Minskningen av fall till DO beställd av regeringen

Läser i SvD att DO får in allt färre anmälningar. Förra årets (2012) antal 1559 är nästan 400 färre än året innan och över 1000 färre än 2010. DO som myndighet och diskrimineringslagen behöver bli mer känt, tycker integrationsminister Erik Ullenhag.

För ett par år sedan var bekymret snarare det motsatta. DO fick stor publicitet och hade, som siffrorna ovan visar, oerhört mycket mer anmälningar att ta itu med. Att notera här är att DO har i stort sett samma ekonomiska och personella resurser nu som då. Det är alltså inget märkligt att handläggningstiderna har kortats. Något som Ullenhag nogsamt påpekar i SvD-artikeln men lägger också till påståendet att de långa handläggningstiderna skulle ha skadat myndighetens anseende och antyder därmed att det skulle vara därför färre anmälningar kommer in.

Närmare sanningen är att fall som DO drev tidigare, och som det blev stor debatt om, inte riktigt föll Folkpartiets företrädare på läppen. Som jag skrivit tidigare hade den myndighetsansvarige statssekreteraren Jasenko Selimovic, innan sitt tillträde som sådan, starka åsikter om fall som drevs av DO, folkpartiledaren Jan Björklund och Erik Ullenhag själv yrade om att ändra diskrimineringslagen och fp-kollegan Maud Edholm var utom sig av irritation över det s.k. slöjfallet.

Det är snarare så att regeringens misshandel av myndigheten har skadat dess funktionalitet som oberoende och självständig samhällsinstitution. 

Myndigheten fick 2011 ett nytt regleringsbrev som angav att myndigheten skulle prioritera arbete med s.k. aktiva åtgärder och att problemen med ärendebalansen uttryckligen skulle åtgärdas. Redan året innan hade ett sådant arbete påbörjats och goda resultat redan uppnåtts (33 % förbättring av ärendebalansen) genom effektivisering av rutiner och processer. Detta räckte uppenbarligen inte. Eftersom inte heller ökade medel tillsköts myndigheten återstod så en sak att göra för den nya myndighetschefen Agneta Broberg, nämligen att se till att antalet anmälningar gick ned samt att driva allt färre fall, det vill säga lägga ned dem utan utredning i tidigt skede.

Det framgick också redan i årsredovisningen för 2011 att Agneta Broberg tagit till sig regeringens beställning på detta sätt:

”Om juridiken ska kunna bli ett effektivt verktyg för att minska diskrimineringen i samhället måste DO driva ärenden som kan antas få stor betydelse för att påverka samhällsutvecklingen och möjliggöra att många individer kan tillvarata sina rättigheter. Ett sådant arbetssätt behöver kompletteras med en utökad tillsyn av arbetsgivares och utbildningsanordnares aktiva åtgärder och samordning av DO:s strategiska insatser för att stimulera externa aktörers arbete mot diskriminering och främjande av lika rättigheter och möjligheter. Under det sista kvartalet har DO påbörjat ett utvecklingsarbete och förberett en omfördelning av resurser från hanteringen av individanmälningar till tillsyn av aktiva åtgärder och till en förstärkning av främjandeuppdraget”

Tidigt i somras kom hon med nya förslag till regeringen och skrev i samband med det en debattartikel i SvD där hon framförde att fler borde ges möjlighet att driva mål (så att DO avlastas) och påpekade också att:

”För att vara effektiv måste DO i första hand driva anmälningar som kan påverka rättspraxis och normer, bidra till att belysa diskriminerande strukturer och peka på allvarliga missförhållanden. Det är viktigt att en praxis skapas som banar väg för att fler får sina rättigheter tillgodosedda. DO ska driva de ärenden som kan få störst effekt på lång sikt. Resurserna ska koncentreras på ärenden som kan ge genomslag som är viktiga för både individen och samhället”.

Denna inställning har alltså gett resultat. Det vill säga i färre ärenden som drivs vidare.

Att tillsätta en myndighetschef som inte har några som helst kunskaper i ämnet signalerar inte heller riktigt en vilja att sprida kunskap om myndigheten och om diskrimineringsfrågor och skapa debatt. För att klara en sådan uppgift krävs en engagerad och i frågorna kunnig DO. Det byte av myndighetsledning regeringen för ganska precis två år sedan gjorde var snarare ämnat att åstadkomma motsatsen. Det är svårt att tolka det på annat sätt.

Jag har också svårt att tro att Erik Ullenhag skulle vara särskilt missnöjd med utvecklingen. Troligen har han fått vad han ville ha. Alternativet, vilket förvisso inte är helt otroligt, skulle kunna vara att han helt enkelt inte riktigt vet vad han vill ha.