Tjernobyl - en intressant skräckresa

Det har gått ett par veckor snart sedan jag gjorde en utflykt till Tjernobyl/Pripjat. Jag var länge tveksam till att göra den här exkursionen och det var ganska nära att jag hoppade av i sista stund. Men entusiastiskt ressällskap och min egen nyfikna natur fick mig ändå att ge mig iväg en smällkall januarimorgon. Tjugo minusgrader och ångest i den svinkalla minibussen förbyttes så småningom i ren skräckblandad fascination. Men nog tyckte jag mig höra ekot av hovar från Apokalypsens ryttare.

Som kärnkraftsmotståndare kändes det oerhört kluvet (ingen ordvits utan bästa beskrivningen) att anträda den här resan. Lite av "seeing is believing", men jag erkänner att det inte kändes helt bekvämt att ge sig in i lejonets kula, så att säga. Strålningen i själva staden Tjernobyl (bild nedan) sades dock inte vara högre än i Kiev. Vilket ju förvisso kan betyda att den är alldeles för hög där, men tydligen inte högre än den man utsätts för vid en transatlantisk flygresa. I Pripjat, ca 3 km från den havererade reaktor 4, är strålningen förstås högre men tydligen på en låg nivå denna dagen.

Egen bild. Infarten till staden Tjernobyl, knappt två mil från kärnkraftverket.

En otrolig historia är det emellertid, denna kärnkraftskatastrof. Något sådant skulle ju inte kunna hända. Denna villfarelse levde naturligtvis de som bodde i närheten med i det Sovjetunionen som Tjernobyl då tillhörde. Sanningen var ju att denna typ av reaktor utan skyddande yttre hölje vid en härdsmälta fullkomligen spyr ut radioaktivitet rakt ut i atmosfären. Vilket var precis vad som hände den 26 april 1986. Det är emellertid tydligt att varje generation reaktortyper alltid anses "idiotsäkra". Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok "Bön för Tjernobyl" om sitt möte med anställda vid Fukushimas kärnkraftverk som medlidsamt försäkrade henne att ett haveri som vid Tjernobyl aldrig skulle kunna inträffa hos dem. Deras moderna reaktorer var byggda för att stå emot jordbävningar till och med, hävdade de stolt. Ett par år senare slog en jordbävning ut elverket vid anläggningen och en tsunami reservgeneratorerna och Fukushima-haveriet var ett faktum med en serie härdsmältor och vätgasexplosioner. Apokalypsens ryttare kom till slut ikapp.

Egen bild. Minnesmärke cirka 500 m från den havererade reaktor 4.

Egen bild. Den nya sarkofagen som till ofantlig kostnad ännu håller på att konstrueras för att ersätta den vittrande gamla inneslutningen.

Michail Gorbatjov, som var Sovjetunionens ledare vid haveriet, fick veta vidden av olyckan genom påstötningar från Sverige. Åtminstone om man ska tro hans egna ord. Mätningar vid Forsmarks kärnkraftverk gav ovanlig höga värden och eftersom inget fel fanns där larmades myndigheter i närliggande länder. Genast skickade Gorbatjov sina bästa KGB-agenter till platsen för att ta reda på hela sanningen om haveriet. Detta säger han själv i en intervju ett par decennier efteråt.

Livsfarligt material i händerna på galningar...

Egen bild. Pripjat idag. En öde sovjetisk mönsterstad...

De brandmän som skickades för att släcka branden kom till reaktorn med sin vanliga klädsel och utrustning och försökte kyla hettan med vanligt vatten. En hopplös uppgift och det sista jobb de gjorde. Samtliga dessa första utsända dog inom ett par veckor. De brann helt enkelt upp inifrån under förfärliga kval och smärtor. Svetlana Aleksijevitjs ovan nämnda bok innehåller smärtsamt detaljerade vittnesmål från de anhöriga till dessa brandmän, för den som orkar läsa.

Det dröjde något dygn innan det närliggande Pripjat evakuerades. Där bodde drygt 30000 personer, alla sysselsatta vid kraftverket eller med service inom området och deras familjer.

Egen bild. Pripjat, byggt 1970, färdigt 1979, övergivet 1986.

Ett sovjetiskt mönstersamhälle med all den service och bekvämlighet som en sovjetisk stad kunde uppbåda vid den här tiden.

Egna bilder. Gymnastiksal, nöjesfält, simhall med mera står som minnesmärken över den sovjetiska mönsterstaden, fruset i tid...

Ingen i staden tycks ha anat hur farligt läget var vid haveriet och enligt vittnesmål hölls små fester på balkongerna med utsikt över reaktorn, som brann så vackert alldeles nära. Ja, flera vittnen har berättat vilken fantastisk syn det var och att de aldrig anat att döden kunde vara så vacker.

Egna bilder. Här hölls kanske balkongfester med utsikt över reaktorbranden? 

Byar som låg i närheten jämnades senare med marken men ett eller annat hus står dock kvar, som exempelvis en kindergarten någon kilometer från reaktorn (bilderna nedan).

Vi besöker också en övergiven radarstation en knapp mil från den havererade reaktorn. Det fanns två av dessa gigantiska sovjetiska Duga-radar under kalla kriget.

Egna bilder. Duga-radarn eller Russian Woodpecker som den också kallades då den ibland pejlades in av radioamatörer.

De var tänkta att upptäcka annalkande NATO-missiler och några kilometer bort fanns också en avfyringsramp för missiler riktade mot Väst. Den är dock fortfarande stängd för besök. Radarstationen bemannades av cirka tusen personer som också bodde här med sina familjer. Dessa evakuerades strax efter reaktorhaveriet 1986 men den militära personalen tjänstgjorde i ett helt år efteråt. På denna plats som officiellt under kalla kriget var ett barnläger men alltså i hemlighet var en av de viktigaste sovjetiska militära baserna. Nu ett monument över krigshetsens dårskap såväl som kärnkraftens.

Egen bild. Muralmålning på det övergivna kasernområdet vid Duga-radarn.

Jag inser det spektakulära och tvivelsamma med den här sortens utflykter, men samtidigt tänker jag att det kanske ändå är nyttigt att visa platser som denna i en tid då vi står vid valet av färdsätt ut ur beroendet av fossila bränslen. Det är ju egentligen oerhört märkligt om vi idag ska fortsätta satsa på kärnkraft då vi ser konsekvenserna av haverier på så nära håll som norra Ukraina.

Alldeles särskilt märkligt är det dessutom att Finland inte tillåts sälja mjölkprodukter till Ryssland men däremot alldeles nyligen kan ta slutgiltigt beslut om att låta statliga ryska Rosatom stå för såväl byggnation av som leverans av kärnbränsle till ett helt nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki, cirka 15 mil från Skellefteå. Naturligtvis kommer reaktorerna att bli "idiotsäkra".

Livsfarligt material i händerna på galningar?

Egen bild. En trumpetstöt till minne av de döda i Tjernobyl. Har vi redan glömt?