”Alla folk får för
sina egna syften fritt förfoga över sina naturrikedomar och resurser utan att
det påverkar de skyldigheter som följer av internationella ekonomiska
samarbetet, baserat på principen om ömsesidig nytta, och internationell rätt. I
inget fall får ett folk berövas sina egna utkomstmöjligheter”.
Detta är
artikel 1.2 ur FN:s ”Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter”. FN:s generalförsamling antog denna redan 1966 och den
trädde i kraft 1976. Staterna som undertecknat den förbinder sig alltså att
följa den ovanstående artikeln.
Problemet
med FN är att dess fundament är självbestämmande stater. I dagens globaliserade
värld (eller världskapitalistiska för att tala med Göran Greider) är de stora
företagskonglomeraten betydligt mer mäktiga aktörer än de flesta av dessa
stater. Ska man då kanske se det som att stater har rätten eller skyldigheten
att skydda sina medborgare från dessa transnationella företags rovgirighet?
Vilka
möjligheter har de i så fall? Hur är läget? Hur efterföljs denna artikel 1.2 ?
Länge har IMF
och Världsbanken använt sig av strukturanpassning som villkor för att hjälpa
krisande länder. Strukturanpassningsprogrammen har inneburit privatiseringar av
statlig egendom vilket i sin tur har gett tillfälle för dessa transnationella
aktörer att kapa åt sig egendom och tillgångar som annars hade varit ett lands
gemensamma idag.
Fattiga och
skuldsatta länder har alltså systematiskt berövats möjligheten att utnyttja
sina resurser av de internationella ekonomiska institutionerna och
transnationella företagen i symbios.
Miljöpartiets
Lotta Hedström och Lena Klevenås har uppmärksammat detta och agerat för att ge
ökat skydd för s.k. ”landgrabbing”, det vill säga att storföretag tillåts köpa
land i fattiga länder utan att avkastningen tillfaller de boende. Svaga och
korrupta regeringar utnyttjas av företagen och det drabbar till sist människor
som lever på och av jorden som köps upp och exploateras. Ett tilläggsprotokoll
till den ovan nämnda FN-konventionen skulle kunna ge åtminstone en liten möjlighet
att klaga om rättigheter kränks. Svenska regeringen däremot anser att den
skulle bli så svårtillämpad att det inte är någon idé att ratificera detta
tilläggsprotokoll.
Människor
som fördrivs från sina hem för att ge plats åt dammbyggen och gruvbrytning etc.
får alltså fortsätta att maka på sig ett tag till.
Eller är det
ett nytänkande på gång? Ämnet vidrördes på World Economic Forum nyligen i en
debatt med rubriken ”The Moral Economy:
From Social Contract to Social Covenant”. Den ”moraliska ekonomin” låter ju
lovande.
Jim Wallis,
kristen opinionsbildare i sociala frågor, talade på WEF-debatten om ”mänsklig
värdighet och ”allmänhetens bästa”. Han vill få till en diskussion om värden och skriver bland annat på sin
blogg:
” A moral conversation about a social covenant could ask what a “moral
economy” should look like and for whom it should exist. How can we do things
differently, more responsibly, more equitably, and yes, more democratically?”
Det låter
lite som Kd:s idéer om en ”etisk plattform” för företag som sysslar med vård
och omsorg.
Men fungerar det ändå inte på
samma sätt med den ”Moraliska ekonomin” som med den ”Gröna ekonomin”? Det
tenderar att bli slogans som företag kan lansera och sprida omkring sig på
forum som WEF och på så sätt ägna sig åt ”gröntvätt” och... tja, ska vi kalla
det ”etikbad”?
Kan vi
förvänta oss en moralisk ekonomi? När oviljan att reglera är så markant och när
erfarenheten visar att det nästan alltid är girigheten som styr beslut om hur
tillgångar ska fördelas och hur enskilda företagare agerar när etik och moral
ställs mot hägrande profit. Ta exempelvis den utförsäljning av allmän egendom
som utförs löpande på mycket närmre håll, inte minst i Stockholm.
Eller är det
så att stora problemet egentligen är att det i grunden handlar om ett ohållbart
system som kräver en ständigt ökande tillförsel av råvaror och energi för
att hålla igång en ständigt ökande produktion och konsumtion?
Det är en
viktig diskussion att föra. Är det alls möjligt att införa en grön ekonomi, en
moralisk ekonomi eller hållbar ekonomi på frivillig väg? Eller måste mer hårdhänta
regleringsmetoder till för att få ordning på vårt sätt att leva? Det brukar ju
ofta vara så i juridiken att lagstiftningen kommer först och de förändrade
värderingarna därefter.
Läs också följande blogginlägg om
moral och etik:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar