Klimatmål, översvämningar och progressiv avskrivning

Ett 20-tal undertecknare inom både civilsamhället och näringsliv har skickat ett kritiskt öppet brev till regeringen Reinfeldt. Kritiken gäller klimatpolitiken där undertecknarna anser att regeringen är alltför passiv. De riktar en uppmaning/vädjan till regeringen att rösta för EU-parlamentets förslag till klimatmål för EU, med tre bindande mål istället för ett enda som var EU-kommissionens förslag. I parlamentsomröstningen röstade Moderaterna och Kristdemokraterna för kommissionens vagare och mindre kraftfulla linje.

Dessa två partier har uppenbarligen uppfattningen att klimatfrågan väger lätt och att politiker inte ska styra alltför hårt för i frågan. Måhända anser de att marknaden ska sköta detta (också)?

Bland undertecknarna av det öppna brevet finns dock representanter för näringslivet. De försöker förklara för Reinfeldt att de önskar tydliga ramverk med en fast inriktning att arbeta efter, hålla sig till, rätta sig efter och anpassa sin produktion enligt.

Marknaden kan styras. Det är bara för politiker att bestämma i vilken riktning.

 

Bild: Steve Parsons, AP

Cameron stövlar runt i framtiden?

Samtidigt vadar den brittiske premiärministern David Cameron runt i sjöstövlar i södra England. Förödelsen längs Themsen är stor och får efterverkningar ända in i London p.g.a. de höga vattennivåerna efter veckor av regn och oväder. Naturkrafterna åskådliggör för Cameron, EU och övriga världen hur det kan komma att se ut på liknande platser om 20-30 år om inget verkningsfullt görs åt växthusgasutsläppen idag. Troligen är då de brittiska översvämningarna det nya normala. Kanske är då situationen etter värre?

Före jul däremot skickade David Cameron ett brev till José Manuel Barroso, Europeiska kommissionens ordförande, i vilket han bad kommissionen minska de bindande målen från tre till ett vilket ju också blev kommissionens förslag. Frågan är om han ens reflekterar över vad detta kan betyda i framtiden för de områden som nu dränks av floden Themsen som sprängt sina vallar. Kanske får invånarna bara rådet att köpa högre stövlar? Ökad konsumtion ger ju bra tillväxtsiffror också.

 Det är egentligen obegripligt men givetvis oroande och sorgligt hur oreflekterat många beslutsfattare stövlar vidare i tillvaron som förut – business as usual - och bara försöker lappa och laga där det behövs för tillfället. Ingen eftertänksamhet eller funderingar kring framtida generationers i värsta fall oöverstigliga problemarv.

Kostnaderna skjuts på framtiden

Aktuella studier har ändå försökt åskådliggöra det för dem så pedagogiskt att skolbarn kan förstå orimligheten i en bekymmerslös status quo-hållning.  Exempelvs att om övriga världen konsumerade resurser i samma takt som USA skulle alla kända tillgångar på koppar, zink, krom, tenn och flera andra mineraler vara slut om fyrtio år. Eller att koldioxidutsläppen har reducerats med 20 % sedan 1990 räknat per kilowattimme eller kilo produkt men att BNP-tillväxten samtidigt ätit upp hela miljövinsten och mer därtill så att världens samlade utsläpp istället ökat med 40 % sedan samma årtal (uppgifterna, och fler därtill, finns sammanställda av Stefan Edman i kapitlet "Hur skall moder jord orka?" i antologin "Svära i kyrkan"). 

Vad kan input som dessa ge för tankemässig output? Mer tillväxt? Skulle jag varit lärare hade jag gett underkänt för det svaret. Men till synes normalbegåvade höga beslutsfattare svarar så här fel vid vartenda tillfälle som ges. 

Vad de ägnar sig åt kan jämföras med den progressiva avskrivning som bostadsrättsföreningar och byggjättar ägnat sig åt ett tag men som nu blir försvårat genom nya regler. En bokföringsteknik som snyggar till resultaträkningar genom att skjuta stora kostnader på framtiden är vad denna progressiva avskrivning handlar om. I grunden bygger det på hur länge ett hus förväntas stå/leva. I tusen år har tydligen en del bostadsrättsföreningar yxat till med. Ungefär så tänker uppenbarligen Moderaterna och David Cameron och många andra politiker i EU och övriga världen. En önskedröm om fortsatt ekonomisk tillväxt och resursuttag i hundra eller tusen år till. Kostnaderna skjuts på framtiden. 

Det är bara det att kostnaderna för klimatförändring inte bara skrivs i olika valutor. Det är förutsättningen för mänskligt liv som ligger i skuldkolumnen.

Hur värderar vi det?