NATO-frågan 2: Kalla krigets slut och en ny fredligare värld (?)

 

Mats Knutson i Rapport 28 april 2022:

”Rysslands viktigaste säkerhetspolitiska mål för Sverige är att Sverige förblir icke-NATO-medlem”.

Svenska Freds:

”Att överväga hur Sveriges agerande kan uppfattas av Ryssland är inte att låta sig styras av Ryssland, utan en faktor som självklart måste vägas in i säkerhetsanalysen om vårt mål är att förhindra väpnad konflikt och en väpnad attack mot Sverige. Om det är så att ett Natomedlemskap faktiskt riskerar att eskalera och förvärra spänningarna – har det inte då motarbetat sitt syfte?”

Det sistnämnda citatet är i närheten av en neorealistisk syn på internationella relationer (IR)/internationella säkerhetsrelationer (ISR) eller mer specifikt en analys som är fri från värderingar av aktörerna i den säkerhetspolitiska miljön vi lever i, utan som istället ser på världen som den är, ”like it or not”.

I ett par inlägg här på min blogg tänker jag försöka föra fram två saker. Dels hur det ryska angreppet på Ukraina kan förklaras. Många togs på sängen av dess omfång, ett angrepp på alla fronter mot Ukraina, och dess aggressivitet. Det bör också rimligen vara helt kontraproduktivt för det ryska målet att få länder att stanna utanför NATO. Men oaktat allt det så bör inte den ryska irritationen över NATO:s närhet ha varit överraskande. Det tänker jag belysa med hjälp av ett antal vetenskapliga verk som delvis, men långt ifrån enbart, har sin teoretiska bas i neorealismen.

Det andra är att kunskapen om hur det ryska angreppet mot Ukraina kan förklaras rimligen måste vägas in i frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO. Det vill säga att svaret på fråga 1 måste beaktas för att ge svar på frågan om Sverige bör gå med i NATO eller inte.

Men i detta inlägg börjar jag med göra en historisk kartläggning av förhållandet mellan NATO/USA och Ryssland sedan kalla krigets slut. Den gör dock halt kring år 2000 och Putins inträde på scenen. Det fortsatta kommer jag gå in på i nästa inlägg. Det här är dock den grund som det europeiska säkerhetsläget vilar på. En bräcklig grund vilket vi fått en smärtsam påminnelse om nu.

Bild: Fotograf okänd, 1987. Alonso de Mendoza, 2016. Wikimedia Commons

Från kalla krigets slut till Putins inträde på scenen

När Sovjetunionen föll samman spreds en känsla av lättnad och möjligheter att få till en varaktig fred i världen. Med kalla krigets slut 1991 förklarade både NATO och företrädare för den rämnande Warszawa-pakten att de inte längre såg på varandra som fiender.

Det var upplagt på straffpunkten för det som fredsforskaren Johan Galtung benämner som en positiv fred, som förstås dels kännetecknas av avsaknad av krig, men också av ”strukturellt våld”. En sådan period kan alltså sägas ha infallit strax efter kalla krigets slut, i och med nedrustning och avtal som START- och SORT-avtalen (Eichler 2021, s. 27).

Sovjets kollaps 1991 ändrade också helt NATO:s ”raison d’etre” som försvarsallians mot hotet från öst. Det skrevs ett nytt strategiskt koncept med nya säkerhetsrisker som beskrevs som ”multifaceted” och med en dialog med de forna Warszawapakts-länderna. En fara sågs då ligga i ”politisk implosion” i östländerna, kanske speciellt i Ryssland där återgång till kommunistisk diktatur sågs som den kanske största risken (Deni 2017, s. 16).

Under 1990-talet kvarstod visserligen en oro hos Rysslands president Jeltsin över NATO:s eventuella framtida expansion österut. Men redan vid övergången till 90-talet började tonerna gå i dur hos många av västvärldens mäktigaste politiker, även om tankegångarna såg lite olika ut framför allt om man jämför amerikanska med europeiska ledares uttalanden (Eichler 2021, s. 33–34).

Francois Mitterand (fransk president, 31/12 1989): Såg framför sig ett återförenat Europa i en konfederation som inkluderade Sovjetunionen men utan USA involverat. Detta avfärdades av de allra flesta.

Hans-Dietrich Genscher (utrikesminister Västtyskland, 31/1 1990): Lanserade ”Tutzing Formula” som innebar en konservativ vision om att inga gränser skulle ändras, varken Sovjetunionens eller NATO:s. Den tyska återföreningen skulle inte innebära några försvagningar av den sovjetiska säkerheten och NATO rekommenderades att avstå från expansion österut, dvs. närmare de sovjetiska gränserna.

Margaret Thatcher (premiärminister Storbritannien, i början av juni 1990 i överläggningar med Michail Gorbatjev i Moskva): ”Vi måste finna vägar att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet garanteras […] CSCE [*] kan bli paraplyorganisation för detta, liksom att bli det forum genom vilket Sovjetunionen kan bli fullt inkluderad i en diskussion om framtiden för Europa”.

John Major (premiärminister Storbritannien, i mars 1991 i samtal med Gorbatjev): ”Vi talar inte om att stärka NATO”, och till den sovjetiske försvarsministern Yazov som var orolig för en möjlig NATO-expansion: ” […] inget sådant kommer att ske”.

Manfred Woerner (Generalsekreterare NATO, i juli 1991 i samtal med Boris Jeltsin): ”Vi kommer inte att tillåta […] en isolering av USSR från den europeiska gemenskapen”, och vidare att NATO-rådet liksom han själv var emot en expansion av NATO. Tretton av sexton NATO-medlemmar skulle ha varit emot expansion, enligt Woerner.

James Baker (USA:s utrikesminister, 9/2 1990): Presenterade sin formel ”not one inch eastward” för Michail Gorbatjev och Eduard Sjevardnadze i Moskva. I förhandlingar med Sjevardnadze den 4 maj 1990 försäkrade Baker också att CSCE:s roll skulle stärkas och att den nya internationella säkerhetsordningen inte skulle få ha några vinnare eller förlorare utan istället att en ny europeisk struktur skulle vara ”inkluderande, inte exkluderande”.

[citaten bygger på inspelade konversationer och är alltså muntliga utfästelser som aldrig riktigt kom att bekräftas skriftligt. Därför förnekas deras giltighet idag av USA och andra medan de åberopas ständigt av Ryssland]

George Bush (president USA, juli 1990 i samtal med Gorbatjev): Upprepade Thatchers förklaring i stort sett och lovade ett utvidgat och stärkt CSCE med nya institutioner som skulle inkludera Sovjetunionen i en viktig roll inom ett nytt Europa.

Warren Christopher (utrikesminister USA) försäkrade också i samtal med Jeltsin att Ryssland skulle inkluderas i en framtida internationell ordning i Europa.

*[CSCE = Conference of Security and Cooperation in Europe. Bildat vid Helsingfors-konferensen 1973 som ett forum för dialog för att minimera politiska och militära konflikter i Europa. Föregångare till OSCE som bildades 1994]

Samtidigt fördes hemliga överläggningar från vilka följande har framkommit/läckt (Eichler 2021, s. 35–36):

James Baker (utrikesminister USA, 7/2 1990 vid besök i Moskva i samtal med västtyske ambassadören): Överlämnade då två brev ställda till Helmut Kohl, förbundskansler i Västtyskland. I det första skrev Baker om en möjlig expansion av NATO. I det andra däremot skissade han på en frysning av NATO vid dåvarande medlemmar för att rädda Gorbatjevs ansikte inför den inhemska opinionen. Kohl gillade det sistnämnda brevet, taktiskt tänkande kring den tyska återföreningen, men vid ett möte med Baker i Camp David samma år ska denne ha sagt; ”To hell with that. We prevailed and they did not. We cannot let the Soviets clutch victory from the jaws of defeat” [Källa: Memorandum arkiverat i George H. W. Bush Presidential Library, https://bush41library.tamu.edu/.]

Baker deklarerade vid senare tillfälle att OSCE var den främsta fienden till NATO, som ”naturligtvis” skulle behålla sin exklusivitet utan Sovjets medverkan.

I oktober 1990 bekräftades denna linje i ett dokument skrivet under inflytande av Dick Cheney (försvarsminister USA) som idag går under benämningen ”to leave the door ajar” (TLDA) [svenska: att lämna dörren på glänt] [Källa: State Department European Bureau, Memorandum to National Security Council: NATO Strategy Review Paper for October 29 Discussion 25.10 1990; George H. W. Bush Presidential Library: NSC Philip Zelikow Files, Box CF01468, Folder ”File 148 NATO Strategy Review No. 1 [3]” [16].]

Detta låg också i linje med den hardline-attityd som förespråkats av Ronald Reagan i syfte att försvaga den forne fienden Sovjetunionen och skapa förutsättningar för en framtida NATO-expansion österut.

Detta ämne, NATO:s expansion, har varit föremål för ständig debatt alltsedan dess och många har förnekat att några löften skulle ha avgetts till Sovjet-företrädare och faktum är ju att inga skriftliga förbindelser finns. Däremot finns vittnesmål från förre CIA-chefen Robert Gates som hävdat att man gick vidare med planerna att utvidga NATO medan man lät Gorbatjev och andra att tro att det inte skulle ske (Eichler 2021, s. 36).

Det har också varit uppenbart att det från rysk sida uppfattats som att löften utfärdades och att löftesbrottet betraktats som en förödmjukelse för Ryssland, att det lett till misstro mot USA och NATO och i förlängningen en ”hyper-cynisk” hållning från Putin och en uppdatering av den ryska säkerhetsdoktrinen 2010 där NATO:s östutvidgning pekas ut som ett hot. 

Det kaotiska 90-talet – en krattad stig till makten för Putin

Till detta kan läggas den attityd som framkom i hanteringen av den rådgivning och framtagandet av den ekonomiska planen för rysk ”chockterapi” i övergången från planekonomi till marknadsekonomi och som framställs väldigt tydligt i Peter Löfgrens lysande dokumentärfilm ”Att skapa en Putin” som i skrivande stund finns tillgänglig på Svt Play.

I filmen framträder Harvard-ekonomen Jeffrey Sachs som tidigt engagerades som rådgivare och föreskrev en snabb övergång till marknadspriser, men åtföljt av stora ekonomiska hjälppaket och skuldavskrivningar för Ryssland som ett skyddsnät för att inte vända det ryska folket emot demokrati och marknadsekonomi och ge opinion för en återgång till planekonomin. Statsvetaren och Harvard-professorn Graham Allison fanns också med i diskussionerna och ledde en grupp akademiker på Harvard University med uppgift att diskutera åtgärder för att stötta Ryssland på dess väg mot demokrati och marknadsekonomi och därmed förhindra en ny auktoritär utveckling i det svårt ekonomiskt sargade landet. Han hänvisade till Marshall-planen som en storartad gest från en segrare i krig (USA) till dess stora förlorare (Tyskland) och förordade något liknande som avslut för kalla kriget och riktat mot Ryssland.

Med fanns också bland andra den ryske ekonomiprofessorn Grigorij Javlinskij (numera oppositionspolitiker i Ryssland och motkandidat till Putin vid presidentvalet 2018 och f.ö. född i ukrainska Lviv).

Gruppen gjorde upp en plan med grundidén att ”minimera folkets lidande under reformernas genomförande”. Snabbt genomförande av marknadsekonomi och privatiseringar men också stöd i form av bistånd och skuldavskrivningar till ett värde av minst 100 miljarder US-dollar. Den sistnämnda delen av planen kom aldrig att förverkligas.

Sachs och ett antal andra ekonomer fick också i uppdrag av ryske presidenten Jeltsin att ta fram en plan för hur övergången till marknadsekonomi skulle gå till. De fick bara ett par månader på sig och den följde i stort sett planen som drogs upp av Harvard-gruppen. Men hjälpen uteblev från USA och övriga Västvärlden. Jeffrey Sachs oroade sig redan snart efteråt och sa i en intervju:

”Jag är orolig för att om väst ligger lågt nu och inte tydligt klargör att man är villig att stötta omvandlingen så vinner inte de reformvilliga i Sovjet. Då drabbas systemet av kaos, med enorma risker för Sovjets grannar och för hela världen”

I dokumentären som gjordes 2016 ser Sachs tillbaka och minns hur ryske finansministern Jegor Gajdar kom från ett möte med G7-länderna i november 1991. Sachs hade matat honom med saker att kräva: skuldavskrivningar, bistånd och en stabiliseringsfond. Gajdar kom ut från mötet med G7-ländernas besked: ”De sa att om vi inte betalar våra skulder i tid så kommer de att stoppa all livsmedelshjälp”.

Reformerna genomfördes ändå. Med katastrofalt resultat. För den stora majoriteten alltså. En liten klick som förstod möjligheterna tog för sig och blev vansinnigt rika, blev oligarker.

Sachs hävdar i dokumentären att USA:s makthavare var fast i kalla krigets tankemönster. Filmmakaren Peter Löfgren berättar: ”Istället för att se det som en möjlighet att skapa varaktig fred så tog man chansen att slutgiltigt krossa sin ärkefiende”.

Sachs säger själv: ”De såg kalla krigets slut som en chans att öka det amerikanska inflytandet och tvinga bort Ryssland från Mellanöstern”.

Andrei Illarionov, f.d. rådgivare till Putin: ”De tog effektivt död på förhoppningarna om en liberal och demokratisk utveckling av samhället och staten”.

Affärsmannen Boris Jordan, som själv blev rik på privatiseringsreformerna, är ingen vän av bistånd klargör han i filmen utan störde sig mer på USA:s attityd:

”Biståndet var inte problemet, det var respektlösheten. Ryssland är ett tusenårigt rike. De ser USA som en uppkomling, som vann kalla kriget, vilket de accepterade. Sen körde USA över dem. Det var det som var felet. Jag tyckte det var sorgligt. Det var en chans för världen att få med Ryssland i den europeiska gemenskapen. Europa försökte. Men amerikanerna ville inte”.

Den ryska ekonomin gick mot bankrutt i slutet av 90-talet. Då steg en viss Vladimir Putin in i bilden. Tog itu med oligarkerna, tog itu med kriminaliteten och hade tur med oljepriset som sköt i höjden och gav inkomster som Ryssland inte varit i närheten av förut. Den röda mattan var utrullad och bara att kliva in som den store hjälte-tsaren.

Boris Jordan beskriver entrén: ”Han [Putin] återgav landet sin värdighet, vilket är viktigt för ryssarna. Han ställde ekonomin till rätta. Folk köpte bostäder, ägde företag. Han byggde upp en medelklass. Listan är lång. Varför skulle han inte vara populär?”

Grigorij Javlinskij: Kombinationen av att oljepriset steg, att reallönerna steg, att Ryssland blev rikare än någonsin i historien och att man leddes av en fast hand som skapade lag och ordning … Där är Putin-systemet, som bygger på det som gjordes på 90-talet”.

Jeffrey Sachs avslutar filmen:

”Man missade en fantastisk möjlighet. 25 år senare betalar vi ett fruktansvärt pris för det. Det är verkligen sorgligt”.

Det här är alltså bakgrunden till det Ryssland under Putin som vi ser idag och den grundmurning av misstro och förödmjukelsekänslor som präglat Putins utrikespolitik i allt tydligare former ju längre han suttit vid makten.

 

I nästa inlägg kommer jag in på relationen NATO–Ryssland under Putins långa period vid makten.

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.