Det pågår en diskussion om falska nyheter som är intressant att följa. Anledningen är förstås det flöde av rena lögner och myter som sprids via sociala medier. Ett aktuellt exempel är den som handlade om vad som påstods vara en asylsökande rånare som sades ha gått fri från straff medan samtidigt en kund som skulle ha försökt ingripa hade fällts. En ren fejk som vann stor spridning tydligen. Liknande material har vi rätt länge sett valsa runt på olika sajter och delat på fb och twitter och det är naturligtvis bra att det förs en debatt om hur sådant ska bemötas. Det kräver att nyhetskonsumenten förses med verktyg att avslöja bluffnyheter och sådana finns. Metros "Viralgranskaren" är en. Det krävs dock också ett eget ansvar att kritiskt granska "nyheter" som sprids. Det är lätt att kasta sig över sådant som bekräftar den egna verklighetsuppfattningen eller politiska övertygelsen. Ett känt exempel är förstås vänsterpartisten Kakabavehs delande av nazistiskt material. En utbildad person med en hög politisk befattning visade sig helt sakna urskillningsförmåga vilket pekar på svårigheten med att hejda spridning av bluffmaterial av det här slaget.
En annan aspekt som ofta tas upp är "främmande makt" som av olika skäl vill sprida material på nätet. Detta är mer svårbedömt då det ofta handlar om verkliga, men i olika hög grad vinklade, nyheter. Här spelar etablerade mediers nyhetsrapportering stor roll för vår motståndskraft och förförståelse. Det är en mindre debatterad del av problemet. Hur påverkas vi av att redaktioner drar ned på dyrbar utrikesrapportering och undersökande journalistik? Ofta snappas nyheter upp från nyhetsbyråer som i sin tur får sina från olika källor, inte sällan företag eller organisationer, statliga såväl som privata. Vilket värde ska material som härrör från exempelvis CIA tillskrivas? Det påstådda intrånget mot Demokraterna för att påverka det amerikanska presidentvalet är ett exempel på ett sådant material. Än så länge har åtminstone inte jag kunnat hitta något som verkligen verifierar påståendets sanningshalt och till och med den amerikanska kongressen har förgäves efterfrågat det hemligstämplade material som CIA säger sig grunda sin anklagelse på. Bara alltför ofta har i efterhand kunnat konstateras att hemligstämplar använts för att dölja sanningen snarare än för att skydda källor eller för "rikets säkerhet".
En annan aktuell fråga är hur väl informerade vi i västvärlden har varit när det gäller utvecklingen i Syrien. Frågan formulerades av Aktuellt nyligen (27dec16). Har vi "fått en falsk bild av kriget"? undrade nyhetsankaret Lotta Bouvin och ställde frågan till Svt:s egna korrespondent Claes JB Löfgren. Svaret blev inte rakt men Löfgren medgav att det förutom bomber över östra Aleppo även regnat granater över västra delen av staden från den östra och att vi i väst tenderat att fastna i en bild av kriget som gällde för flera år sedan men som nu är betydligt mer komplicerad. Det kommer nu också uppgifter om hur de kristna i Aleppo jublande uppger att de kan fira jul igen och välkomnar regeringsstyrkorna. Reportrar världen över förvånas. Var det inte Assad som var skurken i den här blodiga historien? Svaret är naturligtvis inte enkelt ja eller nej men det framgår tydligt att även journalister verkar tagna på sängen av detta. Resultatet av ensidig och selektiv rapportering under lång tid ger nu förvirring i leden. Vad är sant och vad är falskt?
Svaret är sannolikt att sanninge sällan är svart eller vit utan innehåller delar som är svåra att bena ut. Alla enkla förklaringar och påståenden kräver kritisk granskning. Det visar också att bekämpning av "falska nyheter" är betydligt svårare än det kanske verkar. Att en nyhet är sann utesluter ju inte att det finns andra, motsägande, sanningar. Om dessa ständigt utelämnas i den breda rapporteringen blir en enda bild av läget etablerad som den enda sanna vilket ställer till det för oss. Det är illa och bäddar också för misstänksamhet mot media generellt och försvårar för "vanligt folk" att sortera bland allt som florerar på sociala medier. Rena fejknyheter slipper då lättare igenom, menar jag.
På liknande sätt som med Syrien förhåller det sig med rapporteringen från Ukraina. Den verkar förvisso nästan ha upphört för tillfället men har tidigare nära nog helt handlat om den ryska annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk. Den allmänna uppfattningen om Ukrainakonflikten tycks vara att den helt och hållet är och har varit driven av ryska intressen. Att det verkligen finns och framför allt från början fanns ett missnöje i dessa regioner med den nya regimen efter Euromajdan och det sätt på vilket den kom till makten är något som närapå helt har förbigåtts med tystnad från medier i Väst. Inte heller får vi veta mycket om att folk som bor i dessa områden i östra Ukraina utsatts för bombardemang från sin egen regering och för en ekonomisk blockad som strider mot folkrätten. Uteblivna pensionsutbetalningar och stoppade varuleveranser till folket i Donetsk och Luhansk är något som vi vet skrämmande lite om men som är en tuff realitet för de som drabbats. Missnöjet med Kiev-regeringen är en väsentlig aspekt av konflikten som kommit bort nästa helt i Västvärldens mediefokus på Putin och ryska geopolitiska intressen. Kanske är nya yrvakna Aktuellt-inslag att vänta nästa år?
Vad är sant och vad är falskt? Inte alltid lätt att avgöra men en vaksamhet mot ensidiga överord och en kritisk hållning till all rapportering är en grundinställning som härmed rekommenderas. Och då inte enbart gällande material som härrör från Russia Today...
Jag heter Hans Wåhlberg och är oberoende Grön bloggare, tidigare medlem av Miljöpartiet. På min blogg skriver jag ofta om rasism och diskriminering men även om säkerhetspolitik och utrikespolitik. Jag har i olika perioder vistats i Ukraina vilket skruvat mitt fokus mot Ukraina. Jag skriver också för HYMN. Se https://hymn.se/author/hans-w/
torsdag 29 december 2016
tisdag 27 december 2016
Gott Nytt År! På Riktigt!
Häromveckan stannade en ung man mig på S:t Eriksgatan för
att fråga om vägen. Uppenbarligen vilse men med Google Maps eller annat
GPS-program på sin telefon som han knappt lämnade med blicken när han ställde
sin fråga. Han skulle till något av de lägre numren på gatan men befann sig vid
fel ände av gatan. Jag upplyste om detta och att det bara var att fortsätta
gatan fram tills han befann sig på rätt adress. Själv var jag på väg till
lunchkrogen och gick samma väg framåt gatan. Mannen stod dock kvar en stund och
begrundade sin digitala karta. När jag senare stannade till vid min lunchkrog
såg jag hur han sakta gick gatan fram med huvudet nedböjt mot telefonen,
stannade upp för att kolla noggrannare, fortsatte en bit och stannade till igen
för att se vad den digitala informationen hade att erbjuda för nyhet om vägen.
Jag funderade länge på varför. Litade han inte på verkligheten? Eller på min
information? Gatunumren framgick dock ganska tydligt i portarna så det borde
varit enkelt att räkna ut att det var rätt väg utstakad. Men han fortsatte
vägen fram med blicken fäst vid telefonen. Kanske var det annat som roade där?
Men jag hann i alla fall tänka att det förefaller vara ett tidens tecken att
vandra genom livet utan att släppa blicken från den artificiella eller digitala
världen. Den reella, fysiska verkligheten blir en sorts opålitlig kuliss
istället för tvärtom.
Det är hur som helst ett allt vanligare fenomen med alla
dessa telefontittare. Jag ser dem i morgonpendlingens människomassor som banar
sig fram vid Slussens nålsöga. De går långsamt fram med böjda nackar i trappan
från bussarna till tunnelbanan till synes obekymrade över arbetstiders
realiteter. Det är möjligen lite positivt om än något frustrerande för dem som
liksom jag själv fortfarande har blicken riktad mot sådant. På tunnelbanan
sitter och står folk med telefonerna i handen och hörlurar i öronen, utestängda
från verkligheten runtom. Kanske en flykt från de där tråkiga realiteterna? Det
som händer i verkligheten blir en kuliss till den digitala världens alla upptåg
och festligheter? Kanske är vi på väg att tappa orienteringsförmågan IRL, som
det heter?
Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka så när jag
funderar över årets politiska händelser. För några veckor sedan såg jag en
notis i SvD som handlade om att isen vid Nordpolen avsmälte under november
månad. En helt unik företeelse som borde tjäna som en RED ALERT för tillståndet
för vårt jordklot. I november var det uppemot 20 grader varmare vid Nordpolen än normalt. I oktober var istäcket mindre än vad som någonsin tidigare uppmätts. Med andra ord något som borde upptagit förstasidans
rubriksättning. Men gavs en notis långt bak i tidningen.
När Ryssland planerar gasledningsprojekt med hjälp av
svenska hamnar tycks det största bekymret inte vara det vettiga med att satsa
ännu mer på fossila bränslen utan det debatteras istället huruvida ryssarna planerar
att montera avlyssningsutrustning på rören eller att invadera Gotland.
Vi bekämpar de fattiga istället för fattigdomen och
förklarar sociala problem i termer av etnicitet. Mitt eget parti (Mp) bedriver
en inhuman och restriktiv flyktingpolitik i strid med det egna programmet ena
dagen för att nästa dag underteckna upprop mot densamma.
Inte undra på att ”populister” skördar framgång. Den
politiska vilsenheten har aldrig varit större. När ideologierna dödförklarats
och kapitalismens självutnämnda överlägsenhet börjar avslöjas som en gigantisk
bluff återstår en av två saker; verklighetsflykt eller tilltro till enkla
lösningar och förklaringar. Eller möjligen bådadera.
Årets julklapp sägs ha varit VR-glasögon. Själv känner jag
ingen som fått sådana men de sägs vara symbol för ny teknik och ett ”genombrott”
för jakten på upplevelser. Efterfrågan ökar, åtminstone enligt marknadsförarnas
uppfattning. Vilket förvisso kan vara en artificiell sanning. Men den är
möjligen så god som någon i dagens läge? Enligt dessa reklammakare var detta år
2016 ”Året då gränsen mellan fiktion och
verklighet suddas ut”.
Det sistnämnda känns dock inte helt irrelevant att hävda. Frågan är om
vi helt är på väg att sudda ut verkligheten för att istället fly in i en fiktiv
värld som vi kan designa enligt våra drömmar och preferenser? Vad blir då av
vårt jordklot? Är det ens lönt att rädda? Kanske får vi det bättre i den
fiktiva världen? Problemet är bara att större delen av jordens befolkning
lämnas kvar där ute och lämnas att kämpa med verklighetens realiteter och
problem. Många av vilka är långt värre än att komma i tid till jobbet.
Nej, jag vill verkligen inte måla allt i svart, men det är
svårt att inte fastna i dessa tankebanor när man blickar tillbaka på 2016. Vi
får väl se nu hur det nya året utvecklar sig. Vilka gränser som suddas ut och
vilka nya som uppförs. Brexit, Trump och ett EU i sönderfall ger nya
förutsättningar för utvecklingen. För den som nu orkar titta upp från telefonen
och bry sig lite om vad som händer IRL.
GOTT NYTT ÅR! PÅ RIKTIGT!
fredag 16 december 2016
Vem vill ha krig?
Den rådande
säkerhetspolitiska diskussionen är på många sätt intressant. Och förbryllande.
Efter Trumps valseger och senast utnämningen av oljemagnaten Rex Tillerson till
utrikesminister höjs oroliga röster för en ”ryssvänlig” amerikansk
utrikespolitik och säkerhetspolitik. Vad händer med sanktionerna mot Ryssland?
Vad blir konsekvenserna? Den sistnämnda frågan restes av Aktuellt häromdagen
och deras USA-korrespondent svarade att Tillerson kunde tänkas ha egna
affärsintressen i en avspänning mellan USA och Ryssland. Det är helt sant och
förmodligen det allvarligaste med Trumps tänkta administration och regering
(ska ju först godkännas av kongressen). De miljömässiga konsekvenserna alltså.
Intressen i oljeindustrin kan bli knäcken för arbetet med att få bukt med
växthuseffekten.
Men det är inte det som
bekymrar västvärldens politiker och media mest tycks det. Det är istället de
förväntat vänskapligare förbindelserna med Ryssland. Den liberala idén om att
handel mellan stater gör dem interdependenta och härmed minimerar risk för krig
dem emellan tycks vara på utgång. För att ersättas med vad, kan man undra? De
amerikanska reaktionerna på Tillersons utnämning är värda att funder över.
Varför är egentligen goda relationer med Ryssland så negativt laddat? Under
hela kalla kriget var det väl ingen som hyste några naiva uppfattningar om
Sovjetunionens intentioner men goda relationer sågs ändå som eftersträvansvärt
och avspänning som något välkommet.
”Ryssarna är inte våra
vänner”, säger Republikanernas majoritetsledare i Senaten Mitch McConnell. ”Att
vara Putins vän är inte en egenskap jag hoppas på hos en utrikesminister”,
twittrar Marc Rubio. Senatorn John McCain går ett steg längre när han kallar
Putin för ”kriminell och en mördare”. Den sistnämnde är också en av de
republikaner som driver på för att få till en utredning om den av CIA påstådda
ryska hackerattacken för att påverka amerikanska presidentvalet. En allvarlig
anklagelse (avfärdad av FBI) mot en främmande stat. McCain har förvisso egen
erfarenhet av saken. Den minnesgode kanske erinrar sig hur han själv stod på
Majdan i Kiev i december 2013 och eldade på den ukrainska oppositionen mot den
folkvalde presidenten Janukovytj. I alla händelser måste man ställa sig frågan
varför det är så oerhört viktigt att upprätthålla dåliga relationer med
Ryssland? En ledtråd finns kanske i den utmärkta tv-dokumentären ”Att skapa enPutin” av Peter Löfgren, som nyligen sändes av SvT. En amerikansk bedömare
menade där att USA tog chansen att hävda sin särställning som supermakt när
Sovjetunionen upplöstes hellre än att hjälpa Ryssland på fötter ekonomiskt.
Här hemma handlar det
just nu mest om Nordstream 2. Det vettiga i
att satsa på gas kan förstås ifrågasättas av miljö- och energipolitiska
skäl. Men det som diskuteras mest är den säkerhetspolitiska aspekten.
Diskussionen har varit lätt hysterisk och enligt Lars O Grönstedt full av
myter. Han är förvisso part i målet men de tolv punkter han framhåller i Dagens
Industri ger en annan bild än vad som framkommit i rubrikerna. Media har
godtagit en hel del tämligen godtyckliga antaganden och påståenden om
projektet. Det som hela tiden beskrivits som uthyrning av hela hamnen i Slite
handlade egentligen om en av dess pirer samt lagring av rör. För Karlshamns
del, förutom lagring av rör, också vanlig fartygstrafik, om än mer omfattande
än normalt. Affärer för hårt pressade kommuner på totalt omkring 100-150
miljoner kronor. Som nu går dem ur händerna. Finland tackar och tar emot och
affären hamnar nu enligt finska uppgifter i Hangö om jag förstått rätt. De ser
det som en ren affärstransaktion och inget annat, vilket är intressant. Ingen
med åtminstone elementär kunskap om finsk-rysk historia kan väl anklaga
finnarna för att vara blåögda i sin syn på ryssen?
Det hela är lite höljt i
mystik (high politics, myter eller magkänslor?). Vad sa regeringen till
kommunrepresentanterna från Karlshamn och Visby egentligen? Och vad sades
egentligen vid ukrainske presidenten Porosjenkos besök i Stockholm och
utrikesminister Wallströms besök i Ukraina? Har det här irrationella
Nordstream-beslutet något med det att göra? Ukraina är väl det land som har
mest att förlora på att Nordstream 2 blir av. Eller vad vill vi egentligen?
Varför så aktivt söka konfrontation med Ryssland?
Frågan gäller i högsta
grad även det som sker på andra sidan Atlanten. Nu lovar Obama vedergällning
för den av CIA påstådda hackerattacken mot Demokraterna. Ett ganska märkligt
utspel men som måhända syftar till att till Trump lämna efter sig en förgiftad
relation till Ryssland. Eller vill han ha krig?
Jag har svårt att fälla
tårar över uteblivna gasprojektsaffärer men bekymrar mig för den signalpolitik
som förs mot Ryssland. Vad syftar den till i slutändan och hur ska vi hantera
relationerna till dem i fortsättningen? Vad är planen? Vad vill vi? Vill vi ha
krig?
tisdag 13 december 2016
Moderaternas nya extrema migrationspolitik
Moderaterna i Stockholm
har i veckan som gick mullrat om ett mp-förslag i Stadshuset om rätten till
ekonomiskt bistånd för personer vars asylansökan fått avslag. Ett förslag som
är ”upprörande”, tycker moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr. Hon
säger sig också vilja riva upp flera delar av migrationsuppgörelsen och sällar
sig därmed till en moderat ångerkör som sjungit upp sig på sistone. Rätten till
akut sjukvård och barnens skolgång är bitar som Stockholmsmoderaterna anser
”skickar märkliga signaler”. På frågan från SvD om M verkligen vill gå emot
FN:s barnkonvention säger König Jerlmyr att man ”måste ha principen om ordning
och reda i asylprocessen”.
FN:s barnkonvention
nämner förstås inget om detta. Däremot innehåller den artiklar som att:
”barnets bästa ska komma
i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”
Staten ska ”utnyttja det
yttersta av sina resurser” för att säkra barns ”sociala, ekonomiska och
kulturella rättigheter”
”alla barn har rätt till
liv, överlevnad och utveckling”
”varje barn har rätt till
utbildning”
Nu är detta förstås inget
tvingande, utan vi kan fatta vilka beslut vi vill ändå. Men vart femte år ska
rapport skickas till FN med en redogörelse för vad Sverige åstadkommit för att
verka i konventionens anda och mening. Den moderata politiken skulle förstås
skicka väldigt konstiga signaler. Men
det är ju möjligt att moderaterna inte tycker att det var någon bra idé att
skriva under denna konvention? Det står ju varje stat fritt att säga upp den.
Ett krav som Moderaterna i ärlighetens namn i så fall bör driva. För det sänder
ju väldigt konstiga signaler till omvärlden att med ena handen skriva under
Barnkonventionen och med andra handen skriva förslag som verkar i strid med
konventionstexterna.
Nu ställer sig som sagt
moderater på kö för att ”göra avbön” från den tidigare förda
migrationspolitiken. Inte Fredrik Reinfeldt vad det verkar (heder åt honom för
detta) men han tillhör ju inte heller längre partitoppen. Däremot tillika
avhoppade parhästen Anders Borg, som kallat Miljöpartiets migrationspolitik
”extrem”. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé hakade i söndagens Agenda på
i en debatt med Mp:s Peter Eriksson. Riktigt exakt vad som är så extremt med
migrationspolitiken kom Tobé dock aldrig in på eftersom han hellre pratade
bostadspolitik och intergrationspolitik. Det största felet med
migrationsuppgörelsen tycks vara att kriget i Syrien eskalerade att par år
efteråt.
Det viktiga för
Moderaterna verkar istället vara att bullra i samma tonart som
Sverigedemokraterna. Det SD som tidigare utnämnt Mp till sin huvudmotståndare.
Det SD som i senaste valet gick framåt med drygt 7 % medan M backade nästan
lika mycket. Tendenser som stärkts efter valet.
Jag vill med andra ord
påstå att det är Moderaterna som rör sig mot en extrem hållning i
migrationspolitiska frågor. En hållning som ligger nära SD:s. Det vi ser är med
andra ord (ännu) ett exempel på p-o-p-u-l-i-s-m. Kanske kan Jan Björklund ta
ett snack med sina tidigare alliansbröder och systrar? Han säger sig ju vilja
värna om liberala ideal och visa mindre tolerans mot extrem populism.
måndag 14 november 2016
Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko
Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för
pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär
att föra Ukraina närmare EU.
Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda
när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att
föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller
EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med
Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.
Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju
inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det
är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt,
som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp
några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han
därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de
politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket
framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av
tillgångarna hos de politiska topparna.
Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes
för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och
nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU
men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina
och att de boende där har en röst som räknas?
Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av
rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är
kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör
hemma i EU?
Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram
den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september
2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte
skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men
i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att
”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass.
Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske
inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen
för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om
kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än
någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?
Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att
hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av
en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark
som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än
någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans
sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?
Lovsång till biblioteken
Det läslov som skolbarnen hade nyligen passerade tämligen obemärkt. Mest av allt utlöste det en del föraktfulla kommentarer om företeelsen att bestämma vad barnen ska göra under sitt lov och kritikerna hade då helt glömt bort sportlovet (?). Hur som helst en lovvärd idé i sin småtöntighet att fånga läslusten hos de unga. Idag har SvD utlyst en "Bokens dag" vilket lär gå ännu mer obemärkt förbi gissar jag. Men själv vill jag då passa på att avge en hyllning till biblioteken. Jag har tänkt på det länge och läget är väl så gott som något just idag då.
Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.
Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.
Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!
Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.
Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.
Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!
Etiketter:
bibliotek,
Kultur,
Kulturpolitik,
kunskap,
läsning
lördag 12 november 2016
Ingen vill ha dem! – En kort historielektion
Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32
länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den
mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar
som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade
också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga
tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra
tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000
ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta
grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land
var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet
och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska
skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen
Völkischer Beobachter.
Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur
den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från
Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett
sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid. Eller av den brittiska kolonialmakten i
Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar
1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras
sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med
diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna
transitvisum.
Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade
också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation
Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan”
– att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner
till.
Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har
en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi
hade under 1930- och 40-talen…
lördag 22 oktober 2016
Kulturellt folkmord i Ukraina (?)
I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av
kultur, ”Kriget mot kulturen”. I
programmet säger författaren Robert Bevan:
”Människor är
människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är,
formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av
vilka de är”
Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området
brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som
1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord.
Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga
och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han
ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han
ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser.
Det finns egentligen ingen vedertagen definition av
begreppet Kulturellt folkmord/Cultural
Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det
tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att
förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:
”As part of a wider
effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War
closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and
scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national
heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation
of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish
children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum,
Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them
simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the
doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading
is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish
intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were
killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med
titeln “POLES”)
När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker
jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan
allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och
samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar
detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl
historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet
hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av
landet.
Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka
redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som
befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av
världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var
den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med
befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader
fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet,
Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går
tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus
som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den
nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till
att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller
sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden
under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös
verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet
fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller
återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ
och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund
inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.
Det här slog mig redan när jag första gången kom till
Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika
men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma
genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är
ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:
En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:
Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn,
som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop
och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila
kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in
i synagogan och så här ser det ut därinne:
Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland
med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota.
Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta
skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva
tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls.
Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200
har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk
ovan). Den ser ut så här:
En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som
en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats
växer sakta igen.
En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso
en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda
markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den
förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:
Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse
som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén
i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer
i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott
enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt
starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något.
Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte
är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur
och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska
språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur
effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att
minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given
plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.
Intimt samman med detta hör också den ukrainska
historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi
i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från
rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med
osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu
så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på
allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna
belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.
I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe
reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan
eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess
väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk
självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5
miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem
till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas
fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var
en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska
invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga
självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde
utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två
SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i
leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den
ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande
rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:
”[…] det Nationalsocialistiska,
storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att
etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska
nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”
Det är den här delen av självständighetskampen som den
ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekas
och som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte
ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt
uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt
upp sig.
Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet
Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris
mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren
UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen
Volhynien under andra världskrigets andra hälft.
Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i
synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen
en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000
judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet
av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för
att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt.
Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och
på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra
israeliska presidenten Reuven Revlin.
Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade
hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa
bland annat så här i sitt tal:
“Many collaborators to
the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who
mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans
— particularly distinguished themselves.”
Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu
finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:
“What the President of
the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as
a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of
[taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th
anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”
Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute
for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra
världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:
”Unfortunately, the
president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in
the Holocaust”
Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av
Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:
”But without the kind
of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker
side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past,
Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind
chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as
only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror
image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very
area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic
identity”.
Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En
patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt
negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som
är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder.
Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta
sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra
identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som
faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem
hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?
onsdag 5 oktober 2016
Alla talar om Syrien - Vad kan Sverige göra?
Det har skrivits mycket om Syrien i flera år men just nu tycks det ändå skrivas och pratas om Syrien mer än någonsin. Jag har svårt att frigöra mig helt från tanken att detta kan bero på att det sägs vara ryska bomber som nu faller över Aleppo. Alldeles oavsett avsändare så terroriseras den syriska befolkningen av dessa bomber och granater och det råder inget tvivel om att de lever i ett krigshelvete som vi nog har svårt att riktigt föreställa oss. Trots tv-bilderna som nu flimrar emot oss. Dessutom blir vardagen i samhällen med krossad infrastruktur och administration fylld av svårigheter och umbäranden när inte ens de mest basala behov kan tillfredsställas.
Dagens Metro (5okt16) har en förstasida med rubriken "Så många civila dog i Syrien - varje dag förra månaden". En blodstänkt kalender för september månad är ifylld med dödstalen som summerat uppgår till 911. 26-åriga Zein al-Sham från Aleppo säger att hon "vill leva som andra människor lever i sina hemländer". En blygsam önskan om ett liv utan skräck.
SvT gör en stor satsning under namnet "Detta är #syrien200". Vi får namn och ansikte på 200 människor som lyckats ta sig hit från Syrien och de får berätta om sina upplevelser. Det är bra. Det tydliggör att det handlar om människor av kött och blod med ungefär samma drömmar och känslor som vi. Som vill leva ett liv utan skräck och har tankar om framtiden.Vi kan se pappans tårar när han berättar om sin dotter och hur svårt det nu har blivit att återförenas med henne sedan gränserna i princip stängts och anhöriginvandring begränsats.
- Vad gör FN?! undrar "skjutjärnen" på SvT:s Aktuellt och riktar frågan till Jan Eliasson som via länk håller en utläggning om saken och avslutar med att säga att "vi får aldrig ge upp".
- Du låter uppgiven, säger "skjutjärnet" och ger med den kommentaren ännu ett exempel på Aktuellt-redaktionens professionalism.
- Vad gör Sverige?! undrar Aktuellt-redaktionen vidare och kallar in utrikesminister Wallström för att besvara frågan. Hon ger det svar hon kan, att Sverige gör diplomatiska ansträngningar genom de kanaler som står till buds för att få ett slut på konflikten och våldet. En process som, vilket också Jan Eliasson påpekade till Aktuellt, lär bli både besvärlig och ta lång tid. Det var i stort sett det svar som var väntat och i stort sett det enda rimliga svar hon kunde ge på en sådan fråga.
En fråga som är ytterst relevant men, enligt min mening, ställd till fel person. Varför ställs den inte istället till migrationsminister Morgan Johansson?
För vad kan Sverige göra? Jo, vi kan se till att underlätta för de människor som drabbas av kriget att ta sig därifrån och sätta sig och sina familjer i säkerhet. Öppna gränserna igen eller åtminstone lätta på reglerna för anhöriginvandring. Åtminstone tillfälligt. Detta är åtgärder som en svensk regering och riksdag har möjlighet att genomföra och makt att besluta om. Åtgärder som kan göra stor skillnad åtminstone för en hel del, om än långt ifrån alla som lider i Syrien just nu.
Så vad gör då Sverige? Ja, det som är gjort än så länge framgår på ren kanslisvenska på Migrationsverkets hemsida:
Den 21 juni fattade riksdagen beslut om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Den nya lagen, som träder i kraft den 20 juli 2016, innebär att den som är i behov av skydd får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Den kommer även att innebära krav på försörjning och bostad för fler personer än tidigare.
Dagens Metro (5okt16) har en förstasida med rubriken "Så många civila dog i Syrien - varje dag förra månaden". En blodstänkt kalender för september månad är ifylld med dödstalen som summerat uppgår till 911. 26-åriga Zein al-Sham från Aleppo säger att hon "vill leva som andra människor lever i sina hemländer". En blygsam önskan om ett liv utan skräck.
SvT gör en stor satsning under namnet "Detta är #syrien200". Vi får namn och ansikte på 200 människor som lyckats ta sig hit från Syrien och de får berätta om sina upplevelser. Det är bra. Det tydliggör att det handlar om människor av kött och blod med ungefär samma drömmar och känslor som vi. Som vill leva ett liv utan skräck och har tankar om framtiden.Vi kan se pappans tårar när han berättar om sin dotter och hur svårt det nu har blivit att återförenas med henne sedan gränserna i princip stängts och anhöriginvandring begränsats.
- Vad gör FN?! undrar "skjutjärnen" på SvT:s Aktuellt och riktar frågan till Jan Eliasson som via länk håller en utläggning om saken och avslutar med att säga att "vi får aldrig ge upp".
- Du låter uppgiven, säger "skjutjärnet" och ger med den kommentaren ännu ett exempel på Aktuellt-redaktionens professionalism.
- Vad gör Sverige?! undrar Aktuellt-redaktionen vidare och kallar in utrikesminister Wallström för att besvara frågan. Hon ger det svar hon kan, att Sverige gör diplomatiska ansträngningar genom de kanaler som står till buds för att få ett slut på konflikten och våldet. En process som, vilket också Jan Eliasson påpekade till Aktuellt, lär bli både besvärlig och ta lång tid. Det var i stort sett det svar som var väntat och i stort sett det enda rimliga svar hon kunde ge på en sådan fråga.
En fråga som är ytterst relevant men, enligt min mening, ställd till fel person. Varför ställs den inte istället till migrationsminister Morgan Johansson?
För vad kan Sverige göra? Jo, vi kan se till att underlätta för de människor som drabbas av kriget att ta sig därifrån och sätta sig och sina familjer i säkerhet. Öppna gränserna igen eller åtminstone lätta på reglerna för anhöriginvandring. Åtminstone tillfälligt. Detta är åtgärder som en svensk regering och riksdag har möjlighet att genomföra och makt att besluta om. Åtgärder som kan göra stor skillnad åtminstone för en hel del, om än långt ifrån alla som lider i Syrien just nu.
Så vad gör då Sverige? Ja, det som är gjort än så länge framgår på ren kanslisvenska på Migrationsverkets hemsida:
20 juli 2016: Ny lag som påverkar asylsökande och deras familjer
Sveriges riksdag har antagit en ny lag som begränsar asylsökandes möjlighet att få uppehållstillstånd och att återförenas med sina familjer. Den nya lagen började gälla den 20 juli 2016, men påverkar även dig som har ansökt om asyl före den 20 juli. Den nya lagen är tidsbegränsad och kommer att gälla i tre år.Den 21 juni fattade riksdagen beslut om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Den nya lagen, som träder i kraft den 20 juli 2016, innebär att den som är i behov av skydd får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Den kommer även att innebära krav på försörjning och bostad för fler personer än tidigare.
Informationsfilm om lagändringen från den 20 juli
Riksdagen har fattat beslut om en tidsbegränsad lag som under tre år kommer att begränsa asylsökandes möjlighet till uppehållstillstånd och familjeåterförening. Lagen börjar gälla den 20 juli.lördag 10 september 2016
Ukrainas judiska arv – förnekat och förglömt
Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar
nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som
denna. Vi är på väg till Lisky, en by
som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar
lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar
utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss
genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och
troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky
har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200
massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5
miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl
och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute
bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet
var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man
som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli
skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska
han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån
han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar,
herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i
en massgrav den 15 november 1943.
Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky. |
Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till
synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste
på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser
över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i
högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor
ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det
var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så
minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå
bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är
kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla
fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av
offren för ”Holocaust by bullets”.
Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen? |
Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här
massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna.
Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi
pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor
där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en
påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett
självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med
drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det
tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.
Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp! |
Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med
en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna,
närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil
oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid
floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och
Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och
med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska
samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de
nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska
Husiatyn.
Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016. |
Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora
synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits
som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda
världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade
här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog
pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på
väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig
glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.
Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade. |
Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar
att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som
skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas
något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par
kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under
renovering.
Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning. |
Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i
staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha
Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när
den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma
myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en
räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta
sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om
det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen
är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin
judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina
kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska
härkomst.
De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra
Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse
som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed
avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina
”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu
implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som
nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands
förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den
judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall
aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av
hur detta kan te sig ”på marken”.
Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör
det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär
det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj
Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en
glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia
om ett människoöde. Håll utkik!
söndag 14 augusti 2016
Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin
” I consider Marxism to be a product of the
Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison
of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".
Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?
Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den
ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska
armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor
som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen
Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta
två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska
forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian
Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue
Canadienne des Slavistes) :
Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies
and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider
Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main
and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and
hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I
therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing
German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation
and the like”.
Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en
kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han
kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och
egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett
detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att
därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och
kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister
samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna
judiska intressen.
Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska
nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den
hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas
planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av
OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen
när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock
de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten
utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:
”By the will of the Ukrainian people, the
Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera
proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of
the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed
Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany,
which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe
and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from
Muscovite occupation [...].”
Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B
(markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt
förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och
dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer
Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och
andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och
ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva,
Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”
För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av
hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”.
På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig
övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.
En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum |
Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en
hel del faktiskt.
Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet
till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i
Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får
på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som
splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande
politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten
av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender
till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i
OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de
fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om
nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.
Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett
led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora
förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på.
Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats
efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste
bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon
jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne
OUN-ledaren.
Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens
samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för
att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man
möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s
skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska
judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av
Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del
1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit
fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till
judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska
staten.
Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade
en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i
Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon
som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen
många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och
vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska
(och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de
viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget
av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd
videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet
och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk
icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här
händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså
en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av
lag.
En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga
avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life
and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut
som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie
föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras
på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville
upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för
våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande
och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph
Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).
”Especially in the last phase of writing this
book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and
sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far
right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and
his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the
Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed
the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence
conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust
denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes
an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the
integrity of such research”.
Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs
landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska
rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det
här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.
En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar
upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i
slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar
om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig
till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från
nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar”
och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det
värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa
nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca
30 % av demonstranterna.
Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer
överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina
där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest
ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och
korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU.
Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter
jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:
"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"
"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"
Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket
att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv
och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i
sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet
och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett
rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta
till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara
långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.
För den som vill veta mer om den ukrainska
förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade
publikationer, med fördel studera dessa:
John-Paul
Himkas artikel “The Ukrainian Insurgent Army (UPA) and the Holocaust (2009)
John-Paul
Himkas artikel “The Organization of Ukrainian Nationalists, the UkrainianPolice, and the Holocaust” (2011)
John-Paul
Himkas artikel “Collaboration and or Resistance: The OUN and UPA during theWar” (2011)
Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal
ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här
av stor betydelse för källornas trovärdighet.
Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner
Förintelsen.
Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som
”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)
Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen
rörande Förintelsen (2013)
Artikel av
John-Paul Himka ”War Criminality: A Blank Spot in the Collective Memory of theUkrainian Diaspora” (2005)
John-Paul
Himkas artikel ”The Organization of Ukrainian Nationalists and the UkrainianInsurgent Army: Unwelcome Elements of an Identity Project” (2010)
Ivan Katchanovski artikel ”Terrorists or national heroes? Politics and perceptions of the OUNand UPA in Ukraine” (2015)
Artikel av
Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of
Books (2014)
Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:
Artikel av James Hoare i tre
delar om Stepan Bandera:
Per Anders
Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult
in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation
of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference
September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine
Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016)
vid Lunds Universitet där han nu är verksam.
Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)
Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.
Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola
Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):
Dieter Pohl
“Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History
– Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar
Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)
Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).
Kai Struve,
“Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der
Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)