Det är dags
att titta lite närmare på NATO och vad de gjort och tänkt det senaste
decenniet. Om Sverige ska gå med i NATO kan det ju vara lite relevant att
fundera över vad alliansens status är och vilka strategier de lagt upp för
framtiden.
Jan Eichler,
professor och senior researcher vid Institute of International Relations i
Prag, menar att Rysslands svaghet under 90-talet gav tillfälle till att kyla
ned de militära upprustningarna från västländernas sida och hålla tillbaka
frestelsen att flytta fram gränserna för NATO österut. Han nämner Kaliningrad
som exempel som var en av Sovjetunionens största militära baser men som under
90-talet skar ned antalet tanks till hälften, antalet attackplan från 155 till
28, och antalet ubåtar från 42 till 2 (Eichler 2021, s. 145).
De
amerikanska militära doktrinerna (OBS alltså inte NATO:s) sedan 90-talet visar
enligt Eichler (2021, s. 158) ett växande amerikanskt militärt självförtroende
som också yttrat sig i framför allt tre saker i de militära doktrinerna:
1) Ett
implicit meddelande att de post-sovjetiska länderna utgör områden som är vitala
för det amerikanska hegemoniska systemet, 2) den strategiska vikten av den
amerikanska teknologiska och militära överlägsenheten, 3) ett manifesterande av
viljan att använda sig av denna överlägsenhet såväl i fredstid som, om
nödvändigt, på slagfält.
Under tiden
löpte NATO-expansionen på trots de ryska invändningarna och med den eskalerade
spänning som jag redogjort för i inlägg 3, 4 och 5 tidigare.
 |
| Foto: Olivier Matthys/AP. Utrikesminister Anne Linde och NATO:s generalsekr. Jens Stoltenberg på en pressträff i Bryssel i år |
Nya
NATO-strategier 2010 och framåt
NATO:s
dokument Core Tasks and Principles 2010 innehöll långsiktiga strategier
för NATO. En paragraf handlade om att övertala Ryssland att flytta kärnvapen
längre bort från de nya NATO-länderna vid dess gränser. Ryssland förväntades
alltså retirera eftersom NATO valt att expandera, vilket möjligen kunde vara
provokativt ur ett ryskt perspektiv. I dokumentet underströks också NATO:s
beslutsamhet att integrera Ukraina och Georgien som nya medlemmar i alliansen
(Eichler 2021, s. 102)
USA
reagerade dessutom på annekteringen av Krim 2014 genom ett nytt långsiktigt
program kallat European Reassurance Initiative (ERI). ERI bekräftade att
krisen i Ukraina, med Jan Eichlers ord: ”has pushed the two sides over a cliff
and into a new relationship” vilket betydde att Västländerna och Ryssland nu
var rivaler och varandras motpoler (Eichler 2021, s. 109).
Ökad
närvaro vid NATO:s östra gränser
Sedan 2014
har flygvapen roterats som skydd över baltstaterna och Polen och NATO har också
etablerat jaktflyg i Rumänien och Polen. Spaningsplan, typ AWACS, gör också
regelbundna flygningar över östra Europa.
Fr.o.m.
sommaren 2017 började också NATO basera trupper i baltstaterna och Polen, dock
på roterande basis, inte permanenta stationeringar. Men oaktat detta ändå
första första gången sedan kalla kriget som NATO flyttar sin militära närvaro
närmare öst. Ett sätt att markera för dessa NATO-länder att artikel 5* gäller
samt att avskräcka Ryssland att attackera, menar John Deni (2017, s. 2).
* Artikel 5 lyder alltså som följer: ”An armed attack against one or more
of them in Europe or North America shall be considered an attack against them
all”.
NATO har
också intensifierat sin marina närvaro i såväl Östersjön som Svarta Havet och
Medelhavet. När det gäller militära övningar har NATO haft ett stort antal
sådana i nordöstra Europa under senare år.
Man har
också expanderat sin responsstyrka (NRF) och inom dess skal även skapat en
specialstyrka, Very High Readiness Joint Task Force (VJTF). NATO har
också utökat sina förråd av materiel i en mängd nord- och östeuropeiska länder
samt stärkt samordningen med flera av dessa länder (NATO Force Integration
Units, NFIU).
Detta var
också en återgång till den defensiva försvarsroll som NATO hade under kalla
kriget och som sedan Sovjets fall övergått till krishantering istället. Krim-annekteringen
2014 ändrade detta helt och territorialförsvar blev åter huvuduppgiften och
NATO gjorde ett vägval, att se Ryssland som motståndare och inte partner (Deni
2017, s. 3,7,8).
Detta är i
sig inte så konstigt och John Deni menar att NATO balanserat ganska försiktigt
i hanteringen av, å ena sidan, nya medlemsstater i östeuropa och deras behov av
frigörelse från Moskva och, å andra sidan, det ryska missnöjet med NATO:s
utvidgning österut (Deni 2017, s. 8).
NATO,
Ryssland och Ukraina
När det
gäller Ukraina var också Putin tidigt ute med klargöranden. Om NATO gjorde
allvar av att inkludera Ukraina som medlem kunde detta tvinga Ryssland att
agera, genom att ”skydda etniska ryssar, i synnerhet i Krim och i östra
Ukraina” (citat i James Marson, TIME 25/5-2009). Putin klargjorde också i
sina svar på pressens frågor efter NATO:s Bukarest-möte att Ryssland såg
närvaro av ”mäktiga militärallianser” vid sina gränser som ”ett direkt
säkerhetshot för vårt land” (Webber et al 2021, s. 106).
För NATO
blev frågan om Georgien och Ukraina ett dilemma. De kunde inte dra tillbaka
löftet till länderna om framtida medlemskap utan att tappa ansiktet och trovärdighet
inför omvärlden och framför allt visa svaghet inför Ryssland, men man ville
inte heller driva frågan framåt. Alltså stoppades den långt ned på agendan och
förhalades. Författarna här påpekar att detta:
” […] effectively left the two countries [min
anm./Ukraina och Georgien] in a state of strategic and diplomatic limbo […]” (Webber et al 2021, s. 107).
De betonar
också att det torde ha klargjorts att Ukraina utgjorde en ”röd linje” för
Ryssland:
”Any serious analysis of Russia´s national
security thinking should thus have concluded that Ukraine really was a red line
which NATO crossed at its peril” (Webber et al 2021, s.
107–108).
Framtidsplaner
för NATO och alliansens relation till Ryssland
Mark Webber
(professor i internationell politik vid University of Birmingham), James
Sperling (Professor Emeritius i Statsvetenskap vid University of Akron), samt
Martin A. Smith (Seniorföreläsare i försvars- och internationell politik vid
Royal Military Academy Sandhurst, RMAS) har skriv en bok där de frågar sig vad
som är fel med NATO och hur det ska åtgärdas.
Författarna
försvarar i högsta grad NATO:s existens och vill med boken ge ett antal
rekommendationer hur alliansen bör prioritera sina aktioner för att säkra sin
existens och effektivitet framöver (Webber et al 2021, s. 15). Själv funderar
jag över om någon egentligen har ifrågasatt dess existens på sistone?
De ansåg
emellertid då att NATO ”gör för mycket”, visserligen en del av alliansens
framgång menar de, men också vad de kallar en ”strategic overload” (Webber et
al 2021, s. 22–23).
En
intressant del av denna är frågan om NATO:s existensberättigande vid kalla
krigets slut. Det hot som alliansen skulle försvara Europa och världen från
hade ju rasat samman. Zbigniew Brzezinski, tidigare rådgivare åt president
Carter, menade att ”if NATO did not enlarge it would die” (Webber et al 2021,
s. 28). Vid mitten av 90-talet hade president Clinton bestämt sig för att följa
den linjen, att utöka alliansen.
Under
Jeltsins presidentskap 1991–1999 var det ryska hotet förminskat till ett
minimum och det fanns en chans att integrera Ryssland i den demokratiska
världens gemenskap och normalisera förbindelserna mellan Ryssland och NATO,
kanske till och med inkludera Ryssland i alliansen.
Men, påpekar
författarna här, två saker överskuggade denna normalisering. Det ena var NATO:s
utvidgning. Det stod trots allt klart från början att ryska militära
beslutsfattare såg detta som det huvudsakliga existerande och potentiella
militära hotet mot Ryssland (Webber et al 2021, s. 93). Dessutom var det
uppenbart en förödmjukelse för Ryssland och en bekräftelse på dess minskade
betydelse i världspolitiken. Som kompensation krävde Ryssland någon form av
”säkerhetsgaranti” från NATO:s sida till Ryssland. Dvs. att NATO förband sig
att inte göra saker som Ryssland motsatte sig starkt, eller åtminstone att dess
röst fick möjlighet att bli hörd i någon form av strukturerad deliberation (Webber
et al 2021, s. 93–94). Detta skapades också i form av NATO-Russia Permanent
Joint Council (PJC) [se tidigare inlägg].
För NATO
följde också vad författarna kallar en ”task expansion”, som de menar kommit
sig av den amerikanska dominansen i alliansen och i världen som hegemon. Bakom
ligger också, fortsätter de, ”liberala idéer och en liberal ordning” (Webber et
al 2021, s. 34).
Det
sistnämnda leder författarna fram till följande tänkvärda reflektion som också
spelar in i NATO: förhållande till Ryssland och den känsla av provokation som
det känt inför hegemonens dominanta framfart över världen:
”However noble its motives, the upshot of this liberal
impulse has been a lack of restraint. The abstract quality of values or ideas
gives them a universal and expansive application. NATO has attempted to
instantiate those ideas through expeditionary nation-building, the
management of global security and the spread of liberal market democracy.
In consequence, Patrick Porter suggested in 2010, NATO had become unbound,
cast loose from its traditional ‘demarcated sphere’ of activities, and facing
the world with a sense of unlimited responsibility” (Webber et al 2021, s.
36).
Det här är
också den stora skillnaden teoretiskt mellan en liberal syn på internationella
relationer och en realistisk sådan. Den liberala har en uppfattning om hur
världen borde vara och en ambition att få den dit, medan realisten försöker
analysera hur den verkligen är och vad som är det klokaste att göra, givet
läget i världen.
Webber et al
kommer sedan till NATO:s expansion och är mycket tydliga. De menar att
spänningarna gentemot Ryssland varit ”an all-too-predictable downside of
enlargement”, och fortsätter:
”The arguments mobilized in favour of the policy may
have been powerful and the benefits to new members tangible and real. But Russia
objected to the policy from the outset. Critics in NATO countries echoed
these concerns: George Kennan, the architect of America’s Cold War strategy
of containment, warned in 1997 that enlargement could prove ‘the most
fateful error American policy in the entire post-Cold War era’” (Webber et
al 2021, s. 38–39).
De
fortsätter också med att peka på den försämrade relationen USA/NATO vs Ryssland
som uppstått sedan 2008 då NATO lovade medlemskap för Georgien och Ukraina.
”Both the Russo-Georgian war of 2008 and Russia’s
annexation of Crimea in 2014 can be seen as pre-emptive moves by Moscow to
forestall Georgia and Ukraine from joining NATO” (Webber et al 2021, s.
39).
De citerar sedan John Mearsheimer:” […] anyone with
a rudimentary understanding of geopolitics should have seen this [crisis]
coming. The West was moving into Russia’s backyard and threatening its core
strategic interests” (Webber et al 2021, s. 39).
NATO:s generalsekreterare
Stoltenberg har under åren efter Krim återkommit till samma teman som Jan
Eichler (2021, s. 125–126) identifierat som fyra huvudsakliga: 1) Att Europa
måste öka sina försvarsutgifter, 2) Full support för fortsatt NATO-expansion i
post-sovjetiska länder, 3) Ryssland som det största hotet, 4) Rättfärdigande av
alla NATO:s militära åtgärder.
Vad gäller NATO:s planer för framtiden är det
intressant att ta del av vad John r. Deni (Research Professor of Security
Studies vid the U.S. Army War College's Strategic Studies Institute,
Nonresident Senior Fellow för the Atlantic Council), hade att säga 2017 i sin
bok NATO and article 5: The transatlantic alliance and the
twenty-first-century challenges of collective defense.
Utvecklingen
fram till 2017, menade John Deni, tvingade NATO att fundera över sin strategi i
förhållande till Ryssland. Deni föreslog några tänkbara vägval (Deni 2017, s.
120–121):
1) Att ta
mer hänsyn till ryska intressen och säkerhetspolitiska angelägenheter. Skulle
kunna ändra incitamenten för ryska ledare att föra dialog med NATO men också
vara en möjlighet att nå fram bortom Kreml och ett bredare segment av ryska
folket, vilket i sin tur skulle kunna ändra förutsättningarna för de ryska
ledarna. Det som talade emot den strategin var insikten att realpolitik och
nollsummespel varit den ryska approachen till utrikespolitik i decennier.
2) Samarbeta
med Ryssland där det går och konfrontera dem där man måste. Något som har
kallats ”Détente Plus”. Alltså att se Ryssland både som motståndare och
partner, men på olika områden eller arenor. Strategin är mycket praktisk, menar
Deni, men ger å andra sidan inga långsiktiga lösningar på samlevnadsproblemen
mellan NATO och Ryssland.
3) En sorts
uppdaterad form av “containment”. Liknande den strategi som drevs under kalla
kriget gentemot Sovjet alltså. Författarna är lite svävande hur den ska se ut och
Deni trodde inte på den heller.
Istället förordade
Deni att ”tävla direkt med Moskva” i deras nollsummespel. Det skulle erkänna
Ryssland som en stor makt som har legitima intressen på flera områden men för
NATO och västvärlden skulle den här strategin leda till att försöka försvaga
Ryssland, eller ”minska dess makt” och därmed reducera det ryska hotet mot sin
omgivning (Deni 2017, s. 122–123). Detta krävde en ”enad front inom NATO”, menade
Deni. Dessutom en samordning av militära, ekonomiska, diplomatiska och
politiska åtgärder för att vara effektivt (Deni 2017, s. 134). Kanske när boken
skrevs (2017) en svår sak att uppnå, men efter den ryska invasionen av Ukraina är
det väl närmast denna strategi vi ser att NATO och västvärlden tillämpa och vad
som kan bli NATO:s och västvärldens huvudsakliga approach mot Ryssland för lång
tid framöver, oavsett vad som händer med kriget i Ukraina och med Putins
maktposition i Ryssland.
Deni ägnar
också ett avsnitt om Sverige som är intressant. Det handlar om att NATO borde
ge Sverige ett snabbspår in i alliansen (om Sverige vill gå med) vilket skulle
helt ändra ”den geopolitiska balansen i Östersjön” (Deni 2017, s. 124). Det
vill säga nästan exakt det som Ryssland alltid hävdat men NATO-förespråkare
förnekat och som Magdalena Andersson fick sådan kritik för att hon antydde
nyligen.
I mitt nästa
och sista inlägg i NATO-frågan kommer jag så in på just vad ett NATO-medlemskap
skulle kunna betyda för Sverige.
Baserat
på böcker enligt nedan:
Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO:
from regional to global security provider, Lexington Books.
Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The
transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective
defense. Rowan & Littlefield.
Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After
the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security,
Springer.
Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A.
(2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.
Tidigare
inlägg om NATO-frågan:
NATO-frågan
1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html
NATO-frågan
2:
https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html
NATO-frågan
3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html
NATO-frågan
4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html
NATO-frågan
5: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-5-nato-ryssland-och-ukraina.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar