Satir och dubbla danska måttstockar – eller; som man bäddar får man ligga

”Den lille havefruen” känner nog de flesta till. Den lilla bronsskulpturen med den lilla sjöjungfrun som sitter på en sten har blivit symbol för Köpenhamn i första hand men också för hela Danmark. På alla turistbroschyrer och hemsidor för Danmark/Köpenhamn finns hon avbildad och inräknad som toppattraktion. Danskarna omhuldar sin lilla havefru.

Därför var motivet väl valt av den brittiske satirtecknaren Dave Brown som ville gissla det danska beslutet att beslagta smycken och andra värdesaker från asylsökande flyktingar. I the Independent har han avbildat den lilla sjöjungfrun behängd med en massa beslagtagna smycken och andra värdesaker. En annan satirtecknare, Steve Bell, har i the Guardian avbildat den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som Hitler och med detta antydande att den lag som Danmark nyss tagit kan jämföras med Hitlertysklands plundring av judar på väg till gaskamrarna under andra världskriget. Grovt? Ja, men satir, och den bör ju få vara grov. Det har ju i stort sett hela västvärlden marscherat flera mil för att markera i samband med Charlie Hebdo-tragedin. Så även i Danmark.

Den lille havefruen med beslagtaget gods. Bild: Dave Brown, the Independent

Dansk statsminister i mindre smickrande avbildning. Bild: Steve Bell, the Guardian

Det är väl heller ingen som glömt de s.k. Muhammed-teckningarna, ”satiren” på Muhammed som Jyllands-posten publicerade för ett antal år sedan och som danskarna tyckte var så oerhört viktiga för att värna yttrandefriheten och pressfriheten att 11 tidningar valde att också publicera dem enbart av det skälet.

Satir (inte minst teckningar) och yttrandefrihet ligger alltså danskarna varmt om hjärtat… kunde man förmoda. Men just dessa brittiska satirteckningar tycks inte alls ha uppskattats i Danmark. Politiker tillhörande statsministerns parti Venstre, har rivit igång en twitterstorm där oppositionspolitiker anklagas för att ligga bakom den internationella kritiken mot Danmark och för att sprida falsk information om beslutet. Intressant nog verkar det vara just teckningarna som sårat allra mest.

Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard kräver nu att the Guardian drar tillbaka nazisatiren och har nu således glömt allt hon sa om Muhammedteckningarna, stora ord om att ”Ytringsfriheden skal forsvares” och att ”Vores grundlovssikrede ytringsfrihed er ikke till salg for en liter sødmaelk i Saudi Arabien”.

Som man sår får man skörda, heter det ju. Eller; som man bäddar får man ligga, som den danska oppositionspolitikern (Radikale) Sofie Carsten Nielsen säger till danska tv2.

Säga vad man vill om NATO... men det får man inte?

Idag presenteras NATO-utredningen. Tack för den. Åtminstone några som håller huvudet kallt och inte rekommenderar att rusa in i en militärallians med kärnvapen och aggressiv hållning åt både det ena och andra hållet. Det är ju också befriande att se att det finns plats för en hållning som är kritisk mot NATO. Möjligen kommer en sådan att bli svårare att inta i fortsättningen, utan att bli utsatt för påtryckningar från USA. Åtminstone om man får tro en artikel i Daily Telegraph.

I denna artikel sägs en viss James Clapper, chef för amerikanska underrättelsetjänsten, National Intelligence, vara utsedd som speciell bevakare och utredare av ryskt inflytande på europeiska politiker. Ryssland sägs finansiera ett antal partier i Europa och Clapper har fått i uppgift att undersöka saken. Den ryska "infiltrationen" sägs syfta till att underminera den europeiska politiska enigheten och uppmana till agitation mot NATO:s missilprogram. Mer allvarligt är att det spekuleras i att det skulle ligga ryskt inflytande bakom utnämnandet av Jeremy Corbyn som ledare för brittiska Labour. Det beskrivs i alla fall som en "aldrig tidigare skådad inblandning i brittiska interna angelägenheter" när den ryske London-ambassadören Alexander Yakovenko, när Corbyn valts, dristade sig till att utbrista att valet var ett "radikalt genombrott" för motstånd mot NATO och support för kärnvapennedrustning i Storbritannien. Vilket skulle sammanfalla med vad Corbyn tycker och säger, enligt bedömare i Storbritannien. Och kanske därför något som Clapper också kommer att undersöka. Åsikter som råkar vara desamma som ryska betraktas som rysk infiltration? Man vill ju helst tänka att detta är en överdrift och mer Daily Telegraphs spekulation, men...

Det är ju inte utan att man, på temat inblandning i andra länders inre angelägenheter, spontant kommer att tänka på vår förre utrikesminister Carl Bildt och hans uttalanden om Ukraina för två år sedan. Eller den före detta amerikanske presidentkandidaten John McCain som stod på Majdan i Kiev och höll tal till demonstranterna medan den (jo, faktiskt) demokratiskt valde presidenten Janukovytj fortfarande var i allra högsta grad vid makten. Dubbla måttstockar är väl ett adekvat uttryck i sammanhanget, antar jag.

Men det får vi tydligen vänja oss vid. Det råder inget tvivel om att det finns en rysk informationskampanj som syftar till att påverka opinionen i Europa och andra delar av världen. Men den som tror att det amerikanska åsiktsmaskineriet skulle vara mindre aktivt lurar sig själv. Det visar kanske mitt inlägg från igår, bland annat.

Det är emellertid oroande om försvararna av den liberala demokratin i allt högre grad tar till metoder som minst av allt hör hemma i liberala demokratier. Det är också något att uppmärksamma i den NATO-debatt som lär fortsätta med ökad kraft nu efter den eminenta utredning som presenterades idag. Kanske kommer NATO-kritiska partier att bli granskade av denne man (bilden)?

James Clapper, US National Intelligence. Snart i ditt partis kansli? Bild: Jim Watson, AFP/Getty.

Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

”[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.

PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.

Vad händer egentligen i Moldavien?

Några mil söderut från Tjernivtsi i Ukraina där jag nu befinner mig ligger Moldavien, ett av Europas fattigaste länder. Just nu i skrivande stund skakas landet av stora politiska demonstrationer. Rapporteringen i svenska media noterar jag är ganska sparsam och dessutom oerhört ytlig. Jag hittar exempelvis den här rubriken i GP från 21 januari: ”Pro-ryska demonstranter gav sig på parlamentet efter beslut om ny regering”. I den mycket kortfattade artikeln får vi veta att Sandra Molliver kollat på Euronews och där inhämtat att ”pro-ryska demonstranter” höll i den moldaviska flaggan och ”skanderade emot godkännandet” av en ny ”pro-europeisk” regering. Vi får också kortfattat veta att den förra regeringen fick avgå på grund av en korruptionsskandal. Ungefär samma kortfattade historia om pro-ryska demonstranter som protesterar mot en ny EU-vänlig regering får vi i Expressens klipp också publicerat 21 januari.

Det är viss skillnad på beskrivningen om man istället läser tidigare rapportering från RFE/RL och gårdagens AFP där det framgår att de protesterande tillhör både pro-ryska och pro-europeiska läger och att den korruptionsskandal som fick förra regeringen att avgå snarare är den gemensamma faktorn för missnöjet. Den nya regeringen ses av de protesterande som lika korrupt som den gamla och styrd av oligarken Vlad Plahotniuc, precis som den förra.

I flera dagar har hur som helst tusentals människor trotsat kylan och protesterat i huvudstaden Chisinau och detta är något som världens media borde hålla bättre koll på. Det är alltför enkelt att beskriva det som pro-EU mot pro-ryskt men eftersom folk i allmänhet inte vet ett skvatt om Moldavien är det kanske nödvändigt att förenkla det hela. Det bör dock nämnas att SR:s rapport häromdagen var något fylligare och mer korrekt än GP:s. Alternativet är att inte skriva alls, vilket ju också tycks tillämpas. Jag tror dock som sagt att det finns stor anledning att öka uppmärksamheten på Moldavien, vilket jag skrev om för en månad sedan på denna blogg.

Jag har själv inte varit i Moldavien (förutom när nattåget mellan Tjernivtsi och Kiev gör en sväng in där i nattmörkret). Jag kan heller inte säga att jag är någon auktoritet på landet, men jag har ändå gjort en hel del research och kollat in vad de Moldaviska och Ukrainska tidningarna rapporterar om. Fram träder då en klart mer komplicerad bild av landet men också varningssignaler som kan vara värda att ta på allvar.

Lika förenklat som att påstå att hela saken handlar om pro-ryska protester mot en pro-EU regering vore det också att hävda att Ryssland inte skulle ha något intresse av Moldavien. Det finns en del oroande tecken som jag säkert får anledning att komma tillbaka till, i synnerhet om jag gör allvar av planerna att resa dit om några veckor. I mitt ovan nämnda blogginlägg om Moldavien nämnde jag ett kuppförsök som kvävdes i sin linda. Det har senare gjorts en del arresteringar och förhör där det framkommit uppgifter som är värda att fundera över (om de stämmer). Kuppmakarna ska, enligt vanligen pålitliga moldaviska källor, ha haft som mål att bilda någon form av utbrytarrepublik, likt DPR/LPR som bildats i östra Ukraina,  och möjligen också länka den till Transnistrien och delar av Odessa-regionen och regionen Gaugazien i Ukraina. 

Det låter alltså som planerna på att återskapa det Novorossiya som var en del av det kejserliga ryska imperiet och sträckte sig från Azov-sjön i öster och in i nuvarande Moldavien. Grovt sett täcker detta område Donbass och Odessa-regionen i Ukraina och dessutom det av Ryssland annekterade Krim. De två utbrytarrepublikerna Donetsk Peoples Republic (DPR) och Luhansk Peoples Republic (LHR) utropade också den 22 maj 2014 en union kallad Novorossiya men sade sig under 2015 ha fryst projektet. Av de tiotal personer som nu anhållits för kuppförsöket i Moldavien lär emellertid ett par ha varit aktiva i Donbass och dessutom involverade i rekrytering av soldater till dessa utbrytarrepubliker.

Det är naturligtvis möjligt att detta handlar om enskilda personer med vilda drömmar om stordåd men det är kanske mer troligt att det finns ryska intressen bakom det som skett och som nu sker i Moldavien. Det skulle i så fall följa det scenario som föregick annekteringen av Krim där först ”små gröna män” tog kontroll över halvön snabbt följt av en folkomröstning om anslutning till Ryssland.

Det kan för moldaver finnas en mängd bevekelsegrunder för att beskriva sig som pro-Europa eller pro-Ryssland men för USA/EU respektive Ryssland finns endast geopolitiska intressen av Moldavien och de ligger naturligtvis alltid med i bakgrunden när Moldaviens utveckling och framtid förs på tal. En framtid som i nuläget ser tämligen skakig ut och en utveckling som det finns all anledning att hålla ett öga på. Eller snarare två!

Poroshokin fortsätter att styra Ukraina – det selektiva rättssystemet 2.0

Euromajdan-protesterna under vintern 2013/14 handlade huvudsakligen om två saker. I första hand om viljan att skriva handelsavtal med EU istället för med den ryska skapelsen Eurasiatiska ekonomiska unionen, som dåvarande presidenten Janukovytj hade planer på att närma sig. I andra hand, men kanske minst lika starkt, vände sig en stor allmänhet emot det maktsystem som präglat den ukrainska politiken och vardagen ända sedan självständigheten 1991 och som innefattat ekonomisk korruption, vänskapskorruption, maktfullkomlighet, rofferi och ett rättssystem som varit i händerna på makthavarna. Det har varit en självklarhet att använda rättssystemet selektivt och den nationella säkerhetstjänsten och domstolarna för egen politisk vinning oavsett vem eller vilka som suttit vid makten. Janujkovytj och hans entourage, med maktbas i Donbass, var kända sedan länge som alldeles särskilt inarbetade i detta system och det råder inget tvivel om att de utvecklade och förfinade systemet efter Janukovytjs tillträde som president 2010.

Den kände ukrainske skribenten Mykola Riabchuk skrev en krönika i januari 2011 med titeln ”Selective justice” (publicerad i UkrainianWeekly och Kyiv Post men finns också med i hans bok ”Gleichschaltung”) där han kommenterade de då aktuella arresteringarna av påstått korrupta politiker (mest känd förstås Julia Tymosjenko) under julhelgen 2010/11. Samtliga tillhörande den dåvarande oppositionen och de tidigare regeringarna under Jusjtjenkos presidentperiod efter Orange-revolutionen 2004. Vilket Riabchuk menade, och med stor sannolikhet hade helt rätt i, inte var någon tillfällighet utan ett uttryck för ”selektiv rättvisa”. Han beskrev då Janukovytj och hans parti Regionernas Parti enligt följande:

”The entire Party of Regions can be broadly perceived as a mafia-style organization with tight inner discipline and immeasurable shadow resources”

Troligen var detta faktum en lika starkt bidragande orsak till folkets missnöje som det uteblivna undertecknandet av EU-avtalet. Till viss del har också denna maktstruktur brutits och Regionernas Parti är inte längre gångbart som politiskt parti. Individerna bakom finns dock kvar på flera ställen vilket ibland föranleder upprörda politiska kommentarer i parlament och media. Dessutom, vilket är mer allvarligt, tyder alla tecken på att systemet med selektiv rättvisa tycks leva kvar och frodas under nuvarande presidenten Porosjenko och landets riksåklagare Viktor Shokin. Deras parrelation vid makten har till och med gett upphov till epitetet ”Poroshokin”, vilket jag skrivit om tidigare.

Vanan att göra upp med oppositionen med hjälp av rättssystemet påminner om forna tiders kungar som slaktade sina motståndare för att säkerställa sin egen maktposition. Riktigt lika brutalt går det förstås inte till idag men det är ett mönster som går igen att oppositionella politiker hamnar i trubbel med rättvisan medan sittande makthavare kommer undan. Professor Keith Darden, som citeras av ovan nämnde Riabchuk i ovan nämnda artikel, skrev redan vid slutet av 1990-talet en beskrivning av systemet som skulle vara fullt adekvat än idag. Han menade att sytemet bestod av tre huvudelement:

1) Widespread corruption that is tolerated and even encouraged by the authorities, 2) Tight surveillance that enables the authorities to collect compromising materials against everyone and keep each subject on the hook, 3) Selective punishment of any politically disloyal subject for seemingly non-political wrongdoings.

Kritiken mot ”Poroshokin” har dock handlat främst om att riksåklagaren Shokin inte lyckats driva ett enda rättsfall mot de forna makthavarna i Regionernas Parti sedan han tillträdde för snart ett år sedan. Här spekuleras det alltså i huruvida detta kan ha att göra med att de nuvarande makthavarna i allmänhet, och kanske presidenten i synnerhet, är så djupt insyltade i korruption och förskingringsaffärer att det vore riskabelt för dessa med rättegångar mot de tidigare makthavarna.

Som jag skrev i det blogginlägg jag refererade till tidigare här har ett stort antal parlamentsledamöter försökt få till stånd en missnöjesomröstning för att få riksåklagare Shokin avsatt. Vid en presskonferens den 14 januari underlät president Porosjenko att bemöta detta men lätt meddela att riksåklagaren skulle få färre befogenheter vad gäller korruptionsärenden. Möjligen tänker han sig att detta ska mildra kritiken. Beslutet att inte avsätta Shokin försvarade han med följande uttalande, översatt till engelska i Kyiv Post:

”Over the whole 25 years of independence, there has been no prosecutor general that society was happy with. I won´t go down the path of replacing the prosecutor general”

Porosjenko passade dock på att betona framgången med skapandet av en (förment) oberoende antikorruptionsbyrå. Just detta är emellertid en av de punkter där kritiken varit hård mot Porosjenko och framför allt mot Shokins sätt att motarbeta och desavouera denna institutions oberoendeställning. Presidenten antydde också sin intention att istället genomföra systemiska förändringar istället för personella. Beslut om att reformera åklagarsystemet, som togs av parlamentet redan i oktober 2014, har dock förhalats och gått i stå. Det som av president Porosjenko beskrivs som en framgång är istället en av huvudpunkterna för kritiken mot ”Poroshokin”.  Halya Coynash, vid Kharkiv Human Rights Protection Group, förklarar i en artikel i Atlantic Council varför försöken att reformera åklagarämbetet misslyckats. Hon framhåller Shokin som den store sabotören av reformer:

”Almost twenty years after Ukraine promised to reform its prosecutor's office as a condition to joining the Council of Europe, it still has a long way to go. The reforms that have been made were disturbingly cosmetic. Shokin sabotaged the latest round of reform, which resulted in the status quo being reinstated under the guise of a new competitive system”

Balasz Jarabik, vid Central European Policy Institute, nämner också i en färsk analys av läget i Ukraina den seglivade vanan att använda rättssystemet som politiskt instrument:

”The high profile arrests of Yanukovych-era figures on corruption, such as Olena Lukash, the former justice minister, and the failure to proceed with an investigation of allegations of corruption against current political allies, show that holding the rule of law in contempt remains standard practice. Decisions on anti-corruption cases, as well as the management of law enforcement, judicial and security agencies, remain dominated by politics, although not by a single clan, as was the case under Yanukovych”

Den selektiva rättvisan i Ukraina har länge varit utsatt för kritik från EU. Ett av kraven på förre presidenten Janukovytj vid förhandlingarna om associationsavtalet med EU var bland annat ett frisläppande av Julia Tymosjenko. 

Rättssystemet var också en av de punkter där vår egen utrikesminister Margot Wallström, tillsammans med litauiska kollegan Linas Linkevicius, uttalade skarpast kritik mot Ukraina i den artikel som publicerades i samband med hennes besök där i mitten av november 2015. I artikeln betonades att rättssystemet måste befrias från politisk inblandning och korruption.

President Porosjenko tycks dock vara tämligen oberörd av dessa krav och det ser ut som om riksåklagare Shokin även fortsatt kommer att vara en ”propp” i rättssystemet. Därmed kanske även för den fortsatta ukrainska EU-integrationen?

Malankafesten utanför mitt fönster pågår ännu

Igår (14 januari) var jag i den lilla byn Chahor nära rumänska gränsen för att titta på Malanka-festligheterna. Idag är det stort Malanka-karnevalståg genom Tjernivtsi där jag bor och festen utgår från Filharmonikertorget alldeles utanför fönstret. Utmärkt första parkett på balkongen alltså.

Malanka firas traditionellt 13 januari vilket är nyårsafton enligt julianska kalendern. Men storyn är från förkristen tid och handlar om skaparen Praboh som har fyra söner av vilka en av dem är Djävulen eller Ondskan medan dottern Lada är Moder Jord som får två barn, sonen Måne och dottern Maj-Vår (Vår-Maj) som dock senare kommit att kallas Mylanka (älskande). Hon rövades dock, enligt myten, bort av sin morbror ”Djävulen” som för henne till sitt mörka dödsrike som han vill liva upp med lite blomstrande fägring. Det blir dock ingen vår för människorna utan Mylanka/Malanka och därmed förstås ingen skörd och ett evigt mörker.

Jag har sett flera varianter av historien men enligt den ukrainska (Bukovinska?) version jag får berättad för mig här i Tjernivtsi är det till slut Broder Wasilchyk (Vasily) som räddar Malanka och gifter sig med henne.

Under förkristen tid lär festen ha varit en ritual för att frammana goda skördar och som med de flesta gamla ”hedniska” traditioner har den kristna kyrkan vävt samman även Malankafesten med kristna myter och helger så att den 13 januari nu också är festen för St Melaniyas och den 14 januari är festen för Vasily (eng/Basil) Den Store, en av ortodoxa kyrkans grundare. Vasilys hjältemodiga kamp mot Djävulen och giftermålet med Malanka kan alltså mycket väl vara en symbolisk och pedagogisk påbyggnad av den gamla myten som ju finns även i grekisk mytologi, då i form av Persephones fångenskap i Hades. Här i Ukraina är det förstås Vasily som symboliserar ortodoxa kyrkan som driver bort det gamla onda och bringar vår och blomstring till människorna. Detta är dock helt min egen tolkning men som jag tycker verkar helt sannolik.

Ur den här grundmyten har i alla fall traditionen med att klä ut sig och spela upp små scener om det onda mot det goda eller liknande utvecklats åt lite olika håll. Numera är också uppträdanden i karnevalerna politiska satirer som gisslar makten eller skickar gliringar åt höger eller vänster. Exakt hur Brezjnev (bilden nedan) gisslas idag får jag inte riktigt klart för mig men det kanske är något lokalt för byn Chahor?

Egen bild. Malanka i Chahor.

Här i Tjernivtsi (liksom på de flesta ställen i Ukraina föreställer jag mig) går också barn och ungdomar runt och knackar på dörrar hos folk och framför små sånger eller ber om pengar för att inte utföra bus (”Trick or Treat”). Den här traditionen (Koliada eller Kolyadka) är numera sammanvävd med julhelgen och tar sin början vid julafton/Sviaty Vechir 6 januari och sträcker sig fram till 19 januari. Själva Malanka brukar alltså egentligen vara 13 januari men olika städer och byar kan hålla fest lite olika datum (ungefär som orter i Dalarna turas om att fira midsommar under flera dagar). I den lilla byn Chahor hålls festen 14 januari och i Tjernivtsi den 15 januari, då karnevalsklädda grupper från hela regionen (bl.a. från Chahor) tågar genom staden och tävlar om bästa uppträdande/kostym. Detta pågår i skrivande stund och har gjort så sedan fem timmar tillbaka nu. Lägger med en bildserie nedan vilket kanske ger en viss uppfattning om hur det kan se ut.

Egna bilder. Malanka i Tjernivtsi.

Traditionellt ska Malanka firas tillsammans med hela byn/staden och helst ska det dansas hela kvällen, gärna Kolomyjka, en dans med ursprung i staden Kolomyia några mil härifrån. Malankafesten är en avslutning av julfirandet och sista festen före påsk så alla förväntas festa rejält. Men varje by/stad har haft sina egna och egensinniga ”spratt” för att liva upp stämningen. Får se vad som väntar i natt?

Eget filmklipp. Fest i Tjernivtsi. Tror det är Kolomyjka som dansas här.

Tjernobyl - en intressant skräckresa

Det har gått ett par veckor snart sedan jag gjorde en utflykt till Tjernobyl/Pripjat. Jag var länge tveksam till att göra den här exkursionen och det var ganska nära att jag hoppade av i sista stund. Men entusiastiskt ressällskap och min egen nyfikna natur fick mig ändå att ge mig iväg en smällkall januarimorgon. Tjugo minusgrader och ångest i den svinkalla minibussen förbyttes så småningom i ren skräckblandad fascination. Men nog tyckte jag mig höra ekot av hovar från Apokalypsens ryttare.

Som kärnkraftsmotståndare kändes det oerhört kluvet (ingen ordvits utan bästa beskrivningen) att anträda den här resan. Lite av "seeing is believing", men jag erkänner att det inte kändes helt bekvämt att ge sig in i lejonets kula, så att säga. Strålningen i själva staden Tjernobyl (bild nedan) sades dock inte vara högre än i Kiev. Vilket ju förvisso kan betyda att den är alldeles för hög där, men tydligen inte högre än den man utsätts för vid en transatlantisk flygresa. I Pripjat, ca 3 km från den havererade reaktor 4, är strålningen förstås högre men tydligen på en låg nivå denna dagen.

Egen bild. Infarten till staden Tjernobyl, knappt två mil från kärnkraftverket.

En otrolig historia är det emellertid, denna kärnkraftskatastrof. Något sådant skulle ju inte kunna hända. Denna villfarelse levde naturligtvis de som bodde i närheten med i det Sovjetunionen som Tjernobyl då tillhörde. Sanningen var ju att denna typ av reaktor utan skyddande yttre hölje vid en härdsmälta fullkomligen spyr ut radioaktivitet rakt ut i atmosfären. Vilket var precis vad som hände den 26 april 1986. Det är emellertid tydligt att varje generation reaktortyper alltid anses "idiotsäkra". Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok "Bön för Tjernobyl" om sitt möte med anställda vid Fukushimas kärnkraftverk som medlidsamt försäkrade henne att ett haveri som vid Tjernobyl aldrig skulle kunna inträffa hos dem. Deras moderna reaktorer var byggda för att stå emot jordbävningar till och med, hävdade de stolt. Ett par år senare slog en jordbävning ut elverket vid anläggningen och en tsunami reservgeneratorerna och Fukushima-haveriet var ett faktum med en serie härdsmältor och vätgasexplosioner. Apokalypsens ryttare kom till slut ikapp.

Egen bild. Minnesmärke cirka 500 m från den havererade reaktor 4.

Egen bild. Den nya sarkofagen som till ofantlig kostnad ännu håller på att konstrueras för att ersätta den vittrande gamla inneslutningen.

Michail Gorbatjov, som var Sovjetunionens ledare vid haveriet, fick veta vidden av olyckan genom påstötningar från Sverige. Åtminstone om man ska tro hans egna ord. Mätningar vid Forsmarks kärnkraftverk gav ovanlig höga värden och eftersom inget fel fanns där larmades myndigheter i närliggande länder. Genast skickade Gorbatjov sina bästa KGB-agenter till platsen för att ta reda på hela sanningen om haveriet. Detta säger han själv i en intervju ett par decennier efteråt.

Livsfarligt material i händerna på galningar...

Egen bild. Pripjat idag. En öde sovjetisk mönsterstad...

De brandmän som skickades för att släcka branden kom till reaktorn med sin vanliga klädsel och utrustning och försökte kyla hettan med vanligt vatten. En hopplös uppgift och det sista jobb de gjorde. Samtliga dessa första utsända dog inom ett par veckor. De brann helt enkelt upp inifrån under förfärliga kval och smärtor. Svetlana Aleksijevitjs ovan nämnda bok innehåller smärtsamt detaljerade vittnesmål från de anhöriga till dessa brandmän, för den som orkar läsa.

Det dröjde något dygn innan det närliggande Pripjat evakuerades. Där bodde drygt 30000 personer, alla sysselsatta vid kraftverket eller med service inom området och deras familjer.

Egen bild. Pripjat, byggt 1970, färdigt 1979, övergivet 1986.

Ett sovjetiskt mönstersamhälle med all den service och bekvämlighet som en sovjetisk stad kunde uppbåda vid den här tiden.

Egna bilder. Gymnastiksal, nöjesfält, simhall med mera står som minnesmärken över den sovjetiska mönsterstaden, fruset i tid...

Ingen i staden tycks ha anat hur farligt läget var vid haveriet och enligt vittnesmål hölls små fester på balkongerna med utsikt över reaktorn, som brann så vackert alldeles nära. Ja, flera vittnen har berättat vilken fantastisk syn det var och att de aldrig anat att döden kunde vara så vacker.

Egna bilder. Här hölls kanske balkongfester med utsikt över reaktorbranden? 

Byar som låg i närheten jämnades senare med marken men ett eller annat hus står dock kvar, som exempelvis en kindergarten någon kilometer från reaktorn (bilderna nedan).

Vi besöker också en övergiven radarstation en knapp mil från den havererade reaktorn. Det fanns två av dessa gigantiska sovjetiska Duga-radar under kalla kriget.

Egna bilder. Duga-radarn eller Russian Woodpecker som den också kallades då den ibland pejlades in av radioamatörer.

De var tänkta att upptäcka annalkande NATO-missiler och några kilometer bort fanns också en avfyringsramp för missiler riktade mot Väst. Den är dock fortfarande stängd för besök. Radarstationen bemannades av cirka tusen personer som också bodde här med sina familjer. Dessa evakuerades strax efter reaktorhaveriet 1986 men den militära personalen tjänstgjorde i ett helt år efteråt. På denna plats som officiellt under kalla kriget var ett barnläger men alltså i hemlighet var en av de viktigaste sovjetiska militära baserna. Nu ett monument över krigshetsens dårskap såväl som kärnkraftens.

Egen bild. Muralmålning på det övergivna kasernområdet vid Duga-radarn.

Jag inser det spektakulära och tvivelsamma med den här sortens utflykter, men samtidigt tänker jag att det kanske ändå är nyttigt att visa platser som denna i en tid då vi står vid valet av färdsätt ut ur beroendet av fossila bränslen. Det är ju egentligen oerhört märkligt om vi idag ska fortsätta satsa på kärnkraft då vi ser konsekvenserna av haverier på så nära håll som norra Ukraina.

Alldeles särskilt märkligt är det dessutom att Finland inte tillåts sälja mjölkprodukter till Ryssland men däremot alldeles nyligen kan ta slutgiltigt beslut om att låta statliga ryska Rosatom stå för såväl byggnation av som leverans av kärnbränsle till ett helt nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki, cirka 15 mil från Skellefteå. Naturligtvis kommer reaktorerna att bli "idiotsäkra".

Livsfarligt material i händerna på galningar?

Egen bild. En trumpetstöt till minne av de döda i Tjernobyl. Har vi redan glömt?

Liten historia om hur svenska och ukrainska öden sammanflyter med floden Prut

Genom staden Tjernivtsi, som jag bor i sedan ett par månader, flyter en flod med det för svenska öron föga attraktiva namnet Prut. Det är också ett föga imponerande vattendrag som så här års mest liknar ett frostnupet och halvt uttorkat ärr genom staden. Det är därför kanske inte så märkligt att den lever ett så anonymt liv i skuggan av berömda storheter som Volga, Don, Dnepr och Dnestr. Vad i all världen kan denna lilla flod Prut bidra med till världshistorien? Ja, kanske inte så värst mycket, men däremot för såväl den svenska som ukrainska historien har denna flod figurerat i sammanhang som fått avgörande betydelse för utvecklingen för båda dessa blågula nationer.

Det är förstås den svenske kungen Karl XII som är centralfigur här.. Hans förkrossande nederlag i Poltava 1709 delades med den store kosackledaren (Hetman) Ivan Mazepa som genom en allians med svenskarna hoppades kunna göra sig kvitt det ryska inflytandet över Ukraina och utropa en självständig ukrainsk nation. Svenske kungen störtade ju från slagfältet med svansen mellan benen och tog med sig ett följe kosacker i flykten som till slut gick över floden Prut till säkerheten i den moldaviska staden Bender som då var en del av det osmanska imperiet.

Bild: GP. Målning av Gustaf Cederström där Mazepa visar vägen för Karl XII, möjligen mot floden Prut och säkerheten på turkisk mark?

En kort tid efter ankomsten dit dog Mazepa och efterträddes av en viss Pylyp Orlyk. Denne hetman i exil skrev där en konstitution för Ukraina (eller Zaporizhian Hetmanatet/Host) där Karl XII särskilt nämndes som ”beskyddare av Ukraina”. Denna konstitution sägs också vara den första där den lagstiftande, exekutiva och juridiska makten åtskildes. Ibland omnämns denna konstitution som Bendery Constitution.

Bild: Encyclopedia of Ukraine. Bendery Constitution.

I Bender gjorde dessutom den svenske kungen sitt bästa för att hetsa turkarna till krig mot ryssen utan att få något omedelbart gensvar. Det av Karl XII så efterlängtade kriget kom dock till slut och Peter den Store fann sig sommaren 1711 tillsammans med sin armé hopplöst omringade vid den lilla staden Husi intill floden Prut. Tsaren befann sig verkligen i en prekär situation och kunde med enkelhet ha blivit tillfångatagen och totalt förnedrad med hårda kapitulationsvillkor, vilket ju var vad Karl XII önskade där han red i sporrsträck från Bender upp mot Husi. Storvesiren Baltadji-Mehemet gav dock hyggliga villkor till Peter (den just då mindre Store) i det fredsavtal som skrevs 22 juli 1711 (känt som Freden vid Prut) och tsaren tilläts avmarschera från platsen med resterna av sin armé. Ryssland fick förstås göra en del landavträdelser och diverse övriga tributer och förbindelser som bland annat löftet att ge Karl XII fri lejd hem till Sverige. Ett fredsvillkor som turkarna möjligen skrev in för att  bli av med den svenske kungen som börjat bli en diplomatisk besvärlighet på turkiskt territorium med sitt krigshetsande mot ryssarna.

Efter den s.k. kalabaliken i Bender och diverse turer fick så Kalle bege sig hemåt igen. Med sig hade han ett följe som innefattade ett 40-tal kosacker. Bland dem den ovan nämnde Pylyp Orlyk. De installerade sig först i Ystad och senare i Kristianstad, där det lär finnas en minnesplakett på den husfasad där Orlyk ska ha bott. Hans konstitutionsförslag lär dessutom finnas i original i det svenska Nationalarkivet där det har legat och dammat i nästan precis trehundra år nu. Det kom aldrig till användning och Orlyk själv gav sig av från Sverige och levde i många år i exil i bland annat Thessaloniki men dog 1742 i moldaviska Jassy, som idag går under namnet Iasi och tillhör Rumänien och är beläget vid floden Bahlui som är en biflod till Prut. Därmed skulle man kunna säga att cirkeln slöts. Hela denna händelsekedja fick emellertid ganska stora konsekvenser för de båda nuvarande nationerna Sverige och Ukraina.

För Sverige innebar detta äventyr slutet för stormaktstiden. För Ukrainas del innebar, enligt många bedömare*, Mazepas plötsliga lojalitet med svenskarna och självständighetstankar att Ukraina splittrades än mer mellan polska respektive ryska inflytelsesfärer. Något som har lämnat spår efter sig med betydelse för samtidens konflikt. 

Slagord inte längre lika gångbara i Ukraina?

Här i Tjernivtsi har det varit kallt och mycket snö under nyårshelgen och årets första dagar. Nu töar det och regnet strilar obehagligt i ansiktet medan snömodden börjar leta sig in i skorna och blötlägger sockorna som känns som kall potatismos mellan tårna.

Kanske är det en anledning till att insamlingen för ATO (Anti-Terror Operationen som kriget i öst kallas officiellt) går lite trögt denna dag (10 januari -16). Det är inte många fler än de "närmast sörjande" som befolkar Teatertorget framför Tjernivtsis Stadsteater. Enligt en talesperson för evenemanget är det pengar till ammunition åt Högra Sektorn som samlas in. Det kan vara ytterligare en anledning till att det verkar gå trögt. Min uppfattning är att Högra Sektorn är föga populära i Tjernivtsi och de unga här skakar oftast på huvudet när de förs på tal.

Egen bild. Det är svårt i duggregnet och snöblasket att få till den rätta feststämningen kring ATO-insamlingen, som visar sig specifikt gå till ammunition åt Högra Sektorn.

Det är hur som helst en hel del allvarsamma män i militäruniform som visar upp granater och andra vapen mellan grillspetten och korvarna som serveras i duggregnet.

Egen bild. Pansarskott och handgranater visas öppet upp för nyfikna vapenentusiaster.

Det sjungs i alla fall nationalsång och bjuds på kosackdans av en Zaporizhian-kör som lär ska vara lite av berömdheter om jag förstått rätt.

Egen bild. Zaporizhian Kozaks försöker hålla humöret uppe i snöslasket.

Det kan som sagt vara vädret, men jag tror också att det magra gensvaret från Tjernivtsi-borna är ett tecken på att folk är trötta på krig och slagord och vill ägna sig åt sina vanliga liv istället. Eller är det bara det att folk gärna skänker pengar till vinterkläder och skor åt de reguljära soldaterna men kanske inte till ammunition åt det högerextrema Högra Sektorns bataljoner? Den röd-svarta flaggan vajar betydligt tätare i de relativt närliggande städerna Lviv, Ivano-Frankivsk och Ternopil.

Här i Tjernivtsi befinner vi oss långt ifrån kriget. Det tydliggörs på många sätt.