Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar
nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som
denna. Vi är på väg till Lisky, en by
som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar
lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar
utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss
genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och
troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky
har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200
massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5
miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl
och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute
bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet
var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man
som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli
skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska
han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån
han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar,
herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i
en massgrav den 15 november 1943.
Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky. |
Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till
synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste
på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser
över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i
högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor
ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det
var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så
minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå
bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är
kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla
fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av
offren för ”Holocaust by bullets”.
Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen? |
Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här
massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna.
Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi
pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor
där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en
påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett
självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med
drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det
tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.
Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp! |
Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med
en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna,
närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil
oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid
floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och
Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och
med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska
samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de
nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska
Husiatyn.
Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016. |
Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora
synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits
som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda
världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade
här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog
pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på
väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig
glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.
Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade. |
Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar
att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som
skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas
något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par
kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under
renovering.
Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning. |
Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i
staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha
Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när
den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma
myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en
räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta
sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om
det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen
är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin
judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina
kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska
härkomst.
De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra
Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse
som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed
avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina
”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu
implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som
nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands
förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den
judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall
aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av
hur detta kan te sig ”på marken”.
Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör
det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär
det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj
Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en
glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia
om ett människoöde. Håll utkik!
Tack för denna ingående skidring av ett skeende, av de små små steg som leder till glömska som ibland är tidens gång och ibland som i detta fall också är medvetna politiska handlingar på högsta nivå som sammantaget inte ens kan skydda det mest framstående judiska byggnadsverket i en stor region där det judiska livet en gång var blomstrande. Lycka till med ditt och Majs arbete, må det blomstra och levandegöra den blomstrande kultur som en gång fanns här.
SvaraRaderaFantastiskt arbete du gör!
SvaraRaderaTack Tord och Gunnar. Kände redan för ett år sedan att det var detta jag ville skriva om och känslan växte sig starkare under mina fem månader i Ukraina i vintras. Detta lilla korta återbesök blev liksom en bekräftelse på att allt jag antagit och anat stämmer och att detta är något jag måste skriva om. Det känns så oerhört viktigt och skönt då att det finns de som uppskattar arbetet. Förhoppningsvis finns en bok klar om några månader. Jobbar på det i alla fall.
SvaraRadera