Åkessons barndomsbild – SVT:s källkritikskola

SvT:s ”Nyfiken på partiledaren”-serie har fått en del rättmätig kritik. Samtidigt som medarbetare får direktiv från ledningen att inte prata högt om mänskliga rättigheter så tillåts partiledare sitta i en mjuk fåtölj och påstå vad de vill utan att programledaren ifrågasätter det. En förmildrande omständighet är väl förvisso att partiledare från samtliga partier får delta.

Nyligen var det Jimmie Åkessons tur och det har väl inte undgått många att han upplevde sin barndom som svårt störd av den splittring och de problem som invandrare förde med sig till bostadshusen där han växte upp... i Fallvik. Där det enligt SCB knappt fanns invandrare 1985. 

Den bild han målar upp ifrågasätts nu av gamla skolkamrater och rektorn på skolan han gick i då. 

Men programchefen vid SVT Nyheter, Eva Landahl, tycker att det är hans erfarenheter som inte går att ta ifrån honom. Vilket ju också är en häpnadsväckande kommentar från en journalist vid vår public service-tv. I synnerhet detta valår då de uppenbarligen tänkt vara så opartiska att inte ens mänskliga rättigheter eller jämställdhet får föras på tal.

Det måste ju då ifrågasättas om det verkligen är SR/SVT:s mening att de tänker överge gängse journalistisk yrkesutövning, som att ägna sig åt källkritik?

Ett av kriterierna för källkritik brukar benämnas tendens. Tendenskriteriet beskrivet av Göran Leth och Torsten Thurén (i skriften ”Källkritik för internet” utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar):

”Den som har intresse av en sak och som alltså är part i målet, kan alltid misstänkas för att vara otillförlitlig, tendentiös. Mest flagrant är naturligtvis de rena lögnerna. Men även för den som inte direkt ljuger finns andra och mera subtila sätt att förvränga sanningen. Man kan överdriva eller underdriva, man kan utesluta obehagliga fakta, man kan använda ett känsloladdat eller vilseledande språk. Den källkritiska regeln kan uttryckas så här: varje källa som har intresse av att ljuga eller förvränga sanningen måste också misstänkas för att göra det”

Eva Landahl borde kanske kolla den här länken också som kollegorna vid UR har producerat, där det visar sig att ungdomar tror mer på det som sägs på tv än det de läser på nätet. Det lägger ett visst ansvar på Eva Landahls och hennes programchefskollegors axlar.

Så, jo, Eva Landahl, en journalist kan faktiskt ta ifrån Jimmie Åkesson den här upplevelsen. Faktum är att det borde vara journalistens uppgift. I synnerhet under ett valår. 

Det är ju ytterligt märkligt att en partiledare får sitta i en mysfåtölj och ljuga om invandrarproblemen i Fallvik på 80-talet samtidigt som Stefan Jarl inte får visa sin bild av Sverige med filmen ”Godheten” för att den är för systemkritisk.

Det går bra att skarva om invandrare men inte visa systemkritik och prata om mänskliga rättigheter under ett valår.

Det här blir bara konstigare och konstigare.

 

 

 

SVT/SR måste revidera synen på tillväxt under supervalåret (?)

”Sveriges Radio är ingen åsiktsmaskin”

Den klara ståndpunkten levereras av Cilla Benkö, vd för SR. Hennes inställning till uppdraget för public service under Supervalåret innebär att medarbetare vid SR/SVT inte får föra ut propaganda för eller emot något parti under ett valår och att försiktighet ska iakttas gällande åsikter i största allmänhet och (av någon outgrundlig anledning) i synnerhet om de handlar om mänskliga rättigheter. Detta stämmer till viss eftertanke avseende hela programutbudet och nyhetsrapporteringen.

Hon säger vidare, i en artikel på Sveriges Radios hemsida, att ”Public service ska vara motvikten till alla de medier som styrs av politiska eller kommersiella intressen”.

OK. Jag väljer att ta detta på allvar. En sak jag funderat mycket över är hur inställningen till tillväxt ser ut inom SR/SVT. Om talet om opartiskhet och försiktighet ska hålla borde detta även gälla hur nyheter presenteras, exempelvis tillväxtsiffror som odelat positiva.

12 februari rapporterar SVT om Nordeas konjunkturrapport med rubriken ”Starkare tillväxt i hela landet 2014” och inleder med att säga att ”läget ljusnar...” och fortsätter med ”Mälardalen sticker ut i positiv bemärkelse med en väntad tillväxt om 3,1 procent under 2014. Regionen gynnas av redan starka hushåll och ”stimuleras av den expansiva finans- och penningpolitiken och därmed ökar sin konsumtion ytterligare”, heter det vidare. 

Det här var bara ett färskt exempel. Dagligen matas vi med samma värderingar av ekonomisk tillväxt. Jag tror alla känner igen hur det brukar låta i radio och tv. De flesta kanske också ser det som något naturligt positivt. Vilket i sin tur förstås beror på att vår public service-tv/radio oreflekterat rapporterar på ovanstående sätt. Alltid. Rubrikerna sätts alltid (rätta mig om jag har fel) med ordalydelser som ”sämre tillväxt än väntat” vid låg tillväxt och ”god”, ”bra” eller ”bättre” tillväxt vid höga tillväxttal. En värdering alltså som säger mer om tillväxt än att den är låg eller hög.

Det finns ju åtminstone ett parti som har en helt annan syn på tillväxt, Miljöpartiet. För oss är det en ständig provokation att behöva lyssna till de odelat positiva rapporterna om tre-fyra procents tillväxt och stimulanser till konsumtion. 

Perspektiv som invänder och ger en problematiserad bild av tillväxten kommer sällan eller aldrig fram som balans. Nu under Supervalåret, då allting är så känsligt, bör vi alltså kräva att rapporteringen om tillväxt som positivt upphör. Den bör istället bara beskrivas som hög eller låg, men inte som ”god” eller ”dålig” etc. Eller också bör vi efterlysa balanserande kommentarer som ger en annan bild av värderingen av tillväxtsiffran.

En artikel/nyhetsinslag som den jag tog upp ovan skulle exempelvis kunna åtföljas av ett perspektiv som antyder att en konsumtion av mineraler i samma takt som USA skulle göra slut på all koppar, zink, krom, tenn och flera andra mineraler om ungefär fyrtio år. Eller att koldioxidutsläppen har reducerats med 20 % sedan 1990 räknat per kilowattimme eller kilo produkt men att BNP-tillväxten samtidigt ätit upp hela miljövinsten och mer därtill så att världens samlade utsläpp istället ökat med 40 % sedan samma årtal. Eller att det enda år som koldioxidutsläppen inte ökade var 2009 när den globala BNP:n krympte efter finanskrisen 2008. Eller att fyra procents tillväxt av ekonomin om året innebär en förstoring av den totala ekonomin som blir helt absurd med tanke på den samtidiga strävan efter energibesparingar, minskning av växthusgasutsläpp och minskande resursuttag.

Men min gissning är att det sistnämnda perspektivet ses som politiskt kontroversiellt av SR/SVT medan den gängse tillväxtpropagandan ses som en objektiv skildring av målet för allt politiskt samtal. 

Det där med opartiskhet är ju en knepig filosofisk fråga.