Fritt Vattenfall

Vattenfalls köp av Nuon beskrivs i gårdagens SvD som den kanske sämsta affären någonsin i Sveriges historia. Det är svårt att bedöma riktigheten i detta. Men att förvärvet omges av frågetecken kan knappast förnekas. Miljöpartiet har nu också KU-anmält ansvarige ministern vid tillfället, Maud Olofsson, för att reda ut oklarheter och om regeringen frångått principer för statligt ägande.

SvD:s Per Lindvall sätter möjligen fingret rätt på i sin krönika (se länk ovan ”Sveriges sämsta affär – någonsin)? Han skriver att näringsdepartementets oförmåga att stå på sig mot Vattenfall delvis kan förklaras av ”den näringslivskult som präglat delar av den borgerliga regeringen”. Det tycks i alla fall vara uppenbart att det inte är vanliga rationella kalkyler som legat bakom optimismen inför och riskbedömningarna bakom affären. 

Jag funderar lite över den moraliska/etiska debatten som följt av Telia-affären och den moraliska ekonomi som diskuterades på World Economic Forum häromveckan.

Närheten till stora pengar gör tydligen en del saker med en del människors omdöme och positionering i förhållande till normer som annars gäller i vardagslivet. Typiskt nog var det en ”vanlig” tjänsteman som varnade mest högljutt för Vattenfalls Nuon-förvärv. En person som inte själv hade någon direkt koppling till affären. 

 I samhällsvetenskapen finns ett teoretiskt fält som under benämningen sociologisk nyinstitutionalism förklarar beteenden på ett annat sätt än exempelvis den från nationalekonomin lånade rational choice-teorin som går ut på att individer förutsätts alltid göra rationella val. Institutioner formas istället av olika formella, kulturella eller sociala signaler från omgivningen. Kanske är det lite grann detta Per Lindvall är inne på när han talar om den borgerliga regeringens ”näringslivskult”?

Vi lever i en tid när yuppiens normer (eller moral om vi så vill) och beteendemönster blivit normaliserade. Karaktären Gordon Geckos giriga och hänsynslösa stil i filmen Wall Street (1987) har blivit ett mer mainstream-beteende och kanske inte bara inom affärsvärlden?

Åtminstone har det sipprat ned genom porerna på både bolagskontor och regeringslokaler där det finns mängder av höjdare eller wanna-be´s som drömmer om det stora klippet eller den grandiosa affären, närheten till de stora pengarna. Ju större summor det handlar om tycks också ha betydelse för hur omdömet slirar. Inte minst med tanke på finanskraschen 2008 och miljardrullningen som föregick den. Det gäller att stiga mot allt högre höjder. Det ger emellertid också allt mer hisnande fritt fall när det går snett. 

Dessa affärer med (halv)statliga bolag som mutar och gör tokköp har väldigt lite med ägarskap att göra. Tunga beslut som tas i snabb takt är sällan väl övervägda enligt rationella kalkyler, oavsett det handlar om statligt eller privat ägda bolag. Däremot har det stor betydelse hur andra gör. Något som formas med små, nästan omärkliga rörelser i riktning mot en helhet som vi brukar kalla tidsandan eller med ett tyskt ord jag gillar rätt skarpt; zeitgeist. I denna tidsanda rör vi oss inom gränser som vi inte riktigt vet hur de uppstått men ändå verkar klart antyda vad det är ”som gäller”. 

Detta med den bristande moralen och det bristande omdömet inom affärsvärlden är med andra ord lite svårt att med ett enda förslag åtgärda. Det ligger inbäddat i tiden, så att säga. 

 

 

Telia har den moral som krävs?

Jag skrev för några dagar sedan på denna blogg om en moralisk ekonomi som är ett begrepp som börjat florera i debatter, bland annat på World Economic Forum häromveckan. 

Ämnet känns ju sprittande aktuellt med tanke på den senaste tidens turbulens kring Telia Soneras korruptionsaffärer med Uzbekistan. Många är upprörda inte minst för att staten är en av ägarna till företaget. Därmed skulle ett alldeles särskilt högt krav kunna ställas på god moral, kanske kan tyckas?

Jag tänker själv som så att det kanske inte går att förvänta sig en särskilt etisk och moraliskt högtstående hållning när vi talar om affärsvärlden? Därmed inte sagt att alla ljuger och bedrar. 

Men det är inte heller alla företag som av seriösa bedömare ses som föredömliga som verkligen är det i praktiken. Jag tänker då närmast på den lite lustiga poäng i hela härvan med Telia som jag läste om igår. Nämligen att de av svenska Transparency International , som rankat svenska storföretags antikorruptionsarbete, fått toppbetyg.

Birgitta Nygren, styrelseledamot i Transparency International förklarar hur detta är möjligt:

”Det vi har tittat på är vad som står om antikorruptionsarbete på företagens hemsidor och i årsredovisningar, inte på hur arbetet sköts i praktiken”.

 Lärdom:

1) Mycket snack döljer ofta liten verkstad

2) Lita inte alltid på undersökningsresultat om du inte vet vad det verkligen är som mätts.

 

Etikreservat eller etikfällor?

Professor Tore Nordenstam vid universitetet i Bergen är specialist på etik och moral i affärslivet och påpekar att det är en vanlig föreställning, inte minst bland affärsvärldens aktörer, att näringslivet skulle stå utanför normala etiska normer och värderingar. Han framhåller bland andra Milton Friedman och längre tillbaka Albert Z. Carr som liknade affärsverksamhet vid poker där det är tillåtet att vinna med alla medel, även bluff och lurendrejeri. Den gode professorn har förvisso en normativ teori med tesen att näringslivet inte tillhör något sorts etiskt reservat. Då antar jag att han främst menar hur det bör vara.

Andra forskare varnar istället för ”etikfällor” och framhåller hur strävan efter ”att lyckas” blir moraliskt nedsättande. Förväntningar på vinst och goda affärer skapar risk för moraliska tveksamheter, menar exempelvis Johan Norberg, etikforskare vid Handelshögskolan i Stockholm.  Tomas Brytting, forskningsledare på Institutet för organisations- och arbetslivsetik vid Ersta Sköndals högskola, säger också att han inte har några som helst ”illusioner om att svenska företag agerar så särskilt annorlunda än företag från andra länder” när det gäller internationella affärer och tror att det är ”vanligt att ekonomer får hantera fakturor på odefinierade »omkostnader« från så kallade off-shore företag”. Han kallar ekonomens arbetsmiljö för ”en riskzon” och menar vidare att;

”Det är lätt att tappa kopplingen mellan de abstrakta siffrorna på skärmen och verkligheten, de verkliga människor som drabbas av de beslut som man medverkar till”

Det är alltså en intressant diskussion som pågår. Kan vi förvänta oss etik och moral i affärsvärlden eller är kapitalismens struktur så skaffad att det inte finns utrymme för dylika skrupler?  Svaret är inte minst viktigt om vi också föreställer oss att det ska gå att göra ”etiska investeringar”.

Frågan är nog svårare än den kanske förefaller. Det visar inte minst bankernas svartlistning av ”omoraliska företag”. Vad som är omoraliskt och moraliskt är förstås en fråga som oftast sitter i betraktarens ögon och sällan kan anses universella.

Eller...?

 

En blogg som skriver mycket om svindlare och fifflare är Svensson:

http://blog.zaramis.se/2012/05/12/fifflarna-smabolagskungen-alexander-richards/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svensson+%28Svensson%29

Cornucopia framhåller ofta det vansinniga med tillväxt till varje pris och hur BNP lurar oss att tro att det är bra med krig och katastrofer:

http://cornucopia.cornubot.se/2012/12/konjunkturinstitutet-snoovader-hojer-bnp.html

Medan Etikkollegiet är ett forum för en bredare diskussion om etik i arbete och samhällsliv:

http://www.etikkollegiet.se/