Vad kvinnor vill ha (?)

Söndagens partiledardebatt (SvT Agenda) var på flera sätt märklig. Inte så mycket beroende på vad partiledarna sa men mer på SvT:s upplägg. EU fanns knapp på agendan sådär tre veckor före EU-parlamentsvalet. Kanske kommer det en liknande partiledardebatt om EU senare? En får väl förutsätta det åtminstone.

Men ännu lite märkligare var sättet på vilket jämställdhetsfrågor behandlades. Ämnet introducerades som en het FI-boll som slängdes till en något förvånad Stefan Löfven (s) som ganska skickligt kastade över den till regeringssidan. Som – genom centerledaren Annie Lööf – klargjorde sin syn på feminism; kvinnors möjlighet att välja vårdarbetsgivare och att få fortsätta städa toaletter hos höginkomsttagare. Därefter gick frågan vidare till Jonas Sjöstedt som i FI:s frånvaro skulle kunna förväntas ha ett lite annat perspektiv på frågan. Han blev emellertid abrupt avbruten efter en halv minut och därmed ansågs ämnet uttömt av programledarna.

Direkt pinsamt, SvT!

Hade nu diskussionen fått fortsätta hade säkerligen regeringssidan tagit upp deras tredje favoritproblem när feminism förs på tal, nämligen rekryteringen av kvinnor till styrelseposter. Detta gör istället EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) i SvD Näringsliv idag. Hon börjar svänga i kvoteringsdebatten eftersom ”det går så satans sakta”, säger hon. Kul med lite hetta i debatten.

Artikeln i SvD har som utgångspunkt en ny rapport, ”Stjärnkraft”, om kvinnligt ledarskap, som släpps idag. En sak som rapporten visar är att män värdesätter statusdrivna parametrar som titel och lön när det väljer jobb medan detta kommer längre ned på kvinnors prioriteringslista. ”Det behöver ändras”, säger Ohlsson och fortsätter:

”Det är tragiskt att kvinnor inte i större utsträckning prioriterar högre lön. Det måste börja tidigt, med hur vi uppfostrar våra döttrar”.

Själv tänker jag att det tragiska kanske snarare är männens prioriteringsordning och att det är våra söners uppfostran som behöver en översyn och att det vore ännu mer tragiskt om kvinnliga chefer ska födas upp i samma broilerfabrik som skapat de manliga? Eller tänker jag helt fel här? Jag är ju ingen auktoritet på jämställdhetsfrågor och feminism.

Det vore intressant att höra Gudrun Schymans syn på detta. Birgitta Ohlsson har ju faktiskt öppnat en dörr för debatt med henne. Det vore väl ett bra sätt för SvT att reparera sin fadäs i söndags genom att arrangera en feministisk batalj med helt olika perspektiv representerade av de ovan nämnda?!

Kvotering reglerat eller strukturellt – en fråga om ideologi?

Maria Ludvigsson ondgör sig i dagens SvD över Anders Borgs oväntat fria tänkande om kvotering till bolagsstyrelser (emot hela sitt eget partis parlamentarikergrupp exempelvis). Det faktum att bara 23 procent av bolagsstyrelseposterna i Sverige innehas av kvinnor är alltså något Ludvigsson vill åtgärda på annat sätt, oklart hur.

Hon problematiserar kvoteringsmetoden genom att jämföra med USA:s erfarenheter av ”affirmative action” avseende etniska tillhörigheter. Hon väljer då att bortse från den del av forskningen som motsäger hennes egen skepsis till metoden, vilket är vanligt bland kvoteringsmotståndare enligt bland annat en EU-rapport (s 17-19) som kan laddas ned här.

 

Om hon dessutom istället valt att uppehålla sig vid frågan, jämställdhet mellan kön i bolagsstyrelser, skulle hon istället ha kunnat räkna upp ett stort antal europeiska länder som studieobjekt. Norge anses ha gått i bräschen men följts av flera andra. EU-kommissionen tog också nyligen (nov-12) beslut om att något måste göras och att EU-länderna bör eftersträva att åstadkomma en 40-procentig kvinnlig styrelserepresenation på frivillig väg innan en eventuell tvingande EU-reglering kanske kan bli aktuell.

Det kan alltså inte uteslutas att Borgs uttalande handlar minst lika mycket om påtryckningar fån EU-kommissionen som sitt eget fria tänkande. Men handlar alltså specifikt om bolagsstyrelser. På flera sätt är det ganska enkelt att applicera just kvoteringsmetoden på sådana. Det är lätt att räkna antalet ledamöter i en styrelse och därmed enkelt att lagstifta om, ungefär på samma sätt som det finns lagtexter som styr hur många ledamöter en styrelse ska bestå av etc.

Men Ludvigsson pratar alltså hellre om svårigheten för kvoterade till universitet i USA att avsluta sina studier.

Hennes huvudpoäng är dock att det är en ideologisk markering att vara emot kvotering. Metoden är fel för att ”det särbehandlar människor, identifierar och sorterar dem utifrån grupptillhörighet...”. Hon avslutar med att säga att det inte är värt att överge lika rättigheter för en ”quick fix”.

Vad Ludvigsson och andra då glömmer, eller väljer att glömma (?), är den sortering och särbehandling som redan sker. Oreglerat och till nackdel för kvinnor. När det gäller just bolagsstyrelser torde den selekteringen vara ganska uppenbar.

Eller menar då Ludvigsson och andra kvoteringsfobiker att kvinnor helt enkelt inte förtjänar fler platser i styrelserna? Att de helt enkelt inte är meriterade eller lämpade i större utsträckning än att det motsvarar 23 procent?

Den frågan tycker jag återstår att besvaras av dem som, liksom Maria Ludvigsson, motsätter sig kvotering så benhårt. 

Men detta motstånd är sannolikt uttryck för samma blindhet som tydliggjordes i debatten om Jonas Hassen Khemiris artikel där liberala debattörer antydde att strukturell diskriminering är något som inte finns i verkligheten och att det bara är att kavla upp ärmarna och spotta i nävarna så ordnar det sig.

Är detta verkligen liberal ideologi? I så fall börjar väl den ideologin kännas lite obsolet? Eller handlar det snarare om individuella uttolkares alldeles egna tunnelseende?