Fritt Vattenfall

Vattenfalls köp av Nuon beskrivs i gårdagens SvD som den kanske sämsta affären någonsin i Sveriges historia. Det är svårt att bedöma riktigheten i detta. Men att förvärvet omges av frågetecken kan knappast förnekas. Miljöpartiet har nu också KU-anmält ansvarige ministern vid tillfället, Maud Olofsson, för att reda ut oklarheter och om regeringen frångått principer för statligt ägande.

SvD:s Per Lindvall sätter möjligen fingret rätt på i sin krönika (se länk ovan ”Sveriges sämsta affär – någonsin)? Han skriver att näringsdepartementets oförmåga att stå på sig mot Vattenfall delvis kan förklaras av ”den näringslivskult som präglat delar av den borgerliga regeringen”. Det tycks i alla fall vara uppenbart att det inte är vanliga rationella kalkyler som legat bakom optimismen inför och riskbedömningarna bakom affären. 

Jag funderar lite över den moraliska/etiska debatten som följt av Telia-affären och den moraliska ekonomi som diskuterades på World Economic Forum häromveckan.

Närheten till stora pengar gör tydligen en del saker med en del människors omdöme och positionering i förhållande till normer som annars gäller i vardagslivet. Typiskt nog var det en ”vanlig” tjänsteman som varnade mest högljutt för Vattenfalls Nuon-förvärv. En person som inte själv hade någon direkt koppling till affären. 

 I samhällsvetenskapen finns ett teoretiskt fält som under benämningen sociologisk nyinstitutionalism förklarar beteenden på ett annat sätt än exempelvis den från nationalekonomin lånade rational choice-teorin som går ut på att individer förutsätts alltid göra rationella val. Institutioner formas istället av olika formella, kulturella eller sociala signaler från omgivningen. Kanske är det lite grann detta Per Lindvall är inne på när han talar om den borgerliga regeringens ”näringslivskult”?

Vi lever i en tid när yuppiens normer (eller moral om vi så vill) och beteendemönster blivit normaliserade. Karaktären Gordon Geckos giriga och hänsynslösa stil i filmen Wall Street (1987) har blivit ett mer mainstream-beteende och kanske inte bara inom affärsvärlden?

Åtminstone har det sipprat ned genom porerna på både bolagskontor och regeringslokaler där det finns mängder av höjdare eller wanna-be´s som drömmer om det stora klippet eller den grandiosa affären, närheten till de stora pengarna. Ju större summor det handlar om tycks också ha betydelse för hur omdömet slirar. Inte minst med tanke på finanskraschen 2008 och miljardrullningen som föregick den. Det gäller att stiga mot allt högre höjder. Det ger emellertid också allt mer hisnande fritt fall när det går snett. 

Dessa affärer med (halv)statliga bolag som mutar och gör tokköp har väldigt lite med ägarskap att göra. Tunga beslut som tas i snabb takt är sällan väl övervägda enligt rationella kalkyler, oavsett det handlar om statligt eller privat ägda bolag. Däremot har det stor betydelse hur andra gör. Något som formas med små, nästan omärkliga rörelser i riktning mot en helhet som vi brukar kalla tidsandan eller med ett tyskt ord jag gillar rätt skarpt; zeitgeist. I denna tidsanda rör vi oss inom gränser som vi inte riktigt vet hur de uppstått men ändå verkar klart antyda vad det är ”som gäller”. 

Detta med den bristande moralen och det bristande omdömet inom affärsvärlden är med andra ord lite svårt att med ett enda förslag åtgärda. Det ligger inbäddat i tiden, så att säga.