Informationskrig angående NATO

Vår ÖB Micael Bydén säger i en intervju med SvD idag att det svenska försvaret måste bygga ut försvaret, bland annat mot ”informationskrig”. Informationskrig är ju lite luddigt uttryck och har använts ganska slarvigt men kan innebära en stats störning av en annan stats informationsflöde men också en produktion och spridning av den egna statens propaganda i andra staters informationskanaler. Bydén säger det inte rätt ut men avser förstås påverkan av opinionen från rysk sida, med diverse olika metoder. Det är naturligtvis inte fel att vara på sin vakt mot sådan dold påverkan av vad vi ska tro och tycka. Men samtidigt pågår också en påverkanskampanj av mycket större mått helt öppet. Vi tänker inte så mycket på det bara eftersom den förekommer i mycket djupt etablerade publikationer och många lever i en sorts villfarelse att svenska medier skulle vara objektiva eller i vart fall inte direkt styrda av främmande staters intressen. Ett exempel på en sådan styrning finns faktiskt i samma SvD-tidning idag.

Ann-Sofie Dahl, som är nonresident Senior Fellow vid tankesmedjan Atlantic Council, skriver i dagens SvD att ”den svenska populariteten dalar i Natokretsar”. Hon raljerar där över Sveriges övervägande att underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud och uttrycker sitt missnöje med att det gjort svenskar mindre populära i Nato:s korridorer. Under ett besök i ”Nato HQ” har hon upptäckt ”irriterade suckar” när Sverige förs på tal. Hon fortsätter med att säga att utrikesminister Margot Wallström ”förlorat jordeförbindelsen” och ser Sveriges plats i säkerhetsrådet som en möjlighet till återkomst för ”den självutnämnda moraliska stormaktens återkomst”. Hon hoppas slutligen att regeringens utredning av vad ett undertecknande av konventionen skulle få för konsekvenser leder till att det ”läggs på hyllan” så att Sverige ”med tiden kan återfå sin forna popularitet i Nato”.

Förmodligen ligger mycket personlig irritation i den här artikeln. Tänk att behöva utstå alla dessa ”irriterade suckar” och himlande ögonbryn i NATO-korridorerna, där hon rör sig ofta får förmodas, när hon talar om att hon är svensk. Irritationen över den svenska ”självutnämnda moraliska stormakten” kan möjligen vara en uppfattning hon anammat i Danmark där hon varit aktiv i många år? År 2004 var hon med och grundade en dansk tankesmedja, Center for Political Studies (CEPO) och sedan 2013 forskare vid Copenhagen´s Center for Military Studies.

Hon har också varit ”visiting fellow” vid NATO Defense College i Rom och haft liknande gästforskarpositioner vid bland andra Heritage Foundation i Washington DC. Hon har skrivit mängder av publikationer och artiklar om Nato och är numera redaktör för FriVärld knutet till Atlantic Council. I deras nätmagasin skrev hon redan 2012 att ” Sverige borde gå med i Nato i stället för att nöja sig med en roll som en tredje klassens åskådare”. Hon är också en av de drivande av projektet FutureNato som också är knutet till Atlantic Council men sponsrat av... just det, NATO, men även av Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen. Således är hennes irritation över Sveriges dalande popularitet i Natokretsar inte helt och hållet personlig måste vi förmoda.

Atlantic Council är en amerikansk tankesmedja med oerhört stort inflytande världen över och som sponsras av uppemot 25 olika stater med USA i spetsen samt även Ukrainian World Congress, en sammanslutning av ukrainsk diaspora runtom i världen. De har också många olika nationaliteters forskare och skribenter knutna till sig som hjälper till att sprida pro-Nato budskap i sina hemländers olika forum. De har bland annat en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida). En avläggare till tankesmedjan är svenska FriVärld som fokuserar bland annat på säkerheten vid Östersjön och torgför åsikten att svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna. Om detta har jag skrivit tidigare lite mer utförligt.

En annan skribent som fått stort utrymme på senare tid är Erik Thyselius. Han är projektledare på det till Atlantic Council knutna FriVärld och skriver återkommande i Svd numera. Har en bakgrund som mediegranskare på Timbro Medieinstitut och är också redaktör för SvD Ledares blogg Säkerhetsrådet. Det var han som skrev en ledare i SvD (den 11sep2017) att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”. Fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara.

Han skriver där också att: ” Till skillnad från den rödgröna försvarspolitiken, som bygger på en alliansfrihet som aldrig funnits och som med EU-medlemskap och solidaritetsförklaring i dag är helt ihålig, är det i sammanhanget värt att lyfta att hela Alliansen nu står bakom Natos tvåprocentsmål”.

Han säger också i samma artikel att ”en del svenska redaktioner bidragit till förvirringen kring försvarsövningen”, dvs Aurora17, och att de intervjuat fredsvänner som kommit med ”missvisande påståenden”. Återigen förses här fredsvänner med citationstecken i Thyselius artikel. Ett sådant användande av citationstecken markerar ironi och bygger i de här fallen helt på att misskreditera argumentationen för fred och misstänkliggöra den för att gå någon annans ärenden. En mindre lyckad rapportering tycker Thyselius att SVT Nyheter stod för när de hade rubriken ”Gotland invaderas av soldater”, vilket väl är en ganska adekvat beskrivning om man tillskriver begreppet invasion meningen att det kommer många på en gång (typ ”turistinvasion” och likn). Thyselius är dock mycket nöjd med att rubriken senare ändrades eftersom det var en rubrik som han också antyder skulle vara en produkt (på annat sätt kan jag inte tolka det) av vad han kallar ”Kremls propagandamaskineri”. 

Detta är alltså bara ett par exempel ur den ständigt växande högen där vi utsätts för ett bombardemang av argument för NATO-medlemskap och där motståndare till NATO-medlemskap antyds vara Kreml-hantlangare eller där fredsrörelsen försätts med citationstecken allt oftare. Det är förvisso ganska ”enkelt” att helt upphöra med prenumerationen om en är missnöjd med en tidning men det är ändå bekymmersamt att den här kampanjen inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Det vill säga att den pågår och vilka som står bakom den. Ett eventuellt NATO-medlemskap är ett oerhört stort beslut Sverige kan komma att ställas inför och jag ser det som ett bekymmer att runt 300000 prenumeranter av SvD respektive ungefär lika många av DN samt något hundratusental sammanlagt som har prenumeration av digitaltidningarna får en sådan snedbelastning i frågan skedmatad varje vecka. Dessa två drakar har också mycket stort inflytande på debatten. De citeras flitigt och framför allt ledarartiklar sprids via sociala medier vilket gör att de når en betydligt större läsekrets än prenumerantantalet antyder. Uppenbarligen har de också stor påverkan på vår statliga informationskanal SvT vilket det ovan nämnda exemplet med ”soldatinvasionen av Gotland” visar. De ses också som trovärdigare än många andra källor till information vilket äger viss relevans när det gäller innehållet i nyhetsrapporteringen, men även Ledarsidorna rider på det här förtroendet. Det gör mig betänksam när exempelvis en av mina mest välutbildade vänner tillmäter just Ledarsidorna stor trovärdighet med orden ”det är ju ändå en Ledarskribent”. Som om just Ledarskribenter skulle vara sanningsvittnen med större trovärdighet än andra debattörer. När de i själva verket bör ses som marknadsförare av åsikter.

Här ges alltså på Ledarsidor med NATO och USA indirekt knutna organisationer stort utrymme att föra ut NATO-intressen och NATO-perspektiv på säkerhetspolitiken och vad som är bäst för Sverige. Jag tillåter mig att misstänka att ett motsvarande återkommande spaltutrymme för en till ryska staten knuten tankesmedja - eller vad Thyselius skulle kalla ”Kremls propagandamaskineri” - skulle orsaka ett enormt rabalder och debatt. Med all rätt. Men varför inte när de är knutna till USA och NATO och deras propagandamaskineri? Vi ska inte tro att Sverige utsätts för påverkan utifrån från bara ett enda håll.

Vi behöver i vart fall vara mer medvetna om detta och att vi som konsumenter av information också måste bygga upp ”försvaret mot informationskrigföring”. Det kräver dock en hel del tid för research vilket i sin tur kräver en hel del energi. Har vi det? En yngre mediekonsument skulle förmodligen svara med uttrycket ”ORKA”!

Svensk neutralitetspolitik 2.0 - Del 2

Jag fortsätter här resonera om svensk neutralitetspolitik. Första delen finns här.

Att neutralitetspolitiken ändå är överspelad i praktiken är ett argument som återkommer titt som tätt i debatten om svenskt NATO-medlemskap. Eftersom vi ändå samarbetar så tätt med NATO kan vi lika gärna gå med i alliansen heter det då. Sant är ju att svensk säkerhetspolitik under längre tid dikterats av NATO:s behov. Själva det faktum att vi idag på allvar sitter och funderar över varför landets försvar är så pass svagt har direkt koppling till den här öppna famnen med vilken Sverige tagit emot amerikanska idéer om en militärdoktrin. En doktrin som byggde på att skapa små, professionella förband som snabbt skulle kunna sättas in i tredje land. Den svenska försvarspolitiken formulerades om under 00-talet från att främst handla om försvar av gränserna till att ”möta hoten mot Sverige i tredje land”.  Invasionförsvaret blev på tio år ett ”insatsförsvar” med vilket menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på sin hemsida, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”, oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”. Det var också därför vi kunde delta i Afghanistan under NATO-flagg. Helt otänkbart under kalla kriget men nu ett led i en anpassning till NATO och för att testa den nya doktrinen och spänna svenska muskler kan tänka. Det svenska värdlandsavtalet är ytterligare ett steg mot fullständig anpassning till NATO. Det har alldeles nyligen övats i denna numera för Försvarsmakten så eftersträvade ”interoperabiliteten” med NATO. Medan det under alla år efter andra världskriget har funnits de som ifrågasatt den svenska neutraliteten i krig så är det idag själva alliansfriheten i fred som bör starkt kunna ifrågasättas. Det kanske till och med är det som är tanken? När vi ändå anpassat oss i så hög grad kan vi lika gärna gå med i alliansen sägs det då. Med all rätt egentligen. I och med värdlandsavtalet har vi egentligen inte längre någon riktig alliansfrihet. Enligt min mening ett misstag. Alliansfriheten ser jag som viktigare att hävda än en framtida neutralitet i krig som ju annars är det som brukat debatteras flitigast. 

En som gör sitt bästa för att visa att neutralitetspolitiken bara var en Potemkin-kuliss under kalla kriget är Mikael Holmström, DN-skribent och författare till boken ”Den Dolda Alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser”. I denna hävdar han att det fanns en dold allians med NATO och att det förekom ett tätt utbyte av information och erfarenheter i synnerhet med dess nordiska medlemmar Norge och Danmark. Han har en hel del material ihopsamlat och det blir lite av en ”overkill”, en anhopning bevis för det vi redan vet. Han gör exempelvis stor sak av att Sverige hade en hemlig plan - som för övrigt blev aktuell att aktiveras när Palme blev mördad - för att sätta försvarsledningen i säkerhet utomlands vid allvarlig kris. En plan för värsta scenariot naturligtvis och enligt min mening mycket rimlig att ha i kassaskåpet för vilken nation som helst, neutral eller ej. Det framkommer också på många ställen i Holmströms bok att de svenska försvarsledarna, och i viss mån lägre befäl som piloter, i många fall tog helt egna beslut utan att förankra dem i den politiska toppen. Delvis för att dessa inte ville veta allt men också för att de hade förtroende för att besluten blev de rätta, givet omvärldsläget och uppkomna situationer. Men det framkommer också att det fanns gränser som inte fick överskridas. Neutralitetspolitiken hade alltså, som jag ser det, en återhållande effekt på militära samarbeten med främmande makt. I den mån de förekom var det dessutom alldeles nödvändigt att hålla dem hemliga. Det var den situation som rådde under kalla kriget. En världspolitisk bipolaritet som under flera decennier hade en alldeles speciell laddning vilket en del kanske glömt idag, i synnerhet de yngre debattörerna.

Så det Holmström hävdar är ju i grunden helt sant, men det problematiska med det kan diskuteras. Alliansfriheten SYFTAR till neutralitet i krig heter det vilket innebär en tämligen lös utfästelse om Sveriges hållning i en krissituation. Varje sådan måste förstås situationsbedömas men förberedelserna inom försvaret måste också givetvis anpassas till en verklig omvärld och en sannolik framtida sådan. Under kalla kriget rådde inte mycket tvivel om hur den såg ut eller skulle kunna komma att se ut. Åtminstone under de senare decennierna. Under andra världskriget rådde förstås helt andra förutsättningar. Den tyska permittenttrafiken genom Sverige var en smärtsam eftergift som självklart bröt mot principen men läget 1940-42 var minst sagt bekymmersamt och eftergiftspolitiken ett nödvändigt ont i ett utsatt läge kan det åtminstone hävdas. Senare under kriget stängde vi den här tyska tågtrafiken och smugglade istället både norska motståndsmän och vapen till dessa över gränsen till Norge. Inte heller det särskilt neutralt och naturligtvis under stort hemlighetsmakeri. Men en moraliskt försvarbar politik i ett läge där annars Hitlers domedag väntade.

De här erfarenheterna tog också regeringen Erlander med sig åren efter kriget. Det kalla krigets förutsättningar och speciella förhållanden hade ännu inte satt sig under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. En tes som Holmström också driver är just att den svenska neutralitetspolitikens formulering har förändrats med tiden. Alldeles efter 2vk betonades alliansfriheten medan neutraliteten i krig inte var skrivet i sten, vilket sedan förändrades så att även neutraliteten i krig, enligt exempelvis Palme, skulle hållas oavsett vilket tryck som sattes på Sverige. Socialdemokraterna tillbakavisade 1950 kommunisternas krav att göra neutraliteten permanent med motivationen att erfarenheten från världskrigen ”bör ha lärt oss hur ringa valfrihet ett neutralt land under ogynnsamma förhållanden kan ha mellan olika handlingslinjer inom ramen för neutralitet”, och att ingen regering i fredstid kan ”tilltro sig att närmare definiera den neutralitetspolitik som en kommande regering i en framtid kan få tillämpa under ännu okända förhållanden”. Detta ser jag som en nyckelmening och som en klok formulering att använda i synen på neutraliteten i dagens debatt. Här lämnas utrymme att laga efter läge och att anpassa politiken så som situationen kräver. Försvaret, uttryckte kung Gustav VI Adolf och statsminister Erlander i en broschyr 1959, ”syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet”. Således förklarade sig inte Sverige för ”permanent neutrala”, det vill säga en förbindelse att vara neutrala i alla framtida konflikter. Mig veterligt är det bara Schweiz som formellt är permanent neutrala.

I juridisk mening är alltså diskussionen om att ta emot hjälp i en krigssituation i princip överflödig. Neutralitetsrätten gäller automatiskt de länder som inte deltar i ett krig. Om vi däremot blir angripna har vi all rätt att hämta hjälp utifrån. Den fredstida neutralitetspolitiken har inte heller många folkrättsliga begränsningar. Den neutrala staten kan i fredstid förbereda sig militärt på det sätt den finner lämpligt. Att anpassa försvaret genom att bygga ut landningsbanor med kapacitet att ta emot vissa typer av främmande staters flygplan är ett exempel. En som forskat mycket i ämnet och har en hel del intressanta reflektioner att tillföra är Rolf H. Lindholm, juris doktor i internationell rätt med neutralitet som specialitet. Däremot får inte neutralt område utgöra bas för krigsoperationer. Värdlandsavtalet har därmed sänkt trovärdigheten för svensk neutralitetspolitik. Främst tänker jag då på den punkt som säger att NATO kan ges tillgång till svenska militärbaser och från dessa få stöd för NATO:s militära operationer. 

Det borde vara minst lika relevant idag som på 1950-talet att hålla fast vid en alliansfrihet syftande till neutralitet i krig men med ett tydligare klargörande att vi om Sverige angrips är fria att agera så som nöden kräver vilket kan betyda att ta emot hjälp utifrån men utan att förbinda sig till från vem hjälpen ska emottas. För vem kan idag förutse exakt vad som händer om 10 år? Hur säkert är det idag att luta sig alltför kraftigt emot EU i ett Europa där högerextrema krafter gör sig alltmer hörda och tar sig in i maktens korridorer? Och räck upp handen den som tycker att Donald Trump verkar vara en trygg garant för freden och en säkerhetspolitisk partner att lita till? Uppenbarligen lyckades inte analytikerna för 15 år sedan när invasionsförsvaret monterades ned till förmån för det insatsförsvar som ”efterfrågades” av NATO och USA. År 1992 formulerades också neutralitetspolitiken om, vilket säkert många har glömt. Istället för alliansfrihet syftande till neutralitet i krig blev det en militär alliansfrihet ”syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Sverige skulle alltså kunna vara mindre neutrala om konflikten ägde rum längre bort, som i Afghanistan exempelvis. Det kan ju förstås tolkas som en anpassning till ett nytt omvärldsläge men är enligt min mening en olycklig formulering. Vi bör snarast återgå till den tidigare formuleringen som också folkrättsligt är den korrekta.

Vad NATO efterfrågar bör inte utgöra ledstjärna för den svenska politiken. Den bör istället syfta till att till varje pris värna friheten och självständigheten. Och säkerheten för landets invånare. Det sker bäst utan alltför rigida bindningar idag. Det vill säga en strikt alliansfrihet men utan att binda sig för neutralitet i en ännu okänd framtida konflikt. Ungefär så tänker jag mig en återvunnen neutralitetspolitik.

En neutralitetspolitik 2.0 !

Svensk neutralitetspolitik 2.0 – Del 1

Det pågår just nu en intensiv kampanj för att Sverige ska gå med i NATO. Hotet från ryssen pumpas upp till orimliga proportioner och flera riksdagsledamöter – med Liberalen Allan Widman i spetsen – gör gällande att vi kan befinna oss i krig inom bara ett par år. Det är förstås tänkt att framkalla en panik eftersom det svenska invasionsförsvaret under ett tiotal år nedmonterades och nu anses så svagt att det inte ensamt skulle stå emot ett ryskt angrepp ens i en vecka. Det är också vanligt att exemplifiera med Krim. ”Se bara på Krim”, säger Widman med anhang, och tillägger att något liknande mycket väl skulle kunna hända med Gotland. En jämförelse som haltar svårt på båda benen. Om Gotland tillhört Ryssland/Sovjet i över två hundra år, om det bestod av en stor majoritet etniska ryssar eller rysktalande, och om det hyst en stor rysk marinbas, ja då hade jämförelsen förstås varit relevant. Men så är det ju nu inte. Tesen drivs ändå för att skrämma folk att stämma in i lovsången för NATO-medlemskap.

Metoderna är många för att trumma in budskapet. Vi bombarderas dagligen av mediala jättar som DN och SvD med flera med närmast hysteriska varningar för vad Putin kan tänkas hitta på med Sverige. För ett par veckor sedan deltog jag i fredsövningen Åland17 tillsammans med bland andra ett dussintal unga ryssar som hemmavid för en oppositionspolitik mot Putin och ryska staten. Men som här ändå kallas Putin-agenter av de mest hysteriska skribenterna. Övningen anklagades också åtminstone från finskt håll för att vara en ”rysk operation”. En absurd anklagelse för den som var där men som för den oinvigde är omöjlig att bedöma sanningshalten i. Så sås ytterligare tvivel.

Även SvT har samma åsiktsfilter som landets liberala tidningar. Ett exempel som få känner till är den tyska dokumentären om Reagans psykologiska krigföring under kalla kriget. I Danmark fick den titeln ”Reagans hemmelige krig”. Den har köpts in av SvT men får inte visas. Vad är det då som danska, tyska och franska tv-tittare får veta men som svenskar inte tål? Jo, filmen påvisar – bland annat genom intervjuer med amerikanska militärbefäl – att huvuddelen av ubåtskränkningarna av svenska vatten under 1980-talet utfördes av NATO-ubåtar. Det kan alltså inte uteslutas att de kränkningar, i den mån de alls förekommit, som skett på senare år också de handlat om NATO-farkoster. Veta kan vi ju inte riktigt men det är uppenbart känsligt att rubba bilden av rysshotet. Det är den vi ska ha på näthinnan och den får inte bli suddig.

Ytterligare en metod är att ständigt hävda att ryssarna rustar upp och därför utgör ett allt större hot mot världen och Sverige i synnerhet. Vad som då glöms bort är att den tidigare så starka sovjetiska armén, flottan och flygvapnet under tio år efter murens fall befann sig i fritt fall. Kanske främst symboliserat av den enorma ubåtskyrkogården i Murmansk där rostiga skrov skaver vid varandra i långa rader. Efter 2003 har det skett en upprustning men från en nivå där den militära kapaciteten varit reducerad till en regional styrka utan globala ambitioner. Fortfarande är den ryska militärbudgeten bara 10 % av den amerikanska. Jämfört med NATO-medlemmarnas sammanlagda militära budgetar ligger siffran på knappt 8 %. Det är alltså en relevant fråga vem som bör vara rädd för vem? Att Ryssland i det här läget skulle gå på offensiven förefaller tämligen osannolikt. Ryssland idag är inte Sovjet då. Vid slutet av 1940-talet hade Sovjet fyra gånger så många soldater i Europa än Västländerna. Under hela kalla kriget var Sovjet/Warszawapakten numerärt överlägsna i konventionella styrkor, även vad gäller antal flygplan och ubåtar. Man vill gärna få oss att tro att det här beskriver dagens styrkeförhållande mellan Ryssland och NATO. Vilket alltså är så långt från verkligheten man kan komma.

En annan metod är att ifrågasätta den svenska neutralitetspolitiken. De senaste tjugo årens svenska regeringar och försvarschefer har förvisso gjort sitt bästa för att bekräfta den här tesen men den innehåller också uppfattningen att neutralitetspolitiken var ett falskspel som dolde att vi ändå tagit ställning och hade tätt samarbete med NATO. Detta stämmer förvisso till ganska stora delar, men det är också en viss skillnad på alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Jag vill påstå att de svenska regeringarna har lagat efter läge som det heter. Det är väl också så det måste fungera. En bedömning av läget och hur detta begränsar den svenska förmågan att efterfölja neutralitetsprincipen. Under andra världskriget var ju varken den tyska permittenttrafiken eller de norska motståndsmännens trafik över gränsen särskilt väl överensstämmande med denna. Även under kalla kriget var vi tvungna att förhålla oss till att Sovjetunionen fanns och att anpassa försvarsförmågan efter det. Den utveckling som vi nu ser är, menar jag, mer av en anpassning till USA:s och NATO:s intressen, vilket är något annat. Det som egentligen behövs är en mer självständig politik och striktare alliansfrihet.

Vi talar oftast om hotet från Ryssland men vad jag ser främst är ett Ryssland som känner sig hotat. Oavsett om vi tycker att det är ett reellt hot eller inbillat så är det en realitet att förhålla sig till. Att i det läget ytterligare närma oss NATO eller rentav gå med i alliansen spär bara på den känslan och bidrar till en ökad kapprustning och stegrad spänning i vårt närområde. Det som krävs är istället en seriös debatt om svensk säkerhetspolitik utan alarmism om Putin. Hur ska ett svenskt försvar se ut? Kan vi vara fortsatt alliansfria och hur ska i så fall neutralitetspolitiken formuleras?

Mer om det i nästa inlägg.

NMR:s demonstrationsrätt inför rätten

Jag läser en liten TT-notis i dagens SvD med rubriken "Klagomål om NMR-demo prövas ej". Den som bläddrar vidare får då uppfattningen att Förvaltningsrätten i Göteborg verkligen inte tänker pröva NMR:s rätt att demonstrera och den färdväg de valt. Den som läser hela notisen får dock veta att "många av de klagomål som inkommit om polisens beslut" att ge tillstånd till NMR 30 september inte kommer att prövas men att "bara Svenska Mässan och Judiska Församlingen (anses) vara berörda på ett sådant sätt att de har rätt att överklaga". Där är det punkt och slut och läsaren lämnas med ett stort frågetecken hängande i luften med anledning av rubrikens diskrepans mot den sista meningen i texten.

Den kan därför vara på sin plats att klargöra att justa dessa två överklaganden, Mässans och Församlingens, KOMMER ATT PRÖVAS av rätten. Det vill säga precis det motsatta vad som sägs i rubriken på den här notisen. Dessa två har fått vad som kallas talerätt, till skillnad från de övriga som gjort samma överklagande, och Förvaltningsrätten i Gbg har dessutom aviserat att de tänker avgöra saken före den 30 september. Det kan alltså direkt verkställas av polisen om rätten finner skäl att ändra beslutet att ge NMR demonstrationsrätt eller åtminstone anmodar dem att ändra färdväg.

Mitt tips är att det är just det sistnämnda som kommer att bli utslaget. Det vill säga att de får demonstrera men måste ändra färdväg på betryggande avstånd från Göteborgs synagoga. Mer sensationellt och viktigt vore förstås om de vägrades demonstrationstillstånd och i synnerhet om anmälaren Judiska Församlingens tredje skäl åberopas, dvs att demonstrationståget i sig utgör "hets mot folkgrupp".

De tre skäl som anförs i överklagandet som inlämnats av Judiska Församlingen i Göteborg, med hjälp av Civil Rights Defenders, ser ut så här:

1) Demonstrationen riskerar att vara ordningsstörande så att säkerheten och församlingsmedlemmarnas liv och hälsa inte kan garanteras.

2) NMR:s demonstration skapar dessutom sådant obehag hos Judiska Församlingen i Göteborgs medlemmar att dessa inte kan utöva sin grundlagsstadgade rättighet till religionsfrihet (RF 2:1) 10 § ordningslagen ska härvid tillämpas med beaktande av artiklarna 10, 11 och 17 i Europakonventionen (som också utgör svensk lag), artikel 4 i FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och artikel 20 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilka sammantaget ställer krav på att vid bedömning av demonstrationstillstånd även beakta andra människors grundläggande rättigheter.

3) Demonstrationståget utgör i sig också ett brott - hets mot folkgrupp - särskilt i relation till folkgruppen judar, varför polisen skulle behöva ingripa mot samtliga demonstranter och därmed upplösa demonstrationen när den kommit i närheten av synagogan.


Jag önskar hjärtligt lycka till med detta överklagande och hoppas att rätten, till skillnad från Göteborgspolisen, kan ta hänsyn till ANDRA MÄNNISKORS GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETER och inte bara nazisters.

Detta prövas alltså av rätten. Tro inte annat om ni skulle få syn på en notis i någon tidning med samma märkliga rubriksättning som SvD:s.

Saakashvili stormar genom Ukraina – mot ett nytt Euromajdan!?

I söndags fick jag besked att den förre georgiske presidenten Mikheil Saakashvili hade forcerat en gränspostering mellan Polen och Ukraina och tågat in i Ukraina understödd av supportrar och av milisen Donbass-bataljonen. Det lät helt sensationellt och jag förväntade mig stora rubriker i Rapport och Aktuellt. Än så länge har jag i våra skattefinansierade kanaler inte hört ett pip. I DN och SvD fanns mindre artiklar dagen efter denna händelse men sedan ingenting, såvitt jag har sett. Det är över huvud taget svårt att hitta någon rapportering om vad som händer och än mindre en analys av vad det betyder. Jag får alltså ta saken i egna händer. Om inte annat för att spalta upp det för mig själv, men håll till godo den som är intresserad och ge gärna kommentarer om ni har ny relevant information.

I söndags satt han på ett tåg i polska staden Przemyszl och väntade på avfärd mot ukrainska gränsen. Tåget fick dock order om att inte starta så länge Saakashvili fanns ombord. Han tog då buss tillsammans med sina anhängare och for till gränsövergången Medyka-Shehyni. Väl där forcerade de gränsstaketen och gränsvakternas kedjeformationer och vällde in i Ukraina under sång och jubel. Med sig hade Saakashvili alltså, förutom tusentalet supporters, dels Donbass-bataljonen, men också Julia Tymosjenko, hon med flätan. Kanske en del glömt henne men hon var ju en symbolfigur för Orangerevolutionen 2004, fiende till förre presidenten Janukovytj och satt i fängelse, släppt efter Euromajdan och igen en viss maktfaktor i ukrainsk politik även om hon långt ifrån har samma popularitet nu som för ett antal år sedan. Vid Saakashvilis andra sida fanns också en Valentyn Nalyvaitjenko med förflutet i den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, men numera ledare för den politiska rörelsen Spravedlivost (”Rättvisa”). Även Mustafa Nayyem ska ha slutit upp vid ankomsten, det vill säga den person som drog igång Euromajdan-demonstrationerna. På bilder från georgisk tv framgår att supportrar från den ukrainska sidan av gränsen mött upp i stort antal och stormar fram mot gränsvakternas kedja och att Saakashvili kommer från polska sidan och med våld ”befrias” från gränsvakternas utsiktslösa försök att hålla fast honom. Andra klipp visar den senare sekvensen från tumultet och hur han leds in i Ukraina av de jublande massorna. Som nedanstående från Radio Free Europe.

Sedan dess har han åkt på en turné i landets västra delar och bland annat den 13/9 besökt min ”hemstad” Tjernivtsi (där jag tillbringade ett halvår 2015/16). Uppenbarligen enligt en plan som kungjorts i förväg. I den ingår också någon form av avgörande som annonserats till den 19 september, det vill säga på tisdag. Det är oklart vad som väntar men då kommer Saakashvili bege sig in i Kiev, maktens boning. Det lär hur som helst bli helt avgörande för hur han ska lyckas med sitt kuppartade försök att återta sitt medborgarskap och eventuellt den politiska ledningen. En ny Majdan-demonstration på gång? Inte omöjligt, men därmed också ett totalt sönderfall av ett redan splittrat land.

I Tjernivtsi höll han tal framför Sjevtjenko-statyn vid centraltorget och sa då att han skulle fortsätta genom landet upp till Kiev och samla support för sin inmarsch till Kiev och att ”huvudstaden är i akut behov av räddning”.

Bakgrunden

Alla känner kanske inte till bakgrunden till allt detta så en del kanske kan vara intresserade av en kort genomgång av den.

Låt oss börja från början. Mikheil Saakashvili tog ju makten i Georgien genom en jordskredsseger i presidentvalet 2004. Hans krafttag mot korruption har erkänts av både anhängare och motståndare men i övrigt kan man säga att hans tid som makthavare i Georgien rörde sig på ett sluttande plan. Invasionen av utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien var ett stort misstag som drog igång ett kort krig med Ryssland. Ett misstag som hade gjort honom impopulär i Väst om det inte hade varit Ryssland han brakat ihop med. Redan innan dess hade det hållits stora demonstrationer mot presidenten. Protester som slogs ned med brutalt våld. Han blev också anklagad för valfusk, men behöll sin popularitet hos Västmakterna eftersom han var NATO-vän och fiende till Ryssland. I Georgien blev han dock anklagad för förskingring av budgetmedel och flydde därför landet och blev sommaren 2015 ukrainsk medborgare. Ukrainska presidenten Porosjenko tog sin gamla klasskompis (de har varit studiekamrater i Kiev) till sig, gav ett medborgarskap, och utnämnde honom till guvernör i Odessa. Porosjenko ska ha uppfattat honom som handlingskraftig och hård nog att tackla stadens problem med korruption och organiserade brottslighet. Putins gav syrliga kommentarer och kallade utnämningen och Saakashvilis nya medborgarskap för en ”Chapiteau-show”, vilket alluderar på en populär rysk fars. Det som hänt i år ger honom åtminstone rätt i detta.

Redan i november 2016 bildade Saakashvili sitt parti Nya Kraftfulla Rörelsen (ungefär) och det registrerades som parti i februari 2017. En del opinionsmätningar visade att han redan i detta tidiga stadium hade omkring 15-20 % stöd av befolkningen. Missnöjet pyr på många håll med Porosjenko och de ledande politikerna i regeringen och det finns jordmån för missnöjespolitiker. För att kunna sitta i parlamentet måste man dock vara ukrainsk medborgare. Så Porosjenko tar då, helt logiskt när han blir utmanad om makten i landet, ifrån Saakashvili sitt ukrainska medborgarskap. Så han befinner sig alltså under ett halvår som statslös i en sorts limbo. Vad göra? Egendomarna i Georgien är beslagtagna at georgiska staten och om han återvänder dit blir det med all säkerhet fängelse som väntar. I nya landet Ukraina grusades hans planer av Porosjenko. Det går fort i den ukrainska politiken. Men Saakasjvili har samlat sig till revansch och come-back, vilket vi nu sett i Youtube-klipp från Al-Jazeera och andra mindre tv-kanaler. Men som i övrigt förbigås med märkvärdig tystnad.

Vad vill han och hans supportrar?

Ja, det är inte alltid helt glasklart då det nästan alltid i ukrainsk politik finns en officiell och en dold agenda. Jag vet att många följer Game of Thrones men själv tycker jag det är betydligt mer spännande att följa ukrainsk politik. Samma intriger, uppgörelser, falskspel och maktfullkomlighet.

Att Saakashvili slåss för sin överlevnad som politiker är helt klart. Han tycks inte vara tillfreds med tanken att slå sig till ro i USA och göra universitetsturnéer och tala om korruption och berätta skräckhistorier om Putin och Ryssland så därför gör han här ett desperat försök att återta medborgarskap, men också makten. Han inser nog att han inte kommer återfå någonting utan att åstadkomma en radikal förändring av maktbalansen i Ukraina. Det är en enorm utmaning mot Porosjenko och vi får se hur styrkemätningen utfaller. Någon politisk idé annat än att utmana korruptionen och maktfullkomligheten i Ukraina verkar inte Saakashvili ha. Men det räcker förmodligen ganska långt i dagens Ukraina.

Julia Tymosjenko exempelvis, som nu sluter upp vid Saakashvilis sida och mötte honom redan i polska staden Rzeszów den 10 september. På sin egen hemsida har hon publicerat vad hon sagt i tv-sändningar nyligen, nämligen att Ukraina behöver en ”ny strategi”, en helt annan än den nuvarande Porosjenko-ledda regeringens. Hon säger att situationen med Saakashvili är ett exempel på hur den nuvarande regeringen eliminerar sina politiska fiender och att det är ”oacceptabelt i en demokratisk europeisk stat”. Istället vill hon med en tiopunktsplan ena landets medborgare vilket ju borde låta hoppfullt för de boende i östra Ukraina med tanke på Tymosjenkos tidigare inställning till dessa medborgare. Men det är också väl känt att hon har stora materiella tillgångar i Odessa, där Saakasjvili hade sin guvernörspost. Den viktiga hamnen har länge betraktats som Tymosjenkos ”egen”.

Ofta finns också någon av landets stora oligarker i bakgrunden så det är inte alls omöjligt att ryktet om att det bakom paret Saakashvili/Tymosjenko står en viss Ihor Kolomoisky mycket väl kan vara sant. Han är en av landets rikaste och har sitt kungarike i Dnipro men med tentakler ända ned till Odessa. Också han är petad som guvernör - för Dnipro - och sponsor av Donbass-bataljonen som ofta har uppträtt som hans egen personliga milis använd för att försvara hans affärsintressen och som nu sägs ha backat upp Saakashvili vid gränsövergången.

Från gränsen tog sig Saakashvili raskt till Lviv och höll där möte – med beväpnade män från Donbass-bataljonen vaktande entrén sägs det -  med Andriy Sadovyi – borgmästare i Lviv men också partiledare Samopomich. Ett parti som i våras vägrade ge stöd åt Porosjenkos utnämning av ny premiärminister och inte ville ingå i samlingsregeringen. Sadovyi tackade också nej till att bli premiärminister. Han var annars Porosjenkos förstaval då Sadovyi kanske är den mest populäre politikern i Ukraina. Enligt senare uppgifter ska även Porosjenko ha besökt Sadovyi i Lviv och hållit slutna samtal med honom. Ingen vet riktigt om vad.

Tymosjenkos Batkivsjtjina ville inte heller ingå i den nya regeringskoalitionen. Båda står alltså i opposition till Porosjenkos regering. Det är alltså oklart om Samopomich ställer sig bakom Saakashvilis kampanj men om de gör det finns en klart stark politisk kraft bakom honom. Enligt vissa färska opinionsmätningar kan det röra sig om ett opinionsstöd på ca 35-40 % åtminstone som han har bakom sig. Med det missnöje som pyr i landet förefaller det inte otroligt med en snabb ökning av supporterskaran.

Ytterligare en person som ska ha funnits med vid mottagandet av Saakashvili är Mustafa Nayyem som var den som drog igång protesterna vid Majdan i november 2013.

Så vad har vi då här för cocktail? Före detta georgisk president och före detta ukrainsk guvernör i desperat kamp för sin politiska överlevnad och för att undvika fängelse i Georgien – kända oppositionspolitiker som Tymosjenko och eventuellt Sadovyi – oligarken Kolomoisky – Donbass-bataljonen – samt den aktivist som drog igång Euromajdan och med andra ord besitter stor erfarenhet av att leda och organisera folkuppror.

Jag vet inte om svenska media tycker det här låter ointressant eller om de helt enkelt inte förstår vad som händer i Ukraina och inte kan lägga ihop två och två?

Själv tycker jag det här är oerhört intressant och spännande. I synnerhet vad som väntar den 19 september. Vad blir Porosjenkos nästa drag? Hittills har han ju inte kunnat stoppa Saakashvili men tar han snart till våld? Vad blir i så fall konsekvenserna av det? Är det ett nytt Euromajdan på gång? 

Nazistisk demonstrationsfrihet – polisens viktigaste uppgift?

Polisen har bråda dagar. Två uppgifter tycks viktigast av alla. Att jaga migranter och att skydda nazister. Det slukar mycket resurser från annat arbete verkar det. Kanske är det därför närpoliskontor stänger i förorterna? Och att de inte har tid att utreda våldtäktsbrott, som framkom i Rapport alldeles nyss (12sep17). Nåväl, nu pågår som bäst en debatt om NMR:s planerade demonstration i Göteborg. Eller i vart fall om dess färdväg. Det verkar oerhört viktigt för yttrandefriheten att den hålls precis under den judiska högtiden Yom Kippur och att marschvägen ska gå strax förbi synagogan i centrala Göteborg. Enligt polisen ska det vara omöjligt enligt svensk grundlag att ge annat än tillstånd. En tolkning jag inte riktigt förstår. Det finns nämligen tolkningsutrymme som kan användas (och som har använts i andra fall) som pekar i motsatt riktning. Tillstånd att demonstrera kan nekas om säkerheten inte kan garanteras. Mer säger inte lagtexten så det är bara att välja VEM:s säkerhet man vill värna. De judiska helgfirarnas tycks inte vara lika viktig som de nazistiska demonstranternas här. Eller hur ska det förstås?

En annan lag som kan tillämpas för att neka tillstånd är den om Hets mot folkgrupp. NMR kan ju givetvis hävda att den inte ägnar sig åt sådan, men själva det faktum att de klär sig i uniformsliknande kläder och omger sig med nazistiska symboler eller snarlika sådana bör helt klart räcka. För de judar som upplevt Förintelsens fasor lär det definitivt göra det, och en obehaglig påminnelse om ett förflutet de hoppats att aldrig uppleva igen. NMR:s programförklaring och politiska retorik är dessutom uttalat antisemitisk. Hela deras ideologi grundar sig på den nazistiska som handlar om en judisk världskonspiration. Detta i sig borde räcka för att begränsa demonstrationsrätten för dem. Deras program innehåller en önskan om att införa en totalitär nazistisk stat och den ska upprättas ”med alla medel” och att döma av medlemmarnas våldshistorik är det inte bara tomma hot utan omsätts i handling titt som tätt. De kallar sig på sin hemsida Nordfront gärna för "motståndsmän" eller "revolutionärer". De skulle, om de blir tillräckligt många, inte tveka att ta makten med våld. Frågan är om inte IS då också kan få tillstånd att demonstrera och föra ut sitt budskap om ett totalitärt kalifat? Skulle vilja se polischefen i Göteborg försvara det tillståndsgivandet.

Diskussionen är inte ny, och inte lagen heller, men tolkningen verkar ha smugit sig in på senare år. Åtminstone om man får tro förre polischefen Eric Rönnegård, som för några år sedan i en liknande debatt menade att polisen ” då i regel nekade nazistiska partier demonstrationstillstånd”.

Man måste fråga sig vad som hänt? Var de för hårda på 90-talet? Jag tycker inte det.

Eller är det okunnighet om lagen? Vid ett tillfälle för ett antal år sedan, under en debatt om tillstånd för Svenskarnas Parti, visade de åtminstone en stor förvirring om vad som gällde när de la upp och drog bort från sin hemsida lagtexter om demonstrationsfrihetens begränsningar, efter konsultation med jurister. Är det likadant denna gång?

Eller har nazismen normaliserats så till den grad att den ses som vilken annan åsikt som helst?

Jag är rädd att det sistnämnda är det som är närmast sanningen.

Åland17 - en övning i att hålla fred

Medan bomberna faller i norra Sverige och i Vitryssland där tiotusentals soldater övar sig att föra krig så träffas ett tjugotal personer från Sverige och Ryssland på Åland för att göra öva sig i att hålla fred. Läser man svenska och finska tidningar innan evenemangen tycks det senare provocera mer än det förra. Det är mycket fascinerande och märkligt. Åland17 målades upp som det hotfulla och Aurora17 som det hoppfulla.

Fredslägret på Åland är ”rysk propaganda” sa den finske före detta Moskva-ambassadören Hannu Himanen i början av sommaren redan, utan att veta ett smack om vilka som skulle befolka Gregersös lilla kursgård i september. Patrik Oksanen hävdade i Gefle Dagblad på fullt allvar att fredsaktivisterna (som han dessutom satt inom citattecken) bidrar till att ”öka spänningen i området”. 

Jag var alltså en av dessa deltagare som bidrog till spänningen. Bland de övriga fanns de svenska riksdagsledamöterna, miljöpartisterna Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter. De ryska deltagarna är konstnärer, journalister eller aktivister engagerade i olika nätverk som kämpar för människorättsfrågor, fredsfrågor och miljöfrågor. Det är en mycket fragmentarisk och bräcklig fredsrörelse, men det är oerhört viktigt att den finns och får vårt stöd. De kämpar på i en rysk verklighet där de riskerar sina jobb eller till och med sina liv, i vart fall fängelse för sina åsikter och sitt engagemang mot krig och mot konfrontationsretoriken som förstås är den spegelvända mot den som regerar i vårt land. De är alltså i opposition mot regimen och Putin men kallas av många svenska och finska debattörer för Putins agenter. Ryssarna på Åland17 skrattar uppgivet åt anklagelserna. Många är tydligt ängsliga för vilka konsekvenser deras deltagande i övningen kan medföra. Hemma kritiseras de dessutom i media för att gå USA:s ärenden. Och här för att vara Putins agenter.

Människor med ett sådant enormt civilkurage och en ryggrad stark nog att stå emot den sortens dubbla tryck borde vi istället se som hjältar i vardagen. Människor som lever i Ryssland och vill skapa en opinion för avspänning och demilitarisering borde vi väl rimligen betrakta som våra allra bästa vänner och allierade? Eller VILL vi så gärna få kriga? Frågor som snurrade i huvudet medan jag diskuterade med dem, skrattade med dem, delade sovsal med dem.

Det är väl egentligen de som har mest att lära oss hur man gör för att bevara freden och kämpa emot när det politiska och mediala trycket blir stort? Men det viktiga med Åland17, som jag känner det, har varit just mötet människor emellan, utbytet av tankar och erfarenheter. Det kan hjälpa oss att argumentera emot när andra vill skapa monster och övertyga oss om hur rädda vi bör vara för varandra. Övningar i fred behövs i en tid då världen skramlar högre än på länge med vapen och förbereder sig för krig. Avhumanisering är första steget mot sådana. Det är viktigt att komma ihåg.

Under själva lägret har framför allt finska media, men även tv4, gjort inslag och skrivit om evenemanget och det tycks som om det fysiska mötet också gjort tonen mer mild än dessförinnan. Ålands radio sätter rubriken ”Ogrundade anklagelser om fredsövning”. I ett annat inslag har radiokanalen intervjuat direktören för Ålands fredsinstitut som ”välkomnar fredsövning” och påpekar att man inte ska ”marginalisera ryska röster utan också ge utrymme för dem”. Ett uttalande som förvisso i mina ögon avslöjar ett perspektiv som utgår ifrån att de här grupperna svenska och ryska aktivister på något sätt skulle befinna sig på var sida av en åsiktsbarriär. I själva verket jobbar vi ju för samma sak men under helt olika förutsättningar och miljöer. Tv4 gjorde ett ganska långt inslag som var vänligt nyfiket. Och finska statliga tv-kanalen Yle likaså. 

En av de ryska deltagarna, Leda Garina, får stort utrymme i Hufvudstadsbladet. ”Man måste vara på sin vakt hela tiden. Nån kan komma och sätta dig i fängelse när som helst och du drar på dig hela samhällets hat”, upplyser hon om. Givetvis oförstående till anklagelserna om att vara Putins agent. Hon som ägnat sju år åt att bekämpa den ryska statens politik.

Det har varit en omtumlande upplevelse att delta. Så många skiftande människoöden, så många berättelser om kamp och sorg och oro för framtiden. Så mycket av gemensam oro för utvecklingen. Hela dagen (efter) har jag känt en sällsam sorgsenhet när jag tänker på vad jag upplevt och tagit del av under Åland17. Flera gånger har jag gråtit i smyg på jobbet. Men jag hämtar hoppfullhet ur minnet av sångerna. De svenska och ryska folksångerna som steg mot den mörka Ålandshimlen endast upplyst av lägereldens glöd och gnistor. I sångerna finns samma vemod. Ett vemod som vittnar om att vi bär på samma känslor av litenhet, av svårmod, men också av kärlek och hopp om framtiden. Ett vittnesmål som behövs i en tid då avhumaniseringsprocessen eskalerar på båda sidor av våra gränser. Det bär jag med i hjärtat så länge jag lever.

Jag torkar tårarna och går vidare…

Egen bild. Åland17 på väg mot sitt slut. Förhoppningsvis inte den sista övningen i sitt slag.

Öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist

Hej Försvarsministern!

Jag förstår att du har bråda dagar och känner dig lite pressad. Alliansen och SD hotar ju med misstroendevotering och vill få bort dig från din post. Just som du börjat komma igång ordentligt och knutit så många trevliga kontakter. Alldeles särskilt mysigt var det ju hos din amerikanske kollega James Mattis. Ni såg ut att ha det så trevligt där i Pentagon så jag förstår att du ser fram emot att göra dig riktigt hemmastadd där.

Det har emellertid framkommit en del uppgifter kring det eventuella undertecknandet av FN:s konvention om förbud av kärnvapen som jag skulle vilja ta upp med dig. Såg på tv att du bestämt uttalade att värdlandsavtalet med NATO på intet vis fick äventyras. För att vara helt exakt sa du så här:

”Det måste nu göras en ordentlig utredning över konsekvenserna av den här resolutionen. Jag vill vara mycket bestämd och tydlig på den punkten att inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”

Medan din regeringskollega, utrikesminister Wallström, varit väldigt klar, fram till denna vecka, med att regeringen hade för avsikt att inför riksdagen förorda ett undertecknande av FN-konventionen om kärnvapenförbud. Detta låter inte helt övertygande enhetligt så nu frågar jag mig om det möjligen är så att du tagit intryck av det brev som kollegan Mattis i hemlighet skickade till dig för att avråda från undertecknande, just för att inte äventyra Värdlandsavtalet? Är det möjligen särskilt på din inrådan som regeringen nu granskar avtalet lite extra för att se över det innan man bestämmer sig för att underteckna? Det skulle förvåna mig.

För det är väl inte så att vi låter en främmande stat bestämma om vi ska vara emot kärnvapen? Och framför allt är det väl inte heller så att ett undertecknande skulle äventyra Värdlandsavtalet? Det behöver väl knappast utredas? Jag vill nämligen minnas att du i riksdagens frågestund i februari 2016 bestämt försäkrade att ”värdlandsavtalet med NATO inte kommer att leda till att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium”. Du sa också att ”det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan”, och att ”värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium”.

Jag hoppas du kommer ihåg detta. För det är väl sant och riktigt? Inte for du väl med osanning då du försäkrade detta? Du har ju själv också sagt att det är ”allvarligt att sprida myter om Natosamarbetet”. Allt tal om att Sverige skulle bli tvungna att hysa kärnvapen på sin mark avfärdade du ju som en desinformationskampanj mot avtalet, baserat på direkta lögner och felaktigheter. Det borde ju kanske egentligen räcka för att lugna oss som undrar. Du vill väl inte själv göra dig skyldig till mytspridning om värdlandsavtalet?

Men när USA nu går på så hårt om just detta blir man ju ändå lite fundersam. Kan det vara så att det är precis just det du har gjort? Jag vill i alla fall uttrycka min oro. Dels för att du inte såg till att i värdlandsavtalet lägga in en klausul där det tydligt framgår att kärnvapen inte får placeras på svensk mark. Men jag är också lite bekymrad över din nuvarande politiska belägenhet. Det kan väl aldrig vara så att du känner dig så pressad av din amerikanske kollegas hot och Allianspartiernas hot om misstroendevotering att du lägger all din tyngd och pondus på att förmå regeringen att backa?  

Det skulle vara skönt med ett offentligt klarläggande om just detta. Typ något i stil med:

Regeringen vill härmed klargöra att vi inte kommer att ta intryck av hotelser och påtryckningar utifrån, från vilken stat eller främmande staters organisation det vara må, avseende vår avsikt att underteckna FN-konventionen om förbud av kärnvapen.

Vänlig hälsning och med hopp om klarhet,

Hans Wåhlberg,

Miljöpartist (än så länge) och bloggare som inte gillar kärnvapen

USA hotar världens nationer

Häromdagen snappade SvD upp ett brev riktat till svenska regeringen från USA, undertecknat av dess försvarsminister James Mattis, med en påtryckning om att inte skriva under FN:s konvention om förbud av kärnvapen. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg.

Nu har det alltså dykt upp ytterligare brev, oklart om Sverige fått det, med amerikansk regeringsavsändare till ett flertal länder som aviserat en vilja att skriva under denna konvention. Tre gånger upprepas i brevet en ”uppmaning å det starkaste” att inte skriva under. En slutkläm lyder, enligt SvD:

”… det vore olyckligt om avtalet tilläts distrahera eller avleda viktigt arbete inom andra nedrustningssammanhang där vi står inför säkerhetsmässiga utmaningar”

Ett annat citat som låter som ett mycket illa förtäckt hot lyder så här (enligt SvD):

”Avtalet har många vaga och illa definierade delar som potentiellt kan ha allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.

Det här är naturligtvis en exceptionellt provocerande åtgärd av USA för att påverka andra länders beslut. Ganska snart ska vår egen riksdag ta ställning till och besluta om Sverige ska skriva under konventionen. De gör det nu under ett tydligt hot från USA. Samtidigt vagt formulerat men ”ovanligt och aggressivt”, konstaterar exempelvis Beatrice Fihn som leder ett internationellt nätverk av organisationer i täten för arbetet. Vi kan ju föreställa oss vilka krigsrubriker det blivit om Ryssland hade gjort något liknande för att förmå oss att inte skriva under en FN-konvention om nedrustning. Kan se dem framför mig:

”Rysslands hot mot övriga världen”, ”Allt om det ryska hotbrevet” etc. etc.

Men nu är det alltså USA som står för hotandet och påtryckningarna och det ses av någon anledning som lite mindre grovt. Men SvD har som sagt ändå en artikel mitt i tidningen med rubriken ”USA pressar på fler länder att dumpa kärnvapenavtalet”. Det ska bli mycket intressant hur det här fortsatt framställs i media och i den parlamentariska debatten inför riksdagens omröstning om saken.

Frågan är då vad USA menar riktigt med sina varningar och hot? Vad säger de i sak och vad säger den föreslagna konventionstexten?

Ja, en passus i det senaste amerikanska hotbrevet är att avtalet skulle inverka negativt på samarbete inom (bl.a. ??) ”säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”. Hur då? Det är en fråga som måste ställas. Vad säger konventionen?

Jo, den som vill läsa själv har den här i pdf-fil. Men viktigast kanske att undertecknande stater förbinder sig, under artikel 1 (Prohibitions/sv Förbud), följande (översätter inte då det eventuellt kan förvanska den juridiska innebörden):

1. Each State Party undertakes never under any circumstances to: (a) Develop, test, produce, manufacture, otherwise acquire, possess or stockpile nuclear weapons or other nuclear explosive devices; (b) Transfer to any recipient whatsoever nuclear weapons or other nuclear explosive devices or control over such weapons or explosive devices directly or indirectly; (c) Receive the transfer of or control over nuclear weapons or other nuclear explosive devices directly or indirectly; (d) Use or threaten to use nuclear weapons or other nuclear explosive devices; (e) Assist, encourage or induce, in any way, anyone to engage in any activity prohibited to a State Party under this Treaty; (f) Seek or receive any assistance, in any way, from anyone to engage in any activity prohibited to a State Party under this Treaty; (g) Allow any stationing, installation or deployment of any nuclear weapons or other nuclear explosive devices in its territory or at any place under its jurisdiction or control.

Hur detta skulle motverka icke-spridning av kärnvapen tarvar ett klarläggande. Men i så fall skulle USA behöva erkänna att det är punkten 1f här ovan som de är mest rädda för, eftersom den säger ungefär att det är förbjudet för en undertecknande stat att ta emot assistans från ett annat land på ett sätt som bryter mot förbuden i denna konvention, samt punkt 1g som förbjuder installation eller placering av kärnvapen på en undertecknande stats territorium. 

Det är nu detta som USA går i spinn över och som tydligen är något som omöjliggör försvarssamarbete med Sverige och inte minst ett NATO-medlemskap för Sverige. Jag vill nu betona än en gång att detta i sig är en mycket klarläggande ståndpunkt att ta hänsyn till i just den debatten framöver.

Det betonas också i avtalstexten att: ”[…] nothing in this Treaty shall be interpreted as affecting the inalienable right of its States Parties to develop research, production and use of nuclear energy for peaceful purposes without discrimination”.

Fredlig användning av kärnenergi är alltså inget hinder för undertecknarna av konventionen, så det amerikanska hotbrevet är öppet förljuget. Det lär väl dock inte vara någon stat som låter sig luras utan syftet är förstås att skrämma och pressa. Själva sakinnehållet är det inte särskilt noga med. Det är brevets effekt på ländernas politiska nerver som är det viktiga för USA här.

Varför en värld med kärnvapen skulle vara en säkrare värld återstår också för USA att förklara. Avtalet stipulerar ju inte någon ensidig nedrustning från någon sida utan tanken är helt enkelt att få bort denna typ av massförstörelsevapen från jordens yta. Helt i enlighet med FN:s allra första resolution från dess generalförsamling, som säger att en kommission ska arbeta för att ta fram förslag som innebär ”eliminering” av atomvapen från alla nationers vapenförråd.

Det blev inte verklighet då, och är det inte nu, men vem vill säga att det skulle vara omöjligt i en framtid? Allt hänger förstås på viljan att nå fram till en kärnvapenfri värld. USA har den uppenbarligen inte. Därför kommer hotet att fortleva att vi återigen får se detta:

Bild: Svenska Freds.