UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här försöker jag ge en bild av hur det står till med fundamenten för en sann demokratisk process, det vill säga yttrandefrihet och pressfrihet, utan vilka ett val bara blir ett utanpåverk och skådebröd för utifrån vakande ögon.

Del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den ukrainska staten har alltsedan Euromajdan slutit greppet hårdare kring informationsutbudet för det ukrainska folket. Delvis är det förklarligt då konflikten med Ryssland hårdnat sedan dess och det finns ett behov av att försvara sig mot rysk propaganda och desinformation. Ända sedan självständigheten har det också pågått en kamp för att frigöra sig från det sovjetiska arvet och komma ur den Moskvastyrda omloppsbana som Ukraina befunnit sig i under århundraden och som tog sig extremt repressiva uttryck under tiden som sovjetrepublik. Historien har skrivits i Moskva vilket bland annat innebar att Andra Världskriget inte hette så utan Stora Fosterländska Kriget med början 1941. Något som nuvarande makthavare har bestämt ska ändras så att det måste berättas om Andra Världskriget istället, med början 1939.

Men den ökade kontrollen över det talade och skrivna ordet är också uttryck för en hyperkänslighet för kritik mot de ukrainare som utnämnts till nationens hjältar och som verkat i det förflutna. Även i detta fall har det rått en intern strid mellan de som velat bevara en gammal historieskrivning ärvd från Sovjetunionen och de som velat markera avståndstagandet från densamma och istället odla en hjältekult kring personer som Stepan Bandera, Roman Sjuchevitj och Symon Petljura bland de främst kända.

I spåren av detta tätnar nu tecknen på att den ukrainska staten tar till allt mer drastiska metoder för att styra opinionen i denna riktning och att trycka tillbaka och till och med förbjuda avvikande åsikter och narrativ.

Utmärkande för detta är hur de statliga institutionerna används och jag tänker då främst på Ukrainska Institutet för nationellt minne (UINM) samt den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar. Chef för den förstnämnda är Volodomyr Viatrovytj som är hjärnan bakom de lagar som förbjuder offentliga negativa uttalanden och publiceringar om Stepan Banderas självständighetsrörelse OUN och dess militära gren UPA, samtidigt som han också numera kontrollerar de historiska arkiven i Ukraina. Chefen för den sistnämnda myndigheten, Bohdan Chervak, är också ledare för det moderna OUN, det vill säga Banderas arvtagare i dagens Ukraina. Ett ultranationalistiskt filter kan alltså läggas över den ukrainska interna debatten.

Bild: Ukrop News. Bohdan Chervak, styr OUN men är även chef för den ukrainska statliga kommittén för TV- och radiosändningar och därmed den statliga censuren av sändningar och publiceringar.

Den lagliga grunden för den här politiken lades till stor del i och med det lagpaket som togs i april 2015 och som går under samlingsnamnet ”De-communization laws”. Lagpaketet för med sig exempelvis att ”kommunismens kriminella natur” i Ukraina mellan 1917-1991 inte får förnekas men också ett förbud mot att förneka legitimiteten hos ”Ukrainas självständighetskamp under 1900-talet” samt att ”offentligt visa förakt för” de officiellt erkända ”kämparna för självständighet för Ukraina”. I lagtexten förtydligas också att OUN och UPA är officiellt erkända för att det inte ska råda tvivel om vilka som avses.

”Vad är det för idé att tala om vår historia om det är förbjudet att göra det på ”fel” sätt? Jag tänker åtminstone inte censurera mig själv”, var journalisten Kristina Berdynskychs kommentar om lagen i en intervju i SvD.

”Vi professionella historiker måste få göra vårt jobb utan politiska begränsningar. Vårt uppdrag är att leta efter sanningen”, sa historikern Serhij Stelmach i samma artikel.

I Ryssland finns en liknande lag som förbjuder ”offentlig förnekelse av Nürnberg-rättegångarna och spridande av falsk information om Sovjetunionens aktiviteter under åren för Andra Världskriget”. Ukraina är i många avseenden en omvänd spegelbild av Ryssland.

De-communization laws har också lett till att personer som burit symboler för kommunismen på Segerdagen 9 maj fängslats. Segerdagen firas fortfarande över hela Ukraina, även i västra delarna, då de flesta har någon släkting som tillhörde de ca 4,5 miljoner ukrainare som slogs för Röda Armén. Chefen för Amnesty International i Ukraina, Oksana Pokaltjuk, krävde att de häktade skulle frisläppas och menade att ukrainska regeringen med de här åtgärderna mot fredliga aktivister tog ännu ett steg mot begränsad yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

De senaste åren har också präglats av en ökad press på journalister och bloggare som oroar människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch (HRW), Reportrar utan Gränser och amerikanska Committé to Protect Journalists (CPJ).

Det här har naturligtvis betydelse i de allmänna val som hålls i år. Till att börja med presidentvalet den 31 mars och senare i höst parlamentsvalen.

Yttrandefrihet, Pressfrihet och hot mot journalister

I sin rapport för 2017/18 skrev Amnesty bland annat att ”Ukrainska myndigheter ökade pressen på sina kritiker och oberoende NGO:er, inklusive journalister och anti-korruptionsaktivister. Myndigheterna startade rättsprocesser och stiftade lagar med mål att begränsa yttrandefriheten och organisationsfriheten, bland andra saker”. Under våren 2017 gick en våg av våld mot framför allt vänsteraktivister och journalister som framfört ett vänsterinriktad perspektiv.

Mer konkret handlade det särskilt om både fysiska angrepp och trakasserier mot aktivister, i synnerhet de som arbetade för att motarbeta korruption. Angrepp som oftast inte undersöktes effektivt och som det i flera fall finns starka misstankar att myndigheter, inklusive säkerhetstjänsten, själva låg bakom. Det rör sig också bland annat om morden på journalisterna Oles Buzina och Pavel Sheremet vars utredningar förblivit resultatlösa och om rättsprocesser byggda på fabricerade anklagelser mot journalister som kritiserat regeringen. Bland de mest kända Ruslan Kotsaba som anklagats för landsförräderi för sin kritik av regeringens hantering av konflikten i östra Ukraina.

I HRW:s årliga rapport för 2018 påpekas att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl. Rapporten för 2019 visar att den ukrainska regeringens begränsningar av yttrandefrihet, informationsfrihet och pressfrihet fortsätter och att de fortsätter att legitimera dem genom att hävda att det krävs för att motverka ryska militär aggression i östra Ukraina och rysk anti-ukrainsk propaganda. De skriver också att det mediabevakande Institute for Mass Information, fram till oktober 2018, hade räknat till 201 pressfrihetskränkningar i 23 olika regioner i landet, innefattande allt från hot och trakasserier till restriktioner för journalisters tillgång till information.

Den ukrainska Nationella Journalistfackföreningen (NUJU) - som av företrädare för regeringspartiet Folkfronten har anklagats för att ge stöd till ”anti-Ukrainsk media” - räknade till 86 våldsattacker mot journalister i Ukraina under 2018. 

Det är inte enbart ukrainska journalister som drabbas av den ukrainska statens paranoia för det fira ordet. Även utländska journalister tar en risk när de arbetar i Ukraina, i allra högsta grad i östra Ukraina och då inte enbart för att det skjuts med kulor och granater. Den nationella säkerhetstjänsten SBU har utvisat ett flertal journalister eller nekat dem inresa till Ukraina. De flesta ryssar, men långt ifrån enbart, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Detta fortgår löpande och lite i det tysta. Aktuellt just nu är ett ettårigt inreseförbud för den österrikiska journalisten Christian Wehrschütz som nekar till anklagelser om ”pro-ryska aktiviteter” och säger att han antar att den nuvarande ukrainska ledningen sökt en ursäkt att inte släppa in honom eftersom de är missnöjda med kritiska rapporter om mediafrihet och skandaler kring militära affärer. Han får också stöd av österrikiska myndigheter som ser inreseförbudet som ”en oacceptabel censur-åtgärd i Europa”.

Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till internetsajten Myrotvorets (Fredsmäklaren). Sedan 2014 har internetsajten Myrotvorets, med kopplingar till regeringen och säkerhetstjänsten, utpekat tusentals personer som varit verksamma i de ryskstödda områdena som "fiender till Ukraina". Under 2015 mördades två personer, varav en var journalisten Oles Buzina, bara några dagar efter att deras namn lagts ut på Myrotvorets. Under 2016-17 offentliggjorde de ytterligare namn och personuppgifter (kallat ”doxing”), som mobilnummer och mejladresser, på mängder av journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som AP, BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringar som ledde till ett flertal hot mot dessa journalister. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU och inrikesministeriet. Anton Gerasjtjenko, rådgivare vid inrikesministeriet, hyllade sajten på Facebook och lovprisade de ”patriotiska hackarna”. AP:s vice ordförande John Daniszewski däremot ansåg att ”Ukrainare som tror på frihet borde kraftfullt försvara värdet av nyhetsrapportering som återger Ukrainas berättelse. Dessa hackare har uppenbarligen missförstått journalismens roll i ett fritt samhälle”.

I september 2015 offentliggjordes också - under mer öppna former - en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Den kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan.

Den märkliga historien med den ryske journalisten Arkadij Babtjenko förra året, som först utropades vara mördad av rysk säkerhetstjänst för att nästa dag ”återuppstå” och presenteras av SBU på en presskonferens, har också fått internationell kritik av flera skäl, bland annat från HRW, Reportrar utan Gränser och CPJ.

Inskränkningar för det fria ordet görs inte bara för traditionella medier. Ukrainska myndigheter ger sig på utan också det fria order på internet. President Porosjenko utfärdade i maj 2017 en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte - som påminner starkt om Facebook - för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd stängde med andra ord ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned. En åtgärd som enligt bland andra the Economist verkade mer passande för en auktoritär regim än för ett land som är aspirant att få tillhöra de europeiska demokratierna.

Kulturskymning

Den svenske journalisten och författaren Anders Rydell fann i november förra året plötsligt ett antal artiklar i ukrainsk press som nämnde hans namn. När han fick dem översatta för sig gick det upp för honom att hans bok ”Boktjuvarna” hade förbjudits att ges ut i Ukraina. Den handlar om Nazitysklands plundring av bibliotek och andra boksamlingar under andra världskriget men även om Sovjetunionens liknande beslagtagande när de fick kontroll över östra Europa under och efter kriget. Så varför hade då boken förbjudits i Ukraina? Jo, täckande en halv sida (av drygt 400) har Rydell en kort beskrivning av Symon Petljura, som ledde den kortlivade Ukrainska Folkrepubliken efter första världskriget. Där nämner han att det som Petljurarepubliken blivit mest ökänd för eftervärlden var de blodiga förföljelserna av judar och att det under Ukrainska Folkrepubliken uppskattats att tiotusentals judar mördats i över 1300 pogromer, att tiotusentals kvinnor våldtogs och upp emot en halv miljon blev hemlösa, att våldet var ”extremt” och att ”många offer misshandlades till döds, brändes levande eller halshöggs”. 

Det blev för mycket för Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar (!?). Jo, just den myndighet som leds av OUN-ledaren Bohdan Chervak. Boken förbjöds i ett beslut som omfattade 26 titlar - bland andra en del barnböcker - som enligt ett uttalande från kommittén var ”genomsyrade av kommunistisk ideologi”. Rydells bok anklagades mer specifikt för att innehålla rysk propaganda och sprida myter om kring den Ukrainska Folkrepubliken, enligt vad Rydell själv anger i en SvD-artikel. I artikeln framhåller han också den svarta ironin i beslutet att förbjuda en bok som handlar om plundring och förstörelse av litteratur. Det är dessutom anmärkningsvärt att boken inte är förbjuden i Ryssland trots att den innehåller en hel del berättelser om Röda Arméns framfart bland bibliotek och judiska arkiv och att Sovjet beskrivs som en nästan lika stor skurk i sammanhanget som Nazityskland, och trots att Ryssland har liknande lagar som Ukraina och att de två länderna är mitt inne i ett kulturkrig som förmörkar den kulturella tillvaron i båda länder. Bannlysningen av Rydells bok, som har översatts till 20 språk, har fått betydligt större uppmärksamhet i utlandet än här i Sverige. 

Dessa 26 förbjudna titlar är långt ifrån de enda som drabbats under senare år. Många är förstås ryska utgivningar. Det finns sedan 2016 en lag som förbjuder import av ryska böcker och som begränsar införseln för privatpersoner av ryska utgivningar till tio volymer.  En drastisk åtgärd i ett land där bokhandlarnas utbud till över hälften är på ryska. Den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar gavs uppgiften att administrera och övervaka censuren som ska skydda ukrainska folket från ”rysk desinformation och rysk informationskrigföring” men också från ukrainofobiska narrativ, den kategori som Rydells bok sannolikt fastnat i. Liksom en hel del andra icke-ryska böcker. Exempelvis har den mycket kända och lästa historikern Anthony Beevors”Stalingrad” förbjudits eftersom den beskrev en sekvens där ukrainsk milis mördade ett nittiotal judiska barn. 

I höstas adderade den Statliga Kommittén för TV- och radiosändningar ytterligare över 200 böcker och i den västukrainska staden Lviv bannlyste det regionala rådet ryskspråkiga böcker, filmer och sånger helt och hållet i regionen. Ett mycket drastiskt beslut i ett land där omkring 20 % av befolkningen har ryska som modersmål och en ännu större andel använder ryska som sitt yrkesspråk.

Den antiryska censuren är förstås den dominerande i Ukraina. Den gäller också ett förbud mot ryska tv-kanaler. Officiellt säger kommittén att just detta handlar om att de inte skulle uppfylla juridiska krav vilket naturligtvis är ett konstruerat skäl för förbudet. 

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina och flera hundra ryska artister och skådespelare har inreseförbud. Men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder har blivit bannlysta. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare, bland andra Steven Seagal, ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen” och har numera också inreseförbud.

Turerna kring Eurovision Song Contest (Melodifestivalen) har också varit många vilket placerat Ukraina i det europeiska blickfånget och illustrerat hur det här kulturella kriget slår. Många minns väl att Ukraina arrangerade evenemanget 2017 och då förbjöd den ryska sångerskan Julia Samojlova att komma in i landet och uppträda i Kiev. Mindre känt är kanske att att också ryska schlager-fans sattes på vändande plan hem till Ryssland. Årets tävling kommer däremot inte Ukraina att delta i alls, efter märkliga turer kring den egna kvalifikationstävlingen som vanns av artisten Maruv. Eftersom hon uppträtt i Ryssland ville inte ukrainska public service-bolaget ge henne tillstånd att uppträda för Ukraina om hon inte undertecknade ett kontrakt som skulle gett public service-bolaget stor makt över hennes karriär inom den närmaste framtiden och som skulle gett henne skyldigheter att inte bara vara en kulturell ambassadör för Ukraina genom sin musik utan också genom att ”uttrycka det ukrainska samhället åsikter till världen”. Hon vägrade skriva på kontraktet och inte heller de artister som placerade sig som två, trea och fyra i den ukrainska uttagningen har gått med på att underteckna det kontrakt som bland annat, enligt Maruvs egen fb-post, kräver att artisten är förbjuden att improvisera på scen; att helt följa alla krav och instruktioner från NTU (det ukrainska public service-bolaget); och att inte ha någon som helst kommunikation med journalister utan tillstånd från NTU.

Fria val kräver fri press och fri debatt

Den svenska regeringens rapport från UD om situationen i Ukraina hävdar att den ukrainska ”lagstiftningen och det institutionella ramverket för att tillgodose de mänskliga rättigheterna [är] till stor del tillfredsställande”. Utrikespolitisk Institutet skriver också i sin landbeskrivning av Ukraina att: ”Pressfrihet garanteras i lag i Ukraina och respekteras förhållandevis väl”.

Det här är alltså som vi kunnat konstatera en sanning med stor modifikation, sagt om en nation som placerar sig på 101:a plats på Reportrar Utan Gränsers årliga ranking över länders pressfrihet, strax efter länder som Kirgizstan, Mozambique och Libanon. 

I andra sammanhang är däremot regeringen ytterst tydlig avseende synen på vikten av pressfrihet och yttrandefrihet i en demokrati.

”Den fria och oberoende pressen är en hörnpelare i vår demokrati”, säger exempelvis försvarsministern Peter Hultqvist och dåvarande kulturministern Alice Bah-Kuhnke i en artikel som publicerades i Dala-Demokraten 29/11-2107. Den handlade förstås mycket om ryska desinformationskampanjer men de underströk i artikeln vikten av oberoende journalistik i en levande demokrati och levererade uppmaningen att sluta upp ”kring det fria ordet och journalistikens roll i demokratin”. Artikeln ligger också upplagd på regeringens hemsida.

Sida menar på sin hemsida att ett demokratiskt samhälle inte är möjligt utan yttrandefrihet. Den ”ger människor makt att öppet ställa krav på hur staten och myndigheterna sköter sina uppgifter”, säger Sida också, och framhåller journalisters och andr medieaktörers nyckelroll i att ”granska makthavarna och avslöja missförhållanden”.

Samstämmigheten kring detta är tämligen entydigt bland de europeiska demokratierna och de institutioner som har att övervaka rättigheter. Men det som för ett tiotal år sedan var en självklarhet är idag starkt hotat. I flera EU-länder begränsas det fria ordet och pressfriheten, och i USA pekar presidenten finger åt var och varannan journalist och skriker ”Fake News” som svar på kritiska frågor och bannlyser vissa tv-bolag från Vita Huset. I Ryssland såväl som i Ukraina ser vi hur yttrandefriheten och pressfriheten respekteras allt sämre och hur journalister som kritiserar makten lever farligt.

Det tilltagande våldet mot regimkritiska journalister, den kringskurna yttrandefriheten och den omfattande censuren kommer naturligtvis ha inverkan på det ukrainska valresultatet. Det kommer att bli oerhört svårt att påvisa exakt hur och hur mycket men det vore ytterst märkligt att hävda att det inte skulle ha någon betydelse i ett land där huvuddelen av befolkningen får sin information från tv-utbudet. Ett utbud som jag nu har visat styrs av statliga kommittéer och tv-bolag som bedriver en tämligen omfattande censur och kontroll som begränsar den ukrainska politiska debattens mångfald av perspektiv och åsikter.

Den inte alldeles vågade gissningen är att det är presidenten Porosjenko som mest av alla kommer att gynnas av det här förhållandet. Det är makten som skyddas och Porosjenko sitter ju på den.

Än så länge.