Har Europas politiker modet att göra vad som krävs?

Philippe Legrain, ekonom och författare, ställde i en SvD-artikel häromdagen en allvarlig fråga inför EU-valet; om Europas politiker har ”modet att konfrontera alla de egenintressen som hindrar tillväxten?”.

Han framhåller i artikeln hur Europa halkat efter USA i produktivitet och bekymrar sig för hur detta, i kombination med den demografiska utvecklingen (åldrande befolkning), skulle hämma tillväxten.

Ett annat sätt att se det är att ta det som en möjlighet att stanna upp och fundera över hur människans utveckling kan gå vidare ett steg på utvecklingsstegen, som Birger Schlaug formulerar det i antologin ”Svära i kyrkan”. Han är bara en av tjugofyra kloka och tillväxtkritiska röster i boken. Anders Wijkman ställer i sitt bidrag till den frågan om varför beslutsfattare ”så självklart ger ekonomerna tolkningsföreträde framför naturvetarna”. Samtidigt som isen i Arktis bildligt talat smälter framför våra ögon som Pär Holmgren, meteorolog och hedersdoktor vid Uppsala Universitet, framhåller i sitt kapitel av boken. Han efterlyser en helhetssyn och uppmanar oss att lyfta blicken och se problem som ligger längre fram och inte bara framför näsan på oss. Kanske ska vi till och med se den vikande tillväxten som ett järtecken? En utarmning av jordens tillgångar och en utmattning av systemet som ständigt jagar nya tillväxtsiffror och vi konsumenter som leds att jaga nya varor och tjänster att konsumera. Vi har nått bristningsgränsen. När den här bubblan brister blir 2008 en semesterresa i jämförelse. Detta måste varje tänkande människa innerst inne åtminstone någon gång ha känt. Att det inte håller längre. Vi måste diskutera hur vi i den rika delen av världen ska förvalta all denna rikedomen som skapats av två hundra års kapitalism och en hel efterkrigstid av tillväxt.

När kopplingen mellan tillväxt och arbete åt alla alltmer försvagas blir också de politiska lösningarna alltmer desperata och obehagliga. Där finns en av de stora förklaringarna till de högerextremas framfart i Europa. Som dessutom påverkat politiker inom de etablerade partierna att tillgripa isolationistiska och rasistiska knep för att stanna vid makten. Exempelvis David Cameron som skjutit upp publiceringen av en utredning om invandringens kostnader till efter EU-valet eftersom den kommit fram till att den innebar ett plus för Storbritannien.  

Här någonstans finns de två viktigaste frågorna i EU-valet. Vilken sorts tillväxt behöver Europa (och övriga världen)? Hur får vi stopp på unken ultranationalism och rasism?

När flera av Europas politiska profiler uttalar sig och agerar som just sådana är det viktigt för väljare att kunna urskilja alternativa perspektiv och öppna ögonen för en annan väg framåt. Då kan också EU-valet bli riktigt intressant och engagera mer än de knappa 50 % som brukar rösta i Sverige (förvisso en hög siffra i sammanhanget). Min förhoppning är att Miljöpartiet har mod och kraft att visa den här alternativa vägen för väljarna. En väg bort från tillväxthysteri och konsumtionshets och istället mer av handlingskraftigt samarbete för att lösa klimatfrågan och andra miljöproblem. En väg bort från motsättningar mellan grupper i kamp om brödsmulorna och istället en riktning mot mer av solidarisk fördelning av det välstånd som finns och en gränsöverskridande gemensam samling för att rädda planeten och mänskligheten. För det är faktiskt det som står på spel. 

EU-valet i år kan bli det kanske viktigaste någonsin vill jag påstå. Vill vi ha tillväxtfanatiker och högerextrema rasister och ultranationalister i EU-parlamentet eller personer som är beredda att arbeta hårt och göra vad de kan för att vända ett minst sagt bekymmersamt och osäkert läge till något positivt? Valet av parlamentariker ska förvisso inte överdrivas men det är inte heller ointressant vilka som företräder oss där. Utvecklingen går att påverka. Det visar exempelvis den skärpta formuleringen av resolutionsförslaget om EU:s klimatpolitik som idag gick till omröstning i Europaparlamentet. 

Vi måste se till att det går att påverka ännu mer. Vi måste se till att få fler modiga politiker som vågar göra det som krävs in i EU-parlamentet. Hur det slutar annars vill jag helst inte tänka på.