Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

”[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.

PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.