Flyktingpolitikens janusansikte

Jag skrev för sju år sedan en statsvetenskaplig uppsats om vad jag kallade ”asylpolitikens janusansikte”. Den blev inte särskilt bra men när jag läser den nu finns ändå ett par inledande frågeställningar som känns mer aktuella än då. Som den här; Varför bygger EU, samtidigt som de framhåller vikten av FN-konventionen, upp ett datoriserat visumsystem, skickar poliser till Syrien och förstärker de yttre gränserna kring Schengen, för att hålla flyktingströmmarna på avstånd? Jag noterade då förundrat att Västvärlden tycktes kluvet i något som påminner om ett bipolärt tillstånd. Att värna de universella mänskliga rättigheterna och samtidigt sina gränser, från människor som vill åtnjuta dem.     

Då, 2008, var inte flyktingfrågor något som stod särskilt högt på den politiska agendan. Till skillnad från idag då det skrivs om flyktingkrisen som aldrig förr. De stora mediehusen försöker överträffa varandra i antal spaltmetrar förefaller det. Hela Europa (världen?) upprörs av en bild på en liten pojke som spolats i land på en strand i Turkiet. Blott ett tragiskt offer för en flyktingpolitik som tillåtits sluka tusen och åter tusen som gått samma öde till mötes. Men kanske behövs en bild för att synliggöra det som borde varit uppenbart för varje tänkande och kännande människa i åratal. Det börjar också väckas till liv rörelser som vill sätta press på makthavarna och som vill hjälpa. Vi ser demonstrationer i Tyskland men också i Ungern där budskapet är ”Flyktingar välkomna”. Det finns en positiv rörelse som är viktig där den humana aspekten sätts i främsta rummet. Att ”öppna våra hjärtan” utan att göra det till en budgetfråga, som Fredrik Reinfeldt gjorde för ett år sedan. Det är den vackra sidan av det janusansikte EU visar upp mot flyktingarna. Tyskland har i princip övergivit Dublinförordningen och Sverige utlovar på förhand asyl till människor från Syrien men i övrigt visar EU-ländernas politiska makthavare mer eller mindre motbjudande motvilja att hjälpa människor i nöd. De vänder janusansiktets fula tryne mot dem som guppar på farliga Medelhavsvågor, kvävs inlåsta i överlastade skåpbilar eller kastar sig handlöst från broar ned på tågvagnar eller långtradarsläp.

Den fula sidan av janusanletet ser vi dessvärre mer av än det vackra. Många hackar nu, med all rätt, på Ungern vars premiärminister Viktor Orban har uttalat sin vilja att ”försvara det kristna Europa”. Han tycks ha startat ett galet korståg där han fått för sig att han och hans land utgör en bastion mot en musliminvasion. ”Är det inte oroväckande att den europeiska kristenheten inte ens kan bevara Europa kristet?”, frågar han Europas folk och politiker. Det är oerhört otäcka signaler som också uppmuntrar den politiska undervegetationen till hatisk agitation och mordbrandsattacker mot asylboenden etc.

Det värsta är att han inte är ensam om sina tankar och åsikter. Det är inte heller så att det bara är högerextrema populister som Sverigedemokraterna och franska Front National som stämmer in i Orbans resonemang. Den skarpsynte Torsten Kälvemark lyfter i Aftonbladet och på sin eminenta blogg Tidens Tecken fram baltstaternas inställning. Länder vars medborgare under andra världskriget och kalla kriget flydde i hundratusental till grannländer som Sverige inte minst visar nu prov på amnesi. Kristina Ojuland, estnisk utrikesminister 2002-2005, har skrivit på facebook att ”den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter” och framhållit att ”negerfrågan” är ”existentiell för Estland” varför landet bör säga nej till vad hon benämner ”så kallade flyktingar”. Då bör man känna till att landet gått med på att ta emot max 200 flyktingar i den senaste EU-uppgörelsen om kvoter. Ledaren för estniska Konservativa Folkpartiet säger sig vilja deportera alla flyktingar om de kommer till makten och oroas över antalet färgade personer på Tallins gator. I Lettland protesterar folk på Rigas gator mot att landet, enligt ovan nämnda kvotfördelning, beslutat ta emot 250 flyktingar. Ordföranden i Litauens försvarsutskott, Arturas Paulauskas, kräver att man först inför burkaförbud innan landet tar emot de ynka 325 flyktingar som de förbundit sig att göra enligt samma kvot. Han ifrågasätter också om muslimer bör ha rätt att utöva sin religion var som helst i landet. I Slovakien är tongångarna lite mer ”humana” tillägger Kälvemark ironiskt när han citerar en regeringsföreträdare som helst ser att de 200 flyktingar landet så generöst erbjudit en fristad i landet är kristna och att muslimer troligen ändå inte skulle trivas där ”eftersom det inte finns några moskéer”.

Ungern får nu också EU-kritik för att ha diskuterat möjligheten att göra det till ett lagbrott att hjälpa ”illegala flyktingar”. De flesta verkar då ha glömt att Spanien redan har liknande lagar som gör det kriminellt att underlätta flyktingars liv och hjälpa till med mat och husrum.Det finns heller ingen anledning för övriga europeiska länder att slå sig för bröstet. För ett år sedan nekade Norge att ta emot 123 flyktingar eftersom det skulle blir för dyrt att ta emot dem. Norge hade inte råd medan Pakistan, Iran som är de som tagit emot flest flyktingar av världens länder förväntas klara det och av vissa (läs Sverigedemokraterna) förväntas klara ännu fler. Finlands nya regering, med Sannfinländarna som pådrivare, har aviserat skärpt flyktingpolitik och en minskning av den redan blygsamma finska flyktingkvoten på 750 personer. Den arbetsgrupp som jobbar med flyktingfrågor leds av sannfinländaren Juho Eerola som förespråkar flyktingmottagning som kategoriserar flyktingar efter ”ekonomisk nytta” och som anser att biståndspengar är ”bortkastade pengar”.

EU:s egen ambition att bygga murar kring Fästning Europa har skapat den tragiska verklighet där barn spolas upp på turkiska stränder och kommer att fortsätta att göra så om inte de uppenbara åtgärder som många krävts i åratal genomförs. Att skapa lagliga vägar vilket innebär att asyl kan sökas på ambassader i flyktingens hemland eller närområde eller möjligen vid särskilda EU-gränsstationer som sedan på säkra vägar slussar vidare flyktingar till destinationer som fördelats inom EU på solidariskt sätt. Dessvärre ger de samlade citaten här ovan ger inte mycket hopp för en sådan utveckling. Inte heller verkar diskussionen om dylika ”gränsstationer” ha haft det perspektivet när det diskuterades inom EU i slutet av juni. Det mesta av diskussionen handlade om att effektivt sättas i förvar och att skickas hem. Att solidariskt fördela flyktingar de 28 EU-länderna emellan avvisades däremot av en stor majoritet.

Det är bara att hoppas på att vågen av empati inte kräver fler bilder av drunknade barn utan fortsätter att skölja över Europa med krav på politisk aktion som får stopp på vansinnet vid EU:s gränser. Att EU helt enkelt vänder den vackra sidan av janusansiktet till och gömmer det fula trynet. Förhoppningsvis för alltid.

Not) Janus är, för den som inte vet, en romersk gud som brukade porträtteras med två ansikten varav det ena var vänt mot framtiden och det andra mot det förflutna. Bilden av janusansiktet har dock flitigt använts som metafor inte minst inom flyktingpolitiken. Bland annat i Klas Åmarks bok "Att bo granne med ondskan", om den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget, och i  Wiwi Samuelssons "Det finns gränser", om det då nyinrättade svenska Invandrarverkets växelbruk av generositet och restriktivitet i asylärenden.