Miljöpartiet och de finska Gröna - vad har de inte gemensamt?

"Nya katastrofsiffror för Miljöpartiet" är rubriken som nu vevas ut i media. Det är Novus senaste mätning som släppts och egentligen har inte mycket hänt, till och med ett blygsamt +0,1 % i väljarstöd enligt mätningen. Det ger förvisso ett lika blygsamt 4,3 % totalt. En siffra som vittnar om ett missnöje med politiken som förts. Framför allt tappas stöd hos de unga. Uppenbarligen hade dessa förtroende för att politiker i miljöpartistiskt dräkt skulle vara mer ståndaktiga för sin politik än andra partiers politiker. Men kompromissandet i regeringsställning har tydligen inte imponerat på ungdomarna. När partiets hjärtefrågor ges bort och partiledningen gjort den Socialdemokratiska tillväxt- och jobbpolitiken till sin frågar sig förstås kärnväljarna vad det nu är som är så speciellt med Miljöpartiet längre?!

I Finland däremot är tongångarna de motsatta. Där ökar Miljöpartiet markant. "Den gröna ligan" skulle i val idag få 14,6 % av rösterna (jämfört med 8,5 % i senaste valet 2015). Siffror som säkerligen får de svenska miljöpartitopparna att bli gröna av avund (förlåt). Men vad har då de gröna finnarna gjort som de svenska inte har?

Jo, de hoppade av regeringsställningen... i protest mot regeringens förslag att bygga ut kärnkraften. Sedan dess, hösten 2014, har finska Miljöpartiet gått från klarhet till klarhet och tillhört de starkaste regeringskritikerna. Sånt har vunnit respekt.

Ville bara påminna om detta inför det svenska Miljöpartiets kongress, det som hålls under parollen "Ledarskap för klimatet". Blicka gärna österut...

Nordiska Motståndsrörelsen, yttrandefriheten och demokratin

Jan Björklund vill satsa 6,7 miljarder på polis och försvar, säger han. ”Vår samhällsmodell är hotad”, påstår han också, och nämner specifikt Vladimir Putin (!?), men också extremism samt, lite mer svävande, ”inre och yttre hot” som skäl till uppmärksamhet. Under Almedalsveckan i sommar kommer han att frekventera samma kullerstenar som ett av dessa extrema inre hot. Jag funderar varför vi inte hör mer politiska reaktioner mot detta, exempelvis från Björklund? Ett hot betydligt mer konkret och överhängande än det som kommer från Putin.

Jag avser förstås Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som bildat parti och fått tillstånd att delta med tältmöten och andra aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. Av den polis som Björklund vill utrusta med ytterligare 2,7 miljarder för att möta hotet från extremister. Det hade varit en helt kostnadsfri åtgärd att möta denna extremism och inre hot genom att inte ge dem tillstånd att bedriva aktivitet och sprida sitt budskap i Visby samtidigt som hela svenska politiska etablissemanget är där. Vår regering och stor del av våra folkvalda parlamentariker! I dessa tider med terrordåd både här och i vår europeiska närhet är det helt obegripligt hur polisen fått ihop ekvationen. För det är ju ingen hemlighet vad den här rörelsen, NMR, står för. Det är bara att studera deras hemsida (har ingen lust att länka den här men ni vet hur man googlar gissar jag) eller titta på medlemmarnas brottsregister.

Det här är ett parti som vill rasbedöma alla som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande och lagföra dem som "aktivt verkar för rasblandning". I Sverige ska endast den ”nordiska rastypen” bo, enligt NMR:s program. De betraktar västerländsk demokrati som sionistkontrollerad och dekadent och anser att den ”står för allt det vi vill bekämpa”. En kamp de tänker driva ”med alla medel”, sägs de också. För att göra det lättare driver NMR också att de som genomfört sin värnplikt även ska få ”förvara och vårda sitt vapen i det civila livet”. En märklig formulering men syftet verkar ganska klart, nämligen kopplat till det här uttalandet:

” Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. NMR vill också alliera sig med ”andra aktörer som kan vara behjälpliga i att störta denna globala världsordning”.

Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Vad det nu kan innebär i NMR:s Sverige? Men det kommer i alla fall att drabba ”journalistiska medlöpare som deltagit i den folkfientliga propagandan”, får vi veta om vi läser på deras hemsida.

Det här känns ju igen från en svunnen tid som väl alla hoppades på aldrig skulle komma tillbaka. Skulle man kunna tro. Men inte NMR som istället drömmer sig tillbaka till den tyska nationalsocialistiska staten och sörjer dess fall. På hemsidan står att läsa:

” I våra ögon är nationalsocialismen, under den kortare period den innehade makten i Tyskland, den enda kraft som på allvar hotat de destruktiva krafter som idag styr världen och sedan 1945 drivit på folkmordspolitiken gentemot de nordiska och etniskt europeiska folken.”

Det här kommer NMR också, om de fick makten, åtgärda genom att omskola våra barn och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund […]”.

De säger sig ha ett ”revolutionärt” program och menar att de genom sin partibildning ”tagit några av de första spadtagen för en ny geopolitik för hela Norden och presenterat en modern och anpassad form av nationalsocialismen, vilken vi skulle kunna benämna som nordisk nationalsocialism”.

Nåja, det här är väl inget annat än några ofarliga stollar, tänker nog en del. Inget kan vara mer felaktigt. Många minns kanske Kärrtorp i december 2013 då en fredlig demonstration angreps av ett femtiotal aktivister från NMR som med raketer, knivar och andra tillhyggen gick till attack mot demonstranter. En stor del av de mest aktiva i partiet har varit dömda för någon form av vapen- eller våldsbrott. Politiker och politiska manifestationer angrips, liksom journalister, vilket är i linje med partiprogrammet. En av attackerna var ett sprängattentat mot Syndikalisterna i Göteborg. En av de ledande för NMR, Viktor Melin, häktades i januari för detta brott och har bevisligen varit inblandad i flera andra. 

Det är alltså detta gäng som kommer till Visby och gör sällskap med statsministern och övriga i regeringen såväl som Jan Björklund och alla andra riksdagspartiledare samt en stor samling journalister. Alla dessa bör vara måltavlor för NMR: vapenföra aktivister som helt öppet vill störta demokratin ”med alla medel” och införa en ny nationalsocialism. Säpo gjorde också i en rapport från 2009 bedömningen att NMR har ”som målsättning att etablera ett totalitärt styre genom revolution” och är den nazistiska grupp som utgör det största hotet mot rikets inre säkerhet.

Räck upp handen, den som inte tycker att de här figurerna i NMR är ett hot mot demokratin!

Räck upp handen, den som inte tycker att just personer och rörelser som dessa ska hållas så långt ifrån Visby som möjligt under Almedalsveckan!

Det vore mer relevant, istället för att ge dem tältplats i Visby, att samla ihop de här typerna i ett tält i så gles bygd som möjligt - inhägnade och välbevakade - just under Almedalsveckan.

Det är därför mycket uppseendeväckande och märkligt att polisen nu gett NMR tillstånd att hålla aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. De skulle mycket väl, av rena säkerhetsskäl, kunna neka tillstånd. Men detta har de alltså inte gjort och motiverar detta med att vi har ”yttrandefrihet” och att de är ett parti som ska bedömas som vilket annat parti som helst. Fritt fram för IS-partiet också då således?

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, stämmer in i polisens åsikt och säger att:

”Vi har yttrandefrihet i Sverige och de är ett registrerat parti, så vi på Almedalsveckan har inget mandat för att säga nej”.

Intressant att notera är att den finländska polisen gör en helt annan bedömning av sin motsvarighet till NMR, Finska motståndsrörelsen. Där försöker polisen förbjuda partiet helt. 

Nå, nu kom igår beskedet att NMR, som det heter i rubrikerna, ”stoppas från almedalsprogram”. Detta är dock ingen nyhet då de aldrig givits tillstånd att delta under det officiella programmet. Fortfarande får de hyra mark och utföra aktiviteter. Så den som trodde att detta var stoppat har låtit sig luras av rubriken. "Vår yttrandefrihet skyddar även obehagliga åsikter", säger ordföranden för Almedalsveckans politiska huvudarrangörsgrupp Leif Dahlby och Mia Stuhre tillsammans i en debattartikel. Samtidigt säger de att de att de nu ” skärper nu kriterierna för det officiella programmet för att ytterligare försäkra oss om att våldsbejakande, antidemokratiska organisationer inte har möjlighet att bli en del av den officiella Almedalsveckan". De tidigare kriterierna hindrade dem dock inte att säga nej till NMR:s deltagande i det officiella programmet tidigare heller, så det ser mer ut som en markering för att dämpa den kritik de översköljts av. 

Men som sagt, det är egentligen polisen man måste ifrågasätta här. Hur kan de ta så lätt på hotet från höger och ett parti som helt öppet i sitt program säger sig vara ett revolutionärt parti, som vill att alla som gjort värnplikt ska få ha vapen hemma, som vill störta demokratin ”med alla medel” och har som mål för Sverige en ny nationalsocialistisk diktatur?

Vad händer om IS bildar ett parti här i Sverige och begär att få plats i Visby under Almedalsveckan för att sprida ett budskap om att göra Sverige till ett muslimskt kalifat med sharialagar och att de med ”alla medel” tänker försöka förverkliga detta mål? Jag skulle vilja se den polis som vågar ge tillstånd till det.

Men NMR går bra. Varför? Är vi så blinda för blonda? Har polisen redan glömt Behring Breivik som begått det mest förödande och dödliga terrorattentatet som begåtts i Norden? Det finns ju de som drömmer om att överträffa honom och vilket mål kunde vara bättre än Almedalsveckans Visby?

Allt ont har en koppling till Ryssland (?)

Jag var på ett bokrelease-seminarium i Filmhuset häromdagen och lyssnade till Guy Mettan när han presenterade sin bok ”Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den Store till Barack Obama” (Karneval Förlag). Det gick väl sisådär för honom då både moderatorn och den ditbjudne före detta diplomaten Örjan Berner hade en del kritik mot boken som det blev ganska ont om tid att bemöta. Håller nu på att läsa den och bara hunnit halvvägs men det första nittio sidorna är ett bombardemang av frågor som Mettan släpper lös mot läsaren. Det är mer kulspruta än prickskytte. Det vill säga att träffsäkerheten inte är den allra bästa och det blir lite störande eftersom man är mer intresserad av att veta varför han tycker så som man antar att han vill att läsaren ska göra. Men det kanske kommer senare i boken. Hans huvudpoäng är ändå fullt glasklar; att västliga medier har gripits av ”antirysk hysteri” efter Ukrainakrisen.

Han får mig ännu mer uppmärksam på hur Ryssland presenteras i svenska media. Det ser onekligen ut som att Mettan har en poäng bara genom att observera den senaste veckans nyheter. I söndags drabbade centerns Annie Lööf ihop med SD:s Jimmie Åkesson och det värsta Lööf kunde komma på att säga om SD var att de hade kontakter med Ryssland. Hon bortser då alltså ifrån att det handlar om ett parti med rötter i nazismen och som tidigare haft en antisemitisk hållning som på senare år förbytts till en mer ”gångbar” antimuslimsk sådan. Men värre är alltså kontakter med Ryssland? För det andra undrar man om hon då möjligen avser ”Egor Putilov” den före detta SD-medarbetaren som egentligen heter Alexander Fridback, och som på senare tid använts som källa av forskare på Utrikespolitiska Institutet och Expressen för att identifiera ”Putinanhängare” i Sverige, eller om hon avser något annat. Hur som helst verkar kopplingen till den ryska staten/regeringen obefintlig. Men förmodligen räcker det att ha kontakt med en ryss så blir det en koppling till Ryssland. Det värsta man kan ha…? På liknande sätt har jag noterat hur Marine Le Pens påstådda sympati för Ryssland är det som oftast anförs som det värsta med henne och hennes Nationella Fronten.

Det franska valet är för övrigt just en annan sak där Ryssland misstänkliggörs. Nu tycks de flesta ha tröttnat på att anklaga dem för att ha manipulerat det amerikanska presidentvalet och riktar blickarna mot Frankrike istället. I SvD tisdagen 25/4 skriver Maria Georgieva om detta och inleder med att påstå att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa genom att satsa på Marine Le Pen och Frankrikes extremhöger…”. Ett tämligen kraftfullt utspel och en anklagelse som man då förväntar sig bli väl underbyggd i artikel som också bär rubriken ”Ryssland sätter sitt hopp till Marine Le Pen”. I brödtexten däremot får vi veta att den officiella ryska hållningen tidigare har varit ett visst stöd för den konservative Fillon. Vi får också läsa citat av Putin som säger att Ryssland ”inte på något sätt ville påverka utgången av det franska valet”. Men Georgieva kan ändå inte låta bli. Nyhetsbyrån Ria Novosti ”hyllade” Le Pens valresultat som ”historiska”, påpekar hon, vilket enligt min mening är en fullt adekvat beskrivning, like it or not??? Georgieva spär på med att nämna att Dumans vice talman, Pjotr Tolstoj, sagt att valresultatet är ett ”nederlag för de etablerade politiska krafterna” samt att väljarna är ”missnöjda” med dessa. Vilket också, enligt min mening, är en tämligen korrekt analys av den politiska verkligheten i Frankrike. De flesta journalister talar ju om det historiska i att varken vänstern eller de konservativa i Frankrike har en kandidat med i slutrundan av presidentvalet. Chefen för utrikesutskottet i Ryssland ska också ha menat att Le Pens framgångar är ”ett resultat av migrationskrisen”, vilket inte heller är något särskilt sensationellt uttalande utan något som flitigt debatteras ur alla möjliga perspektiv i de flesta europeiska länder idag. Nå, så vad bygger Georgieva på när hon slungar ut anklagelsen att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa”? Jo, ett holdingbolag på Cypern ”som uppgavs tillhöra en tidigare KGB-agent” har gett Nationella Fronten ett lån på 2,5 miljoner dollar. Det är faktiskt allt. Jo, att Marine Le Pen själv har uttryckt sin beundran för Putin och besökt Moskva. Samt ytterligare ett påstående om att ”ryska myndigheter” försökt få stöd för rysk utrikespolitik i Frankrike genom att satsa på det franska civilsamhället. Ortodoxa kulturella centran uppges ”ha inrättats på uppdrag av Ryssland”. Hon påstår också att ”det finns rapporter om” övervakning och eventuellt kontraspionage. Det sägs och det rapporteras och det finns eventuellt lite här och kanske lite där osv, osv. Jo, nog har Mettan en poäng alltid.

Man undrar ju var fantasin försvann någonstans när Victoria Nuland - då amerikanska utrikesdepartementets Östansvariga - över telefon med amerikanska ambassadören i Kiev Pyatt gick igenom vilka de ville se i den kommande ukrainska regeringen. Mitt under protesterna på Majdan i början av februari 2014. En regering som en månad senare kom att få precis det utseende som diskuterades i samtalet, där Nuland för övrigt yttrade orden ”Fuck the EU” när Pyatt oroade sig för vad de europeiska kollegorna skulle tycka om deras planer. Dessutom, apropå finansiering, samme Nulands tillkännagivelse, under ett tal den 13 december 2013 (strax efter att ockupationen av Majdan i Kiev inleddes och efter att Nuland gjort tre besök dit på en månad), att USA satsat 5 miljarder dollar på att ”få Ukraina i rätt riktning”. Pengar som till stora delar slussats in i det ukrainska civilsamhället, för övrigt. 

En helt öppen inblandning av stora proportioner i ett tredje lands interna politiska utveckling. Man måste undra vad som hänt om vi hört motsvarande konversationer och uttalanden av ryska diplomater angående franska valet…??

Jo, det finns mycket att kritisera Ryssland för men det går alltsom oftast över i slapp journalistik och slentrianmässiga föreställningar istället för saklig kritik. Mettan har som sagt en poäng. Men den främsta är dock den han tar upp under slutet av releaseseminariet, nämligen liknelsen med läget i Europa före första världskriget. När fienden utmålas som hin håle själv och hetsen börjar svälla utom alla proportioner följer också ett farligt läge där krigshandlingar ligger nära till hands. Något som kan få katastrofala följder. Det kan väl ändå ingen önska? Inte ens Putin!

Kärnkraften – enbart en fråga om marknad?

Så har nu Miljöpartiet än en gång visat sig ”regeringsdugligt” och undertecknat en överenskommelse över blockgränserna. Det är inget principiellt fel naturligtvis men den här gången gäller det kärnkraftens vara eller icke vara. Ett pennstreck som gör att kärnkraften kommer att leva kvar i åtminstone ett tiotal år. Enligt vissa bedömare kommer till och med sex av tio reaktorer ”fortsätta vara i drift i de kommande årtiondena”.

Den avgiftssumma som kärnkraftverken måste betala för att ta hand om kärnavfall blir nu lägre och dessutom får nu Kärnavfallsfonden rätt att placera pengar i aktier för att öka avkastningen. Sammantaget anses det här alltså ”helt avgörande för den svenska kärnkraftens framtid”, enligt bland andra Lars Hjälmered, Moderat riksdagsledamot.

Miljöpartiet har alltså varit med om att på ett avgörande sätt förändra förutsättningarna för kärnkraften att konkurrera med andra energiproduktionsmetoder. Det känns förstås total bakvänt och det mullrar nu (återigen) bland Mp:s kärnväljare (ingen ordvits utan lämpligaste ordval). Kärnkraftsfrågan är kanske den främsta orsaken till att partiet över huvud taget kom till. Det är bara att kolla Miljöpartiets hemsida under rubriken ”Miljöpartiets historia” så möts man direkt av en bild av ett torgmöte i Sundsvall med en banderoll i centrum av bilden, bärande texten ”Låt oss slippa kärnkraft”. Bilden är från 1982. Året innan hade partiet bildats eftersom (för att citera MP-hemsidan) ”många kände sig svikna av de etablerade partierna”. 

Nu är då detta parti för första gången i regeringsställning och hur gör vi med den makten? Ja, inte är det svårt att räkna ut att många kommer känna sig svikna. Partiets energipolitiske talesperson Lise Nordin ser tydligen inget problem med detta och jag ser att en av mina fb-vänner fått en utmaning av henne, om jag förstått rätt. I en tråd på fb-sidan ” Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen” säger sig denne fb-vän ha fått ”en fråga och en utmaning” av Lise Nordin. Den lyder enligt uppgift så här:

”Hur vill du stänga kärnkraften om inte via marknaden där förnybart konkurrerar ut? Om du har en annan strategi för hur stänga kärnkraften så får du gärna berätta”.

Om det här uttalandet stämmer visar det en skrämmande okunnighet och grund analysförmåga hos Miljöpartiets energipolitiske talesperson. Själv skulle jag vända på hela frågan:

”Hur stänga kärnkraften utan statlig styrning av marknaden?”

Under hela kärnkraftsenergins levnad har staten styrt dess överlevnadsförmåga. Eftersom den aldrig burit sina egna kostnader (inte minst försäkringsmässigt vilket kan vara omöjligt att kalkylera eftersom det skulle ge en skyhög premie) har staten alltid subventionerat kärnkraften alternativt, på senare år, börjat ta bort subventionerna och belägga produktionen med avgifter och annat som begränsar kärnkraftsindustrins tidigare fördelaktiga marknadsposition. Utredningen ”Atomarbetet i fjorton länder” från 1958 visade att det i alla undersökta länder utom Schweiz var staten som hade kontroll över utvecklingen av kärnkraften och således framväxten av en kärnkraftsindustri. Framför allt var det då dessutom kärnvapen som lockade många av staterna. Kärnenergi för civilt bruk var betydligt mindre intressant och hade marknaden fått råda helt fritt hade kanske inga kärnkraftverk alls byggts. Inte ens under oljekrisens 1970-tal var kärnkraften kommersiellt gångbar och tidskriften Business Week konstaterade att de senaste tio årens reaktortillverkning i USA varit förlustaffärer och amerikanska kraftbolag slutade då att beställa kärnkraftverk. Att ”tillverka el” billigt var en politisk fråga (och är) med en underliggande idé om att vi till varje pris måste ha tillväxt och att denna tillväxt är omöjligt utan billig energi och att kärnkraften i en framtid skulle kunna tillhandahålla sådan. Detta är i korta drag vad som hållit kärnkraften under armarna (statlig stöttning med olika medel) för att hålla forskning och utveckling vid liv i hopp om en framtida lönsamhet på egna marknadsmässiga grunder. Och så är det än idag. ”Det gör att vi kan ha kärnkraft och trygg elförsörjning under överskådlig tid i Sverige”, säger exempelvis moderaten Lars Hjälmered. Han är förstås lycklig och även inom Svenskt Näringsliv lär det vara glada miner idag. PR-byrån Prime drev på uppdrag av Sv Näringsliv under flera år en kampanj riktad mot S och C för att få dem att ta bort ”stopplagen” mot byggande av nya kärnreaktorer. Efter att ha lagt ned ett antal miljarder på denna kampanj lyckades de förmå även Centerns Maud Olofsson att medverka till att ”stopplagen” i praktiken togs bort. En statlig och politisk styrning av marknaden genomfördes och ersatte därmed en tidigare. Så har det sett ut när det gäller energimarknaden i stort och för kärnkraften inte minst. I Tyskland sitter dock en regering som har gjort ett radikalt annorlunda val och istället bestämt att all kärnkraft ska vara avvecklad år 2022. Med andra ord inget tal om vad man kan göra utan marknadskrafter utan ett mycket radikalt och kraftfullt politiskt agerande.

Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara utan marknadskrafter borde alltså bollas tillbaka omvänd: Hur styra marknaden i en politisk riktning som är önskvärd? Sedan kan ju olika partier ha olika idéer om vad som är önskvärt. Väljarna får ju avgöra vilken politik de vill ha. Miljöpartiet har som sagt alltid varit glasklara när det gäller kärnkraften och att kompromissa om det är att gräva sin egen politiska grav.

Vi som är lite äldre kommer ihåg Fälldins svek mot Centerpartiets väljare när han i valrörelsen 1976 lovade att inte sätta sig i en regering som startade nya reaktorer men som sedan gick med på att Barsebäck 2 fick laddas och två år senare även två reaktorer till (en i Forsmark och en i Ringhals). Han såg sig tvungen att avgå och Centerpartiet har sedan aldrig återhämtat sig väljarmässigt utan har haft ett stadigt krympande väljarstöd efter att då, under 1970-talet, ha varit det största borgerliga partiet med väljarsiffror kring 20-25 %. Detta svek blev grunden för Miljöpartiet att byggas på.

År 2017 skriver vi ny historia. Året då Miljöpartiet säljer sin själ genom att ge upp kärnkraftsmotståndet och överlåta hela frågan till marknaden. Denna tämligen unika "åtgärd" eller inställning vänder alltså en stor väljarbas ryggen. Något som Miljöpartiet knappast har råd med väljarmässigt i tider när väljarstödet enligt vissa mätningar ligger under 3 % och risken finns att riksdagsplatserna försvinner till nästa val. 

Vi får väl se om det kanske växer något nytt fram, i kölvattnet av detta svek, Miljöpartiets förlorade trovärdighet i kärnkraftsfrågan, och eventuellt också förlorade riksdagsposition…

Ukrainas blomstrande demokrati

Ukrainas vice premiärminister Ivanna Klympush-Tsintsadze säger till DN idag att hon är optimistisk till Ukrainas utveckling och ett framtida EU-medlemskap. Ukrainarna är ”mer beslutna än någonsin att bygga upp ett demokratiskt och blomstrande land”, enligt vice premiärministern.

Samtidigt ockuperas parlamentet av kända och okända (och beslutsamma) högerextrema ultranationalister i kamouflagekläder. I protest mot att polisen gripit ett 40-tal av deras kamrater som olagligt blockerat järnvägstransporter till Donbass. Enligt Kyiv Post och andra ukrainska media är den en landsomfattande aktion och andra lokala rådhus lär ha ockuperats, bland annat i Tjernivtsi där jag bodde för ett år sedan. Vilket påminner mig om ett besök jag gjorde till detta rådhus vid vilket en grupp kamouflageklädda stämde upp i talkörer för att protestera mot beslutsordningen för sammanträdet.

Mycket är oklart om vad som egentligen händer och i svenska media är det lönlöst att söka information. I dagens SvD hittar jag absolut ingenting om Ukraina och i DN får vi alltså läsa om vice premiärministerns drömmar om en blomstrande demokrati. Men det tycks vara män ur frivilligbataljonen Dnjepr som står bakom aktionerna. Det var åtminstone Juriy Bereza, ledaren för Dnjeprbataljonen, som agerade talesperson för ockupanterna i parlamentet.  I ryggen har de troligen en oligark, Ihor Kolomoisky, som sägs vara finansiär av bataljonen. Julia Tymosjenko och hennes parti Batkivsjtjina stöttar också möjligen i bakgrunden.

Ute på Kievs gator muras ryskägda banker igen och deras bankomater utsätts för attentat och ett "massmöte" hölls vid Majdan-torget i Kiev i protest mot arresteringarna. Ultranationalisterna hotar med ett ”nytt Majdan” om de inte får sin vilja igenom. Det lär ha varit ca 300 personer närvarande vid mötet så detta hot ter sig möjligen inte särskilt skrämmande för makthavarna. 

Men de här grupperingarna är beväpnade och oerhört våldsamma vilket har visat sig vid många tillfällen genom de tre senaste turbulenta åren. Vid Euromajdan till att börja med, i Odessa där hundratals människor dog eller skadades vid mordbranden och stormningen av Fackföreningshuset den 2 maj 2014, i Kherson-trakten förra vintern då två elmaster sprängdes, i Mukatjeve i juli 2015 där Högra Sektorn drabbade samman i eldstrid med polis, i blockadaktioner mot lastbilstrafik vid gränsen mot Krim med början i september 2015, vid attacken mot parlamentshuset den 31 augusti 2015 då en polis dödades och ett flertal skadades av en bomb, och nu senast vid blockaden mot järnvägstransporterna mot Donbass. 

De här aktionerna ser jag som uttryck för det parallellsamhälle som jag tidigare skrivit om och som jag menar sätter en våldsam prägel på all politisk verksamhet i Ukraina. Självförsvarsmiliser, militanta högerextrema grupper och frivilligbataljoner tar lagen i egna händer, ofta med myndigheternas goda vilja, men inte alltid. Pressen på de demokratiska krafter som finns i landet är hård från dessa grupperingar och våld eller hot om våld är ständigt överhängande för de som vill tillämpa lagen eller agera efter demokratiska principer.

Om vice premiärministerns förhoppningar om en ”blomstrande demokrati” ska förverkligas måste landets styrande göra rent hus från alla dessa beväpnade grupperingar och ta kraftigt avstånd från deras aktioner. Något som långt ifrån alltid sker, som i exemplet med Azov-bataljonen, som istället knöts närmare staten och inrikesministern Avakov.

Eller då elmaster sprängdes vid gränsen mot Krim och dåvarande premiärminister Jatsenjuk uttalade sin avsky mot leverantörerna av el till Krim, inte de terrorister som sprängde masterna.

Eller när lastbilsblockaden mot Krim som inletts av Högra Sektorn och tatariska organisationer ”togs över” av lokal polis och nationella armésoldater.

Eller som nu, då regeringen tillkännagivit att de ”tar över”blockaden av järnvägstransporter mot Donbass. Något som drabbar inte bara de industrier som finns i Donbass utan också civilbefolkningen som är beroende av leveranser av förnödenheter (Det är förvisso inte något nytt med blockad från ukrainskt regeringshåll, vilket bland annat framgår av ett klipp daterat 1 april 2015 från Vice News). Något som oroar OSSE som är observatörer av konflikten. Nyligen lär också Porosjenko ha beordrat frigivning av de paramilitära aktivister som greps vid järnvägsblockaden. Man får känsla av ett dubbelspel där regeringen å ena sidan agerar för att visa upp en sida internationellt, och å andra sidan så att säga i smyg övertar ansvaret för de aktioner som de högerextrema initierat, för att internt blidka de militanta nationalisterna.

Kanske ska dessa högerextrema grupper snarare ses som stöttrupper för regeringen än störande och farliga element och hot mot demokratin? De lär i vart fall inte göra det lättare för Ukraina att erhålla sitt hett eftertraktade EU-medlemskap och bli en ”blomstrande demokrati”. Eller?

I brist på svenska mediareaktioner vill jag ge plats åt ett längre citat från fredsaktivisten Tord Björk, som vanligen är mycket välinformerad om vad som händer i Ukraina. Hans kommentar om det nuvarande läget är både informativ och bitande ironisk och träffsäker om inte annat, och lämnades i en fb-tråd under fb-gruppen ”Ukrainabulletinen”:

”Om någon undrar var det framkommer att okända militärklädda intar talarstolen i radan så återges det i videon. Nedan lite redogörelse för varför knappast något skrivs om denna uppseendeväckande händelse och mycket annat som just nu starkt förändrar Ukrainakonflikten. Längst ner det senaste skeendet som kan tyda på att kraferna bakom den illegala blockaden inte lyckas ta överhanden.

I youtubelänken ovan 1:49 in i avsnittet syns de militärklädda i talarstolen, några oidentifierade som inte ska vara där vilket jag skrev om ovan som "Vilka de militärt klädda som intog talarstolen i radan idag är inte helt klarlagt." om man intar talarstolen i ett parlament så hindrar man dess arbete och kan sägas ockupera parlamentet. Som vanligt med Ukraina så är fler faktorer närvarande:

1. Den här typen av händelser i vilket annat europeiskt parlament som helst skulle naturligtvis rapporteras men nu är det Ukraina och då kan det inte vara så att obekanta fascister ockuperar talarstolen i ett parlament eftersom fascisternas inflytande i Ukraina är mycket mindre i Ukraina än något annat land i Europa, särskilt i parlamentet. Alltså har det inte hänt eftersom det kan inte hända.

2. Vad konflikten handlar om kan inte heller ha hänt eftersom nästan ingen informerar om den radikala försämring som skett sedan 25 januari genom illegala ekonomiska blockaden av Donbass, inte en enda av de 8 vänstertidningarna har informerat om det förrän jag skrev i Internationalen, alltså finns inget skarpt läge där det kan hända mäörkliga saker i radan

3. Att fascister illegalt driver ett land till allvarlig politisk kris kan inte förekomma eftersom att påstå att fascisterna har viktigt inflytande över ukrainska poltik är rysk desinformation enligt UII forskare, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter och stopr del av Sveriges journalister som bevakar Ukraina.

4. Att rapportera om det som händer får inte ske om det visar att oidentifierade förutom Dnjepr 1 fascistmilisens ledare agerar och tar över talarstolen, bättre och vänta så att hela historien kan efterhandskonstrueras så att den framstår som Ukrainska regeringens självklara reaktion på DNR "illegala" övertagande av de industrier som den illegala fascistblockaden tvingat till stillastående med 78000 järnvägsvagnar med kol stående vid övergången mellan Donbass och Ukraina a la BBC.

5. Att nu regeringen övertar den illegala blockadens politik följer exakta mönstret från blockaden och sprängningarna av kraftlledningarna till Krim, först fascistisk blockad och sabotage med krimtatarerna som förevändning, sedan tar regeringen över den illegala politiken och gör den till sin. Men eftersom fascisterna inte har inflytande i Ukraina kan det inte ha skett då och kan inte ha skett igen nu.

Nu är ju Ukraina ett land där saker som sker inte alltid är vad som synes ske. Fascisterna murade igen ett av ryska Sperbanks kontor och saboterade många bakautomater vilket nationella säkerhetsrådet tycks följa upp genom beslut om att förbereda att ryska bankerna inte ska få finnas kvar. Samt gör blockaden till sin. Men avgörandet sker på marken. Djnepr bataljonens ledare är inte vem som helst så vad intagandet av honom och oidentifierade militärklädda män i talarstolen handlar om är höljt i dunkel, att det är en form av maktdemonstration är klart. Det förekommer att facsisterna i parlamentet är militärklädda. Metoden fö att behålla ett fascistisk närvaro i radan var att sätta in facsistledare som tex. antisemiten Biljetskij, ledare för Azovbataljonen på valbar plats för de stora partierna. Så militära fältuniformer i radan är inte nytt, men att flera oidentifierade ockuperar talarstolen är det vad jag känner till.

Bereza tillhör kretsarna kring oligarken Kolomoskij som är drivande i den tidigare illegala blockaden som haft stöd av Timosjenko. Porosjneko tycks synas svag i det som sker. Men det kan vara något annat. Visserligen har nu Ukraina gjort fascvisternas blockad till sin men med argumentet att det handlar om reaktion på DNRs agerande när de sökt motverka den illegala blockaden genom tvågsförvaltniung av industrin som är beroende av järnvägstransporter mestadels ägda av oligarken Akhmeov som bekämpas av Kolomoskij.

De nya rapporterna tycks tyda på att det inte är så enkelt. På marken tar nu polisen över järnvägsspåren och driver bort ultranationalisterna som dock håller sig kvar i närheten. Då skulle kortet hamna hos DNR igen, om de låter industrin återgå till ukrainska ägo igen, alltså Akhmetovs (han skrev över sin industri från Donetsk till Ukraina för att rädda den sammanbundna industrin och gruvorna på bägge sidor så industrin i DNR betalar skatt i Ukraina, fortsatt blockad skulle lett till 3,5 miljarder dollar i förlust årligen enligt ukrainas statsminister).

Så Akhmetov som såg ut att bli den stora förloraren gentemot Kolomoskij kanske vänder på kuttingen tack vara att Porosjenko och regeringen behåller greppet, Tyskland driver krav både mot Ukraina och DNR om att industrin åter ska i Ukrainas/Akhmetovs ägo och trafiken återupptas. Djneprbataljonens ledaragerande i radan kanske var ett skrämskott, blockaden har varit mycket mer än det och vad som händer härnäst med ryska banker och produktionskedjorna över frontlinjen i Ukraina får vi väl se.

Under tiden kan man studera siffrorna från antalet civila offer för den eskalering av konflikten som skedde vid månadsskiftet utlöst av Ukrainas krypande offensiv mellan januari och februari där vi fick många rapporter om hur civila på ukrainska sidan drabbades. 13 civila offer på ukrainska sidan varav 3 döda och 40 på DNR sidan varav 4 döda rapporterar FN.”

Jan Björklund – självutnämnd klädpolis

Ingen kan väl ha missat Jan Björklunds nya utspel om bruket att bära slöja. Hans favoritämne verkar det. Det är märkligt att en ledare för ett parti som kallar sig Liberalerna är så ivrig att bestämma vad kvinnor ska bära för kläder. Och motsägelsefullt. Det finns förvisso en hel del motsägelsefullt i hans resonemang.

För det första är det en kvinnlig handelsminister han attackerar för att hon möjliggör utförandet av sitt uppdrag. Uppenbarligen anser Björklund att det vore bättre om Sverige skickade en delegation av enbart män (?). Eller att de kvinnliga deltagarna i delegationen skulle ha stängt in sig på svenska ambassaden och hoppats att deras motparter skulle kommit och knackat på. En kvinnlig minister ska enligt Björklund tvingas till kraftiga avvikelser i sin tjänsteutövning i jämförelse med manliga kollegor. Vilka signaler sänder det?

Motsägelsefullt är det också att, när det gäller bruket att bära slöja eller skaka hand, ha en närmast militant uppfattning att de som kommer till Sverige måste ta seden dit de kommer, medan Björklund uppenbarligen är av rakt motsatt uppfattning när det är åt andra hållet. Det är också rubriken till hans artikel i AB. Han tänker inte ta seden dit han kommer, hävdar han. Nå, då kan vi kanske förvänta oss att han inte kräver det av andra?

Nu var det förvisso en lag som handelsministern tyckte sig tvungen att respektera i främmande land. Men Björklund är ju inte särskilt noga med lagar heller. Minns för ett antal år sedan då han drev på för att få till en lag som skulle förbjuda kvinnor som studerar att bära huvudtäckelse. Det stred mot förarbetena till den diskrimineringslag hans eget parti var med om att driva igenom ett par år innan dess. Jag skrev om det då för den som missade det. Jag hävdar fortfarande att jag vill slippa se scener som de vi fick bevittna från Frankrike i somras då fransk polis patrullerade stränderna och tvingade kvinnor som bar s.k. ”burkini” att klä av sig. En offentlig förnedring för kvinnan och ett förfarande som inte anstår en stat med ambition att bygga på de mänskliga rättigheter som Jan Björklund säger sig vilja värna. Påbud och tvång riktat mot kvinnor är något som ska motarbetas, oavsett om den tvingande parten heter Mohammed, Sven, Francois eller… Jan Björklund.

Björklund fördömer, förvisso med rätta, de självutnämnda moralpoliser som kontrollerar unga flickor och kvinnor i förorter. Men själv är han alltså mycket bestämd att markera vad han anser att kvinnor bör ha på sig eller inte ha på sig.

Den sista motsägelsen är minst lika allvarlig. Björklund säger till SvT och i AB att handelsministern måste tänka på vilka signaler hon sänder till landets muslimer. Bilden av henne bärande slöja ”sprids nu i våra förorter och försvårar kampen mot hedersförtryck”, hävdar han. Jag tror det har oerhört marginell betydelse om någon alls för denna kamp. Däremot är hans resonemang troligen mer relevant om vi vänder på det. Jan Björklund borde tänka på vilka signaler han själv sänder ut i landet. Ett av de vanligaste hatbrotten är att rycka av muslimska kvinnors huvudbonader eller rikta hatiska uppmaningar till dem att ta dem av sig. Hatbrotten ökade, enligt Brå:s statistik från i höstas, med 11 % under 2015 jmf med året innan och de allra vanligaste motiven var ”främlingsfientliga/rasistiska”. Allra vanligast riktat mot muslimer. Anmälningar om islamofobiska hatbrott ökade med 69 % mellan 2011-2015. Särskilt utsatta var (och är) muslimska kvinnor. I stort sett i samtliga fall just för att de bär slöja (hijab/niqab osv). 

Ju mer normaliserad Björklunds typ av intolerans blir desto svårare lär det bli för dessa kvinnor att över huvud taget vistas i offentliga miljöer i Sverige. Björklunds signaler, vill jag hävda, är betydligt ”olyckligare” än Ann Lindes.

En ”olycklig” signal skickar det också till Sverigedemokraterna som nu gnuggar händerna åt att äntligen vara pk. Men vi kanske snart får se Björklund sälla sig till Moderaterna och bilda nya allianser?

Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bostäder är det stora samtalsämnet i Stockholm. Gå till vilken sorts bjudning som helst hos vilken medelklassfamilj som helst i staden och ni kan vara säkra på att samtalsämnet bostäder kommer att komma upp. Ibland är det inte annat som pratas om än bostadspriser, lägen, hyror och bristen på lägenheter. Varför görs inget åt det?

Samtidigt har, enligt en undersökning i SvD Näringsliv, försäljning av byggbar mark ökat med raketfart de senaste två åren. Under 2016 en ökning med 100 % sedan 2014. Går man tillbaka till 2013 är ökningen flera hundra procent. En "explosiv" ökning, konstaterar SvD. Det är ju inte givet att köparen vill bygga just bostäder på den förvärvade marken men enligt undersökningen är det i 70 % av fallen just det som är köparens avsikt. Det ligger dock i sakens natur att det tar tid för själva byggandet att ta fart, men det är ändå ett faktum att bostadsbyggandet tagit rejäl fart. Förra året påbörjades byggandet av 65000 bostäder i landet. Boverket spår att siffran för i år kommer att stanna vid 67000. Så många bostäder har inte byggts under ett år sedan 1991 som var toppåret i en byggboom som pågick några år. I Stockholm finns nu dessutom dubbelt så många studentlägenheter jämfört med 2013. Byggstarter av studentbostäder har ökat med 2300 % sedan 2013. Fortsätter den här takten är vi nästan uppe i ett nytt miljonprogram. Det lär i alla fall vara fullt möjligt att nå det ambitiösa målet på 250000 nya lägenheter till år 2020.

Det är förvisso så att det är kommunerna som har ansvar för att förse sina invånare med bostäder, men det statliga åtgärderna kan underlätta och stimulera byggande, bland annat att upplåta statlig mark för byggande eller ge statliga stöd till byggprojekt. Eller också kan den välja att sitta med armarna i kors och hoppas att marknadens krafter ska göra hela jobbet medan man samtidigt upprepar mantrat "marknadshyror", "marknadshyror", marknadshyror" och möjligen ser till att det byggs en eller annan stuga för uthyrning till bostadstörstande studenter att hyra till... "marknadshyror".

Det är som sagt mycket kommunernas sak att förse invånarna med bostäder. I Stockholm, som har högst efterfrågan och störst brist på bostäder, har Allianspartierna sett till att göra situationen än mer krisartad. De allmännyttiga bolagens "högsta prioritet" blev 2007 att blåsa på ombildningsprocesser från hyresrätt till bostadsrätt. Efter ett antal år var allmännyttans bestånd minskat med en tredjedel. En del privatpersoner och privata hyresvärdar gjorde klipp, men fler lägenheter blev det ju inte av detta förstås. Däremot en klart avläsbar segregation, har bland annat undersökningar av SCB visat. Under samma period som den här politiken i Stockholm bedrevs så kom en ny lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, AKBL. Med den nya lagen ställdes krav på att bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer och med avkastningskrav. Statliga och kommunala åtgärder för att förändra ägandeformer alltså, inte utöka antalet bostäder. Under de här åren byggdes som regel omkring 20000 bostäder varje år, ibland något mindre och ibland mer, med toppår 2006-2008 runt 30-35000/år. Även under toppåren låg svenskt bostadsbyggande i botten i jämförelse med de övriga nordiska länderna. I rättvisans namn är det många faktorer som spelar in som påverkar de här siffrorna, men det vore vågat att påstå att de borgerliga regerandet på kommunal och statlig nivå lyckades vända siffrorna uppåt. Om man ens haft ambitionen? Omvandlingen av ägarformer tycks ha varit det allom överskuggande. Trots att många röster höjdes för att bostadsbristen ledde (leder) till lägre tillväxt, sämre fungerande arbetsmarknad, svårigheter att delta i utbildningar och hinder för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden.

Nu pekar alltså alla siffror åt andra hållet. Så hur reagerar Allianspartierna på detta?

Jo, i somras hoppade Alliansen av förhandlingarna om en bred uppgörelse om bostadspolitiken. Regeringens förslag var "för försiktiga", sa man om regeringens 22-punktsprogram med bland annat högre krav på kommuner att bygga, förenklade byggregler, kortare planprocesser och åtgärder för att göra mer byggbar mark tillgänglig för byggande. Jag förstår att Alliansen vill sätta käppar i hjulen för regeringens bostadspolitik nu när den ser ut att rulla på med sån fart. Så Alliansen "bidrar" nu med att hota bostadsminister Eriksson med en KU-anmälan och därmed göra gemensam sak med SD. Ännu en konstruktiv åtgärd för att stimulera bostadsbyggandet...

Själv kan jag tycka att det finns fog för att ge lite beröm till nuvarande bostadsministern Peter Eriksson och hans föregångare Mehmet Kaplan.

Sträck på er, Peter och Mehmet!