Minsk II, en pressad president och ett splittrat land

Jag skrev igår helt kort om händelserna i Kiev. Medan det ukrainska parlamentet samlades för att rösta om ändringar i konstitutionen samlades gatans parlament utanför och kastade bomber mot Nationalgardet som skyddade parlamentsbyggnaden och dess ledamöter från den högerextrema och ultranationalistiska mobben. 

Det lär ha gått ganska vilt till även innanför parlamentsväggarna. Lyasjkos Radikala Parti lär ha försökt stoppa omröstningen (och har för övrigt idag meddelat att de lämnar regeringskoalitionen) och flera ledamöter även från andra partier ryade om landsförräderi. President Porosjenko är dock tvungen att visa Ukrainas goda vilja att följa det ingångna avtalet, Minsk II, och lyckades tydligen samla ihop tillräckligt med röster för att föra förslaget om decentralisering vidare till en slutlig omröstning som lär komma senare i år så fort författningsdomstolen synat det förslaget om jag förstått rätt. Ett förslag som innebär en landsomfattande decentralisering men också en temporär och begränsad självständighet för de rebelliska regionerna Donetsk och Luhansk. Det är naturligtvis det sistnämnda som ultranationalisterna i och utanför parlamentet störs av. De vill uppenbarligen hellre se mera blod flyta än att kompromissa med sina landsmän i öst. Samtidigt som ledarna för dessa regioner underkänner förslaget för att det ger för lite självständighet eller autonomi vilket knappast heller visar särskilt mycket till kompromissvilja för att nå försoning och fred.

Porosjenko är pressad av såväl en högljudd minoritet inom parlamentet som en ännu mer högljudd, och dessutom våldsam sådan, utanför maktens boning. Pressad att vägra kompromissa med rebellerna i Donbass. Det råder krig i öst och det är svårt att föra samtal på sansad nivå. Beredskapspropagandistiska paroller, militär logik, nationalistiska slagord och provokativa utspel hör till vardagsdebatten. Våldet ligger ständigt och lurar runt hörnet. Stora mängder vapen cirkulerar i landet och det finns gott om unga (företrädesvis) män som kan och vill hantera dem.Den granat som under gårdagens kravaller dödade en och skadade uppemot hundra lär ha kastats av en 21-åring som slagits i frivilligbataljonen Sich. 

Samtidigt som Porosjenko nu gör allt han kan för att visa sin vilja att följa Minsk-avtalet, och på så sätt om möjligt ena landet och få rebellerna att lägga ned vapnen, så har han redan på sätt och vis släppt taget om befolkningen i Donetsk och Luhansk (det lilla grepp han nu kan ha haft). Beslutet att ställa in alla statliga utbetalningar (som pensioner och sociala bidrag) till folket i Donbass kan ha varit ett ödesdigert misstag. Nu gäller rubeln som betalningsmedel där och pensioner utbetalas av ryska staten. Till vilken stat förväntar sig Porosjenko att dessa människor ska vända sin lojalitet? Hur kan de någonsin mer känna sig (och förväntas känna sig) som fullvärdiga medborgare i Ukraina? 

På samma gång har folket i övriga Ukraina tämligen lite att se fram emot. Korruptionen fortsätter att vara en vardagsrealitet som lägger en förlamande hand över kreativitet och samhällsservice, valutan faller ständigt i värde och urholkar de redan ynka lönerna. Unga män flyr landet för att undvika inkallelser och fyller därmed på den redan strida strömmen av unga, inte minst välutbildade, människor som flyttar utomlands eftersom karriärvägarna inom landet är alltför få eller alltför krokiga.

Kanske är splittringen av landet nu oundviklig? Enligt Anna-Lena Laurén i SvD idag lär en högt uppsatt parlamentariker viskat i hennes öra att Ukraina inte behöver Donetsk och Luhansk och att det vore lika bra att ge bort områdena till Ryssland. De utgör bara en fotboja för Ukraina på dess väg in i EU, menade han. Det kan hända att han har rätt. Kanske är splittringen att se som oundviklig och ofrånkomlig? Richard Sakwa sammanfattar det alldeles utmärkt i sin lika utmärkta bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands:

”The Ukrainian crisis is essentially a struggle between different visions of what it means to be Ukrainian and who is to decide, and, following on from that, what is Ukraine´s proper place in the world. As early as the 1990s Anatol Lieven asked whether it was wise to try to force Ukraine to choose between integration into western institutions, notably NATO, and its traditional orientations to the East. The imposition of such a choice in the end turned ´fraternal rivalry´into deadly contestation that threatened to tear the country apart and endanger world peace”