Den "självförvållade segregationen" och politikens kulturalisering

Det är med skräckblandad förvåning som jag nu ser hur alla fördämningar brister. Uppenbarligen finns det mängder av journalister, politiker och ”vanligt folk” som nu anser att de ”äntligen” kan säga vad de tycker om migrations- och integrationspolitiken men också om invandrare och invandring i allmänhet.

Cecilia Blomberg, praktikant på SvD:s ledarsida, uttrycker det som så att ”nu är debattklimatet mer tillåtande”. Det har hon förvisso rätt i. Hon anmäler i sin ledare den 12/5-2018 en bok av Lars Åberg, ”Landet där vad som helst kan hända”, och lovordar författarens beskrivning av ”problemen i flyktingmottagandets spår”. Åberg ”förklarar det rådande tillståndet” och talar om hur vi ”hamnade här”, det vill säga hur Sverige kunnat gå från ett land med ”klara visioner”, ”vara genomplanerat”, och vara ”förutsägbart” till att ”inte ha någon plan alls”.

Hon ondgör sig sedan över sådant som hemspråksundervisning och bostadssegregation som ska ha drivits på av idéströmningar om multikulturalism som vissa politiker drivit igenom och anammat som en sorts ”statlig överideologi”, fortsätter Blomberg.

Visst kan somligt ifrågasättas och problematiseras. Men det är helt klart en kritik som underkänner decennier av forskning och som ger de högerpopulistiska krafterna (läs Sverigedemokraterna) rätt. Komplexitet låter sig dock inte uttryckas i korta texter och forskning har visat att läsare av nyheter främst kommer ihåg rubriker. Blombergs lyder ”Segregationen i Sverige är självförvållad”. Det vill säga; invandrarna själva står för segregationen, alternativt den svenska politiken. Kanske både och? Hon avslutar hur som helst med att utmåla ”vägen framåt” som ”lång och krokig” men att första steget tas genom öppen debatt och att ”se verkligheten just så som den är”. Det vore förstås positivt om vi började på allvar diskutera segregation men jag misstänker att det istället handlar om att öppna slussarna än mer för åsikter som för tio år sedan hörde hemma på yttersta högerkanten, det vill säga att invandrare inte utgör något annat än ett hot. Likheten mellan debatten före och under andra världskriget inför en eventuell ”ström” av judiska flyktingar från Tyskland och tyskockuperade länder i Europa och den vi ser idag rörande framför allt muslimer är nedslående. Jag skrev redan för fem år sedan om detta en text som jag fortfarande ser som högaktuell och som fördjupar mitt resonemang.

Se verkligheten som den är

Så hur är då verkligheten? Ja ingen blundar väl för att det finns en segregation och att den i förlängningen kan utgöra ett problem. Ingen kan väl heller förneka att det finns sociala problem i vissa områden eller att nya svenskar har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Men är den ”självförvållad”?

Samtidigt som Blomberg skriver på sin ledare släpps en rapport från FN:s rasdiskrimineringskommitté. Den är alltså utomstående bedömares syn på ”verkligheten som den är”. Hur ser den då ut?

Jo, de uttrycker stor oro för ökande antal hatbrott och rasistiskt våld. De oroar sig också för framväxten av rasistiska och extremistiska organisationer i Sverige och deras alltmer offentliga framträdande.

Alldeles särskilt oroliga är de för mängden mordbränder mot moskéer och asylmottagningsanläggningar.

De pekar också på ett gap mellan det stora antalet hatbrott och fall av hets mot folkgrupp och det låga antalet fällande domar eller ens utredningar.

Alldeles särskilt oroar sig FN:s experter för attacker mot muslimer i Sverige. Framför allt drabbar dessa hatbrott muslimska kvinnor. De ser också en oproportionerlig inriktning på att följa muslimer hos polis och säkerhetstjänst när terroristlagarna tillämpas, samtidigt som brott som begåtts av nazistiska grupper inte utreds som terrorbrott. De noterar ytterligare en sak som anknyter till Blombergs ledare, nämligen:

”Muslimska minoritetsgrupper får inte heller jobb eller bostäder utanför områden med minoritetsgrupper, vilket i praktiken leder till segregation”.

Även afrosvenskar och romer är utsatta för diskriminering och rasprofilering på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden, noterar FN-rapportörerna.

Det rapporten pekar på är inget nytt men FN-rapportörerna är bekymrade över ökningen av rasism och diskriminering i Sverige och kritiserar tillåtandet av organisationer som uttalar rasistiskt hat och ”kräver omedelbara krafttag mot rasism”.

De uppmanar också till utredning av politiker och journalister som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Ivar Arpi på SvD känner sig tydligen träffad eftersom han går hårt åt rapporten i en ledare den 14/5-2018 och tycker att den gör sig skyldig till överdrifter. Rapporten gör ingen besviken ”som känner skuld över att vara vit europé”, raljerar han och anser att anmärkningen angående journalister kan ”strida mot grundläggande principer om yttrande- och åsiktsfrihet” med det sarkastiska tillägget att ”man kan inte laga postkolonial omelett utan att knäcka ägg”. Att yttrandefriheten faktiskt enligt lag är begränsad och att hets mot folkgrupp, som är klassat som ett hatbrott, är en av begränsningarna låtsas han inte veta eller möjligen sällar han sig till vit makt-rörelsen som kritiserat lagen som begränsar vad de får säga offentligt (?). Arpi kritiserar också utredarna för att de varit i kontakt med organisationer som Sveriges Unga Muslimer och Afrosvenskarnas riksförbund och antyder att dessa är försvarare av terrorister och fundamentalister eller ”har samröre med dem på annat sätt”. Arpi tillhör förvisso dem som försöker göra ”debattklimatet mer tillåtande”, för att använda Blombergs ord. Han förundras över att tidningar skrivit om rapporten utan vanlig normal källgranskning. Även Moderaterna riktar precis samma kritik mot FN-rapporten.

Det torde egentligen inte vara svårt att förstå att organisationer som representerar de grupper som utretts får komma till tals. För det andra bortser då också Arpi och Moderaterna från det faktum att dessa organisationer är blott två av totalt drygt trettio som bidragit med material till rapporten; att allt material bygger på statistik och andra rapporter och utredningar som redovisas med källhänvisning; att material också lämnas in av 18 experter från regering och myndigheter; att öppna förhör har hållits med flera av organisationerna samt regeringsrepresentanter; att FN-kommitténs egna 18 experter har inhämtat information om organisationerna; att de under flera veckor analyserat och kritiskt granskat materialet för att till sist publicera sina slutsatser med möjlighet för regeringen att korrigera faktafel.

Så om det handlar om vanlig normal källgranskning litar jag betydligt mer på denna FN-kommittés erfarenhet och kompetens än på Ivar Arpis. Det är nog snarare så att Arpi i det fallet har en del att lära av FN-kommittén.  

Segregationen

Segregation är inget nytt fenomen. Det är inte heller särskilt märkvärdigt att vissa grupper som kommer till ett nytt land samlas på samma platser för att stötta och hjälpa varandra, för att umgås på sitt modersmål eller utöva sin religion och kultur tillsammans. Det är bara att se på hur de ca 90000 svenskar som flyttat till Spanien beter sig. En avhandling från 2015 visar att spaniensvenskarna behåller anknytningen till Sverige genom nyheter och släkt och vänner i moderlandet. Men också att det, åtminstone i Costa del Sol, växt fram en svensk infrastruktur med institutioner som Svenska kyrkan, svensk skola, svenska mediekanaler och annan svenskspråkig service. Det är ett mänskligt beteende att vi söker trygghet hos andra som delar vårt språk och vår kultur när vi bosätter oss på främmande platser.

Detta är naturligtvis inget skäl för att cementera den självvalda segregationen, som i spaniensvenskarnas fall kanske mer har att göra med en ekonomisk kapacitet att välja, medan den för invandrande till Sverige i de allra flesta fall snarare handlar om att ta den bostad som finns. Men fenomenet är detsamma att söka sig till den grupp man identifierar sig med.

Bostadssegregation är inte heller det något nytt fenomen. Ingvar Carlsson, den gamle socialdemokraten och dåvarande bostadsministern, tog upp problematiken vid SABO-kongressen 1975. Han konstaterade då bekymrat att ”de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”. I klartext betydde detta att svenskfödda invånare i förorternas hyreshusområden flyttade till radhus eller villor i andra områden.

Under 1990-talet kom så den marknadisering av hela samhället som de nyliberala ideologerna förespråkat i ett par årtionden dessförinnan. Bostäder släpptes alltmer fria för marknadskrafterna, hyresrätter omvandlades till bostadsrätter, och de kommunala bostadsbolagen sålde ut bestånd och belades med lönsamhetskrav. Det samhällsnyttiga försvann i stort sett som kriterium för verksamheten. Detta spädde på det som Ingvar Carlsson noterat på 1970-talet ytterligare och med råge. Valfriheten blir alltså en port till segregation. Det är inte heller enbart så att de nya svenskarna väljer att samlas på ett och samma ställe som det ofta beskrivs utan det handlar snarare om att infödda svenskar gör det. Det gäller för övrigt inte bara individer. Som exempel kan nämnas hur gymnasieprogrammet Digitala Rummet glatt tog emot pengar ur Järvalyftets (klubbat av Stockholms stad 2007) projektpengar, tackade och packade och flyttade verksamheten till Södermalm. Kunskapen om diskriminering på bostadsmarknaden finns sedan åtminstone ett tiotal år tillbaka. DO författade en rapport om saken 2008 (finns här) och noterade då att det år 2007, enligt Boverket, endast fanns en kommunal bostadsförmedling i 9 av landets 290 kommuner, jämfört med år 1990 då det fanns i 105 kommuner. När offentliga verksamheter börjar utsättas för lönsamhetskrav och konkurrens så händer det saker som ger oönskade effekter. 

Detsamma gäller förstås arbetsmarknaden. En marknad förutsätter ett urval. Vi väljer vad vi själva vill ha och med detta så skärps kraven på de som står för utbudet är filosofin i korthet. När det gäller arbete, såväl som bostäder, blir brist till fördel för dem som står för utbudet, inte för konsumenten eller den sökande i dessa fall. Det vill säga, värdar och arbetsgivare ser en möjlighet att göra ett snävare urval. Här är den ovan nämnda FN-rapporten också mycket klar med att segregation på såväl bostads- som arbetsmarknaden orsakas av diskriminering. Det finns åratal av forskningsresultat som belyser detta. Arbetssökande eller bostadssökande som ”byter namn” till ett mer svenskklingande sådant och får det jobb eller den bostad som hen tidigare blivit nekad, trots samma meritförteckning eller personbeskrivning. Som Behnam som bytte namn till Andreas och genast fick det jobb han nekats när han sökt med sitt riktiga namn.

Vi har också sett nyligen ett par färska exempel på kvinnor som fått jobb men inte får behålla dem eftersom arbetsgivare infört klädkoder som inte uppfyller några egentliga praktiska krav utan förefaller ha införts mer för att utesluta vissa kvinnogrupper från arbetet, antingen det nu handlar om arbetsgivarens alldeles personliga åsikt om gruppen eller en sorts ”hänsyn” till kundkrav. Kanske bådadera i vissa fall. När det gäller fallet med Hoda, som fick sluta jobba för Securitas nyligen, säger exempelvis Securitas talesperson att ”policyn delvis har införts för att privata personer kan reagera på religiösa symboler”.

Redan för fem år sedan var etnisk diskriminering på arbetsmarknaden den vanligaste anmälningsorsaken till DO. Ändå hade då endast två personer fått rätt i Arbetsdomstolen sedan 1994. Det är väl känt hur svårt det är att få rätt i AD och det är därför inte svårt att föreställa sig att anmälningsbenägenheten är låg. Dessutom har DO börjat sålla hårt bland de anmälningar de får in och driver mycket få fall vidare. Under 2015-2016 utreddes endast 14 % av de 403 anmälningarna om etnisk diskriminering på arbetsplatser. Resten lades alltså ned utan någon som helst åtgärd.

Lundaforskaren Eva Schömer kallade för ungefär ett år sedan den etniska diskrimineringen på arbetsplatser för ”en tickande bomb” och gav svidande kritik åt både AD och DO samt fackförbunden. De gör inte sitt jobb, menade hon, och AD ”förstår inte ens vad rasism är”, sa hon då till SvT.

Verklighetsgapet

Här blottas ett gap mellan verklighetsbilderna. Det vill säga den som Blomberg och Arpi med flera vill att vi ska se och den som FN ser. Jag tror det hör ihop. Det mer ”tillåtande debattklimatet” som Blomberg uttrycker sin lättnad över tror jag hör samman med agerandet. När vi börjar tillåta hatprat följer hatbrott i dess fotspår. Nu brukar många protestera mot den beskrivningen och utbrista att; ”det handlar inte om det” eller ”jag är inte rasist men… osv”. Sedan är det fritt fram att ösa ur sig invektiv över vissa grupper och berätta anekdoter om ”hur de är” eller vilka värderingar de anses ha. Till skillnad från svenskens högtstående värderingar. Ändå ökar alltså antalet hatbrott, såväl våldsdåd som attacker på nätet från personer med dessa ”högre stående värderingar”.  

Den forskning som bedrivits i decennier börjar ifrågasättas och det är mångkulturalismen som ges skuld till segregation och utanförskap i samhället. Inte de strukturella hinder som mängder av forskning pekar på. Moderaterna talar om människor som hellre lever på bidrag än jobbar. Centern talar om låglönesatsningar som ska få arbetsgivare att anställa nysvenskar. Den strukturella diskrimineringen är det ingen som talar om längre. Är det möjligen detta som debattörer som nu lovordar den nya frispråkigheten om migration och integration tycker är så befriande? 

Vad debatten ska handla om?

För ungefär tio år sedan fanns en livaktig och nyttig debatt om mångkulturalismen och vad den gör med den nationell enhet. Det finns inga givna svar på vem som hade rätt eller fel men en seriös debatt med akademisk närvaro kan ge nya tankar och infallsvinklar som är av godo för den förvisso ”långa och krokiga väg framåt”, som Cecilia Blomberg talar om. Det vore intressant att exempelvis föra fram Slavoj Zizeks tankegångar om hur den liberala multikulturalistiska ideologins bas ”toleransen” egentligen är ett sätt att kulturalisera politiken. Alltså tolerans istället för emancipation och politisk kamp. Att ojämlikhet och ekonomisk exploatering bygger på kulturella skillnader och olika sätt att leva och inte går att åtgärda utan bara tolereras. Men samtidigt att ”sann tolerans” bara är möjlig inom västvärldens liberala demokratier. En ideologi som Zizek beskriver som post-politisk, en självvald reträtt från den ideologiska politiska kampen. Eller Wendy Browns tankar om kulturaliseringen av politiken som gör att ekonomiska och politiska frågor faller ur blickfånget och att den politiska debatten istället rör sig inom en sfär innefattande kultur, religion, traditioner och värderingar.

Den liberala demokratin och marknadsekonomin är ju ”the end of history” (Fukuyama) och den slutliga optimala samhällsformationen. En kapitalistisk segersång efter murens fall som förkunnade den enda möjliga styrformen och därmed gjorde politisk ideologisk kamp ”överflödig”. Så varför träta om sådant som ekonomisk ojämlikhet, orättvisor på arbetsmarknad och bostadsmarknad eller inflytande över produktionsmedlen eller andra frågor när allt nu bara handlar om att baka ihop en mångfald av människor från olika kulturer och få dem att ”välja” det ”rätta” sättet att leva och verka inom den liberala demokratin. Det är komplexa resonemang Zizek och Brown för och jag ska inte varken förorda eller förkasta dem här. Men en debatt som utgår från Zizeks/Browns idéer eller deras kritikers vore givetvis intressant och skulle kunna leda till djupare och mer utvecklande tankar.

Istället för en djupare ideologisk debatt eller en om segregationens strukturella orsaker och ekonomiska sammanhang får vi en debatt om hur mycket eller lite kulturella skillnader som ska ”tolereras”. Det blir debatter om ifall en moské ska få ha tre minuter böneutrop i veckan eller om det ska accepteras att en del kvinnor bär slöja och så vidare. Det framförs krav på att utestänga dessa kvinnor från jobb och socialt offentligt liv; om att stänga gränser eller begränsa invandring; att ställa krav på invandrare; att skuldbelägga invandrare för sin egen segregation; att peka ut kulturella skillnader som roten till sociala problem; att peka ut grupper som mer benägna till viss kriminalitet; etc. etc.

Stefan Löfven blev utskrattad i Agendas partiledardebatt för en vecka sedan och hånades för sitt sätt att möta Jimmie Åkessons utspel om våldtäkter med att vilja prata om sexuella trakasserier på arbetsplatser. Alla tyckte det var självklart att Löfven skulle hålla sig till det ämne Åkesson ville introducera i samband med metoo-debatten. Att Löfven gjorde en dålig debattinsats och att hans ingång i debatten med Åkesson var klumpig kan jag hålla med om. Men att han skulle vara tvungen att hålla sig till Jimmie Åkessons agenda verkar däremot ett märkligt krav. Likaväl som Åkesson pratar om invandring i snart sagt varje fråga bör ju debatten om sexuella trakasserier kunna handla om den som sker på arbetsplatser. Det var ju trots allt där metoo-debatten tog sitt avstamp. Men det är inte det som det handlar om tydligen? 

Jag har facebook-vänner som jag alltid betraktat som sansade personer som numera formligen öser ut material om hur hemska invandrare är och i synnerhet muslimer. Det blir till en kanonad av delningar som ska påminna om det förfärliga med invandringen och med alla dessa personer från Mellanöstern etc. och de faller ofta Åkesson i talet. De är inte rasister, bedyrar de emellanåt, utan tycker sig istället vara sanningssägare som bara vill peka på verkliga problem. Men att ständigt etnifiera diskussionen om sociala problem leder oss allt längre bort från frågor om klass och inkomst och andra faktorer som orsak till problem i s.k. utsatta områden. Det bidrar också till att avhumanisera vissa grupper. En farlig väg som historien visat leder till våldsbrott. FN-rapporten pekar också på ett ökat antal anmälda sådana, som mordbrand mot moskéer eller asylmottagningar.

Verkligheten? Ja den blir till slut bara en vägg av anekdoter och ren fejk blandat med statistiska fakta och reella problem. Vad som är vad kan för gemene man vara svårt att särskilja. Kranarna står öppna från både höger och vänster och det delas så oerhört gärna av så oerhört många att det tenderar att bli till hetsjakt inte minst på muslimer. Ta Kakabavehs delning av en fejkad video utlagd av högerextremister som hon snabbt spred vidare med kommentaren: ”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropad Kalifat snart i fler förorter”. När hon senare blev varse att hon delat en video med fejkad översättning spridd av en högerextrem grupp tog hon bort inlägget men fortsatte ändå att framhärda i att innehållet illustrerade verkligheten i Sveriges förorter. Vänstermänniskor sträcker ut handen till de högerextrema och tillsammans vill de beskriva ”verkligheten” och kalla integrationspolitiken för ”politisk idioti”.

Men det är ju inte det som det handlar om, säger en del återigen. Det är så det låter numera. Ständigt detta; ”det är ju inte det som det handlar om”. Nå, vad handlar det om? Just det är frågan. Vad handlar segregation om? Vad vill vi att den ska handla om? Att den är självförvållad och att vi måste underkänna decenniers forskning? Eller ska den istället handla om konkreta problem med diskriminering på arbetsmarknads- och bostadsmarknadsområdet och ekonomisk ojämlikhet och hur denna ska kunna rubbas?

Visst vore det välkommet med en seriös debatt om det sistnämnda. Det har vi inte haft på flera år. Men det är visst inte detta som det handlar om? Det handlar snarast om det som den svenska debatten handlade om på 1930-talets slut och 1940-talets början. Det vill säga ett narrativ som målar upp ett hot mot ”den svenska kulturen” eller om krav på assimilation snarare än integration. Illustrerat av Ingvar Svanberg&Mattias Tydén som skrivit om den judiska invandringen då och den svenska debatten om den på följande vis:

”Fler var de som visserligen tog avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring hotade såväl ´svensk kultur´ som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på en vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett ´problem´. ´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många skribenter i 1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från antisemitismen menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...” (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997)