Mer rädd för rädslan för ryssen än själva ryssen

Vi är mitt inne i en lätt hysterisk säkerhetspolitisk diskussion där ryssen nu framställs som ett stort hot mot Sverige. Politiker på högerkanten kopplar snabbt ihop ryssrädslan med NATO-medlemskap och skriker högt efter en snabb utredning av ett svenskt sådant. Det är inte utan att man anar att det ingår i en väl orkestrerad kampanj. DN och SvD har länge pumpat på för NATO-medlemskap och gjort stora rubriker om ryska hot. Men även tidningar som Aftonbladet deltar i den smått hysteriska rubriksättningen som senast i veckan då förstasidan löd: ”EXTRA: 33000 ryska soldater övade anfall mot Sverige” med underrubriker som ”Exmilitär: De tar Gotland på sex timmar” och ”Därför är Sverige viktigt i Putins krigsplan”.

I mindre artiklar inuti tidningen framkommer att flera säkerhetspolitiska experter tonar ned betydelsen av den ryska övningen som fullt normal militärstrategiskt sett och betonar att alla länder har sina egna tänkbara scenarior som man övar för. Peter Mattsson, expert på rysk militärförmåga på Försvarshögskolan, framhåller bland annat att den amerikanska tankesmedjan Cepas rapport (med den ödesmättade profetiska titeln ”Den kommande stormen”) naturligtvis är ett sätt att försöka påverka oss. Wolfgang Hansson skriver också en kommenterande artikel där han framhåller den stora osannolikheten för en verklig rysk attack mot Sverige i nuläget, alldeles oavsett Nato-medlemskap eller inte. Samt att vi normalt sett inte bryr oss nämnvärt om slutsatser som framläggs av en amerikansk tankesmedja.

Men det är rubrikerna vi kommer ihåg. Det vet alla reklammakare och kommunikationsstrateger och därför spär dessa på en gammal ryssrädsla till nivåer vi inte sett sedan kalla krigets allra kallaste dagar. Att fyra av fem svenskar är rädda för ryssen säger också andra rubriker i pressen baserat på en undersökning från SOM-institutet. En undersökning som genomfördes redan i höstas men som nu, lite lämpligt, plockats fram av DN. Formuleringen av undersökningsfrågan var dessutom om den tillfrågade var ”oroad av situationen i Ryssland”. En fråga jag skulle kunna svara ja på men av andra skäl än oro för en rysk invasion av Sverige. Som författaren och tidigare utrikeskorrespondenten Vladislav Savic påpekar i Aftonbladet är resultatet inte förvånande då media hela tiden eldar på skräcken. Det är nog, menar jag, just detta vi ska vara mest rädda för. Det driver också på en motsvarande utveckling i Ryssland där rädslan för USA och NATO kanske är lika stor och eldas på av en till stora delar statligt styrd medieapparat. 

Jag är inte naiv. Ryssland har sina säkerhetspolitiska intressen liksom USA har sina. Vi bör vara väl medvetna om att vi i ett litet land som Sverige utsätts för påtryckningar och press att infoga oss i deras önskade geopolitiska utvecklingsplaner. Nyligen briserade en nyhetsbomb om amerikansk avlyssning av höga politiker i Frankrike. Inte ens de allierade går säkra när världens dominerande politiska och militära makt (jo det är USA och inte Ryssland) strävar efter full kontroll av informationsläget. Det gäller förstås att styra även sina allierade i rätt riktning och minimera politiska överraskningar och politiskt motstånd mot amerikanska intressen.

Jag är inte heller pacifist. I vissa lägen måste vapenmakt dessvärre utövas. Det lärde oss Hitler för inte alltför länge sedan. Men Putin är inte någon Hitler även om en del vill få oss att tro det. Vilket förvisso inte är något skäl att lägga ned all försvarsberedskap. Att just Gotland lämnats nästan utan invasionsförsvar är egentligen häpnadsväckande och kanske det vi borde diskutera istället för medlemskap i NATO.

Men nu har ju ledande svenska politiker och militärer för sisådär tio-femton år sedan bestämt att landets gränser inte behöver försvaras i nämnvärd utsträckning och att vi istället ska möta hot mot gränserna i tredje land. En omvärldsanalys som till stor del styrdes av en terroristdebatt efter Twin Towers 11/9-2001 som var ungefär lika hysterisk som den nuvarande ryssdebatten. Sverige skulle då gå från invasionsförsvar till insatsförsvar för att, som dåvarande ÖB Håkan Syrén formulerade det, ”arbeta för fred, säkerhet och frihet med andra utanför Sveriges gränser”. Således skickades trupp till Afghanistan och snabbinsatsstyrkan Nordbat formerades för att ”utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga”, enligt Syrén. En synnerligen kontraproduktiv strategi som det visat sig. Ingen kan väl påstå att Afghanistan och Irak utgör framgångsexempel eller att IS framfart är helt oberoende av utvecklingen i dessa länders sönderfall? Jag har skrivit en hel del om detta tidigare och i flera år förundrats över hur lättvindigt och utan egentlig debatt det svenska gränsförsvaret närapå övergavs till förmån för en illa underbyggd strategi vars offensiva inriktning helt stred och strider mot den svenska väl rotade neutralitetspolitiken. Det har som sagt skett till priset av blottor i defensiven, för att tala fotbollsspråk.

Jag är inte heller, slutligen, någon älskare av Putin. Hans maktgirighet och maktfullkomlighet har varit tydlig under hela 2000-talet och hans strävan att bygga upp Ryssland till det forna Sovjetunionens nivå som stormakt politiskt och militärt är givetvis bekymmersam för världsfreden. Men det är inte ärligt att säga att det är en helt oprovocerad utveckling. USA:s sätt att ignorera ryska intressen och åsikter har givetvis sårat den ryska självkänslan i grunden. Natos: och EU:s utvidgningssträvanden har pågått utan en sansad och eftertänksam säkerhetspolitisk konsekvensanalys. Det har varit ”segrarens rätt” som gällt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps. Richard Sawka, professor i rysk och europeisk politik vid University of Kent, framhåller i sin bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands hur krigsretoriken har tornat upp i samband med Ukrainakrisen. Han liknar det vid en ”festival av oansvarighet”. Men också att Ukraina bara varit den utlösande faktorn av en längre tids utveckling av djup oenighet om framtiden för de post-sovjetiska länderna. Spänningar mellan Ryssland och EU och i förlängningen NATO som bottnar i assymetrin i det europeiska säkerhetssystem som utvecklats sedan Berlinmurens fall. Ett system som effektivt utestängt Ryssland från verkligt inflytande. Redan Boris Jeltsin talade om en ”kall fred” och Putin gjorde tidigt till sin huvuduppgift att överbrygga denna assymetri. Samtidigt som EU och NATO till synes obekymrat drivit sina utvidgningsstrategier österut vidare.

Sawka formulerar sig så här:

”The Ukraine crisis forces us to rethink European international relations. If Europe is not once again to be divided, there need to be new ideas about what an inclusive and equitable political and security order encompassing the whole continent would look like”

Rysslands oförställda ilska över denna arroganta hållning har drivit på en eskalering som går hand i hand med det mediala ordkriget. Sawka menar dock att det inte är för sent att gå från förebråelse till diplomati och från fördömanden till dialog. Han ser dock med oro på hur utvecklingen går åt motsatt håll och hur det kalla krigets retorik upprepar sig. Han jämför det nuvarande läget med det inför första världskriget då de europeiska stormakternas beslutsfattare var låsta vid de mentala konstruktioner de själva bidragit till att skapa så till den grad att mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo blev tändande gnista till ett världskrig istället för en regional incident som kunnat hanteras diplomatiskt och återhållsamt. Den uppskruvade krigsretoriken gav folkligt stöd för de ödesdigra krigsplanerna.

De som manar till återhållsamhet och dialog blir emellertid inte bara ignorerade utan ofta förolämpade och illegitimiserade, fortsätter Sawka. Det börjar bli svårt att föra en sansad säkerhetspolitisk debatt och den överdrivna ryssrädslan riskerar att driva på en eskalering där den blir till en självförverkligande profetia.

Det är nog det vi bör oroa oss allra mest för.

Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

Ungdomsarbetslösheten finns inte (?)

En mycket märklig diskussion uppstod i kvällens Aktuellt. Någon anställd på Arbetsförmedlingen har tydligen hävdat att ungdomar är lata och SvT drog ut på stan för att intervjua några ur denna yngre, tillbakalutade generation. Det hittade fyra stycken som ville ha "roliga" jobb. Dags för debatt tänkte också redaktionen och hade kallat in Ali Esbati (V) och Hanif Bali (M) till studion. Hanif Bali menade att det är föräldrarnas fel att ungdomar är lata och att det vore bra om alla hade iranska mammor som han. Efter detta insiktsfulla inlägg gjorde Esbati några tappra försök att styra in debatten på ett vettigt spår men det ville sig inte riktigt, kan man säga.

Satt en stund efteråt och funderade på vad jag egentligen hade bevittnat. Har vi alla missförstått allt? Ungdomsarbetslöshetssiffror kring 20-25 % beror alltså på att unga inte tar alla de jobb som finns? Märkligt. Och intressant. Tänk att alla dessa centerpartister och moderater som i så många år hävdat att lägre löner och otryggare anställningsformer är lösningarna på ungdomsarbetslösheten. Så fel de hela tiden haft. Det skulle ju naturligtvis avskräcka ännu mer och få motsatt effekt. Att ständigt få kicken och att ständigt ha dåligt med pengar är ju inte så roligt.

Uppenbarligen finns två skolor bland Moderaterna i den här frågan. De som menar att jobb måste skapas genom incitament att anställa som mer otrygghet och lägre löner. Och de, som Hanif Bali, som menar att jobben finns där men ungdomar vill inte ha dem.

Intressant, som sagt.