Stratcom - om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.

Några iskalla fakta om Ukraina som ger perspektiv på kritiken mot Moreiras dokumentär ”Ukraina – revolutionens mörka sida”

Det som var otänkbart för TV4 togs på största allvar av SvT. Det vill säga påtryckningar från ett främmande lands ambassad mot sändandet av en dokumentär. I SvT:s fall den franske filmaren Paul Moreiras ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Det perspektiv som denne filmare framför ville ukrainska ambassaden inte att svensk public service skulle visa. Nu ska den sändas ändå på måndag den 23 maj 22.15. Att ukrainska ambassaden ville styra innehållet i den svenska programtablån är emellertid inte särskilt förvånande. Landet har alltsedan Euromajdan antagit en rad repressiva lagar och beslut som naggat yttrandefriheten och pressfriheten i kanten rejält. Allt som ogillas av regimen ska förbjudas. Listan kan göras lång.

I december 2014 bildade ukrainska regeringen ett Ministry of Policy, ett organ organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

I maj 2015 godkände president Porosjenko parlamentsbeslutet om ett lagpaket som innebar ett förbud mot kommunistiska och nazistiska symboler. Det innebar också att det blivit straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. OUN/UPA var ultranationalistiska rörelser med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Ett perspektiv eller åsikt som man nu alltså inte längre får framföra offentligt i Ukraina. De får bara beskrivas som ”nationens hjältar”. Ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev, enligt Halya Coynash i Kharkiv Human Rights Protection Group. Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret vädjade förgäves till presidenten att inte skriva under detta beslut som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet i dagens Ukraina.

Lagpaketets förbud mot kommunistiska symboler har inneburit att Lenin-statyer åker ned på löpande band och även andra minnesmärken som förknippas med kommunism. Värre ändå är att den politiska friheten är starkt begränsad. I en serie domstolsbeslut har kommunistpartiets (runt 13 % av parlamentsplatserna i valet 2010) existens hotats och är nu sedan december 2015 förbjudet, tillsammans med två andra mindre kommunistpartier.  ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International.

Samtidigt som lagpaketet togs inrättades också en statlig organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen som drivs av Vladimir Viatrovych. Denne är nu i full färd med att vittvätta OUN/UPA så att dess mörka förflutna inte ska sippra fram i historieböcker och andra offentliga skrifter. Statlig historierevisionism medan vi vänder ansiktet mot Putins liknande lagar och institutioner. Historiker och journalister räds repressalier om de avviker från den officiella linjen.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan. Att blogga eller skriva vad man tycker är farligt inte bara i Saudiarabien och Turkiet.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen”.

Denna lista är bara ett axplock bland repressiva lagar och domstolsbeslut som både lokalt, regionalt och nationellt begränsar den politiska friheten, yttrandefriheten och pressfriheten i Ukraina.

Jag är just hemkommen från en fem månader lång vistelse i Ukraina och har själv bevittnat hur kamouflageuniformsklädda män med militärkängor ställt sig i åhörarsalen i stadshus och vrålat ut sitt missnöje med beslut som de lokala politikerna tagit eller försökt diskutera. Bilar har sprängts i luften. Kidnappningar och mordhot är inte ovanliga. De högljudda tillhör som regel frivilligbataljoner eller så kallade ”självförsvarsenheter”, en sorts medborgargarden. På centrala torg mitt på ljusa dagen kan de stå och propagera för sin sak och samla in bidrag till verksamheten och som tack får bidragsgivaren klämma lite på en automatkarbin eller ett pansarskott som öppet exponerats. Detta har jag alltså sett med egna ögon och dokumenterat.

Egen bild. Pansarskott på parad när Aidar-bataljonen är på "charmturné" i Tjernivtsi.

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och den är högljudd och hotfull. Den utövar inte sin makt i första hand i folkvalda församlingar utan vid sidan av. Den står för ett hot och ett tryck mot beslutsfattare som inte avspeglas i valresultat. Det betyder dock inte att de inte finns även i politiska församlingar. Det är en brokig skara och representeras inte alls bara av Svoboda, som bland andra Fredrik Wadström – en av kritikerna mot Moreiras film - tycks tro. Samtidigt som dessa endast fick tre procent av rösterna i valet 2014 gick istället Oleh Lyasjkos Radikala parti fram med drygt åtta procent av rösterna. Det var detta parti som en av Moreira-filmens huvudpersoner, Ihor Mosiychuk, representerade i parlamentet innan han arresterades i höstas. Dock för tagande av muta och inte för misshandel av och hot mot journalister och andra meningsmotståndare som han var känd för och till och med stolt offentliggjorde genom Youtube-klipp. I parlamentet sitter också en rad ledare för frivilligbataljoner i bland annat före detta premiärministerns Folkfronten. Bland andra den nye talmannen i parlamentet, Andriy Parubiy, som också grundade det ukrainska nazistpartiet Social-National Partiet (inspirerat inte bara till namnet av Hitlers Nationalsocialister) och senare kommendant för Euromajdan. Det är den genealogin Wadström helt förbiser. Eller möjligen förstår han inte vad han ser?

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och ligger ibland vid fronten i öst. Ingenting talar emot att den mycket väl skulle kunna använda vapnen mot de folkvalda om den politiska utvecklingen går i en riktning den ogillar. Den ukrainska regeringen är beroende av dessa högt motiverade soldater vid fronten då de unga inkallade männen flyr i tiotusental över gränserna till grannländer för att undvika att hamna i armén och de som ändå infunnit sig visat sig vara lågt motiverade att slåss mot sina landsmän. De utgör också en form av frikårer för utrensning av kommunister och företrädare för det tidigare regeringspartiet Regionernas parti. Det finns mängder exempel på att de försetts med långt koppel av den ukrainska regeringen.

Det är ungefär detta som Moreira vill visa med sin film. Det finns säkert en del detaljer som kan diskuteras i filmen men det är absurt att kritisera den för vad den inte säger. Ett krav som sällan brukar framföras mot andra dokumentärer att de ska föra fram en objektiv bild av verkigheten, någon sorts vetenskaplig sanning. Dokumentärer är ofta en sorts tolkning av verkligheten eller projicerar verkligheten ur ett visst perspektiv. Moreira vill framföra ett perspektiv på det som hänt och händer i Ukraina sedan Euromajdan. Ett perspektiv som vi sällan ges tillfälle att ta del av, trots vissa kritikers påståenden om motsatsen. Nämnde Fredrik Wadström exempelvis som menar att Moreira ”inte förstått vad han ser”. Mycket tyder på att Wadström själv inte ser alls trots att han enligt egen utsago ”följt Ukraina” och gjort många resor dit.

Nu sägs det att kritiker av filmen, i samband med visningen av den, kommer att ges tillfälle till kritiska kommentarer. Min gissning är att det är just denne Wadström som, i egenskap av före detta Moskvakorrespondent för SR, kommer att vara den som framför kritiken. Något han redan gjort i artikelform på SvT:s hemsida. Jag hoppas att SvT i namn av objektiviteten i så fall också låter någon företräda försvar av filmen. Framför allt hoppas jag inte att den ukrainska ambassaden ges tillfälle till kommentarer. I så fall bör de här ovanstående punkterna över den ukrainska synen på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet tas upp. Det handlar ju om källors trovärdighet. 

Dags att välta bordet...

Hans Bergström - medlem av Liberalerna, före detta chefredaktör för den största svenska morgontidningen (liberala) DN och en ansedd liberal debattör – mejlar till Sverigedemokraterna och uppmanar dem att göra parlamentsuppror. En form av ”putsch” som ska välta regeringen över ända. Det för ofrånkomligen tankarna till Hitlers NSDAP som i början av 1930-talet gjorde vad de kunde för att skapa parlamentariskt kaos och nyval. Hans Bergström ”såg ingen annan utväg” än att uppmana SD till liknande uppror, säger han. Kanske är det hans syn på den liberala demokratin?

Det är intressant läsning som vi får i dagens Aftonbladet. Men det innehåller mera. För några år sedan fördes intensiva samtal med ledande företagare och mediefolk som var tänkta att finansiera och utgöra ledningen för ett Sverigedemokratiskt medieimperium där deras åsikter skulle vittvättas och föras ut till en bredare allmänhet och i mer respekterade fora än bloggar och obskyra hemsidor. Det står naturligtvis var och en fritt att sympatisera med Sverigedemokraterna, finansiera deras verksamhet och föra ut deras åsikter, men sättet att spela under bordet kan inte vara annat än skamligt. Kända svenskar som håller en Potemkin-fasad utåt men deltar i hemliga möten med SD i full vetskap om vad de står för. Att de skulle ha blivit rumsrenare än för tio-femton år sedan är en taktisk fint som välutbildade vuxna naturligtvis kan genomskåda enkelt. De som ännu inte gjort det bör ta del av AB:s uppfångade citat från Erik Almqvists mejlkonversation med Linus Bylund – båda två då ledande Sverigedemokrater – som detta från Erik till Linus:

 ”[...] visst fan ska vi kunna göra samma sak i mediabranschen som vi har gjort inom politiken. Det är liknande branscher, bara verktygen som skiljer sig något åt”.

Jo, vi är många som förstått för länge sedan. Inte desto mindre förskräckande är då dubbelspelet från vissa förment liberala personer, som Hans Bergström. ”Det är dags att välta bordet!”, utropade han i ett av sina mejl till Linus Bylund. Jovars, det vore inte dumt när det gäller SD. Så vi får se vilka kort de smusslar med inunder.

Jag vill påminna om Sverigedemokraten Richard Jomshofs fb-inlägg från i höstas:

”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Kanske måste vi fråga oss om detta också gäller Liberalerna?

Krimtatarer och schlagerslag

Eurovisionsschlagerfestivalen har kopplat grepp om händelserna i huvudstaden. Solen skiner och mängder av folk minglar i öltält och åker upp och ner i utsiktstorn i Kungsan. Det är fullt på krogarna och hotellen och blickarna riktas mot Stockholm från platser långt utanför Europa. Festivalscenen är med andra ord en perfekt arena för politiska budskap.

Det verkar också ha blivit en trend att framföra sådana. Budskapet i de bidrag som behandlade flyktingfrågan vet jag inte om jag riktigt förstod. De kändes dock inte helt smakliga med tanke på vad som sker på Medelhavet och på gränsen mellan Grekland och Turkiet just i samma stund. Mer politiskt sprängstoff fanns däremot i den armeniska artistens flaggviftande igår. Inte många av tv-tittarna känner väl igen Nagorno-Karabachs flagga men de azeriska tittarna och närvarande tv-direktörer gick i alla fall i taket, vilket bör ha varit den avsedda effekten. "Inga sångtexter, tal eller gester av politisk eller liknande natur är tillåtna under Eurovision Song Contest", enligt EBU:s regler. Glöm det.  

Imorgon kväll få vi också det ukrainska bidraget till den här genren när krimtatariska sångerskan Jamala framför ”1944” som anspelar på året då Sovjet tvångsdeporterade hundratusentals krimtatarer från Krim till andra delar av Sovjetunionen. Nu hävdar artisten och andra företrädare för Ukraina att sången inte alls är politisk, men med tanke på den centrala roll Krim spelar i konflikten mellan Ukraina och Ryssland kan det knappast vara en slump att den framförs just nu och att udden riktas österut. Texten är förvisso inte speciellt överdrivet dramatisk eller tillspetsad. Hundratusentals krimtatarer fördrevs verkligen med början 1944 och tilläts inte komma tillbaka förrän på 1980-talet. Att hon vann den ukrainska uttagningen torde dock handla mer om att många sett chansen att dela ut ett tjuvnyp till Ryssland. Det kan dock vara lite intressant att se på hur krimtatarerna behandlats i Ukraina historiskt.

Krimtatarerna har haft en lång och mödosam vandring och det är inte obefogat att de får viss uppmärksamhet. Om de utsattes för folkmord 1944 eller ”bara” etnisk rensning är omtvistat. Likaså om de som etnisk grupp härstammar från mongolerna som intog halvön på 1200-talet eller om de från början var turkar. Troligen en blandning av flera folkgrupper, kanske även goter. 

Det ukrainska intresset för tatarerna är dock tämligen nyvaket. Det framgår bland annat av en ett år gammal artikel i the Guardian. Innan den ryska annekteringen av Krim var de ukrainska myndigheterna måttligt förtjusta i krimtatarernas politiska anspråk. En aktivist säger så här till the Guardian:

“Those same guys from the Ukrainian security services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars have just kept the same position – that this is our homeland and it always will be.”

Tatarerna fick överhuvudtaget inte vara med vid förhandlingarna om Krims status som följde på den ukrainska självständighetsförklaringen och de kände sig också ignorerade i den lag för minoriteters rättigheter som togs 1992.

Bishkek-överenskommelsen från 1993 stakade ut ett antal åtaganden för Ukraina att fullfölja för att ”återställa den historiska rättvisan” för de till Krim - från den långa deportationen - återvändande tatarerna. Den skulle gälla i tio år men blev sedan förlängd i tio år till. Enligt en OSSE-rapport från hösten 2013 har den ukrainska staten ”dragit fötterna efter sig” med att uppfylla sina löften.

För många ukrainare utgör tatarerna en ärkefiende (kosackerna slogs i århundraden mot Krimtatarerna). Islamofobi och stereotyp misstänksamhet mot folkgruppen har präglat den ukrainska (såväl som ryska) hållningen gentemot Krimtatarerna.

Den stora ukrainska uppslutningen bakom tatariska Jamala imorgon handlar alltså i första hand om en politisk markering. Men varför inte ta ett steg till? Kanske kan Ukraina göra en gest och avstå från anspråken på Krim och ge halvön till det folk som bott där längst, krimtatarerna. Motsvarande vad Jordanien och Egypten gjort med Västbanken och Gaza. Områden de förlorat till Israel men avstår från anspråk på till förmån för en palestinsk stat. Vad skulle Ryssland säga om det?

Ukrainas statliga historierevisionism - vittvätt av mörka minnen

I maj 2015 inrättades en statlig ukrainsk organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen. En ung forskare vid namn Vladimir Viatrovych sattes som chef för institutionen och denne är nu i full färd med att försöka vittvätta de nationalistiska organisationerna OUN/UPA:s mörka förflutna som innefattar samarbete med Nazi-tyskland men framför allt med hundratusentals judiska och polska liv på sina samveten. Jag har skrivit en hel del om dessa nationaliströrelser och dess betydelse för dagens ukrainska nationalister. Eller kanske snarare mytens betydelse. Den verkliga historien är mindre vacker och stämmer illa överens med den hjältegloria som nu fastställts genom samma lagpaket som ledde till inrättandet av institutet för nationalminnen.

I det amerikanska magasinet Foreign Policy får vi av Josh Cohen en mycket fyllig och intressant beskrivning av detta institut och den historierevision som blivit dess huvudsakliga uppgift att ägna sig åt. Han skriver bland annat följande:

“Viatrovych has attempted to redraft the country’s modern history to whitewash Ukrainian nationalist groups’ involvement in the Holocaust and mass ethnic cleansing of Poles during World War II. And right now, he’s winning.”

“By transferring control of the nation’s archives to Viatrovych, Ukraine’s nationalists assured themselves that management of the nation’s historical memory is now in the “correct” hands.”

“The new law, which promises that people who “publicly exhibit a disrespectful attitude” toward these groups or “deny the legitimacy” of Ukraine’s 20th century struggle for independence will be prosecuted”.

“[…] scholars now fear that they risk reprisal for not toeing the official line — or calling Viatrovych on his historical distortions.”

Det är alltså samma ukrainska stat som nu har synpunkter på innehållet i dokumentären “Ukraina - Revolutionens mörka sida” och som uppmanar svensk public service television att inte visa filmen. Att radera mörka sidor är uppenbarligen en ukrainsk specialitet numera.

Än mer skrämmande är kanske att SvT tvekat så länge och att de lyckades förmå dem att skjuta på visningen. Enligt uppgift lär nu denna dokumentär ändå att visas den 23 maj. Än så länge kan vi alltså inte vara helt säkra på att visningen blir av. Det lär i vart fall publiceras en mängd artiklar varav en del lär vara undertecknade av ukrainska ambassaden eller andra ukrainska statliga representanter. Om den nu ändå visas den 23 maj är jag däremot tämligen säker på att det kommer att finnas en liten panel på plats med uppgift att ”lägga saker tillrätta”. Det kan då vara bra att ha i åtanke den ukrainska statens syn på pressfrihet och historieskrivning. Den som raderar de mörka sidorna och vill tysta dem som belyser dem.

Egen bild. Den svartröda UPA-fanan vajar ofta tätt tillsammans med den ukrainska. Här i Poltava. 

Svensk public service tar intryck av ukrainsk syn på "pressfrihet"

Jag har tidigare skrivit om SvT:s beslut att "på obestämd framtid" skjuta på visningen av den franska dokumentären "Ukraina - revolutionens mörka sida". Det förefaller inte otroligt att den aldrig kommer att visas av SvT utan att man planerar att låta den bli inaktuell och därigenom slippa ge efter för ett eventuellt tryck att visa den. Men detta är min egen spekulation. Vad som däremot verkar helt klart är att den ukrainska ambassadens ord har vägt tungt i sammanhanget. Den ukrainska staten fick därmed det inflytande över svenskt tv-innehåll som det var så självklart att den turkiska inte skulle få, när den protesterade mot TV4:s visning av "Seyfo 1915 - det assyriska folkmordet".

Naturligtvis ska inte främmande länders ambassader tillåtas att influera programtablån i svensk tv och i synnerhet inte om de representerar stater med en sådan bristfällig syn på pressfrihet som den turkiska. Om detta har också de flesta läst spaltmetrar i svensk press så stödet för beslutet lär ha varit stort bland allmänheten. Men vad med den ukrainska synen på pressfrihet? Om detta vet svensken väldigt lite och blandar sannolikt ihop med rysk propaganda eller ryska förhållanden. Därför kan det vara på plats med en liten upplysning om sakens tillstånd. Alldeles samtidigt som svensk public service vek sig för ukrainska påtryckningar om visningen av Moreiras film blev Savik Shuster belagd med arbetsförbud i Ukraina och hans mycket populära debattprogram "Shuster Live" får inte sändas längre. Om detta går att läsa mer om i Foreign Policy. Inte många här i Sverige vet att hundratals ryska filmer är förbjudna att visas i Ukraina och att mängder av journalister blivit svartlistade och förföljda i Ukraina. Men det är alltså inte bara ryska journalister och medier som utsätts för förföljelse och beläggs med munkavle. Kritik mot president Porosjenko och en publik-gallup med ett för denne ofördelaktigt resultat sägs vara orsaken till Savik Shusters arbetsförbud. I FP-artikeln ovan uttalar sig Masha Lipman, analytiker vid amerikanska George Washington University om den ukrainska synen på pressfrihet:


Despite Kiev’s claims that it’s trying to adopt European-style rule of law, “Ukraine has not become closer to Europe in the way its authorities wield power,” said Masha Lipman, an analyst with George Washington University. As she noted, the Ukrainian government has banned 12 Russian television channels from broadcasting in Ukraine, and has blacklisted dozens of Russian cultural figures, including journalists. “Unlike Russia,” Lipman said, “Ukraine still has opposition parties, but the tools used by the Ukrainian government are not much different from those used in Russia.”

Det är alltså denna stat som nu tillåtits påverka det svenska tv-innehållet. Vad blir nästa steg? Putin-tv? 

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindre kommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.