NATO-frågan 7: Att gå med i NATO eller inte – det är frågan…

 

Putins tal på segerdagen igår den 9 maj:

Ryssland har alltid stått för ”ett jämlikt och odelbart säkerhetssystem vilket även är oerhört viktigt för den globala säkerheten”.

”Nato-länderna vill inte lyssna på oss. I själva verket hade de helt andra planer”.

”Ett helt oacceptabelt hot mot vår säkerhet byggdes upp systematiskt. Dessutom alldeles intill våra gränser”.

Han uttryckte också uppfattningen att västländer med USA i spetsen förnedrat och förödmjukat andra länder (här är det Ryssland han egentligen menar men att framstå som ”andra länders” beskyddare låter förstås bättre) och att Ryssland inte respekteras. Att Nato är aggressivt och pressar Ryssland.

Det här är alltså uppfattningar som jag redogjort för i mina tidigare inlägg och som funnits med ända sedan Sovjetunionen blev Ryssland och som framför allt efter 2008 accelererat i styrka, då NATO gav löfte till Ukraina och Georgien att bli insläppta som framtida medlemmar.

Nu vet jag att en del tycker att den uppfattningen är en bluff och en förevändning för Ryssland att få göra som de vill i sina grannländer. Att det inte alls upplever något hot från NATO och USA. Själv tänker jag att det är omöjligt att veta exakt vad som rör sig i huvudet på Putin med flera, men att den här uppfattningen grundar sig på något som uppfattas som ett svek från västvärlden och framför allt USA torde stå glasklart. Det handlar alltså minst lika mycket om heder som om rädsla för ett hot invid gränserna. Att den ryska uppfattningen har upprepats om och om igen ända sedan 1990-talet torde också stå väldigt klart för läsaren av mina inlägg. Det är fakta helt enkelt. Hur man vill tyda dessa är en annan sak, men det är en uppfattning man måste försöka förstå att Ryssland agerar utefter och omvärlden måste därför också fundera över vad som är lämplig respons. Att eskalera det som Ryssland uppfattar som hotfullt och förnedrande? Eller försöka lägga is på känslorna och på diplomatisk väg föra Ryssland in på ett annat spår.

Just här börjar det bli lite knepigt. Dessvärre känner jag att det kan vara för sent nu. Som jag antytt i mina tidigare inlägg hade man kanske tidigare kunnat uppfatta varningssignalerna och finna en säkerhetsordning som fallit både Ryssland och grannländerna Ukraina och Georgien på läppen. Webber, Sperling och Smith avslutade sin bok What´s wrong with NATO and how to fix it, utgiven ifjol med att ge alliansen ett råd:

”” […] the Alliance needs to seriously rethink the scope of enlargement, ruling out for the foreseeable future membership for both Georgia and Ukraine” (Webber et al 2021, s. 222).

Nu är eskaleringen bortom ett sånt diplomatiskt spel och fortsättningen blir nu oerhört farlig.

Foto: Lehtikuva/AFP Photo/Paul Wennerholm. Sanna Marin och Magdalena Andersson funderar över hur de ska lägga upp sin ”gemensamma” NATO-ansökan (?)

En svensk NATO-ansökan lär komma

Frågan om svenskt NATO-medlemskap har därmed en tyngd som går bortom tyckande om Putin och Ryssland. Åtminstone om det är svensk säkerhet vi talar om, att värna gränserna och svenska invånares liv.

Det är alltså minerad mark vi beträder när vi pratar om NATO-anslutning. Det krävs oerhört försiktiga steg.

 I just det läget klampar vi iväg i språngmarsch över minfältet. När det istället skulle behövas ett grundligt övervägt beslut så hastas det fram på ett par månader utan möjlighet till vettig debatt eller folkligt inflytande.

Riksdagens analysgrupp har haft sitt sista möte igår och enligt alla medverkande lutar det klart åt en svensk Nato-ansökan. Detta alltså innan S gett sitt slutgiltiga besked.

Det kommer i helgen men enligt min bedömning är det också redan klart att S kommer göra en u-sväng och förorda en ansökan. Det som filas på nu är väl bara formuleringarna av motiven till att göra en sådan tvärvändning. Framför allt lär det behövas för den parti-interna opinionen.

Att Finland sägs ha bestämt sig inverkar förstås på ett avgörande sätt, trots att det varit så oerhört viktigt att Sverige bestämmer självt över sin säkerhetspolitik. Det framgick ändå klart om inte annat i och med turnén runt Europa som paret Marin/Andersson nyligen gav sig ut på som handlade om att förankra ett NATO-stöd för tiden mellan ansökan och antagning som medlem.

Så jag betraktar det som klart redan att Sverige kommer att ansöka om NATO-medlemskap. Jag hoppas det är ett beslut som vi inte får anledning att ångra. Jag är inte alls så tvärsäker som många andra. Varken åt ena eller andra hållet om jag ska vara helt ärlig. Det sorgliga är bara att det inte ges nog med tid för att tänka klart. OCH att tänka klart.

 

Min egen uppfattning

Jag lutar dock fortfarande åt att vi bör hålla oss utanför NATO och hålla fast vid en alliansfri position. En sådan blir troligen bräckligare och osäkrare om Finland ger sig in i NATO utan Sverige. Vilket i sig är lite av ett svek. Den svensk-finska samstämmigheten var ju så viktig (?). Nu är det i princip Finland som bestämmer åt oss och tar det beslut som vi hela tiden tjatat om är så viktigt att Sverige avgör helt på egen hand, utan påverkan utifrån.

Å andra sidan är det finska beslutet givetvis något vi måste förhålla oss till. Liksom den ryska hållningen till säkerhetsläget. Oavsett vad vi anser om den. Vi måste inse att Finland (enligt alla bedömare) kommer att ansöka om NATO-medlemskap och vi måste inse att Ryssland kommer att avsky det beslutet (att de inte begriper att de är högst medskyldiga till att det tas är en annan sak).

Ett Sverige ensamt som alliansfri behöver dock inte vara så bräckligt som många tror. Att göra en isolerad attack mot Sverige skulle kräva stora ryska luft- och sjöstridskrafter om de inte vill slå sig igenom Finland först som då skulle vara NATO-land. Sannolikheten för detta är i nuläget noll. Inom den närmaste framtiden mycket liten. Speciellt som Sverige äger såväl ett hyggligt starkt flygvapen samt u-båtar.

Förutom detta finns en hel del frågetecken att räta ut. Något som beslutshastigheten har omöjliggjort, och som därmed kommer kvarstå under ansökningstiden (för ansöka om medlemskap kommer Sverige att göra).

Det är följande frågor:

Om NATO som rött skynke och den ”idealiska tidpunkten”:

Om Ryssland upplevt den ukrainska ambitionen att bli NATO-medlem så hotfull att det går till fullskaligt angrepp mot landet så bör den risken vägas in ganska tungt i analysen inför en ansökan just i nuläget (kanske än mer den finska).

I detta ligger alltså ingen argumentation om det kloka i att gå med i alliansen men däremot en undran över valet av tidpunkt. Den närmast paniska brådskan att forcera fram ett beslut förefaller i ljuset av detta närmast besynnerligt eller är det bara obegåvat? Ett enormt risktagande är det åtminstone i ett läge där Putins Ryssland förefaller i klar obalans och redo att vidta drastiska åtgärder om det anser sig tillräckligt pressat, vilket det borde göra. Nu kan man ju argumentera att den ryska militären är bunden till Ukraina, har lidit svåra nederlag och är försvagad och därför inte kapabel till någon ny stor insats. Men i så fall är brådskan med svenskt NATO-medlemskap ännu mer besynnerlig. Varför inte göra en djupgående analys och väga in flera bedömares argument, såväl för som emot?

Eller har Marin/Anderssons europeiska turné säkrat stöd för eventuella angrepp i mellantiden?

En angränsande fråga är om detta ”säkrade stöd” verkligen är så säkert? Om USA och NATO bedömt att det varit riskabelt att ingripa i Ukraina för att undvika ett världskrig så vore det inkonsekvent och lite av svek mot Ukraina att göra en annan bedömning avseende Sverige. Så frågan är alltså hur stark viljan är att i ett sådant läge ingripa?

Ett skäl att angripa Sverige brukar dessutom vara att Ryssland skulle vilja ta Gotland som ett led i ett angrepp mot Baltikum. Det vill säga NATO-länder. Så Sverige bör alltså gå med i NATO för att vi skulle kunna skydda oss om Ryssland angriper NATO-länder. Logiken är inte alldeles glasklar.

Om det ryska intresset för Sverige:

Det mest sannolika ändå är att Ryssland har begränsat militärt intresse av Sverige. Sverige är inte Ukraina. Vi har ingen landgräns till Ryssland. Vi har inte en gemensam historia eller gemensam kultur i samma bemärkelse. Vi har inte en stor minoritet etniska ryssar/rysktalande inom landet. Vi har ingen rysk militärbas som måste skyddas från att hamna i NATO:s händer. Vi har ingen anledning att som alliansfri hysa utländska trupper stationerade i Sverige eller att låta placera robotsystem riktade mot Ryssland på svenskt territorium. Vi utgör med andra ord inget hot i nuläget. Däremot som NATO-medlem. Befängt att Ryssland tycker så, säger en del alltså. Kanske det, men den ryska uppfattningen har varit klart uttalad sedan trettio år tillbaka så den kan inte ha överraskat någon. En mer adekvat invändning är om Putin kan förväntas agera rationellt? Den nuvarande attacken mot Ukraina har varit kontraproduktiv i stort sett i allt så hur säker kan man vara på hur han väljer att agera fortsättningsvis?

Om NATO:s artikel 5:

En fortsättning på det sistnämnda resonemanget är att det brukar heta att vi som medlemmar i NATO garanteras vi skydd om vi angrips. Man hänvisar då till dess artikel 5. Hur säkert är detta? Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), säger (liksom många andra bedömare) i SvD att NATO-länderna är inte skyldiga att bidra med väpnade styrkor, även om det tillåts.

– Det enda paragrafen kräver är att man som allians tar ställning för det landet som blir angripet, huvudsakligen politiskt. Varje Nato-medlem bestämmer själv vad man vill göra därutöver – om det är att bidra med soldater, militär utrustning, sanktioner eller bara med ord, menar Winnerstig.

En mycket intressant undersökning utfördes 2020 bland 16 NATO-länder som visade att en majoritet endast i fem av dessa sexton länder var positiva till att ställa upp med egna militära trupper till stöd för ett annat NATO-land om detta angreps av Ryssland. Artikel 5 som är grunden till säkerhetsgarantin är alltså inte helt förankrad bland medlemsländernas befolkningar åtminstone (Webber et al 2021, s. 150–151).

Det var också under Trumps president-period en debatt både i USA och internationellt om USA:s ledarskap för NATO och generellt i världen. Trump stod för, menar Webbert et al, en ”Jacksonian” inställning till frågan, till skillnad från en ”Wilsonian” liberal inställning som inbegrep en amerikansk roll som en sorts världspolis och garant för liberal demokrati som dominerande ideal. Författarna påminner här om att detta mer inåtvända och protektionistiska perspektiv (”Jacksonianism”) har starka rötter i USA och inte bara var en av Trumps nycker (Webber et al 2021, s. 167).

OM kärnvapen:

I fredstid finns ingen skyldighet för NATO-länder att hysa kärnvapen. I krigstid däremot finns inga garantier för att svenskt territorium förblir kärnvapenfritt (inbegriper försstås vatten och luftrum). Vi kommer att befinna oss under NATO:s kärnvapenparaply så här finns inga hundraprocentiga svar. Eller för att åter citera Mike Winnerstig:

”Som Nato-medlem måste Sverige ändå bejaka kärnvapenavskräckning som metod, och ytterst riskerar vi även att dras in i ett kärnvapenkrig. I en sådan situation är det dock inte säkert att den militära alliansfriheten heller skulle rädda oss”.

Om den tvärsäkra attityden hos NATO-anhängare:

Så sent som 2010 skrev NATO i sitt ”Strategic Concept” att: ”The Euro-Atlantic area is at peace and the threat of a conventional attack against NATO territory is low” (Deni 2017, s. 28).

Det visar, enligt min mening, att framtidsanalyser ofta hamnar helt snett ganska snabbt och att det bör stämma till eftertanke när politiker nu bestämmer sig för ett svenskt eventuellt NATO-medlemskap. Vilken analys görs inför detta hastigt påkomna val? Vad väntar runt hörnet? Vad vet vi om Rysslands vägval efter Putin? Vad vet vi om Putins framtid över huvud taget? Hur lång är den som rysk ”tsar”? Vad vet vi om NATO:s utveckling?

Den brådska som nu råder att ta beslut om NATO-medlemskap förefaller i ljuset av allt detta som fullkomligt obegriplig om man analyserar det säkerhetspolitiska läget och de faktorer som kan väga in som positiva eller negativa med ett svenska NATO-medlemskap. Kan brådskan ha inrikespolitiska undertoner? Är det verkligen för att sopa undan från inför valet som S driver på så hårt? Är det för att ett ”window of opportunity” öppnats som de borgerliga driver på så ivrigt för medlemskapet? Något de längtat efter länge och bara väntat på att få genomföra. Min egen analys är att tillfället just nu kanske rentav är sämre än förut och egentligen kräver en rejäl funderare.

 

Avslutningsvis några ord om Ukraina

Efter att ha bott i landet i ett par omgångar de senaste åren har jag en särskilt varm relation till Ukraina trots att jag ofta irriterar mig på olika företeelser speciella för landet.

Därför kan jag inte låta bli att avsluta med en högst bedrövad analys av den del av Putins tal på segerdagen 9 maj som handlade om Ukraina. Eller rättare sagt inte handlade om Ukraina.

Putin talade om Donbass och Odessa. Ukraina nämndes inte vid namn. I det här narrativet existerar inte Ukraina som självständigt land. De områden Putin talar om betraktas som egentliga ryska områden som nu kan vara på väg åter till moderlandet, så att säga.

Dessutom säger han följande:

”Allt pekade på att en konfrontation med nynazister och nationalister som USA och deras små vänner satte sin tilltro till, var oundviklig”.

Här finns en intressant liten bit information instoppad och som Svt:s översättning valt att inte uppfatta, förmodligen för att den för det stora flertalet svenskar är okänd och svårbegriplig. Putins säger inte riktigt ”nationalister” utan istället ”banderister” (”banderivtsi”). Det anspelar på Stepan Bandera, den ukrainske ledaren för nationalistorganisationen OUN som lierade sig med Nazi-Tyskland och kämpade med dem mot Röda Armén. Hans anhängare kallades ”banderivtsi” redan under kriget och står för både nazism och ukrainsk nationalism i ryska ögon.

En av de saker som har irriterat mig med Ukraina har varit just dess dåliga omdöme när det gäller att välja historiska hjältar. Stepan Bandera är en av dem.

Därför talar Putin om nazismen och Ukraina i samma andetag. Något som är obegripligt för de flesta i Sverige men som för den ryska publiken bär på en annan mening med historiska rötter. Men det är inte bara därför Putin gör det. Segerdagen handlar om segern över nazismen i andra världskriget, eller stora patriotiska kriget som det alltid hetat i Sovjetunionen och i Ryssland. Ett krig som började i juli 1941 då Tyskland invaderade Sovjet, inte i september 1939 då Molotov-Ribbentroppakten gällde och Polen delades mellan Tyskland och Sovjet. Två bortglömda år i den ryska historieskrivningen. Det är segern mot nazismen och Berlins fall som man vill komma ihåg. En seger som höll Sovjetunionen samman efter kriget som en identifikationsmarkör som de flesta kunde ställa sig bakom. Det har följt med till Ryssland och framför allt under Putin. Det handlar nu också om att visa att Ryssland är tillbaka som stormakt (som arvtagare till Sovjetunionen) och att de är nazismens fiende nummer ett i världen.

Skruvat? Historierevision? Jo, visst är det. Men så ser narrativet ut och en stor del av ryska befolkningen har åtminstone delvis svalt pillret.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 5: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-5-nato-ryssland-och-ukraina.html

NATO-frågan 6: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-6-vad-vill-nato-egentligen.html