NATO-frågan 1: En fråga med ett enda acceptabelt svar?

 

Rysslands attack mot Ukraina har utlöst en febril aktivitet i de politiska korridorerna i Sverige och Finland. Det är förstås naturligt. Den säkerhetspolitiska ordningen är rubbad av en stormakts agerande i centrala Europa. Det kräver en ny analys av säkerhetsläget och Sveriges roll i den helheten.

Men det som förvånar mig är i första hand brådskan. Det tycks vara oerhört mycket viktigare att det går snabbt att ta beslut än att det blir ett genomtänkt och noga övervägt beslut. Dessutom går debatten i en riktning mot ett enda acceptabelt svar, att Sverige ska gå med i NATO. Fortast möjligt dessutom. Denna för Sverige så omvälvande fråga ska helst avhandlas på en kafferast och ve den som säger emot.

”Sverige har haft fred i 200 år. Nu får det vara nog!”

Ja, detta snappade jag upp på facebook och ger en komisk och raljant formulering av argumenteringen för den plötsliga ivern.

Men just den här feberivriga brådskan är oerhört stressande. Finns det över huvud taget svängrum för debatt? Finns möjligheten att säga nej till svenskt NATO-medlemskap? Är Socialdemokraternas bryderi nu endast vilka argument man ska rada upp för sina väljare för att motivera varför man gjort en sådan u-sväng i NATO-frågan?

Det är något högst osvenskt med denna ovilja att göra en noggrann analys och denna närmast hysteriska iver att svinga beslutsklubban. Annars är vi världsmästare på utredningar och remissrundor. Men i just den här frågan verkar det inte vara viktigt alls med debatt och djup analys.

Frågans tyngd verkar inte spela någon roll.

Mats Knutson – som filtrerar snart sagt alla politiska debatter i public service – ger sin analys i Rapport den 28 april:

”Det här är en stor fråga, en historisk fråga och ett historiskt beslut om Sverige skulle gå med i NATO. Det skulle sätta punkt för en 200-årig period av militär alliansfrihet, och dessutom en period som svenska politiker normalt brukar tala om som en väldigt lyckosam period”

Det är ju en analys det är svårt att motsäga. Så vad har då hänt som utlöst denna oerhörda brådska och iver att ta detta enormt stora beslut?

Varför är det så viktigt att det går fort? När allt talar för att vi borde tänka efter ordentligt och göra noggrann analys av läget.

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, framträdde i Svt:s Agenda den 1 maj. Det finns ingen balans i NATO-debatten och det går alldeles för fort, menar han. Idén om att det ”finns en lucka öppen” och att den kan stängas om vi väntar ett halvår tror han inte på. Han tror det ”syftar till att stressa människor”.

Han delar min oro för denna brådska.

”Det är ett beslut som kommer få konsekvenser under lång tid. Det kommer påverka våra barn och våra barnbarn och deras barn osv. De kanske bli inblandade i krig på ett eller annat sätt beroende på hur vi väljer”.

Hagström skrev en debattartikel 2015 där han argumenterade emot ett svenskt NATO-medlemskap och fick kraftiga reaktioner efteråt. Både DN och Svd skrev på sina ledarsidor i princip att han ”upprepade Kremls narrativ”. I sociala medier kallades han ”naiv, Putin-kramare, landsförrädare, osv.”. Det gjorde honom nyfiken på att undersöka vad för sorts debatt detta handlade om och studerade 350 olika debattartiklar och ledarsidor mellan 2014 och 2018. Även texter i sociala medier togs med i underlaget och en del intervjuer av debattörer på båda sidor.

Hagströms forskning visar att det på sociala medier nästan enbart handlar om personangrepp och inte om säkerhetspolitik alls. De som är emot NATO-medlemskap utsätts dessutom för tio gånger så många personangrepp, visar hans forskning.

”Vilka som utsätts för flest personangrepp i frågan kan ge en fingervisning om hur den dominerande åsiktskorridoren för närvarande är konstruerad och vad som ses som den mest politisk korrekta åsikten. Min forskning kan därmed bidra till att förklara varför antalet svenskar som är positiva till Nato ökade 2014–2018”, säger han i en artikel från ifjol på FHS hemsida.

I Hagströms vetenskapliga artikel ”Disciplinary power: Text and body in the Swedish NATO debate” visar han hur NATO-debatten har förts under åren efter den ryska annekteringen av Krim och fram till 2018 och hur, för att citera direkt ur texten: ” […] ‘disciplinary power’ targets participants in the debate by subjecting them to verbal and physical sanctions, enhanced levels of self-disciplining and a host of difficult feelings”.

Det som var tydligt för åren 2014–2018 är förstås nu upphöjt flera gånger och vanligtvis sansade personer riskerar att dras med i en åsiktslavin som obönhörligt leder i en enda riktning.

Ett demokratiskt land med yttrandefriheten inskriven i grundlagen bör kunna ha högre i tak och åtminstone lyssna till vetenskapligt grundade argument.

Därför tar jag mig friheten att föra fram sådana, som inte i egentlig mening har något normerande syfte men som innehåller fakta att förhålla sig till i formandet av en åsikt om vad som är klokaste beslutet just nu.

Något självklart svar på den frågan finns inte. Frågan är, som Linus Hagström dristade sig till att påstå i Agenda, väldigt komplex. 

”Det är krångligt. Ju mer man läser om det desto krångligare är det liksom. Det är enormt krångligt. Det är väl det som är mest frustrerande då, för en person som mig, att debatten är så förenklad” (Linus Hagström i Agenda, Svt 1/5-2022).

Det är omöjligt att veta säkert vad som ska hända i framtiden. Men det finns trots allt de som tidigare har siat om framtiden och förutspått ungefär det som händer nu. Kanske finns det något att lära av dem? Jag tänker här på de neo-realister som inom säkerhetspolitisk forskning i ett antal år har framfört tankar om NATO och Ryssland och deras färd från avspänning efter kalla kriget till dagens farligt laddade läge mitt i Europa.

Hur gick det till? I ett par kommande inlägg här på bloggen kommer jag att titta tillbaka på detta, med hjälp av vetenskapliga verk om NATO och dess förhållande till Ryssland.