpriser. 

Nu är det smutskastningskrig i slutspurten inför valet.

Porosjenko rider hårt på kyrkan

President Porosjenko har kampanjat med en militant och nationalistisk retorik. Han är den ende av de topp-tippade kandidaterna som tydligt går ut med ett program som innefattar både EU- och NATO-medlemskap, vilket är intressant att notera. Under början av året har hans popularitet stigit en hel del och de flesta tror att det beror på en enda sak, nämligen den ukrainska ortodoxa kyrkans autokefali, dvs självständighet inför Konstantinopel.

Porosjenko har under början av detta år rest runt i kyrkor i landet för att understryka den nationalistiska betydelsen av självständigheten för ukrainska kyrkan, som tidigare varit underställd Moskva-patriarkatet. Även om det tidigare har det funnits två konkurrerande ukrainska ortodoxa församlingar vid sidan av så har patriarken i Konstantinopel först nu officiellt erkänt ukrainska ortodoxa kyrkans självständighet (autokefali). Eftersom erkännandet skrivs på ett pergament som kallas Tomos så har Porosjenkos turné bland kyrkorna lite skämtsamt/föraktfullt kallats för hans Tomos-Tour. Självständigheten gör att bandet till Moskva-patriarkatet nu klipps av och det presenteras naturligtvis som ännu en självständighetsförklaring för Ukraina. Porosjenko och hans team har arbetat envetet och hårt för att få igenom denna förändring innan valet och satsar nu nästan helt på kyrkokortet för att vinna valet. Hans chans att göra det förefaller nu större än under hela den tidigare kampanjperioden.

Men, det finns alltså orosmoln på himlen i form av den ovan nämnda korruptionsskandalen kring den statliga försvarsindustrijätten Ukroboronprom. Porosjenko har svarat på Tymosjenkos rop om misstroendeförklaring genom att avsätta Oleh Hladkovskij - vars son sägs vara central figur i skandalen - från sin post i det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet, samt att inleda en oberoende internationell utredning av skandalen. Det finns också klara svagheter i bevisningen kring anklagelserna som kommit från undersökande journalister knutna till projektet bihus.info.

Det är alltså inte helt säkert att den här skandalen biter så hårt på Porosjenko och skulle i slutändan kunna få honom att förefalla kraftfull och handlingskraftig istället för svekfull.

Han har också under kampanjen gjort stor sak av sin roll som överbefälhavare och, med viss framgång sägs det, anklagat sina huvudmotståndare för att vara antingen alltför oerfarna och/eller alltför ointresserade av konflikten i Donbass och alltför medgörliga gentemot Ryssland. Själv vill han åtminstone framstå som en hard-liner i sin approach till separatisterna i Donbass och till Ryssland.

Alldeles nyligen har Porosjenko-lägret riktat in sina attacker också mot Zelenskij eller mer exakt tv-kanalen 1+1 som ägs av oligarken Kolomoisky vars guldägg är just Zelenskij som har sina populära komedi-shower i just den här kanalen. Porosjenko-lägret säger att kanalen ägnar sig åt ”systematiska lögner” och ”desinformation” medan företrädare för kanalen 1+1 kontrat med att hävda att presidentens tv-kanal, Kanal 5, länge har ”brutit mot journalistiska normer” och åt ”ren propaganda”. 

Zelenskij – komikern som kan få sista skrattet

Zelenskij själv har hållit sig utanför den här smutskastningen och varit minst sagt sparsam över huvud taget med intervjuer och inte deltagit heller i debatter. Kanske tänker han att de politiska smutskastarna själva är de som blir allra smutsigast och att det kommer att slå tillbaka mot dem själva. Zelenskij kan då framstå som den oskuldsfulla och obefläckade ”rena” kandidaten medan huvudkonkurrenterna framstår som korrupta företrädare för en avskydd politikergeneration som valet nu kan hjälpa till att besegra.

Men kan han verkligen vinna valet? Ja, det ser onekligen ut så just nu. Från att ha varit en av de tre i topp bland mätningarna i januari har han under februari månad klättrat upp till översta platsen och ökat marginalen till de övriga två, varav Porosjenko bland de flesta instituten ligger tvåa.

Men han har sina allra flesta potentiella väljare bland ungdomar under 30 år. Det har visat sig statistiskt att dessa är mer oberäkneliga när det väl kommer till val. Kanske bryr de sig inte om att gå till vallokalen? Kanske ändrar de sig i sista stund? Äldre väljargrupper tycks mer stabila i sin tro på en kandidat, vilket talar emot Zelenskij. Dessutom det faktum att såväl Porosjenko som Tymosjenko har inarbetade partiapparater att tillgå för sina slutkampanjer. Inför en eventuell andra valomgång kan detta vara helt avgörande.

För Zelenskij talar bland annat de negativa opinionsmätningarna. Det vill säga de senaste mätningarna av vem folk absolut inte vill se som president. Där får Porosjenko procenttal kring 50 och för Tymosjenko är motsvarande siffra 30 % som absolut inte kan tänka sig lägga en röst för henne. Som jag nämner i ingressen till detta (och mina övriga i serien) inlägg så är det viktigt inför ukrainska val att hålla reda på vem som väljarna är starkt emot. Kanske rentav ännu viktigare än vem de säger sig vara för. Motsvarande siffra för Zelenskij är 12 % så om detta ska ses som indikation så verkar segern vara inom räckhåll för nykomlingen.

Som sagt ovan är hans politiska naivitet och brist på erfarenhet i det ukrainska sammanhanget för många en tillgång snarare än en minusfaktor.

Vad som verkar högst troligt just nu är att han går till en andra omgång. Troligt är också att han får flest röster i första rundan. Men det är betydligt mindre säkert vad som kommer att ske i en eventuella andra runda. I den första lär många missnöjesrösta eftersom Porosjenko och Tymosjenko står för det gamla och beprövade. Hur väljarna reagerar på en andra runda är svårare att gissa som jag antytt tidigare.

Övriga kandidater utan chans

Det enda som verkar säkert är att övriga kandidater är utan chans att vinna valet. Allt annat än den ovan nämnda trion på de tre första platserna vore tämligen sensationellt.

Därmed inte sagt att det är ointressant hur det går för de övriga. Enligt förhandstipsen just nu är det Yuri Boyko, Anatolij Hrytsenko och Oleh Ljasjko som ligger bäst till under topptrion och de som troligen får röstetal som placerar dem på platserna mellan 4 till 6 i valet. Ingen av dem lär få över 10 % av rösterna men deras betydelse kommer att bli som störst och tydligast om det blir en andra valomgång. Det lär då bli ett hett köpslående om deras uttalade support inför slutrundan och där kan de komma att säkra inflytande i kommande regeringskoalitioner och vinna inflytande över politiken och bemanningen i denna. 

Det kan också vara viktigt att veta att Andriy Sadovyi har hoppat av och istället öppet sagt sig stödja Hrytsenko, vilket kan ha en viss effekt för dennes väljarstöd.

Mitt eget tips

Mitt eget tips är att Porosjenko ändå kommer att sluta som tvåa efter Zelenskij i första omgången. Men att en andra omgång kan kasta om styrkeförhållandet ganska avsevärt. Den erfarne politikern - med överbefälhavarens look i kamouflagemönstrade kläder; med landsfaderns kyrkligt fromma blick och trygga hand som korsar sig framför den autokefala ukrainska kyrkans portar; och med patriotisk retorik lockande nationalistiska väljare – kan troligen förmå många som lagt sin röst på andra kandidater än Zelenskij att i en andra omgång istället lägga den på Porosjenko. För säkerhets skull, så att säga. Zelenskij har sina främsta anhängare bland ungdomar och i en andra omgång kan den väljargruppen - som statistiskt visat sig opålitligare när det kommer till verkligt val - vara mindre säker att luta sig mot än de medelålders och äldre väljargrupper som Porosjenko framför allt har stöd hos. Det kan också tänkas att Porosjenko, som är inne i systemet så att säga, har de rätta knepen och tricksen för att locka till sig support från de presidentkandidater som placerar sig högst bakom topp tre-kandidaterna.

Åtminstone en del av svaren har vi på söndag den 31 mars.

Human Rights Watch om mänskliga rättigheter inför valet

Atlantic Council tippar valutgång

BBC analys inför valet

Deutsche Welle om fake news inför valet

Radio Free Europe om Porosjenko-lägrets anklagelser mot 1+1 channel

Anna-Lena Lauréns valanalys i DN

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här försöker jag ge en bild av hur det står till med fundamenten för en sann demokratisk process, det vill säga yttrandefrihet och pressfrihet, utan vilka ett val bara blir ett utanpåverk och skådebröd för utifrån vakande ögon.

Del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den ukrainska staten har alltsedan Euromajdan slutit greppet hårdare kring informationsutbudet för det ukrainska folket. Delvis är det förklarligt då konflikten med Ryssland hårdnat sedan dess och det finns ett behov av att försvara sig mot rysk propaganda och desinformation. Ända sedan självständigheten har det också pågått en kamp för att frigöra sig från det sovjetiska arvet och komma ur den Moskvastyrda omloppsbana som Ukraina befunnit sig i under århundraden och som tog sig extremt repressiva uttryck under tiden som sovjetrepublik. Historien har skrivits i Moskva vilket bland annat innebar att Andra Världskriget inte hette så utan Stora Fosterländska Kriget med början 1941. Något som nuvarande makthavare har bestämt ska ändras så att det måste berättas om Andra Världskriget istället, med början 1939.

Men den ökade kontrollen över det talade och skrivna ordet är också uttryck för en hyperkänslighet för kritik mot de ukrainare som utnämnts till nationens hjältar och som verkat i det förflutna. Även i detta fall har det rått en intern strid mellan de som velat bevara en gammal historieskrivning ärvd från Sovjetunionen och de som velat markera avståndstagandet från densamma och istället odla en hjältekult kring personer som Stepan Bandera, Roman Sjuchevitj och Symon Petljura bland de främst kända.

I spåren av detta tätnar nu tecknen på att den ukrainska staten tar till allt mer drastiska metoder för att styra opinionen i denna riktning och att trycka tillbaka och till och med förbjuda avvikande åsikter och narrativ.

Utmärkande för detta är hur de statliga institutionerna används och jag tänker då främst på Ukrainska Institutet för nationellt minne (UINM) samt den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar. Chef för den förstnämnda är Volodomyr Viatrovytj som är hjärnan bakom de lagar som förbjuder offentliga negativa uttalanden och publiceringar om Stepan Banderas självständighetsrörelse OUN och dess militära gren UPA, samtidigt som han också numera kontrollerar de historiska arkiven i Ukraina. Chefen för den sistnämnda myndigheten, Bohdan Chervak, är också ledare för det moderna OUN, det vill säga Banderas arvtagare i dagens Ukraina. Ett ultranationalistiskt filter kan alltså läggas över den ukrainska interna debatten.

Bild: Ukrop News. Bohdan Chervak, styr OUN men är även chef för den ukrainska statliga kommittén för TV- och radiosändningar och därmed den statliga censuren av sändningar och publiceringar.

Den lagliga grunden för den här politiken lades till stor del i och med det lagpaket som togs i april 2015 och som går under samlingsnamnet ”De-communization laws”. Lagpaketet för med sig exempelvis att ”kommunismens kriminella natur” i Ukraina mellan 1917-1991 inte får förnekas men också ett förbud mot att förneka legitimiteten hos ”Ukrainas självständighetskamp under 1900-talet” samt att ”offentligt visa förakt för” de officiellt erkända ”kämparna för självständighet för Ukraina”. I lagtexten förtydligas också att OUN och UPA är officiellt erkända för att det inte ska råda tvivel om vilka som avses.

”Vad är det för idé att tala om vår historia om det är förbjudet att göra det på ”fel” sätt? Jag tänker åtminstone inte censurera mig själv”, var journalisten Kristina Berdynskychs kommentar om lagen i en intervju i SvD.

”Vi professionella historiker måste få göra vårt jobb utan politiska begränsningar. Vårt uppdrag är att leta efter sanningen”, sa historikern Serhij Stelmach i samma artikel.

I Ryssland finns en liknande lag som förbjuder ”offentlig förnekelse av Nürnberg-rättegångarna och spridande av falsk information om Sovjetunionens aktiviteter under åren för Andra Världskriget”. Ukraina är i många avseenden en omvänd spegelbild av Ryssland.

De-communization laws har också lett till att personer som burit symboler för kommunismen på Segerdagen 9 maj fängslats. Segerdagen firas fortfarande över hela Ukraina, även i västra delarna, då de flesta har någon släkting som tillhörde de ca 4,5 miljoner ukrainare som slogs för Röda Armén. Chefen för Amnesty International i Ukraina, Oksana Pokaltjuk, krävde att de häktade skulle frisläppas och menade att ukrainska regeringen med de här åtgärderna mot fredliga aktivister tog ännu ett steg mot begränsad yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

De senaste åren har också präglats av en ökad press på journalister och bloggare som oroar människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch (HRW), Reportrar utan Gränser och amerikanska Committé to Protect Journalists (CPJ).

Det här har naturligtvis betydelse i de allmänna val som hålls i år. Till att börja med presidentvalet den 31 mars och senare i höst parlamentsvalen.

Yttrandefrihet, Pressfrihet och hot mot journalister

I sin rapport för 2017/18 skrev Amnesty bland annat att ”Ukrainska myndigheter ökade pressen på sina kritiker och oberoende NGO:er, inklusive journalister och anti-korruptionsaktivister. Myndigheterna startade rättsprocesser och stiftade lagar med mål att begränsa yttrandefriheten och organisationsfriheten, bland andra saker”. Under våren 2017 gick en våg av våld mot framför allt vänsteraktivister och journalister som framfört ett vänsterinriktad perspektiv.

Mer konkret handlade det särskilt om både fysiska angrepp och trakasserier mot aktivister, i synnerhet de som arbetade för att motarbeta korruption. Angrepp som oftast inte undersöktes effektivt och som det i flera fall finns starka misstankar att myndigheter, inklusive säkerhetstjänsten, själva låg bakom. Det rör sig också bland annat om morden på journalisterna Oles Buzina och Pavel Sheremet vars utredningar förblivit resultatlösa och om rättsprocesser byggda på fabricerade anklagelser mot journalister som kritiserat regeringen. Bland de mest kända Ruslan Kotsaba som anklagats för landsförräderi för sin kritik av regeringens hantering av konflikten i östra Ukraina.

I HRW:s årliga rapport för 2018 påpekas att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl. Rapporten för 2019 visar att den ukrainska regeringens begränsningar av yttrandefrihet, informationsfrihet och pressfrihet fortsätter och att de fortsätter att legitimera dem genom att hävda att det krävs för att motverka ryska militär aggression i östra Ukraina och rysk anti-ukrainsk propaganda. De skriver också att det mediabevakande Institute for Mass Information, fram till oktober 2018, hade räknat till 201 pressfrihetskränkningar i 23 olika regioner i landet, innefattande allt från hot och trakasserier till restriktioner för journalisters tillgång till information.

Den ukrainska Nationella Journalistfackföreningen (NUJU) - som av företrädare för regeringspartiet Folkfronten har anklagats för att ge stöd till ”anti-Ukrainsk media” - räknade till 86 våldsattacker mot journalister i Ukraina under 2018. 

Det är inte enbart ukrainska journalister som drabbas av den ukrainska statens paranoia för det fira ordet. Även utländska journalister tar en risk när de arbetar i Ukraina, i allra högsta grad i östra Ukraina och då inte enbart för att det skjuts med kulor och granater. Den nationella säkerhetstjänsten SBU har utvisat ett flertal journalister eller nekat dem inresa till Ukraina. De flesta ryssar, men långt ifrån enbart, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Detta fortgår löpande och lite i det tysta. Aktuellt just nu är ett ettårigt inreseförbud för den österrikiska journalisten Christian Wehrschütz som nekar till anklagelser om ”pro-ryska aktiviteter” och säger att han antar att den nuvarande ukrainska ledningen sökt en ursäkt att inte släppa in honom eftersom de är missnöjda med kritiska rapporter om mediafrihet och skandaler kring militära affärer. Han får också stöd av österrikiska myndigheter som ser inreseförbudet som ”en oacceptabel censur-åtgärd i Europa”.

Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till internetsajten Myrotvorets (Fredsmäklaren). Sedan 2014 har internetsajten Myrotvorets, med kopplingar till regeringen och säkerhetstjänsten, utpekat tusentals personer som varit verksamma i de ryskstödda områdena som "fiender till Ukraina". Under 2015 mördades två personer, varav en var journalisten Oles Buzina, bara några dagar efter att deras namn lagts ut på Myrotvorets. Under 2016-17 offentliggjorde de ytterligare namn och personuppgifter (kallat ”doxing”), som mobilnummer och mejladresser, på mängder av journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som AP, BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringar som ledde till ett flertal hot mot dessa journalister. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU och inrikesministeriet. Anton Gerasjtjenko, rådgivare vid inrikesministeriet, hyllade sajten på Facebook och lovprisade de ”patriotiska hackarna”. AP:s vice ordförande John Daniszewski däremot ansåg att ”Ukrainare som tror på frihet borde kraftfullt försvara värdet av nyhetsrapportering som återger Ukrainas berättelse. Dessa hackare har uppenbarligen missförstått journalismens roll i ett fritt samhälle”.

I september 2015 offentliggjordes också - under mer öppna former - en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Den kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan.

Den märkliga historien med den ryske journalisten Arkadij Babtjenko förra året, som först utropades vara mördad av rysk säkerhetstjänst för att nästa dag ”återuppstå” och presenteras av SBU på en presskonferens, har också fått internationell kritik av flera skäl, bland annat från HRW, Reportrar utan Gränser och CPJ.

Inskränkningar för det fria ordet görs inte bara för traditionella medier. Ukrainska myndigheter ger sig på utan också det fria order på internet. President Porosjenko utfärdade i maj 2017 en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte - som påminner starkt om Facebook - för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd stängde med andra ord ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned. En åtgärd som enligt bland andra the Economist verkade mer passande för en auktoritär regim än för ett land som är aspirant att få tillhöra de europeiska demokratierna.

Kulturskymning

Den svenske journalisten och författaren Anders Rydell fann i november förra året plötsligt ett antal artiklar i ukrainsk press som nämnde hans namn. När han fick dem översatta för sig gick det upp för honom att hans bok ”Boktjuvarna” hade förbjudits att ges ut i Ukraina. Den handlar om Nazitysklands plundring av bibliotek och andra boksamlingar under andra världskriget men även om Sovjetunionens liknande beslagtagande när de fick kontroll över östra Europa under och efter kriget. Så varför hade då boken förbjudits i Ukraina? Jo, täckande en halv sida (av drygt 400) har Rydell en kort beskrivning av Symon Petljura, som ledde den kortlivade Ukrainska Folkrepubliken efter första världskriget. Där nämner han att det som Petljurarepubliken blivit mest ökänd för eftervärlden var de blodiga förföljelserna av judar och att det under Ukrainska Folkrepubliken uppskattats att tiotusentals judar mördats i över 1300 pogromer, att tiotusentals kvinnor våldtogs och upp emot en halv miljon blev hemlösa, att våldet var ”extremt” och att ”många offer misshandlades till döds, brändes levande eller halshöggs”. 

Det blev för mycket för Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar (!?). Jo, just den myndighet som leds av OUN-ledaren Bohdan Chervak. Boken förbjöds i ett beslut som omfattade 26 titlar - bland andra en del barnböcker - som enligt ett uttalande från kommittén var ”genomsyrade av kommunistisk ideologi”. Rydells bok anklagades mer specifikt för att innehålla rysk propaganda och sprida myter om kring den Ukrainska Folkrepubliken, enligt vad Rydell själv anger i en SvD-artikel. I artikeln framhåller han också den svarta ironin i beslutet att förbjuda en bok som handlar om plundring och förstörelse av litteratur. Det är dessutom anmärkningsvärt att boken inte är förbjuden i Ryssland trots att den innehåller en hel del berättelser om Röda Arméns framfart bland bibliotek och judiska arkiv och att Sovjet beskrivs som en nästan lika stor skurk i sammanhanget som Nazityskland, och trots att Ryssland har liknande lagar som Ukraina och att de två länderna är mitt inne i ett kulturkrig som förmörkar den kulturella tillvaron i båda länder. Bannlysningen av Rydells bok, som har översatts till 20 språk, har fått betydligt större uppmärksamhet i utlandet än här i Sverige. 

Dessa 26 förbjudna titlar är långt ifrån de enda som drabbats under senare år. Många är förstås ryska utgivningar. Det finns sedan 2016 en lag som förbjuder import av ryska böcker och som begränsar införseln för privatpersoner av ryska utgivningar till tio volymer.  En drastisk åtgärd i ett land där bokhandlarnas utbud till över hälften är på ryska. Den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar gavs uppgiften att administrera och övervaka censuren som ska skydda ukrainska folket från ”rysk desinformation och rysk informationskrigföring” men också från ukrainofobiska narrativ, den kategori som Rydells bok sannolikt fastnat i. Liksom en hel del andra icke-ryska böcker. Exempelvis har den mycket kända och lästa historikern Anthony Beevors”Stalingrad” förbjudits eftersom den beskrev en sekvens där ukrainsk milis mördade ett nittiotal judiska barn. 

I höstas adderade den Statliga Kommittén för TV- och radiosändningar ytterligare över 200 böcker och i den västukrainska staden Lviv bannlyste det regionala rådet ryskspråkiga böcker, filmer och sånger helt och hållet i regionen. Ett mycket drastiskt beslut i ett land där omkring 20 % av befolkningen har ryska som modersmål och en ännu större andel använder ryska som sitt yrkesspråk.

Den antiryska censuren är förstås den dominerande i Ukraina. Den gäller också ett förbud mot ryska tv-kanaler. Officiellt säger kommittén att just detta handlar om att de inte skulle uppfylla juridiska krav vilket naturligtvis är ett konstruerat skäl för förbudet. 

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina och flera hundra ryska artister och skådespelare har inreseförbud. Men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder har blivit bannlysta. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare, bland andra Steven Seagal, ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen” och har numera också inreseförbud.

Turerna kring Eurovision Song Contest (Melodifestivalen) har också varit många vilket placerat Ukraina i det europeiska blickfånget och illustrerat hur det här kulturella kriget slår. Många minns väl att Ukraina arrangerade evenemanget 2017 och då förbjöd den ryska sångerskan Julia Samojlova att komma in i landet och uppträda i Kiev. Mindre känt är kanske att att också ryska schlager-fans sattes på vändande plan hem till Ryssland. Årets tävling kommer däremot inte Ukraina att delta i alls, efter märkliga turer kring den egna kvalifikationstävlingen som vanns av artisten Maruv. Eftersom hon uppträtt i Ryssland ville inte ukrainska public service-bolaget ge henne tillstånd att uppträda för Ukraina om hon inte undertecknade ett kontrakt som skulle gett public service-bolaget stor makt över hennes karriär inom den närmaste framtiden och som skulle gett henne skyldigheter att inte bara vara en kulturell ambassadör för Ukraina genom sin musik utan också genom att ”uttrycka det ukrainska samhället åsikter till världen”. Hon vägrade skriva på kontraktet och inte heller de artister som placerade sig som två, trea och fyra i den ukrainska uttagningen har gått med på att underteckna det kontrakt som bland annat, enligt Maruvs egen fb-post, kräver att artisten är förbjuden att improvisera på scen; att helt följa alla krav och instruktioner från NTU (det ukrainska public service-bolaget); och att inte ha någon som helst kommunikation med journalister utan tillstånd från NTU.

Fria val kräver fri press och fri debatt

Den svenska regeringens rapport från UD om situationen i Ukraina hävdar att den ukrainska ”lagstiftningen och det institutionella ramverket för att tillgodose de mänskliga rättigheterna [är] till stor del tillfredsställande”. Utrikespolitisk Institutet skriver också i sin landbeskrivning av Ukraina att: ”Pressfrihet garanteras i lag i Ukraina och respekteras förhållandevis väl”.

Det här är alltså som vi kunnat konstatera en sanning med stor modifikation, sagt om en nation som placerar sig på 101:a plats på Reportrar Utan Gränsers årliga ranking över länders pressfrihet, strax efter länder som Kirgizstan, Mozambique och Libanon. 

I andra sammanhang är däremot regeringen ytterst tydlig avseende synen på vikten av pressfrihet och yttrandefrihet i en demokrati.

”Den fria och oberoende pressen är en hörnpelare i vår demokrati”, säger exempelvis försvarsministern Peter Hultqvist och dåvarande kulturministern Alice Bah-Kuhnke i en artikel som publicerades i Dala-Demokraten 29/11-2107. Den handlade förstås mycket om ryska desinformationskampanjer men de underströk i artikeln vikten av oberoende journalistik i en levande demokrati och levererade uppmaningen att sluta upp ”kring det fria ordet och journalistikens roll i demokratin”. Artikeln ligger också upplagd på regeringens hemsida.

Sida menar på sin hemsida att ett demokratiskt samhälle inte är möjligt utan yttrandefrihet. Den ”ger människor makt att öppet ställa krav på hur staten och myndigheterna sköter sina uppgifter”, säger Sida också, och framhåller journalisters och andr medieaktörers nyckelroll i att ”granska makthavarna och avslöja missförhållanden”.

Samstämmigheten kring detta är tämligen entydigt bland de europeiska demokratierna och de institutioner som har att övervaka rättigheter. Men det som för ett tiotal år sedan var en självklarhet är idag starkt hotat. I flera EU-länder begränsas det fria ordet och pressfriheten, och i USA pekar presidenten finger åt var och varannan journalist och skriker ”Fake News” som svar på kritiska frågor och bannlyser vissa tv-bolag från Vita Huset. I Ryssland såväl som i Ukraina ser vi hur yttrandefriheten och pressfriheten respekteras allt sämre och hur journalister som kritiserar makten lever farligt.

Det tilltagande våldet mot regimkritiska journalister, den kringskurna yttrandefriheten och den omfattande censuren kommer naturligtvis ha inverkan på det ukrainska valresultatet. Det kommer att bli oerhört svårt att påvisa exakt hur och hur mycket men det vore ytterst märkligt att hävda att det inte skulle ha någon betydelse i ett land där huvuddelen av befolkningen får sin information från tv-utbudet. Ett utbud som jag nu har visat styrs av statliga kommittéer och tv-bolag som bedriver en tämligen omfattande censur och kontroll som begränsar den ukrainska politiska debattens mångfald av perspektiv och åsikter.

Den inte alldeles vågade gissningen är att det är presidenten Porosjenko som mest av alla kommer att gynnas av det här förhållandet. Det är makten som skyddas och Porosjenko sitter ju på den.

Än så länge.

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här övergår jag till att belysa hur det ser ut i Ukraina inför valet. Vad är det för stämningar i samhället som råder och hur kommer det att påverka valutfallet?

Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

För några dagar sedan i Tjerkassy, öster om Kiev, attackerade några hundra högerextrema ett valkampanjmöte med Petro Porosjenko. De våldsamma demonstranterna försökte storma scenen där presidenten skulle hålla sitt valtal och fick stoppas med tårgas av poliserna som försökte hindra dem att nå fram. Det gick våldsamt till och 22 av poliserna skadades varav 19 fick föras till sjukhus. Bakom aktionen låg ett avslöjande av en korruptionsskandal inom försvarsektorn med statligat ägda vapenföretaget Ukroboronprom som huvudaktör och med förgreningar till landets Försvars- och Säkerhetsråd och sonen till en av Porosjenkos närmaste vänner. De högerextrema kom enligt rapporterna huvudsakligen från det relativt nystartade partiet Nationalkåren (National Corps). Ett parti som uppenbarligen vinner mark i Ukraina. Det som såg ut som ett utbrott av berättigad ilska och indignation mot korrupta regeringsföreträdare kan enligt en del bedömare också lika väl vara en del av en smutskastningskampanj mot presidenten från bakomliggande oligarker och konkurrerande presidentkandidater. Hur det än är med den saken är våldet nu introducerat i den ukrainska presidentkampanjen. Det finns tecken som tyder på att det kan blir mer av den varan.

"Gatorna kommer att bli våra, vi ska göra allt för detta”, säger Rodion Kudryasjov, en av ledarna för Nationalkåren.

Fattigdom och brist på ekonomisk utveckling, korruptionen samt förstås konflikten i öst spär på den här rörelsen mot det högerextrema men även staten som i sin tur driver en nationalistisk populism som ger de högerextrema näring och som i en del fall till och med samverkat med dem. Det handlar om två parallella rörelser; de ofta våldsbejakande högerextrema grupperna längs den ena linjen och nationalistiska populister längs den andra.

Rysk propaganda har sedan 2014 ständigt trummat ut att Ukraina styrs av en fascistregim och att Euromajdan inte handlade om annat än en fascistkupp. Det ingår i den ryska sagoskrivningen där ryssar fortfarande tänker att de fördriver fascister, trots att de själva många gånger är fascister, i ett evigt Stora Fosterländska Kriget där Röda Armén ger Nazityskarna på nöten. Det är naturligtvis inte sant att Ukraina styrs av en fascistregim, men det nuvarande styrets ambivalens inför de högerextremas framfart ger ved till den ryska propagandabrasan. Varför har presidenten och regeringen och en stor majoritet av parlamentet haft så svårt att ta ett ovillkorat avståndstagande gentemot dessa våldsamma grupper? I synnerhet som de också bekämpar landets styrande. 

Vi måste backa ett steg för att förstå lite bättre.

Euromajdan och kriget i Donbass

Euromajdan blev en plattform där högerextrema grupper intog en ledande roll i demonstrationernas försvar mot polisen. Ett försvar som blev allt våldsammare för att slutligen explodera under dagarna mellan 18-20 februari 2014. Främst handlade det om folk från Högra Sektorn och Svoboda men flera andra grupperingar fanns med i demonstrationens självförsvarsstyrka.   

Den därpå följande ryska annekteringen av Krim och upproret i Donbass, där ryskstödd milis tog makten med våld, blottade den ukrainska arméns svaghet och gav upphov till en mängd frivilligbataljoner, som Azov- och Ajdar-bataljonerna för att bara nämna de kanske mest kända. Dessa bataljoner hämtade sina kärntrupper från de som slagits vid Euromajdan. Det var främst dessa enheter som stred i främsta linjen vid fronten som bildades mot separatistmiliserna i östra Ukraina under sommaren 2014. Därigenom blev de närmast oumbärliga för landets försvar och därmed för landets nya styrande som tog över efter Euromajdan.

Praktexemplet som visar hur den här integrationen med makten kunde se ut är Azov-bataljonen, vars grundare Andrij Biletski anser sig ha en historisk mission att leda den vita rasens marsch mot överlevnad. Tidigt blev bataljonen löst knutna till inrikesdepartementet och dess minister Arsen Avakov för att med tiden inlemmas i ukrainska armén som dess Nationalgarde. En militär ärebetygelse trots att bataljonen, med nazi-symbolen ”varghaken” som fana, gjort sig känd för att hysa många nazister som gärna utrustade sig med tyska 2vk-hjälmar och andra nazi-attribut och tatuerade hakkors, och trots att de gjort sig skyldiga till krigsbrott som uppmärksammats av bland andra Amnesty International och Human Rights Watch. De här bataljonerna dök också upp i olika former av blockader mot Krim och Donbass där de hindrade livsmedel och andra förnödenheter att nå separatistkontrollerat område, även detta en krigsförbrytelse då internationell rätt förbjuder utsvältningar av civilbefolkning genom att undanhålla livsnödvändiga förnödenheter. Aktioner som skedde med ukrainska myndigheters tysta medgivande. Gränserna mellan vad som var sanktionerat av staten och vad som var helt egna initiativ av Azov-bataljonens ledare föreföll konstant mycket oklara.

När konflikten i öst sedan ett par år övergått i ett mer ”fruset” läge har frivilligbataljonernas betydelse minskat, samtidigt som den ukrainska armén stärkts genom bland annat NATO-ledd träning och nyanskaffad teknisk materiel från USA. De högerextrema har under dessa senare år övergått alltmer till att vända sig emot presidenten och regeringen för landet. 

Statens nationalistiska populism

Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och nazistgrupperingen C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014.

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål, liksom ukrainska myndigheters passivitet inför dem, är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

Parallellt - och enligt min mening ömsesidigt födande varandra – odlar regeringen flitigt Bandera-kulten. Stepan Bandera, fascisten som samarbetade med Nazityskland under andra världskrigets början och slut, samt hans organisation OUN och dess militära gren UPA, vittvättas sedan flera år av statliga organ. Ett hjältenarrativ har omsorgsfullt skapats kring Bandera och OUN/UPA och har till och med fastslagits i lagtext. Att påminna om kollaborationen med Nazityskland; om pogromerna mot judar eller slakten av hundratusentals polacker i Volynien och Galizien kan numera vara brottsligt i Ukraina.

Det är på många sätt förståeligt att Ukraina har behov att nationella symboliska figurer att samlas kring. Det är helt naturligt när ett land är hotat. Men valet av hjältar har förvånat många. Det är dock en flera decennier lång vittvätt som tidigare utfördes av exilukrainare - inte sällan till Väst-länder flyktade OUN-medlemmar – som efter Ukrainas självständighet 1991 har flyttat in till moderlandet igen. Under Jusjtjenkos tid som president 2005-2010 grundlades de institutioner som idag driver kulten i statens intresse. Främst är det Ukrainska Institutet för Nationellt Minne som, under sin chef Volodomyr Viatrovytj, driver och utvecklar den här kulten och som har vaktat arkiven, ordnat utställningar och övervakat att den ovan nämnda lagen följs.

Bandera och OUN är samtidigt förebilder för de högerextrema grupperingarna och partierna som utgör kärnan i de tusental som marscherar i fackeltåg på de olika märkesdagarna; Banderas födelsedag, OUN:s eller UPA:s tillblivelsedagar etc. År 2019 har till och med av staten utropats som Banderasminnesår (110 år skulle han ha blivit 1 januari) så det kommer säkert finnas många tillfällen att marschera…

De högerextrema på marsch?

… och det finns nya marschdeltagare i leden. Löst knutet till sig har partiet Nationalkåren/National Corps/Natsionalnyi Korpus en milis som internationellt kallas National Squad vilket betyder ungefär Nationella Truppen. På ukrainska heter de Національних дружин (Nasjionalniy Druzhin) och ordet Druzhyna är också ukrainska för fru vilket gör att de ibland också kallas ”Nationella Fruarna”, vilket dels är lite missledande men också gett upphov till en hel del skämt i ukrainska sociala medier. Deras verksamheter är däremot inget att skämta om. Det här är en milis med uttalat mål att hålla gatorna rena från brottslingar, alltså ett sorts medborgargarde med högerextrema politiska åsikter. Att notera är att det i ansökningsformuläret till truppen frågas om den ansökande är innehavare av ett registrerat vapen.

De officiella grundarna av Nationella Truppen (registrerad i Kiev som en NGO) är tre Azov-veteraner vid namn Ihor Kasjka, Artem Klimkin, och Maksym Klymka och en annan veteran, Ihor Bober, är registrerad som organisationens chef. Kommendören på gatan tycks däremot Ihor Mikhailenko vara, även han en tidigare befälhavare i Azov-bataljonen. Till media har han sagt att medlemmarna i truppen är ”moderna nationalister” och därmed supportar den ”moderna nationalism” som partiet Nationalkåren säger sig stå för. Andrij Biletski som leder Nationalkåren tog emot de första 600 truppmedlemmarna i Kiev för ganska precis ett år sedan i en svulstigt storstilad initiationsrit där de inför honom svor att ”troget tjäna det ukrainska folket”. Det ukrainska folket däremot är inte alldeles odelat förtjust i att bli ”beskyddade” av den här samlingen och ser dem istället som nazister och militarister som representerar ett mörkt förflutet.

Bild: Euronews, Фото: Екатерина Баклицкая, Ekaterina Baklitjkaja. Initiationsriten i Kiev följde ett manus som kunde varit skrivet av Leni Riefenstahl och sände kalla kårar utmed många vittnens ryggar.

Det är inte bara, eller ens främst, politiker som oroas av de högerextremas allt våldsammare framfart. I en artikel i AmnestyPress den 3 maj 2018 säger Amnesty Internationals generalsekreterare Oksana Pokaltjuk att ”angreppen från högerextrema eller nazistiska grupper har blivit vardag i Ukraina, och det går inte att lita på skydd från polisen”. De anlitar privata säkerhetsbolag vid vissa event för de inte kan vara säkra på att polisen kommer, säger hon också. Event med fokus på hbtqi-frågor, feminism eller romers rättigheter, menar Oksana är särskilt utsatta. Hon uppmärksammar också i artikeln attacken mot den svenskfinansierade filmfestivalen Docudays i Kiev i mars 2018 då ett 50-tal högerextremister angrep festivaldeltagare som fick hämtas med en särskilt beställd buss för att de säkert skulle kunna ta sig från området. Hon berättar också i artikelintervjun om den uppmärksammade attacken av nazistgruppen C14 mot ett romskt läger i Kiev, som genomfördes 21 april 2018 för att ”städa upp” inför Champions League-finalen i fotboll som spelades i Kiev en månad senare. En video som gruppen publicerade visar familjer som flyr undan stenkastning och tårgas.  Ukrainska Amnesty gick ut i sociala medier och fördömde attackerna men Oksana berättar i artikeln hur chockad hon blev över alla xenofoba kommentarer som flödade in i kommentarsfältet. ”Jag hade inte förstått att hatet är så starkt, säger hon. 

Nationella Truppen säger alltså utåt att de ska patrullera gator och torg och göra ”civila arresteringar” vilket de anser sig ha rätt enligt lag att göra och de påstår också att fokus riktas särskilt mot narkotiahandel och illegal alkoholhandel. Polisen har däremot officiellt uttalat att den inte är intresserad av deras assistans. Vilket motsägs till viss del av ett långt reportage i BBC där det framstår som att de i vissa områden samarbetar med milisen. Hittills har de mest utmärkt sig för hotfulla marscher och nu senast en våldsam attack mot president Porosjenkos valmöte i Tjerkassy. Vid attacken sågs flera av milisens uniformer bland de attackerande. I samma stad, men för ett knappt år sedan, stormade de in i stadshusets samlingssal på ett budgetmöte, blockerade utgången och hotade församlingen med att ingen fick lämna byggnaden om inte beslut togs om budgeten. En metod som jag själv sett med egna ögon i Tjernivtsi i samband med ett liknande budgetmöte. Det här är metoder som skrämmer och begränsar politiker och som de flesta förstår ett hot mot den ändå bräckliga ukrainska demokratin. Många som uttalar sig om den ukrainska högerextremismen fokuserar på procenttalen de här partierna får i allmänna val. Själv menar jag att det inte är den parlamentariska representationen som är det största hotet utan kanske snarare avsaknaden av sådan. De utomparlamentariska metoderna blir då betydligt mer betydelsefulla och relevanta, tänker jag.

Varifrån den Nationella Truppen får pengar till sina uniformer och annan utrustning är det många i Ukraina som frågar sig? En talesperson för partiet Nationalkåren, Roman Tjernysjov, har till Hromadske Radio sagt att de finansieras av ukrainska affärsmän utan att nämna några vid namn. Men det är inte mycket i det ukrainska samhället som undgår att vidröras av en eller annan oligark så det är inte helt otroligt att någon sådan finns med även bakom de här figurerna. Vissa röster menar att de skulle vara hemligt knutna till inrikesminister Arsen Avakov och användas i syfte att pressa Porosjenko under valkampanjen, men detta förnekas av såväl Avakov som Mikhailenko. Enligt en av rådsmedlemmarna i Tjerkassy som fick känna på truppens metoder säger till BBC (se klipp ovan) att de knappast skulle existera om det inte vore med inrikesministeriets goda minne. ”Om Avakov bestämde att Nationella Truppen med sina balaklavas och uniformer inte får existera så skulle de inte heller gör det”, säger han. Och fortsätter med att säga: ”Historien upprepar sig. Om vi tittar på vad som hände i Tyskland under 1930-talet när fascismen började växa sig stark, det är vad jag skulle jämföra detta med”, det vill säga Nationella Truppens framfart.

Den är hur som helst ännu ett exempel på det som jag flera gånger tidigare kallat ett ukrainskt parallellsamhälle. Jaroslav Jurtjysjyn, direktör för ukrainska Transparency International har på ett liknande sätt kommenterat fenomenet Nationella Truppen:

”Ukrainians have long been known for establishing the structures that were parallel to the authorities. In times of external governance, it used to save us. When we do have our own state, it may have a different outcome.”

Det är förstås omöjligt att sia om vilken verklig inverkan de här grupperna kommer att ha för utgången i presidentvalet men en gissning är att det framför allt är president Porosjenko som kommer att vara deras huvudmål för aktioner.

Huruvida det kommer att skada eller, i form av sympatiröster, vara till gagn för Porosjenko är också svårt att säga. Min gissning är att de högerextrema kommer att ha större inverkan på utgången av höstens parlamentsval. Främst av det skälet att partiet Nationalkåren kommer att delta i valet om inget oförutsett händer (vilket förvisso inte alls är otroligt) till skillnad från presidentvalet där de inte har någon kandidat att slåss för. De nominerade ju som sagt Andrij Biletski men han ställer alltså inte upp och Nationalkåren verkar inte särskilt pigga på att delta i kampanjen för Svobodas Kosjulinskij heller. Ett annat skäl är att det även under förra parlamentsvalskampanjen gick stundtals hett till. En ”rolig lek” som vissa då roade sig med var att angripa misshagliga kandidater och slänga dem med huvudet före i en soptunna och sedan lägga ut evenemanget på Youtube. Förödmjukande för de drabbade förstås som också fick en del blessyrer. Om Nationalkåren aktiverar sin milis lär det nog bli våldsammare än så.

(Klippet nedan visar våldsamheterna i Tjerkassy. Jag är lite osäker men tror att det är Andrij Biletski i en hög person som med mikrofon i handen lägger sig på huven av en polisbil...)

                                 

Hur påverkar de valen?

Som jag försökt visa kan de våldsamma högerextrema elementen mycket väl inverka på valresultatet. Formellt deltagande i de demokratiska församlingarna är för de här grupperna inte nödvändigt för att de ska kunna utöva sitt inflytande över politiken. Något som många politiska bedömare missar i sin analys av de högerextremas betydelse i Ukraina.

Samtidigt är det helt sant att deras framgångar i allmänna val efter Euromajdan har varit minst sagt blygsamma. Svoboda som hade drygt 10 % av platserna i parlamentet efter valet 2010 förlorade stort i senaste valet 2014 och nådde inte upp till femprocentsspärren. Högra Sektorn fick 1,8 % av rösterna och andra högerextrema partier obetydligt med röster. I presidentvalet samma år fick Högra Sektorns Dmytro Jarosj 0,7 % av rösterna och Svobodas ledare Tiahnybok 1,18 %. Det kan inte beskrivas som annat än fiasko. Samtidigt är det väldigt svårt att säga hur mycket support de har lokalt på vissa platser och genom representanter för helt andra partier än dessa nämnda. Andrij Biletski tog plats i parlamentet 2014 genom att kandidera för premiärministerns Jatsenjuks Folkfronten och i sin valkrets i Kiev nå hela 33 % av rösterna. Biletski, med sin historiska uppgift att leda den vita rasen, kommer alltså in i landets beslutande församling lite under västmediernas radar så att säga.

Hur som helst tog flera av de högerextrema i mars 2017 initiativ till en gemensam plattform för framtida samarbete. Bland andra Svoboda, Högra Sektorn och Nationalkåren skrev under ett gemensamt program/manifest där de uppgav som mål att skapa ett centraleuropeiskt statsblock från Östersjön till Svarta Havet (som ett alternativ till EU?) och att åter göra Ukraina till en kärnvapenmakt. De olika högerextrema grupperna har uttalade ambitioner att återta representation i parlamentet och många tror att de lär gå till parlamentsval med gemensam lista. Vilket dock inte alls är säkert att de kommer att göra. Erfarenheten från nomineringarna av presidentkandidat ger inga större förhoppningar om en enad front framöver. Nationalkåren förde fram Andrij Biletski som kandidat från den högerextrema alliansen och gav inte sitt stöd till valet av Svobodas Ruslan Kosjulinskij som de menar valdes bakom kulisserna utan debatt och i strid med det nyss antagna manifestet. Det interna bråket inom ”alliansen” ser ut att kunna rasera de ursprungliga planerna på framtida valframgångar redan innan det första av valen ska gå av stapeln och bland andra Andreas Umland (i Ukraine Verstehen) tror att de högerextrema på väg mot ännu en valkatastrof.

Samtidigt marscherar de gator och torg med uppmaning från deras ledare Andrij Biletskij att vara proaktiva och låta handling istället för ord tala och med Biletskijs tal under Nationella Truppens initiationsrit i Kiev ringande i öronen:

”Ukraina har tröttnat på kaos, det behöver nytt folk som kan skydda landet. Och 2019 har ni, unga nationalister, en stor uppgift; ni måste ta ett steg framåt. Ära åt Nationen!”

Den som läst ända hit borde häpna inför det faktum att den ukrainska valkommissionen CEC, den 11 januari 2019, gav sin tillåtelse till Nationella Truppen att agera som valobservatörer vid de kommande presidentvalen. Något som fått skarp kritik från bland andra Halya Coynash, känd människorättsaktivist vid Kharkiv Human Rights Protection Group, som uppmärksammar att Ihov Vdovin, talesman för Nationella Truppen, till Radio Svoboda sagt att deras ”observatörer” kan komma att använda våld om det skulle upptäcka röstfusk som polisen inte ser eller bryr sig om. Coynash kallar detta för en mildare version av det telegram som truppens kommendant Mikhailenko sänt, i vilket han säger att:

“on Election Day we can’t do very much, but that not very much will be enough to give the Nation the opportunity to believe in its powers and to elect a new Leader of the country.  … if we have to punch somebody in the mutt for justice, we will do that, without delay”

Själv tänker jag att det här är ukrainsk politik i ett nötskal och kanske det största skälet att tro att de högerextrema kan ha verklig inverkan på valet.

Eller vad tror ni?

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 7 Icke-kandidater – de som flyter ovanpå eller under ytan

I tidigare inlägg har jag gått igenom ett antal kandidater som ställer upp till presidentvalet i Ukraina den sista mars. I detta inlägg tänkte jag istället kika lite närmare på fyra intressanta personer som inte stället upp av olika skäl.

De representerar dels hoppet om något nytt, om en obefläckad person, ren som vit nysnö och som kan leda nationen mot ett efterlängtat reningsbad. Det som den ”vanlige ukrainaren” talar om oftast är korruptionen som landets stora problem. Det handlar inte bara om att behöva sticka till läkaren en sedel för att han ska börja utför operationen utan även om vänskapskorruption och om oligarkers makt över såväl politik som ekonomi. Längtan efter något nytt är nog det som överskuggar allt i det kommande valet trots att två av huvudfavoriterna, president Porosjenko och Julia Tymosjenko, tillhör favoriterna att vinna. Men man måste då betänka att det i senaste presidentvalet var ca 55 % valdeltagande och att det i de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk finns en inte obetydlig del av befolkningen som inte kan eller vill delta.

Det kan med andra ord mycket väl vara så att den som folket egentligen vill ha är en av dessa icke-valbara. Jag tänker då främst på Svjatoslav Vakartjuk. De övriga tre i den här genomgången representerar istället på olika sätt strömningar och motsättningar i dagens Ukraina och, tycker jag, säger något om hur landet mår.

Vakartjuk är en kandidat folket vill ha och som skulle kunna vinna men som själv inte vill, den andra i raden nedan hade kunnat vinna för ett par år sedan men får inte vara med, den tredje är nominerad av sitt parti men vill inte vara med, och den fjärde vill vara med men får inte enligt lagen.

Bild: Styler RBC. Vakartjuk har blivit en kultfigur i Ukraina och nu alltmer politiskt engagerad. Men presidentkandidat är han inte.

Svjatoslav Vakartjuk

En stor kulturpersonlighet som länge ryktades vara sugen på att kandidera var Svjatoslav Vakartjuk från Lviv. Han är sångare i och ledare för den mest kända samtida ukrainska popgruppen Okean Elzy som ända sedan 1990-talet varit mycket populära även i Ryssland trots att de sjunger på ukrainska. En gång utsågs han till en av Ukrainas mest inflytelserika personer. Brukar betecknas som nationalist, vilket inte säger så väldigt mycket i dagens Ukraina, men deras sånger utgjorde soundtrack till såväl Orange-revolutionen som Euromajdan.

Redan i somras började rykten surra och i opinionsmätningar uppgav många ukrainare namnet Vakartjuk som svar på frågan vem de helst skulle se som president för landet. Han (samt även Zelenskij) är också den politiker som ukrainska folket har störst tilltro till över huvud taget. Ett faktum som är signifikativt för Ukraina eftersom varken komikern Zelenskij eller rockstjärnan Vakartjuk egentligen är politiker. De ses som både ärliga och patriotiska och avsaknaden av längre inblandning i den ukrainska politiken är bara plusfaktorer i deras cv:n.

Helt politiskt oerfaren är dock inte Vakartjuk som faktiskt suttit i parlamentet, Verkhovna Rada, om än bara för att hoppa av efter ett år då han inte stod ut med den ”korrupta atmosfären”. När ryktena surrade som värst förra året spekulerades det i att såväl han som Zelenskij skulle ha oligarker i ryggen och att dessa två endast skulle tjäna som röstmagneter som sedan i sista stund skulle börja kampanja för andra kandidater av det gamla gardet. I Vakartjuks fall skulle dessa oligarker handla om Mikhail Fridman och Viktor Pintjuk. Det får ses som rena spekulationer och minst lika många avfärdade kategoriskt dylika rykten.

Opinionsundersökningar ifjol visade att han hade kunnat konkurrera med huvudfavoriterna Porosjenko och Tymosjenko och det var säkert många som blev besvikna när han offentliggjorde att han inte tänkte kandidera. Förutom att vara oerhört populär anses han, enligt en artikel i the Independent, också vara en djup tänkare som omger sig med smarta människor och dessutom en slipad affärsman. Besvikelsen hos en del utmynnade i kritik och vissa såg sig svikna. Själv svarar Vakartjuk att han ”aldrig lovat någonting”.

Den 22/1-19 publicerade dock Ukrainska Pravda en intervju där han säger att han ändå ämnar ge sig in i politiken men utan att precisera vad detta betyder. Många tror att han inte kommer att kandidera i presidentvalet men troligen till parlamentsvalet i höst. Till Ukrainska Pravda säger han själv:

“I’m in, and you’ll learn more soon. I would like to bring as many new people into Ukrainian politics as possible. I am not interested in power as such”

Så även om Vakartjuk inte själv tänker kandidera lär han ha ett visst inflytande över ukrainska folkets röstande. På Youtube har han lagt ut ”tre villkor” för den kandidat han själv kan tänka sig lägga sin röst på; för det första ska kandidaten delta i tv-sända debatter mot andra kandidater; för det andra ska den kunna nämna namnen på sina tänkta ministrar, chefen för Arméns Generalstab, Riksåklagaren, chefen för underrättelsetjänsten och säkerhetstjänsten SBU; för det tredje ska hans kandidat använda ”riktiga fakta” som visar att han eller hon hållit sina löften i det förflutna.

Om åtminstone en av dessa villkor inte uppfylls så ”borde du inte rösta för en sådan presidentkandidat”, säger han på Youtube. Återstår att se om den uppmaningen hörsammas av väljarna och i så fall vilken kandidat han själv kommer att utse som sin. Om han nu gör det offentligt?

Nadia Savtjenko

En av de som anmälde sitt intresse men inte blev registrerad som kandidat är den kontroversiella parlamentsledamoten Nadia Savtjenko som satt fånge i Ryssland anklagad för krigsförbrytelser men som sedan släpptes i en fångutväxling och fick utnämningen Ukrainas Hjälte. Enligt henne själv har hon hindrats av myndigheter att kandidera medan andra hävdar att hon aldrig betalade ”anmälningsavgiften”.

Hon blev landets första kvinnliga helikopterförare i ukrainska armén och togs som sådan tillfånga i östra Ukraina och fördes till Ryssland, anklagad för mord på ryska medborgare. Där dömdes hon till 22 års fängelse men var tillbaka i Ukraina efter ett par månader efter en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina. Hon utnämndes till Ukrainas Hjälte och fick en plats i parlamentet. Hade presidentvalet hållits då hade hon säkerligen kunnat utmana toppkandidaterna.

Därefter har hennes popularitet minst sagt dalat och hon har gjort sig känd för flera överraskande och märkliga uttalanden. Förutom att ha yttrat nedsättande kommentarer om judar han hon också bland annat sagt att sanktioner mot Ryssland är fel väg att gå; att separatisterna i östra Ukraina inte är fiender och att Ukraina borde be om ursäkt till medborgarna i Donetsk och Luhansk; och att direkta fredsförhandlingar med företrädare för utbrytarrepublikerna borde inledas. Hon ska också i hemlighet ha haft ett möte med företrädare för dessa republiker. Just nu sitter hon i fängelse i väntan på rättegång om anklagelser för kuppförsök. Troligen en bräcklig plattform att bedriva kampanj ifrån om hon nu hade varit en av kandidaterna.

Enligt riksåklagaren ska bevis finnas för att hon planerat en väpnad kupp och att det i planerna ingick att utsätta Kiev för beskjutning från granatkastare. Hon ska också i maskopi med andra ha skapat en organisation för att mörda presidenten Petro Porosjenko.

Eller kanske ingick det i de egna kampanjplanerna att ta död på sina konkurrenter?

Andrij Biletski

Biletski är den kanske mest kända figur som det högerextrema Ukraina samlas kring. Han var en av de ledande bakom skapandet av Socialnationalistiska Församlingen (Social-National Assembly, SNA). En församling som innehöll ultranationaliska och nynazistiska organisationer som delade idén att vilja skapa ett socialnationalistiskt** Ukraina. I november 2013, i samband med att Euromajdan-protesterna inleddes, slog sig SNA samman med ytterligare högerextrema grupper och bildade Högra Sektorn som blivit kända genom sin våldsamhet vid Euromajdan och i senare aktioner och genom sina marscher med fanor och facklor vid exempelvis Stepan Banderas födelsedag eller till SS-divisionen Galiziens ära etc. Han själv har bland annat sagt att han anser att Ukrainas historiska mission är att leda den vita rasens marsch mot överlevnad.

(** I Ukraina används socialnationalistiska som en illa dold ”cover” för vad det egentligen betyder, dvs nationalsocialistiska eller nazistiska. Partiet Svoboda är exempelvis avläggare från det nazistiska partiet Socialnationalistiska Partiet. Det finns förvisso olika ideologiska strömningar globalt som kan beskrivas i särskiljande termer av socialnationalism kontra nationalsocialism, men som jag ser det är de högerextrema i Ukraina inte särksilt varken homogena eller konsekventa i sin hållning till ideologiska koncept utan spretar lite åt alla håll men förenas i ett sorts våldsbejakande försvar för den rent ukrainska, den ukrainska kulturen och den ukrainska etniciteten och i synnerhet särskiljande dessa från rysk kultur och etnicitet men också oftast (men inte alltid) en aggressiv antisemitism.)

Därefter blev Biletski ledare av frivilligmilisen Azov-bataljonen som var bland de som stred i främsta frontlinjen mot separatisterna i Donbass under 2014/15. Azov-bataljonen blev också snabbt ökända för sina metoder och fick ögonen på sig från såväl Amnesty som Human Rights Watch. De var också kända för att ha nazi-symbolen varghaken som sin symbol och för att hysa ett stort antal nazistanstrukna element i sina led (hakkors-tatueringar och tyska 2vk-hjälmar var inte ovanliga). Azov inlemmades med tiden under inrikesdepartementet men verkar ofta vara väldigt löst knutna till regeringen medan de vid andra tillfällen kallas Nationalkåren och beskrivs som tillhörande den reguljära ukrainska armén.

Samma år, 2014, ställde han upp som oberoende kandidat i parlamentsvalet och vann en plats i parlamentet genom att få drygt 33 % av rösterna i sitt valdistrikt i Kiev. Han har emellertid varit mer frånvarande än på sin plats i detta parlament och inte något av de lagförslag han ändå kommit med har lett till att någon lag stiftats. Han har med andra ord uträttat väldigt lite eller i stort sett inget alls för sina väljare.

Förra året, 2018, bildades Nationalkåren eller Nationalkårspartiet som är en avläggare till Ukrainska Patrioter (som ingick i Högra Sektorn). Partiet nominerade den 20 november 2018 Biletsky som sin presidentkandidat men i januari i år gick han själv ut och meddelade att han inte tänker ställa upp i vad han kallde ”en fars”.

Istället säger han att partiet ska göra en ambitiös satsning på medlemsvärvning i synnerhet bland ungdomar med målet att bli 50000 medlemmar och få en ”kraftfull fraktion i det ukrainska parlamentet 2019”.

Precis som Vakartjuk satsar alltså Biletski på parlamentsvalet senare i år vilket gör att det lär finnas anledning att återkomma till dem båda senare i år. De kan säkerligen båda två på olika sätt få stor betydelse för valutgången då men kanske även i presidentvalet trots att de inte deltar själva. Hur kommer exempelvis Nationella Truppen (National Squad/ Національних дружин) att agera? Det vill säga den relativt nybildade milis som har börjat synas framför allt i Kiev men även på andra orter som ett sorts militant utstyrt medborgargarde som utför polisiära uppgifter, ibland vid sidan av polisen, men kanske ibland i helt självständiga aktioner. Denna nya milis (se Youtube-klippet nedan) tillhör det ukrainska parallellsamhälle som jag skrivit om vid minst ett par tillfällen, ett typiskt ukrainskt fenomen och samtidigt ett symptom på dess sjukdomstillstånd skulle man kunna säga.

Petro Symonenko

Symonenko har varit ledare för ett kommunistparti sedan 1993. På partiets kongress den 1 december 2018 nominerades han som kandidat i presidentvalet. Det finns dock en hake med detta i Ukraina och det är en lag som tillåter justitiedepartementet att förbjuda dem och deras representanter att delta i val. Jo, det är faktisk fullkomligt sant även om det kanske låter som rysk desinformation. Det är lite komplicerat för våra demokratiskt skolade hjärnor att ta in så vi måste gå tillbaka till 2014 för att få en bättre överblick. 

”Ukraina har blivit gisslan i den geopolitiska kraftmätningen mellan väst och Ryssland”, sa Symonenko i april 2014 för att en månad senare också föreslå att Ukrainas skulle dra tillbaka sina trupper i östra Ukraina för att lätta på spänningarna i landet. Det blev för mycket för de övriga partierna. Den 6 maj 2014 beslutade ukrainska parlamentet att bannlysa kommunistpartiet KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1 juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. Den 23 juli 2014 utbryter slagsmål i samband med omröstningen om detta i det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada då Kommunistpartiets ledamöter tågade ut i protest. Parlamentets talman Turchynov kommenterade saken med att ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta beslut och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

I Ukraina kan alltså en parlamentsmajoritet ta beslutet att utesluta ett annat parti när detta börjar driva en oppositionspolitik som känns jobbig. Det kan ju vara en lösning för svenska riksdagen att fundera på för att komma runt problemet med Sverigedemokraterna? De flesta förstår nog att jag nu skämtar men i Ukraina är det alltså så det går till på allvar.

Den som vill ha en djupare genomgång av kommunismens öde i Ukraina kan läsa mitt blogginlägg från 1 maj 2016 här.

Försöken att helt förbjuda partiet misslyckades dock men det var tvunget att ändra sin logga och sitt namn för att inte bryta mot de lagar (decommunization laws) som stiftades våren 2015. Med stöd av samma lagar stängde polisen förra sommaren ned partiets hemsida. Det var också med stöd i samma lagpaket som valkommissionen (CEC) vägrade att godkänna Symonenkos kandidatur eftersom han nominerats av kommunistpartiet. Enligt lagen får partimedlemmarna ställa upp som oberoende kandidater men inte representerande kommunistpartiet. Symonenko överklagade beslutet men detta avslogs tämligen omgående och därmed tillåts inte Petro Symonenko att ställa upp i valet.

Som vanligt i Ukraina (ungefär som i Ryssland) används rättssystemet för att göra sig av med politisk opposition. Antingen anklagar man motståndaren för ett påhittat eller uppförstorat brott eller också stiftar man fiffiga lagar som gör att den politiska motståndaren kan manövreras ut från de demokratiska institutionerna.

I kommande inlägg tänkte jag se över lite mer allmänt hur Ukraina mår politiskt och kommer då in bland annat på den tendens till ökad repression och inskränkt yttrandefrihet och kulturell frihet som nu fler och fler börjar uppmärksamma även internationellt. En tendens som har eskalerat efter Euromajdan, Krimkrisen och konflikten i östra Ukraina.