Så har nu Miljöpartiet än en gång visat sig ”regeringsdugligt”
och undertecknat en överenskommelse över blockgränserna. Det är inget
principiellt fel naturligtvis men den här gången gäller det kärnkraftens vara
eller icke vara. Ett pennstreck som gör att kärnkraften kommer att leva kvar i
åtminstone ett tiotal år. Enligt vissa bedömare kommer till och med sex av tio
reaktorer ”fortsätta vara i drift i de kommande årtiondena”.
Den avgiftssumma som kärnkraftverken måste betala för att ta
hand om kärnavfall blir nu lägre och dessutom får nu Kärnavfallsfonden rätt att
placera pengar i aktier för att öka avkastningen. Sammantaget anses det här
alltså ”helt avgörande för den svenska kärnkraftens framtid”, enligt bland
andra Lars Hjälmered, Moderat riksdagsledamot.
Miljöpartiet har alltså varit med om att på ett avgörande
sätt förändra förutsättningarna för kärnkraften att konkurrera med andra
energiproduktionsmetoder. Det känns förstås total bakvänt och det mullrar nu
(återigen) bland Mp:s kärnväljare (ingen ordvits utan lämpligaste ordval).
Kärnkraftsfrågan är kanske den främsta orsaken till att partiet över huvud
taget kom till. Det är bara att kolla Miljöpartiets hemsida under rubriken ”Miljöpartiets historia” så möts man direkt av en bild av ett torgmöte i Sundsvall med en
banderoll i centrum av bilden, bärande texten ”Låt oss slippa kärnkraft”.
Bilden är från 1982. Året innan hade partiet bildats eftersom (för att citera
MP-hemsidan) ”många kände sig svikna av de etablerade partierna”.
Nu är då detta parti för första gången i regeringsställning
och hur gör vi med den makten? Ja, inte är det svårt att räkna ut att många
kommer känna sig svikna. Partiets energipolitiske talesperson Lise Nordin ser
tydligen inget problem med detta och jag ser att en av mina fb-vänner fått en
utmaning av henne, om jag förstått rätt. I en tråd på fb-sidan ” Folkkampanjen
mot Kärnkraft-Kärnvapen” säger sig denne fb-vän ha fått ”en fråga och en
utmaning” av Lise Nordin. Den lyder enligt uppgift så här:
”Hur vill du stänga kärnkraften om inte via marknaden där
förnybart konkurrerar ut? Om du har en annan strategi för hur stänga
kärnkraften så får du gärna berätta”.
Om det här uttalandet stämmer visar det en skrämmande
okunnighet och grund analysförmåga hos Miljöpartiets energipolitiske
talesperson. Själv skulle jag vända på hela frågan:
”Hur stänga kärnkraften utan statlig styrning av marknaden?”
Under hela kärnkraftsenergins levnad har staten styrt dess
överlevnadsförmåga. Eftersom den aldrig burit sina egna kostnader (inte minst
försäkringsmässigt vilket kan vara omöjligt att kalkylera eftersom det skulle
ge en skyhög premie) har staten alltid subventionerat kärnkraften
alternativt, på senare år, börjat ta bort subventionerna och belägga
produktionen med avgifter och annat som begränsar kärnkraftsindustrins tidigare
fördelaktiga marknadsposition. Utredningen ”Atomarbetet i fjorton länder” från
1958 visade att det i alla undersökta länder utom Schweiz var staten som hade
kontroll över utvecklingen av kärnkraften och således framväxten av en
kärnkraftsindustri. Framför allt var det då dessutom kärnvapen som lockade
många av staterna. Kärnenergi för civilt bruk var betydligt mindre intressant
och hade marknaden fått råda helt fritt hade kanske inga kärnkraftverk alls
byggts. Inte ens under oljekrisens 1970-tal var kärnkraften kommersiellt
gångbar och tidskriften Business Week konstaterade att de senaste tio årens
reaktortillverkning i USA varit förlustaffärer och amerikanska kraftbolag
slutade då att beställa kärnkraftverk. Att ”tillverka el” billigt var en
politisk fråga (och är) med en underliggande idé om att vi till varje pris
måste ha tillväxt och att denna tillväxt är omöjligt utan billig energi och att
kärnkraften i en framtid skulle kunna tillhandahålla sådan. Detta är i korta
drag vad som hållit kärnkraften under armarna (statlig stöttning med olika
medel) för att hålla forskning och utveckling vid liv i hopp om en framtida
lönsamhet på egna marknadsmässiga grunder. Och så är det än idag. ”Det gör att
vi kan ha kärnkraft och trygg elförsörjning under överskådlig tid i Sverige”,
säger exempelvis moderaten Lars Hjälmered. Han är förstås lycklig och även inom
Svenskt Näringsliv lär det vara glada miner idag. PR-byrån Prime drev på
uppdrag av Sv Näringsliv under flera år en kampanj riktad mot S och C för att
få dem att ta bort ”stopplagen” mot byggande av nya kärnreaktorer. Efter att ha
lagt ned ett antal miljarder på denna kampanj lyckades de förmå även Centerns
Maud Olofsson att medverka till att ”stopplagen” i praktiken togs bort. En
statlig och politisk styrning av marknaden genomfördes och ersatte därmed en
tidigare. Så har det sett ut när det gäller energimarknaden i stort och för
kärnkraften inte minst. I Tyskland sitter dock en regering som har gjort ett
radikalt annorlunda val och istället bestämt att all kärnkraft ska vara
avvecklad år 2022. Med andra ord inget tal om vad man kan göra utan
marknadskrafter utan ett mycket radikalt och kraftfullt politiskt agerande.
Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara utan
marknadskrafter borde alltså bollas tillbaka omvänd: Hur styra marknaden i en
politisk riktning som är önskvärd? Sedan kan ju olika partier ha olika idéer om
vad som är önskvärt. Väljarna får ju avgöra vilken politik de vill ha. Miljöpartiet
har som sagt alltid varit glasklara när det gäller kärnkraften och att
kompromissa om det är att gräva sin egen politiska grav.
Vi som är lite äldre kommer ihåg Fälldins svek mot
Centerpartiets väljare när han i valrörelsen 1976 lovade att inte sätta sig i
en regering som startade nya reaktorer men som sedan gick med på att Barsebäck
2 fick laddas och två år senare även två reaktorer till (en i Forsmark och en i
Ringhals). Han såg sig tvungen att avgå och Centerpartiet har sedan aldrig
återhämtat sig väljarmässigt utan har haft ett stadigt krympande väljarstöd
efter att då, under 1970-talet, ha varit det största borgerliga partiet med
väljarsiffror kring 20-25 %. Detta svek blev grunden för Miljöpartiet att
byggas på.
År 2017 skriver vi ny historia. Året då Miljöpartiet
säljer sin själ genom att ge upp kärnkraftsmotståndet och överlåta hela frågan
till marknaden. Denna tämligen unika "åtgärd" eller inställning vänder alltså en
stor väljarbas ryggen. Något som Miljöpartiet knappast har råd med
väljarmässigt i tider när väljarstödet enligt vissa mätningar ligger under 3 % och risken finns att
riksdagsplatserna försvinner till nästa val.
Vi får väl se om det kanske växer något nytt fram, i
kölvattnet av detta svek, Miljöpartiets förlorade trovärdighet i
kärnkraftsfrågan, och eventuellt också förlorade riksdagsposition…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar