Åkessons barndomsbild – SVT:s källkritikskola

SvT:s ”Nyfiken på partiledaren”-serie har fått en del rättmätig kritik. Samtidigt som medarbetare får direktiv från ledningen att inte prata högt om mänskliga rättigheter så tillåts partiledare sitta i en mjuk fåtölj och påstå vad de vill utan att programledaren ifrågasätter det. En förmildrande omständighet är väl förvisso att partiledare från samtliga partier får delta.

Nyligen var det Jimmie Åkessons tur och det har väl inte undgått många att han upplevde sin barndom som svårt störd av den splittring och de problem som invandrare förde med sig till bostadshusen där han växte upp... i Fallvik. Där det enligt SCB knappt fanns invandrare 1985. 

Den bild han målar upp ifrågasätts nu av gamla skolkamrater och rektorn på skolan han gick i då. 

Men programchefen vid SVT Nyheter, Eva Landahl, tycker att det är hans erfarenheter som inte går att ta ifrån honom. Vilket ju också är en häpnadsväckande kommentar från en journalist vid vår public service-tv. I synnerhet detta valår då de uppenbarligen tänkt vara så opartiska att inte ens mänskliga rättigheter eller jämställdhet får föras på tal.

Det måste ju då ifrågasättas om det verkligen är SR/SVT:s mening att de tänker överge gängse journalistisk yrkesutövning, som att ägna sig åt källkritik?

Ett av kriterierna för källkritik brukar benämnas tendens. Tendenskriteriet beskrivet av Göran Leth och Torsten Thurén (i skriften ”Källkritik för internet” utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar):

”Den som har intresse av en sak och som alltså är part i målet, kan alltid misstänkas för att vara otillförlitlig, tendentiös. Mest flagrant är naturligtvis de rena lögnerna. Men även för den som inte direkt ljuger finns andra och mera subtila sätt att förvränga sanningen. Man kan överdriva eller underdriva, man kan utesluta obehagliga fakta, man kan använda ett känsloladdat eller vilseledande språk. Den källkritiska regeln kan uttryckas så här: varje källa som har intresse av att ljuga eller förvränga sanningen måste också misstänkas för att göra det”

Eva Landahl borde kanske kolla den här länken också som kollegorna vid UR har producerat, där det visar sig att ungdomar tror mer på det som sägs på tv än det de läser på nätet. Det lägger ett visst ansvar på Eva Landahls och hennes programchefskollegors axlar.

Så, jo, Eva Landahl, en journalist kan faktiskt ta ifrån Jimmie Åkesson den här upplevelsen. Faktum är att det borde vara journalistens uppgift. I synnerhet under ett valår. 

Det är ju ytterligt märkligt att en partiledare får sitta i en mysfåtölj och ljuga om invandrarproblemen i Fallvik på 80-talet samtidigt som Stefan Jarl inte får visa sin bild av Sverige med filmen ”Godheten” för att den är för systemkritisk.

Det går bra att skarva om invandrare men inte visa systemkritik och prata om mänskliga rättigheter under ett valår.

Det här blir bara konstigare och konstigare.