Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och
Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag
dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de
miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och
kalla kriget som därpå följde.
Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien,
Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter
folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i
Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.
För baltstaterna var argumentet att gå med främst att
frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin.
Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska
fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast
total om fördelarna med EU-medlemskap.
”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade
EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till
galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna
hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier,
flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna
dansade på gator och torg.
De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all
sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men
tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det
ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):
EU-bidrag
i % av BNP Avgift till EU i
% av BNP
Estland 5,46 1,07
Lettland 4,56 1,07
Litauen 5,64 1,05
Tjeckien 3,51 1,04
Slovakien 2,88 1,01
Polen 4,36 1,03
Ungern 6,36 0,99
(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige,
0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)
Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de
ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska
politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de
grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och
som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet,
rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter
för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser
med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat
”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till
strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för
principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).
Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger
att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas
för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till
en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska
uppfattning.
Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda
länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka
sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår
från hela idén med universella värden.
Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska
EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin”
och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste
”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och
Europeiska Unionens gränser”.
Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt
säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de
som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så
oerhört viktigt att inte återuppföra.
Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens
förvridna tryne”?
 |
| Bild: Aftonbladet |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar