Roșa Collective - Reclaiming streets in Chernivtsi

Rosa Collective är namnet på en av alla de unga organisationer som bildats i Tjernivtsi på senare år. Det är inget boendekollektiv utan en virtuell gemenskap och idékollektiv. Ungdomar med goda idéer kan med hjälp av den här gemenskapen kanalisera dem och få hjälp av andra att genomföra dem, var tanken från början, säger initiativtagaren 24-åriga Natalia Yeryomenko till mig. Hon kom tillbaka till sin födelsestad Tjernivtsi från studier i Lviv med en idé om att göra något för sin hemort. Hennes mor- och farföräldrar tillhör den urbaniseringsgeneration som kom under den tidiga Sovjetperioden efter kriget för att ersätta de judar, rumäner och tyskar som lämnat staden. En historia som Natalia är mycket medveten om. Hon har studerat historia och är mycket intresserad av sin egen stads. Det finns dock flera diskurser om Tjernivtsi och en del är inte lika utforskade. Hennes idé med Rosa Collective var också att utforska stadens historia och göra någonting med den. Det har också utvecklats en fokus på platser, i synnerhet övergivna och bortglömda platser som behöver uppmärksammas eller vårdas eller som kan utnyttjas på ett mer funktionellt sätt. Ett projekt handlade om att uppmärksamma hur illa strandlinjen vid floden Prut, som flyter genom staden, sköts och används. – Floden är övergiven, menar Natalia.

Numera har gruppen etablerat en ganska god kontakt med stadens råd och de kan till och med få viss finansiering för att genomdriva en del projekt. Det mesta sker dock genom frivilliga bidrag, egna pengar och crowdfunding. Natalia hoppas att kontakten med stadsrådet kan bli mer institutionaliserad. Det finns många organisatoriska brister i stadshuset att ta itu med men hon ser ändå en större politisk vilja än tidigare och ett hopp om framtiden för Tjernivtsi.

Ett projekt som genomfördes i höstas handlade om att tillfälligt ”ockupera” en öppen plats på Henri Barbusse-gatan, som var den centrala gatan i det judiska Tjernivtsi och nyligen bytte namn till det tidigare Synagoga-gatan. Natalias historiska intresse och medvetenhet om stadens historia delas inte av befolkningen generellt så tanken var att uppmärksamma de boende på gatan och andra om detta. Natalia förklarar att det tidigare stod ett bostadshus på den plats de valt men att det var i så dåligt skick att myndigheterna var tvungna att riva det helt. Platsen har dock stått tom och oanvänd. Natalia förklarar tanken med projektet:

”And we did something like a public space on this street. Did some events there, concerning the history of the street and… stuff like that. We invited local citizens to participate and… ah, yeah, get to know something about this street, because we though that although they live there, that they don´t know its history"

Egen bild. Natalia Yeryomenko, Rosa Collective, Tjernivtsi

Gruppen är ganska bra på att marknadsföra sina projekt. Det finns flera journalistutbildade personer och fotografer inom gruppen som bidrar, dock helt ideellt. De får dock alltmer medial uppmärksamhet och höstens projekt blev omskrivet i lokalbladen. Rosa Collective är lite som Reclaim the Street fast helt utan våld och i mycket organiserade och ordnade former.

Tyvärr har nu en del av de möbler som gruppen ställt upp blivit stulna och en del har de därför flyttat själva till andra platser i staden. Vilket dock blev till nytta för ett annat projekt, där tomhet ersatts med ljusslingor och snygga gatumöbler.

Det nu aktuella projektet är att röja upp en innergård till ett av stadens muséer, Museum of Local History, som ligger på Kobylanskagatan mitt i stadens centrum. Innergården har dock varit full med bråte och skräp och inte uppfyllt sin fulla funktion, som Natalia formulerar det. Aktivisterna har röjt upp och städat och etablerat en god kontakt med museichefen som är positiv till framtida aktiviteter på gården. - Det var en stor framgång, säger Victoria Medvedko, som är en av de aktiva i gruppen. Vanligen är museichefer oerhört konservativa och inte särskilt intresserade av att lyssna till ungdomars idéer. Nu skriver de till stadens ledning för att äska pengar till framtida verksamheter just här.

Egen bild. Victoria Medvedko, Rosa Collective, Tjernivtsi

För ett par veckor sedan hade gruppen stormöte i Paul Celan Literaturcenter på Kobylanskagatan för att diskutera framtida projekt. Det är inte bara en virtuell gemenskap utan de träffas och diskuterar och genomför projekten i allra högsta grad fysiskt. Förhoppningsvis inser stadens ledning vilken oerhörd tillgång ett sånt här gäng ungdomar är med sin aktivism, idérikedom och kärlek till staden och låter dem få mer resurser.

Det känns sorgligt att inse att jag inte kommer vara kvar här i Tjernivtsi tillräckligt länge för att på plats följa hur de förändrar den urbana miljön här. Som tur är finns i alla fall internet.

Світло для міста | Чернівці from Boroda Cinema on Vimeo.

Sadhora - eller det glömda Sadagora

Utanför mitt fönster strålade solen och jag kunde inte förmå mig att sitta inne och skriva den här första vårdagen i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Jag bestämde mig således för att ge mig ut på utflykt till Sadagora, där Rabbi Israel Fridman från Ruzhin bodde i sitt vackra residens ("the Golden Flow Estate") från 1845 varifrån han skapade sin chassidisk-judiska dynasti Ruzhin-Sadgora. Här har alltså chassidismen ett av sina viktigaste historiska säten. Jag visste ungefär var det låg på kartan men hade aldrig varit där så jag bestämde mig att ta en taxi för att komma rätt.

Taxichauffören visste först inte vad jag talade om och inte fick han mycket hjälp av sin centralväxel, men till Sadhora hittade han. Sadagora heter numera Sadhora på ukrainska och har blivit en förstad till Tjernivtsi, ca 6 km norr om centrala staden. Något residens kunde inte taxichauffören hitta men råkade pricka rätt på den judiska begravningsplatsen i alla fall, vilket fick duga.

Den ligger lika övergiven och vanvårdad som den som finns i centrala Tjernivtsi. En byggnad är under renovering intill men byggandet verkar ha avstannat helt förefaller det.

Egna bilder. Den judiska begravningsplatsen i Sadhora/Sadagora utanför Tjernivtsi i sydvästra Ukraina.

Det är märkligt hur illa utmärkta dessa platser är på kartor och i turistbroschyrer, där den här platsen aldrig (såvitt jag har sett) finns nämnd ens med namnet. Det Tjernivtsi som så varmt omhuldar den Habsburgska tidens Czernowitz verkar ha glömt det judiska Tschernowitz och så även Sadagora, trots att det under denna "gyllene" österrikiska epok bodde mellan 25-50 % judar i denna stad. Dessutom, under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet besittande viktiga positioner i stadens administration och näringsliv. En historia som har förpassats till den judiska muséets blygsamma kvadratmetrar vid Teatertorget i Tjernivtsi. Det är märkligt då man knappast behöver vara av judisk tro eller påbrå för att inse det historiska värdet i denna plats. Svaret är troligen att det funnits starka incitament att glömma bort att här funnits en judisk befolkning. Under andra världskriget blev den judiska befolkningen här utsatta för pogromer och dessa mordiska grannar tog ibland helt sonika över deras egendomar. Frågan är vad som lärs ut i den skola som ligger alldeles intill begravningsplatsen?

Egen bild. Minnesplakett över en för mig okänd sovjetisk storhet, på skola nr 38 i Sadhora. Någon som vet vem han är?

Här i Sadhora skakar folk uppgivet på huvudet när jag frågar om vägen till rabbi Fridmans residens och synagoga. Till slut är det en yngre kvinna som vet besked och pekar ut den åt mig. Residenset är emellertid under renovering och arbete pågår där för fullt. En grind med hänglås hindrar mig från att gå in på området så jag får nöja mig med att kika över skranket.

Egna bilder. Rabbi Fridmans residens är under renovering. Det lär ha pågått i många år och avstannat från och till, men snart kanske det kan öppna för besökare?

Under Sovjettiden användes de här byggnaderna som fabriker, fick sedan förfalla och är delvis förstörda, men är nu som sagt under renovering, så förhoppningsvis går det snart att göra besök till helt återställda byggnader.

Själva Sadhora är numera en sömnig men hyggligt välmående förstad till Tjernivtsi. Här finns både gamla trähus, en romersk-katolsk kyrka och en ortodox.

Egna bilder. Äldre trähus samt den Ortodoxa kyrkan näst högst upp samt den romers-katolska näst längst ned här ovan.

Dessutom över hundra år gamla hus vilket visar att byn hade en tillväxttid ungefär samtidigt som själva staden Tjernivtsi.

Egna bilder. Centrala Sadhora, en med ukrainska mått mätt ganska välmående liten förstad till Tjernivtsi, vad det verkar.

Bion "Kinoteatr Bukovina" verkar dock ha lagt ned.

Egen bild. Kinoteatr Bukovina i Sadhora ger inga föreställningar för tillfället.

I stadsparken mitt i byn står Maxim Gorkij staty, vilket är ovanligt för att vara i Ukraina, där det annars är legio att resa åtminstone en byst över någon av nationalpoeterna Taras Sjevtjenko eller Ivan Franko. Lite förvånande också i och med att han var en sovjetisk arbetarförfattare. Lagar som togs för snart ett år sedan förbjuder alla symboler för kommunismen. Möjligen kan det bero på att Gorkij hamnade i tillräcklig onåd hos Sovjetregimen för att betraktas som ofarlig?

Egen bild. Maxim Gorkij-statyn i Sadhora.

Längs vägen mot centrala Tjernivtsi ligger både moderna residens och lite mer modesta hus i bukovinsk allmogestil.

Egna bilder. I utkanten av Sadhora ligger ett flertal mer eller mindre vräkiga villor, samt en del mer modesta hus av varierande ålder och skick.

Lite längre fram på vägen möts man också av ett minnesmärke av andra världskriget. Eller det Stora Fosterländska kriget som det brukade heta förr men som det inte får heta längre enligt lag i Ukraina. Själva krigsmonumenten får dock vara kvar än så länge (samt Gorkij tydligen), till skillnad från Lenin och andra sovjetiska symbolfigurer som åker ned på löpande band sedan lagarna kom till (decommunization laws).

Egen bild. Sovjetiskt krigsmonument utanför Sadhora.

Går man vidare några hundra meter kommer man sedan till något som skulle kunna ses som en sovjetisk begravningsplats. Mängder av övergivna fabriker och tillhörande kontorsbyggnader ligger här öde och övergivna efter att alla ha gått bankrutt efter Sovjetunionens fall. Nu ruiner över det modernistiska projektet Sovjetunionen där framsteg i stort sett mättes i antal fabriker och arbetare.

Egna bilder. Överflödiga och öde fabriker, kontorsbyggnader och magasin ligger rad i rad mellan Sadhora och Tjernivtsi.

Ungefär här vid magasin nr 11 (bilden längst ned ovan) beslutar jag mig för att göra halt och ta buss nr 37 in till Tjernivtsi stad igen. Från bussfönstret ser jag hur lika många övergivna fabriker ytterligare ligger rad i rad längs vägen. Jag tänker att dessa också en del av Tjernivtsis glömda historia. Minnet är ju selektivt men historieförnekelse är sällan uppbyggande för någon och jag funderar på om inte det ukrainska identitets- och nationsbyggandet skulle må bra av att levandegöra alla delar av den historia som skett inom de nuvarande ukrainska gränserna. Även de delar som de kanske helst av allt vill gömma... eller glömma. Göran Rosenberg, som jag håller för en ovanligt klok person, höll för några år sedan ett tal på svenska nationaldagen. Han sa då bland annat detta, vilket exakt sammanfattar det jag menar med mina egna avslutande ord och som jag tycker är oerhört väl valda även när det gäller Ukraina, eller kanske i synnerhet här:

"[...] historien är alltid en viktig del av nuet, historieförnekelse är ingen god tradition, och vet vi inte varifrån vi kommer vet vi inte heller vart vi är på väg".

Majdan-årsdagen – om tråkiga kompromisser och en 26-åring från Lviv

Redan i förrgår den 18/2 började ukrainska presidenten och parlamentet att genomföra ett antal uttalanden och ceremonier för att hedra vad de kallar ”De himmelska hundra”, det vill säga dödsoffren under Euromajdan. Det har florerat olika siffror men i verkligheten var de något fler än hundra och dessutom fanns ett antal poliser bland dessa (18 enligt den senaste siffra jag sett). Dessa är dock inte representerade bland ”hjältarna” och det är få som frågar sig varför dessa dog och hur? Jag har dock skrivit tidigare om detta och om hur den officiella utredningen dragit ut på tiden och ”fumlat bort” bevismaterial. De ”fragment av vapen”som nyligen dök upp, nära två år senare, och som påstås ”sannolikt” ha använts vid dödsskjutningarna den 20/2 2014, väcker snarare misstänksamhet än klarhet.

Det hindrar inte att det en dag som denna är på sin plats att hedra alla de som dog under de tragiska händelserna kring Majdan i Kiev. Enligt vissa uppgifter så många som 130 personer, varav 18 poliser, satte livet till under hela perioden från 30 november 2013 till 21 februari 2014. Det görs också naturligtvis i Kiev men även på andra platser i Ukraina, som här i Tjernivtsi där ca 200-300 personer samlades kring Sjevtjenko-statyn på Centraltorget idag vid 12-tiden.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi idag, tvåårsdagen av dödsskjutningarna vid Majdan.

Egen bild. Ortodox ceremoni vid Centraltorget i Tjernivtsi till minne av de som dog vid Majdan. 

Egen bild. Allvarliga pojkar i givakt, fladdrande fanor och Taras Sjevtjenko som övervakar hedrandet av tvåårsminnet av dödsskjutningarna vid Majdan i Kiev.

Vad som dock är en intressant kontrafaktisk fråga är vad som hade hänt, eller inte hänt, om den politiska lösning som framfördes av oppositionspolitiker på Euromajdans scen den 21 februari och som hade förhandlats fram med ukrainska presidenten Janukovytj med och polska, franska och tyska utrikesministrarna som medlare, hade implementerats? En fråga som är relevant att ställa en dag som denna utan att på detta sätt förringa människors sorg över förlorade släktingar, vänner och landsmän.

En liten rekapitulation av händelseförloppet 18-22 februari 2014

SvT 19/2 2014 rapporterade om våldsamma kravaller i Kiev och att de under morgonen 18/2 krävt 25 människoliv, av vilka 9 var poliser. De rapporterade också att oppositionspolitikern Vitalij Klytsjko (nu borgmästare i Kiev) suttit i samtal med president Janukovytj men utan några överenskommelser. Presidenten var av åsikten att demonstranterna hade gått över gränsen och att polisen har order att agera enligt lagen. Han sa också att det inte är för sent att lösa konflikten, men uppmanade oppositionsledarna att ta avstånd från ”radikala krafter”, enligt Reuters. Oavsett vad man anser om presidentens kommentar kan det konstateras att det utan tvekan fanns vapen bland demonstranterna och att de användes. Till skillnad från den beskrivning som ges i den Oscarsnominerade filmen ”Winter on Fire” där det genom hela filmen talas om helt obeväpnade demonstranter. Vilket var helt sant den 30 november 2013 men inte längre i februari 2014. 

Polisen hade vid den här tidpunkten (under 19/2) tagit ställning kring demonstranterna och behärskade ungefär halva Majdan, enligt SvT ovan.

Egen bild. Instytutskagatan med raden av bilder på fallna för kulor 20/2-14.

Från dessa ställningar börjar poliserna sedan retirera, uppför gatan Instytutska under förmiddagen den 20/2. Frågan är varför man övergav ”vunnen mark”? Enligt filmen ”Winter on Fire” ska det ha varit röken från brinnande tält och bildäck som ska ha stört dem. Enligt den enda vetenskapliga undersökning jag funnit ska det istället ha varit eftersom de blev beskjutna från positioner som hölls av Euromajdan-rörelsen. Därefter uppmanas aktivister, i högtalare på torget, att följa efter poliserna uppför gatan och det är också här som de flesta dödsoffren krävs. Poliserna skjuter mot de efterföljande, men retirerar samtidigt. Det förefaller inte alls otroligt alltså att de upplevde sig själva som hotade. Det finns också oerhört väl dokumenterat med bandinspelningar från larmcentraler och kommunikation mellan polisbefäl och talespersoner för Majdans försvarsenhet, filmklipp med mera. Mitt inlägg med en längre redogörelse av detta finns här.

 Igår kom också nya uppgifter här i Ukraina då en man vid namn Ivan Bubenchyk har trätt fram och bekräftat att han skjutit två poliser till döds under morgonen 20/2-14. Hans vittnesmål finns med i en helt ny film om Euromajdan gjord av Volodomyr Tyhyi som har försökt fånga berättelser från både demonstranter och poliser (till skillnad mot ”Winter on Fire”) för att komma fram till vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen. Filmen, med titeln ”Brantsi”, har premiär här i Ukraina den 25/2 och det ska bli oerhört intressant att se hur den emottas. Bubenchyks vittnesmål återges så här av KyivPost:

“Bubenchyk said he shot two Berkut commanders killing them. He then opened fire on the legs of other Berkut officers, wounding several and causing them to flee from their positions. As the police withdrew, Maidan protesters surged forward, and then came under fire from police snipers on Instytutska Street.” (Kyiv Post 19/2-2016)

Uppgifterna ifrågasätts dock från regeringshåll. Bubenchyk vill bara spela hjälte, säger en regeringskälla från informationsministeriet. Ett uttalande som följer ett mönster från regeringshåll som sedan den nya regimen tillträdde har velat hålla hjälte-narrativet vid liv vilket förutsätter helt obeväpnade och fredliga demonstranter. 

De polisutredningar som gjordes visade emellertid väldiga brister och bevismaterial röjdes, som exempelvis träd med ingångshål, som med hjälp av laserteknik hade kunnat bringa klarhet i varifrån skott kommit etc. De anhöriga till dödsoffren krävde förgäves en internationell, oberoende utredning och många talade om ett medvetet döljande av skuldfrågan för skottlossningarna. Varför? Det måste vara en oerhört intressant journalistisk fråga att ställa sig. Det rent logiska vore en snabb och noggrann utredning som fastställde polisens och därmed den gamla regimens skuld för det inträffade, för att slippa vidare spekulationer och tvivel. Om nu skuldfrågan var så given och ensidig som det hela tiden hävdats och om den nya regeringen var helt skuldfri. Det förefaller i så fall obegripligt. 

För att gå tillbaka till skeendet så kom då i alla fall kompromissen, frammanglad natten mellan 20-21 februari 2014. Den 21/2, dagen efter de tragiska dödsskjutningarna från båda sidor, offentliggörs en överenskommelse. Nyval till presidentposten skulle hållas i december samma år, förhandlingar om en samlingsregering inledas, den gamla konstitutionen från 2004 som begränsade presidentens makt skulle antas och amnesti ges för alla som fängslats under Majdan-ockupationen, enligt de viktigaste punkterna i överenskommelsen.

Samma dag presenterades överenskommelsen på Euromajdans scen, där Klytsjko beskriver överenskommelsen som en framgång. Upp kliver då en okänd kamouflageklädd person från Majdans försvarsenhet och uppmanar alla att strunta i överenskommelsen och kräva presidentens avgång omedelbart. Han avslutar med att skrika att om inte presidenten har avgått kl 10.00 imorgon kommer vi ta till vapen. Intressant att notera här är att inga journalister riktigt visste vem denne man var, inte ens inhemska Kyiv Post, som rapporterade om händelserna löpande. De visste bara att han gick under smeknamnet ”Bandera”. Det vill säga namnet på den kontroversielle ledaren för OUN:s radikala Bandera-fraktion som med våld ville skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från både tyskar, ryssar och polacker och som var inblandade både i nazikollaboration, nazimotstånd, pogromer på judar, och massmord av polacker, lagande efter läge enligt syftet om att skapa det rena Ukraina. Kyiv Post skrev då också att de försökt få tag på denne ”Majdan-Bandera” efter scenframträdandet men inte lyckats. Däremot talade de med andra, namngivna, företrädare för Majdans försvarsenheter som bekräftade att de höll med den okände (?) talaren. I artikeln (länken ovan) fanns klippet från talet men detta går inte längre att spela upp. Däremot finns det med på den film om Euromajdan som nu är Oscarsnominerad, ”Winter on Fire”. Det finns också i sin helhet på Youtube. Den okände ”Bandera” blev dock inte okänd länge. Bland andra Reuters rapporterade snart att han heter Volodomyr Parasiuk, 26 år och från Lviv, och skrev 25/2 att han kan ha varit den som fick Janukovytj att fly. De berättade också om att han för sin insats blivit stadens store hjälte, ”the toast of Kiev”.

Detta blev emellertid tydligen för mycket för presidenten som tog pick och pack och lämnade landet för att söka skydd i Ryssland. Efter att ha legat lågt en vecka gjorde han ett uttalande som rapporterades bland annat i Aftonbladet 28/2. Han säger där att hans bil ”attackerades” och blev beskjuten på väg till Kharkiv (dit han skulle på en tidigare planerad officiell resa) och att det var fascister som gjort läget oroligt. Han påpekade att dessa inte är särskilt många i landet och att hela det ukrainska folket ”blivit lurat”. Vid den här tidpunkten hade dock hans ord inte särskilt hög karat och sågs mer som en desperat despots sista försvarstal och/eller rysk propaganda.

Den kontrafaktiska frågan

Men om vi stannar till en stund nu, och funderar över om det möjligen kan vara så att det finns en poäng i det här med den radikala nationaliströrelsens influenser över upplösningen på detta Majdandrama, så kastar det ett lite annorlunda ljus över hela dagens situation och den väpnade konflikten i östra Ukraina.

Redan på nyårsdagen 2014 rapporterade Kyiv Post om det fackeltåg för Bandera som arrangerades i Kiev, och i andra ukrainska städer, för att hylla minnet av ovan nämnde Stepan Banderas födelsedag. I tåget i Kiev, som samlade ca 15000 deltagare, fanns många från Majdan-rörelsen och många med nazistanstrukna symboler och uniformer. Marschen arrangerades av partiet Svoboda och en parlamentsledamot från Tymosjenkos Batkivsjtjyna gick också med i tåget. En parlamentsledamot från regeringspartiet Regionernas Parti, Vadym Kolesnitjenko, uttalade sig så här till Kyiv Post:

”We start understanding that Euromaidan is being exposed to marginalization. Unfortunately xenophobic moods, cave nationalism and elements of Nazism start dominating there […] this is really dangerous for our state, as slogans (that) were heard there are not acceptable in the 21st century for cultural people.”   

Det här uttalandet skulle ju kunna avfärdas (och gjordes väl också) som överdrivet och ett alarmistiskt försvars tal för regimen. Men det bör noteras att han inte säger att Majdanrörelsen varit en nazistkomplott från början (demonstrationerna inleddes ju redan i november 2013). Han talar här om att nazianstrukna nationalister ”börjat” dominera torget. Den här bilden har jag fått bekräftad av ungdomar jag talat med, som var med på Majdan vid olika tillfällen under denna dramatiska vinter. Banderas porträtt och röd-svarta fanor (OUN:s färger) började synas allt tätare på torget under januari. Mer om denna gradvisa radikalisering av Majdan-protesterna har jag skrivit tidigare och finns här, för den intresserade.

Men så vad med Parasiuk? Han som uppmanade att ta till vapen om inte kompromissen övergavs och ”folkets” vilja följdes. Jo, han är numera med i oligarken Kolomoiskys parti Ukrop och framträdde häromdagen (18 februari-16) på ukrainsk tv där han uttalade sig om den nuvarande regeringskrisen. Enligt vad politiskt insatta säger till mig här i Ukraina är han utan tvekan köpt av Kolomoisky. Parasiuk var bara en vanlig kille från gatan, säger de, och sådana har ingen chans att motstå frestelserna när de erbjuds maktposition och pengar. För partiet Ukrop är han en skyltdocka som visar en folklig fasad åt partiet. Han är ju en hjälte från Majdan.

Den kontrafaktiska frågan som kan ställas är alltså; vad hade hänt om kompromissöverenskommelsen hade accepterats? Hade Ryssland annekterat Krim? Hade kompromissförslagets tänkta samlingsregering mött väpnat motstånd från pro-ryska separatister i Donbass? Hade vi haft det konfliktfyllda läge vi har idag med tusentals döda och lemlästade, en miljon internflyktingar i Ukraina (och Ryssland) och ett världsläge som är lika spänt som under kalla kriget? Det enda vi ganska säkert kan gissa är att Parasiuk hade förblivit tämligen okänd och inte haft en för honom lukrativ plats i partiet Ukrop.

Tanken svindlar egentligen om det är så ”enkelt” att hela läget idag kan tillskrivas en 26-åring från Lviv som spontant äntrar scenen och eldar massorna till kompromisslöshet. Så enkelt lär det väl knappast vara, men det är i alla händelser en kittlande tanke och helt klart så att skuldfrågan bör få större spridning än vad den får i media i Väst.

Jag läste häromdagen om delar av Anna-Lena Lauréns bok ”Frihetens pris”, där hon skriver om färgrevolutionerna i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Hon skriver bland annat om den georgiska presidentens Saakasjvili (han som nu är borgmästare i Odessa) hårdnackade vägran att söka en kompromisslösning med abchazierna 2004-2008 och konstaterar sorgset att Georgien är ett land som vill ha ”messiasfigurer” när de istället ”uttryckligen” skulle må bäst av ”tråkiga kompromisser”. Det kan appliceras även på Ukraina av idag, som jag ser det.

Ukraina ”vänder blad”

Ukrainas (för närvarande) premiärminister Arsenij Jatsenjuk verkar ha gått i samma mediaskolning som vår egen kung. Han sa i alla fall idag att det var tid att ”vända blad”. Det vill säga han vill ha politisk fred och tycker att alla borde gräva ned stridsyxorna. Han vände sig också till president Porosjenko, som för ett par dagar sedan uppmanat honom att avgå, att han hoppas att presidenten ville stödja honom i sin position för att stabilisera läget i landet.

Trots att Jatsenjuk tagit fram fredspipan var det ingen som ville blossa med honom. Istället avgick idag också partiet Samopomichs representanter från koalitionsregeringen. Tillsammans med gårdagens avhopp från Tymosjenkos parti Batkivsjtjyna blir då koalitionsstödet för litet för att kunna bilda regeringsunderlag och en ny regeringskoalition måste därmed bildas, vare sig Jatsenjuk vill eller inte.

Kvar i koalitionen till slut blev alltså Jatsenjuks Folkfronten och, ironiskt nog, presidentens parti Porosjenkoblocket. Vars ledare Yuriy Lutsenko igår kväll uppmanade premiärministern att antingen presentera en ny regerings som kan väljas av tillräckligt många parlamentsledamöter (krävs 226 röster) eller också avgå som premiärminister. En koalitionsbroder som uppenbarligen vet hur man bäst ger en klapp på axeln.

Den av Jatsenjuk efterfrågade stabiliteten blev det alltså inte mycket med. Däremot kan man väl säga att Ukraina vänder blad. Låt se vad som finns på nästa sida. Några nedgrävda stridsyxor räknar jag däremot inte med.

Låt mig dock gissa att Folkfronten inte lär vara med i nästa koalition och att Jatsenjuk därmed inte kommer att ha någon ministerpost. Men då får Jats "vända blad" och gå vidare i livet. 

Saakasjvili – Ukrainas kronprins – Eller O-dessa män med sina stora trutar…

Redan i höstas var det flera här i Ukraina som viskade till mig att den där Saakasjvili är nog ute och fiskar efter premiärministerposten. Den där Saakasjvili är alltså Mikhail Saakasjvili, Georgiens förre president som nu är fråntagen sitt georgiska medborgarskap och är efterlyst, anklagad för förskingring, i det gamla hemlandet. Nu har han dock ”skaffat” nytt pass. Ett ukrainskt som han ”fick” av president Porosjenko som utsåg honom till guvernör i Odessa. Att det viskades om Saakasjvili redan tidigt i höstas var kanske inte så märkligt. Jatsenjuks popularitetssiffror slog i botten för länge sedan så det har hela tiden varit en tidsfråga innan han skulle tvingas avgå (senast jag kollade satt han kvar i alla fall). Det var därför Saakasjvili kunde känna tillräcklig tillförsikt med att gå ut så hårt när han anklagade snart sagt halva regeringen för korruption. Men det fanns de som trodde att det lika gärna kunde bli han själv som skulle försvinna från den ukrainska politiska scenen, lika snabbt som han kommit in.

Nu är som sagt hela den politiska makten i Ukraina ute på ett gungfly och man vet inte vem som ska gå ner sig härnäst. Tillfället är då säkert väl valt att inleda en ny offensiv. Sagt och gjort, tänkte väl Mikhail och laddade om.

Till Interfax säger han att Ukraina skulle klara sig mycket bättre utan IMF. – Dem kastade vi ut från Georgien efter ett år, hävdar han. 

Dessutom vill han göra om hela det ukrainska politiska systemet. Ja, vem kan säga att det är en dålig idé idag? Däremot har han hävdat att han inte alls är intresserad av premiärministerposten. – I en mardröm så hemsk att jag inte kan föreställa mig den, lär han ha sagt.

Det snackas väldigt mycket dock och det som förefaller säkert idag kan imorgon vara det helt motsatta. Frågan är också hur han ska ”vända upp och ned” på det politiska systemet om det inte är från en nationell maktposition? För inte tänker han sig väl väpnad kupp?

Det är dock många som spekulerat i om Saakasjvili kan vara nästa namn som premiärminister. Tidpunkten för att skapa sig ett namn är ju inte fel vald precis. Han fick fly sitt gamla land Georgien med svansen mellan benen så vad man än kan anklaga honom för så inte heller är det feghet. I synnerhet som det nya karriärlandet heter Ukraina. Det skulle inte förvåna mig mycket, trots hans egna blånekande om sina intentioner, om han dök upp i nästa regeringsbildning, eller varför inte som president?

Från Odessa - där han nu är guvernör - hör jag att han är oerhört poppis, så varför kunde inte charmen fungera i övriga landet? Men så vad har han då för något som folk faller för? Adrian Karatnycky har formulerat det så här i Foreign Policy:

” […] he has bravado; he is a vast storehouse of energy; and he is tempting Ukrainians with an easy solution to poverty and corruption — namely, him”

Ukrainskt politiskt gungfly

Jag hann inte mer än att skriva igår att det händer så mycket i Ukraina att jag knappt hinner med förrän det hände saker igen, i stort sett medan jag skrev. Jag tog upp tre snackisar i gårdagens inlägg och en av dem handlade om president Porosjenko, som har varit ifrågasatt i pressen. Framemot midnatt fick jag klart för mig att det under senaste dygnet utspelat sig ett totalt politiskt krig bakom ryggen på mig och skyndade mig att dela en artikel från BBC som förklarade att regeringen och premiärminister Jatsenjuk klarat sig från missnöjesförklaring. Märkligt nog fick artikeln av BBC rubriken ”BREAKING NEWS – Ukraine´s government falls after vote”. Raka motsatsen alltså. Antingen hade rubriksättarna inte heller hängt med i svängarna eller hade något nytt hänt? Jag var tvungen att reda ut allt för mig själv och - generös som jag är - delar jag gärna med mig till den som är intresserad. 

Häng med då!

För några dagar sedan lämnade den ukrainska regeringen sin rapport till parlamentet där de redogjorde för sina prestationer under 2015. Naturligtvis hade de uppfattningen att de varit mycket aktiva och lyckats med en hel del men att ”reformarbetet måste fortsätta”.

Den 15 februari registrerades dock i parlamentet en resolution där regeringens prestationer förklarades ”otillfredställande”. Bland partierna bakom resolutionen fanns presidentens Porosjenko-block bland andra. Regeringens rapport låg på agendan för debatt under tisdagen 16 februari (igår). En missförtroendeförklaring låg alltså i luften. Med anklagelser om korruption och ineffektivitet i reformarbetet, avhoppande ministrar och internationell kritik (inte minst viktigt från IMF som håller hårt i pengarna tills för dem nöjaktiga resultat visas upp) och en popularitet för premiärminister Jatsenjuk och hans parti Folkfronten som sjunkit till nära noll-nivå verkade en sådan inte alls otänkbar, snarare trolig.

Samtidigt, under måndagen, sa den biträdande chefsåklagaren, Vitaly Kasko, upp sig. Normalt sett kanske ingen huvudnyhet men han gjorde det i protest mot den tidigare hårt kritiserade chefsåklagaren Viktor Shokins sätt att sköta myndigheten. Eller snarare obstruera myndighetens normala funktion. På presskonferensen levererade han sin dom:

"The General Prosecutor's Office has become a dead institution, which nobody believes is independent"

Shokins assistent avfärdade förstås anklagelserna som helt grundlösa medan USA-ambassadören Geoffrey Pyatt kallade avhoppet för ”ett bakslag för Ukrainas reformprocess”. I avskedsbrevet skriver Kasko:

”Lawlessness, not the law, rules here […] "The current leadership of the prosecutor’s office has once and for all turned it into a body where corruption dominates, and corrupt schemes are covered up”

En ganska allvarlig kritik när det gäller en åklagarmyndighet, får man ju säga. Shokin och Porosjenko har under hela hösten/vintern här fått heta “Poroshokin” i pressen, åsyftande deras sätt att använda rättsväsendet för egen vinning och för att röja undan politiska motståndare.

Vitaliy Shabunin, som är ordförande för civilorganisationen Anti-Corruption Action Center (AntAC) uttalade det hela så här, som kommentar till avhoppet:

“For half a year, Poroshenko has been more interested in controlling everyone through the Prosecutor General’s Office than in Western funding and support by Europeans and Americans without which we will lose the war (in Donbas)”

Så vad göra om man är president Porosjenko i detta utsatta läge? Jo, smart nog går han inte i försvarsställning utan istället till motattack, eller snarare ”full frontal attack”.

I ett pressmeddelande på eftermiddagen igår (tisdag) säger han sig inte vilja utnyttja sin rätt att upplösa regeringen. En åtgärd han vill ta till endast i sista hand. Vi har inte råd med politiska strider och gå till val för fjärde gången på knappt två år, fastslog han. Resurserna räckte dock till att kräva en total ombildning av regeringen såväl som premiärministerns Jatsenjuk och chefsåklagarens Shokin avgång. Det kan ju tilläggas att båda två nominerades av presidenten själv. Presidentens talesman gav följande besked:

"In order to restore trust in the government, the president asked the prosecutor general and the prime minister to quit"

Inte många timmar senare meddelade Shokin sin avgång. När husse skäller…?

Premiärministern däremot nämnde inte saken med ett ord under sitt tal till parlamentet under gårdagen.

Senare på kvällen gjordes alltså den omröstning där de som ville få igenom en misstroendeförklaring inte lyckades få ihop tillräckligt antal röster. Regeringen klarade sig alltså igenom detta med ganska många rösters marginal.

Den där resolutionen jag inledde det hela med då? Som gick ut på att förklara regeringens arbete som ”otillfredsställande”. Jo, den gick igenom.

Så nu har vi alltså en president som inte har förtroende för sin regering, ett parlament som har förtroende för sin regering men inte för dess arbete. Ett politiskt gungfly alltså.

Det är med andra ord bäst jag vänder mig om igen för att se vad som hänt bakom ryggen idag då. Här gäller det att hänga med…

Bild: Sergei Supinsky/AFP/Getty. - Hallå, det är premiärministern... tror jag...

Tre snackisar i Ukraina

Här i Ukraina händer det så mycket att jag knappt hänger med längre. En eventuell ombildning av regeringen har varit uppe till diskussion sedan i december och just nu diskuteras en ny regeringsförklaring inom den koalition partier som bildade regering efter valet, hösten 2014. En koalition som nu är på vippen att bryta ihop. Tätt sammanlänkad med detta är debatten om reformer. Reformer, reformer, reformer. Har regeringen åstadkommit tillräckligt? Vad har de gjort och vad har de inte gjort? Om frågan går till regeringsföreträdare blir förstås svaret; tillräckligt mycket. Medan andra anser att ingenting hänt. Tryck utifrån på ökad reformtakt har ökat på sistone och gör nervositeten stor inom såväl regering och parlament som hos allmänheten. Nyligen har IMF-basen Lagarde riktat en varning till Ukraina att utbetalningen av lånet på 17,5 miljarder ligger i farozonen om inte reformarbetet intensifieras och effektiviseras.

"Without a substantial new effort to invigorate governance reforms and fight corruption, it is hard to see how the IMF-supported program can continue and be successful”. (IMF-basen Christine Lagarde, Washington 10/2-16)

President Porosjenko sitter löst till?

Det här uttalandet från Lagarde gav president Porosjenko anledning att snabbt gå ut med lugnande besked till sina nervösa medborgare och centralbanken som uttryckt sin oro för vad som kommer att ske om inte IMF-lånen börjar strömma in igen. Just Porosjenko är en av de tre snackisar som just nu är bland de hetaste i Ukraina. Är han en ny Janukovytj eller inte? Den frågan ställde Kyiv Post till människor på gatan och fick svar som till hälften höll med men även de som inte gjorde det hade som regel uppfattningen att han var korrupt men inte lika fördärvad som Janukovytj. Den sistnämnde är dock inget bra riktmärke kanske då han nyligen utsågs av Transparency International till världens främsta praktexempel på en korrupt ledare. 

Det har dock inte hindrat Kyiv Post från att åtminstone utse honom till ”anti-reformer of the week” förra veckan. En titel som de motiverar med att räkna upp hans konsekventa ohörsamhet mot civilsamhället, kvävt åtgärder för att införa rättssäkerhet och skyddat korrupta ämbetsmän. Dessutom hans vägran att avskeda riksåklagaren Viktor Shokin, trots att denne kritiserats hårt under hösten/vintern för att ha misslyckats att ta itu med korruptionen och en hel del annat, som bland andra Halya Coynash vid Kharkiv Human Rights Protection Group har tagit upp.

Om missnöjet med regeringen och presidenten ska rinna över i större protester och i värsta fall våldsamheter hänger antagligen på om lånen släpps igenom av IMF eller inte. Här finns antagligen en hel del geopolitiska överväganden i bakgrunden också, vilket hänger samman med den andra snackisen.

Danmarks inställning till Ukraina

Den danske utrikesministern Jensen uttalade sig till Reuters 5/2-16 om att EU inte kan fortsätta driva sin sanktionspolitik mot Ryssland om inte Ukraina ökar reformtakten och följer Minsk-överenskommelsen. Det här fick många, kanske inte minst inom EU, att undra hur det står till med sammanhållningen inom EU kring denna sanktionspolitik och hur synen på Ukraina egentligen är i Danmark. Nu har utrikesminister Jensen till Kyiv Post 8/2-16 uppgivit att han måste ha blivit fel uppfattad av Reuters och försäkrar att Danmark ställer sig bakom sanktionerna mot Ryssland. Han säger också följande:

”Russia is the aggressor and should live up to the Minsk agreement.” Denmark’s support of sanctions against Russia will continue until President Vladimir Putin calls off his war against Ukraine and returns Crimea […] Ukraine has done so much it deserves help, it is also in the interests of Europe to help Ukraine […] Ukraine needs to fulfill requirements of the Minsk process. As long as Ukraine keeps up its part, I am sure that the European Union will stand united.”

Jag har naturligtvis inga uppgifter om vad som ligger bakom Jensens “tillrättaläggande” men det är tydligt att han varit angelägen att göra ett sådant. Det är också intressant att notera att Kyiv Post i dagarna publicerat åtminstone två positiva artiklar om Danmark där de framhålls dels som förebild, och dels som viktig investerare.

Det ligger mycket i potten för både Ukraina och EU. För Ukraina handlar det om ekonomin medan det för EU mest handlar om geopolitik eller säkerhetspolitik om man så vill. För EU gäller det att hålla samman kring det narrativ som den danske utrikesministern ger uttryck för här ovan och för Ukraina är det viktigt att betona att just denna bild står orubbad. Det kan vara värt att notera när man bedömer innehållet i nyhetsflödet från Ukraina. Det där med den dåliga ukrainska ekonomin kan illustreras på många sätt. Valutan Hryvnias värde exempelvis. Jag får idag ca 3000 UHR för 100 EUR medan jag i november fick ca 2600 UHR. Många frågar sig hur lågt värdet kan sjunka. Ett annat sätt är att titta på arméns förhållanden. Det leder oss in på den sista snackisen.

Ukrainska armén djup nere i dyn

I ukrainsk tv har bilderna från Mykolaiv (på ryska Nikolaev) flimrat förbi under en veckas tid. Den 8 februari bestämde sig ett antal soldater vid 53:e infanteribrigaden för att lämna lervällingen på deras förläggning och marschera tre mil in till Mykolaivs militära åklagarkontor för att framföra sina klagomål på sina levnadsförhållanden. Madrasserna de ligger på är fulla med löss, medicinerna har passerat bäst-före-datum, för att få färskvatten tvingas de ibland koka snö, senast de kunde duscha var 25 december, ruttna grönsaker och mögligt bröd, taken läcker in regnvatten, första-hjälpen utrustning är upp till 50 år gamla med mera. Vinterutrustning som varma underkläder och kängor får de bekosta själva eller förlita sig på insamlade hjälpsändningar från frivilliga. Hjälpsändningar som dessutom till stor del sägs försvinna ut från anläggningen, oklart vart.  

Den militära åklagaren har lovat att ”titta på saken” och att de ”skyldiga kommer att straffas”. Det är ungefär så det brukar låta här. Det är inte alltid det händer något därefter, för att uttrycka det lite snällt. Det är dock väl känt sedan tidigare att den ukrainska armén varit i dåligt skick och att utrustningen varit undermålig. De frivilligas bidrag till fronten har sedan striderna bröt ut våren 2014 varit kanske helt avgörande för soldaternas stridsduglighet. Nu, snart två år senare, har pengar strömmat till från utländska donatorer och en stor del av den ukrainska budgeten går till försvaret. Det är uppenbarligen inget som kommit soldaterna i Mykolaiv till del. Frågan är hur tillståndet är för övriga arméenheter? Om de befinner sig lika djupt nere i dyn som 53:e infanteribrigaden, och som den ukrainska ekonomin?

Slutet för det judiska Tjernivtsi

Jag har idag varit vid den plats där 400 av de tusentals judar från Tjernivtsi som tysk-rumänska trupper avrättade mellan 6-8 juli 1941 när det Sovjetiska trupperna hade dragit sig tillbaka och de intog staden. Före andra världskriget bestod Tjernivtsis befolkning av minst en fjärdedel judar. Efter kriget fanns endast några tusen kvar. Visserligen överlevde fler i Tjernivtsi än på de flesta andra ställen, eftersom borgmästaren Popovici utfärdade uppehållstillstånd för ca 20000. Förmodligen mer pragmatiker än hjälte. Staden hade inte klarat sig utan dessa människor då de utgjorde en majoritet före kriget och i högsta grad var samhällsbärare Många av dem som överlevde kriget lämnade landet och staden och emigrerade till framför allt Israel eller USA. Det ska dock påpekas att det under Sovjettiden förekom en ganska stor influx av judar från andra platser i Sovjet och enligt folkräkningen 1959 ska det ha funnits 37000 judar i Tjernivtsi. Fortfarande en rätt stor andel av befolkningen men som alla andra fick de infoga sig i det modernistiska projektet Sovjetunionen vilket innebar att det specifikt judiska Tjernivtsi sjönk i "glömska". En ny stor emigrationsvåg kom under 1970-talet då utreserestriktionerna lättades något och efter Ukrainas självständighet 1991.

Idag har de flesta lämnat staden och det kanske är ca 400 kvar. Husen står kvar i mycket större utsträckning än på de flesta andra krigsdrabbade platser i central/östeuropa, men befolkningen är en annan och den judiska kulturen är på väg att försvinna som ett historiskt lager under den nya befolkningens. Den vitala judiska kultur och community som fanns här i ukrainska Tjernivtsi från medeltiden försvann i och med andra världskriget. Det Tjernivtsi (Czernowitz) som en gång kallades "Jerusalem on the Prut" finns inte längre.

Vid floden Prut ligger alltså, som en svart ironi, några av de tusentals som gick under de första dagarna i juli 1941, vilket ju bara var början på en fruktansvärd färd bort från det liv som varit i Czernowitz/Cernauti som det hette innan kriget. Det finns ett minnesmärke i närheten av den plats där dessa 400 människor ligger i en massgrav.

Egen bild. Minnessten över de ca 400 judar som ligger begravda i en massgrav intill, alldeles ovanför floden Prut i utkanten av Tjernivtsi.

Själva platsen där massgraven befinner sig är däremot i ett fruktansvärt ovärdigt skick. Jag åker till just den här platsen eftersom min gode vän Artem bestämt sig för att uppmärksamma stadens råd på det beklämmande tillståndet på denna plats. Han tar bilder av den för att visa dem hur det ser ut. För två år sedan var han där med några kamrater för att röja upp, men det behövs sannerligen igen.

Egen bild. Det är inte lätt att hitta platsen för massgraven. Bakom den här boden och lilla muren ligger den, uppe i slänten.

Egen bild. Där det ser ut så här. Det är inte värdigt en viloplats för 400 människor som mötte en fruktansvärd, plötslig och brutal död mellan 6-8 juli 1941.

Det är inte heller så att det finns några skyltar eller annat som markerar vägen till den här platsen. Nerifrån stora Gagarinvägen gäller det att veta exakt var man ska gå upp och sedan följa en lerig väg ett par hundra meter som slutar vid en ännu lerigare vändplan.

Egen bild. Det är omöjligt för den oinvigde att hitta den plats där 400 av nazismens och antisemitismens offer ligger begravda vid floden Prut. Men det är bakom boden längst bort.

När man väl klafsat över denna vändplan får man dessutom klämma sig fram bakom en arbetsbod med en massa bråte intill, samt en liten mur, för att komma upp i slänten där massgraven finns. Markerad, som sagt, endast med en hög av sopor.

Egen bild. Bakom denna plåtbod, och bråten som ligger bakom den, finns en liten övervuxen trappa. Uppför den och en bit till får man ta sig för att komma till massgraven. Gömd eller glömd?

Man ställer sig frågan om den är gömd eller glömd? Myndigheterna här är mycket selektivt intresserade av att vårda de judiska minnesmärkena och behöver ibland påminnas. Jag är då glad att det finns personer som Artem som tar sig tid att på eget initiativ göra just detta. Jag hade naturligtvis aldrig hittat hit utan hans guidning heller. Jag hoppas att han och andra kan förmå stadens beslutsfattare att bättre markera och vårda de platser dit människor fortfarande åker för att minnas släktingar och vänner som mördades här under sommaren 1941.

Fanfar för Tjernivtsi

Det är en klar och solig dag i Tjernivtsi. Uppe i tornet till Stadshuset står Vasyl Vasylievych och blåser en kort trudelutt i varje väderstreck, precis som han har gjort i elva år i sträck. Jo, han har en deputy så ibland får han semester. Normalt spelar han trumpet i Tjernivtsi Oblast Filharmoniker men har kontrakt med staden att varje dag klockan 12.00 exakt ställa sig i tornet för att spela.

Egen bild. Vasyl Vasylievych idag kl 12. Liksom varje dag i elva års tid.

Jag vet inte vad som skulle hända om han inte dök upp. Troligen skulle det orsaka stor oro i staden. Han försäkrar mig dock att han kommer att hålla på i 40 år till. Det låter betryggande. Om inte den planen håller finns ju alltid hans deputy.

Så det finns en framtid för vackra Tjernivtsi!

Egen bild. Universitetet längst bort i bild. UNESCO världsarv.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi med Taras Sjevtjenko-statyn som en liten gestalt mot väggen centralt i bilden.

Egen bild. Tjernivtsis hustak en solig februaridag.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmast.

Egen bild. Tjernivtsi Regionala konstmuseum närmare.

Egen bild. Olha Kobylanska dramateater (den gula tårtbiten i mitten).