Många har
frågat sig vad Ryssland vill egentligen? Det är förstås en berättigad fråga då
attacken mot Ukraina varit helt kontraproduktiv avseende den uttalade
målsättningen. Dessutom måste varje sådan spekulation betraktas enbart som just
… en spekulation.
En del
ställer sig också helt oförstående inför de ryska påståendena om att känna sig
hotat av NATO. Vissa menar att detta bara är en fasad, att de inte alls är
oroade av NATO:s närhet och att det bara är en bortförklaring för att behålla
kontrollen över skeendet i Ukraina och Georgien. Ryssland hjälper också till med
förvirringen genom att dess företrädare själva uttalat att de känt sig hotade av
Ukraina vilket förstås är rent nonsens.
Själv menar
jag att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra (dvs. oron för NATO samt
kontrollbehov av grannländer) utan kanske snarare hänger ganska intimt ihop.
Jag tror inte heller det finns några enkla och entydiga svar på frågan om den
ryska oron, men att den skulle vara helt och genomgående falsk och spelad tror
jag inte alls på. Däremot förstås accentuerad och överdriven när så har
behövts.
En del
argumenterar även för att NATO:s expansion är ett narrativ odlat av
Ryssland och att det istället är fria nationer som fritt har valt att ansluta
sig till en försvarsallians, NATO. Så är det ju också naturligtvis men om
medlemsantalet stiger från 12 länder 1990 till 30 länder 2022 så måste det
givetvis ses som en expansion. Dessutom har alliansens närhet till Ryssland
ständigt tilltagit. Ett faktum Ryssland måste finna sig i, men inte
nödvändigtvis gilla. Lika lite som USA gillade sovjetiska robotar på Kuba, 15
mil från Florida.
Något hot
från Ukraina kan emellertid ingen seriös ryss hävda att de känt genom åren men
däremot har NATO varit ett spöke för de ryska makthavarna ända sedan 1990-talet
som framgått av mina tidigare inlägg.
Den här
ryska känslan av hot från NATO har yttrat sig i något vi möjligen kan uppfatta
som en överkänslighet för NATO:s och USA:s olika aktioner och inte minst NATO:s
expansion eller planer på expansion. Den har också stegrats under de senaste
femton åren.
Hur har
den ryska känslan av förödmjukelse och irritation yttrat sig?
Putins tal i
München i februari 2007 klargjorde den ryska inställningen att kategoriskt
vägra vidare NATO-expansion in på post-sovjetiskt territorium, i synnerhet inte
i Svarta Havsområdet (Eichler 2021, s. 66).
Han
kritiserade också specifikt: 1) Irak-kriget som drevs på av USA trots protester
från Frankrike, Kina och Ryssland i FN. 2) Att USA försökte bli ”den enda
supermakten” och skapa en unipolär världsordning. 3) NATO:s expansion österut
och specifikt mot utplacering av robotar i Europa samt nya NATO-baser i offensivt
läge i Rumänien och Bulgarien.
Särskilt
USA:s strategi ledde, menade han, till negativa konsekvenser för internationell
säkerhet. USA hade underminerat den globala säkerheten och skapat en farligare
värld.
Femdagarskriget
mellan Georgien och Ryssland kom inte långt efter att Georgien och Ukraina
erbjudits inträde i NATO vid mötet i Bukarest 2008. Tio år tidigare hade USA
slutit militära avtal med Georgien (och Azerbajdzjan), enligt president Bush
för ”kriget mot terrorn”, vilket accepterades av Ryssland (Eichler 2021, s.
67). Men vid fullt NATO-medlemskap stannade toleransen från rysk sida.
Ett antal
mindre incidenter längs gränsen mellan Georgien och dess provins Syd-Ossetien
föregick attacken från Saakashvilis Georgien. En attack som besvarades med överdriven
kraft av Ryssland som också tog tillfället att flytta fram sina positioner i
området (nya baser i Abchasien och Syd-Ossetien) (Eichler 2021, s. 69).
Relationerna
inom NRC (den NATO-ryska kommunikationskanalen) frös till is i.o.m. Rysslands
intervention i Georgien 2008 och kom inte igång igen förrän i slutet av 2009 (Patrick
W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 172). Sedan dess har också
Putin (och Medvedev) drivit en allt hårdare retorik gentemot NATO och
västvärlden generellt.
År 2008, tre
veckor efter Georgien-krigets slut, höll dåvarande ryske presidenten Medvedev
ett tal som blivit känt som fempunktstalet och/eller Medvedev-doktrinen. Han
betonade den ryska inställningen att alla nationer har en förpliktelse att
bygga en multipolär och inte unipolär världsordning, inkluderande goda
relationer mellan USA och EU och Ryssland för att undvika framtida konflikter.
Han klargjorde också att Ryssland skulle skydda ryska liv och intressen
varhelst dessa hotades, men särskilt i post-sovjetiska stater (vilket i
rysk-engelsk vokabulär brukar benämnas ”near abroad” vilket alla vet vad det
innebär) (Eichler 2021, s. 70). Detta bör ha varit en tydlig signal till USA
och NATO, i kombination med den ryska segern i kriget med Georgien.
Här kommer
vi fram till Putins tal i Valdai 18 mars 2014, strax efter annekteringen av
Krim. Där återkommer han till den amerikanska ”unilateralismen”; vid deras
tillbakadragande av ABM-avtalet; deras aktiva support av de s.k.
”färg-revolutionerna”; deras politiska intervention i Ukraina [”Fuck the EU”]; samt USA:s utnyttjande av kriget mot terrorism för att flytta fram de
egna positionerna med militära interventioner.
Frontalattacken
mot USA fortsatte, med Eichlers ord:
” [Putin] openly criticised the behaviour of the
so-called winners in the Cold War for their tendency to put pressure on
events, reshape the world to suit their own needs and interests
and present their view as the view of the entire international community
[…] Furthermore, he criticised the escalation of international conflicts, the
growing spread of chaos and the drawing of new dividing lines” (Eichler 2021, s.
74–75).
Här
framträder alltså minst lika mycket en känsla av förödmjukelse som rädsla för
NATO och dess expansion österut.
Eichler (2021,
s. 75) påminner om att Ryssland ända sedan Sovjetunionens fall har betonat hur
viktigt där är för deras säkerhet (känsla av säkerhet) att ha Ukraina som en
buffert mot NATO. Krim, där Ryssland hyrde sin marinbas från Ukraina, ingick
förstås i allra högsta grad i den uppfattningen.
Euromajdan
och Janukovytjs fall skapade panik hos ryssarna som såg framför sig ett
worst-case-scenario där Ryssland skulle tvingas utrymma marinbasen i Sevastopol
och se den tas över av NATO. Något som för den ryska militära och politiska
eliten var helt oacceptabelt (Eichler 2021, s. 76).
Här måste
man också komma ihåg att så länge Sevastopol var marinbas för Ryssland skulle
Ukraina inte kunna bli medlem i NATO, enligt en NATO-regel om att medlemsländer
inte får ha militära anläggningar kontrollerade av länder som inte är
NATO-medlemmar på sitt territorium. När Ukraina vid regimskiftet 2014 började
prata om att säga upp det ryska hyresavtalet av basen (som sträckte sig fram
till 2042) dröjde det inte mer än två veckor innan Ryssland tagit kontroll över
hela Krim och sedan snabbt annekterade halvön.
Motiven för
annekteringen av Krim och hybrid-krigföringen i Donbass framkommer återigen i
den uppdaterade ryska militärdoktrinen i december 2014. I följande ordning:
rädsla för den globala militära kapprustningen syftande på NATO:s militära
kapacitet och möjligheten (risken ur Rysslands synvinkel) att denna militära
infrastruktur etableras nära ryska gränser.
Geopolitiskt
har denna rädsla framför allt eskalerat i takt med utvecklingen i Georgien och
Ukraina. Militärt är rädslan för det amerikanska PGS-systemet (Prompt Global
Strike) uttalat. Ett system som ska göra möjligt för USA/NATO att utföra en
precisionsattack från luften var som helst i världen inom en timme.
Sammanfattningsvis skriver Eichler:
“From the geopolitical point of view, the Russian
operative realists had unilaterally redrawn Russia’s frontiers with Ukraine and
presented it as a reaction to the challenge represented by the continuing NATO
expansion into the post-Soviet space. And the following US-led sanctions were
presented as a necessary answer to the challenge represented by the Russian
action. As a result, Europe became the theatre of a new and very dangerous
security dilemma and of the beginning of a new vicious circle of
measures and counter-measures” (Eichler 2021, s. 79)
Västvärlden
har svarat på Krim-annekteringen genom att ge ekonomiskt och militärt stöd till
Ukraina och förlagt militära övningar på dess territorium och dessutom infört
ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Medan Ryssland i sin tur har ökat sitt stöd
till separatisterna i Luhansk och Donetsk. En konsekvens av allt detta har
blivit, med Eichlers ord, en ny ”skiljelinje” som är ”enormt konfrontativ och
explosiv” (Eichler 2021, s. 81).
NATO
beslutade vid sitt stora möte i Wales 2014 att skapa VJTF (Very High Readiness
Joint Task Force) samt en RAP (Readiness Action Plan). En utökning av styrkor
på totalt 40,000 soldater + multinationella stridsgrupper i Baltikum och Polen.
Medan Ryssland svarade med att modernisera och omorganisera sina
försvarsstyrkor och uppdatera sin utrikespolitiska strategi för att bevaka sina
intressen i de post-sovjetiska områdena inklusive Ukraina.
Debattörer i
USA, inklusive Joe Biden och dåvarande (2015–2017) försvarsministern Ashton
Carter, började tala om att inte bara försvara sig mot Ryssland utan också
vinna en konflikt och helst på ryskt territorium (Eichler 2021, s. 85).
Det har alltså
lett till en ökad militarisering längs den rysk-ukrainska gränsen som är över
200 mil lång. Dessutom en upptrappning synliggjord i försvarsdoktrinerna på
båda sidor där Ryssland betonat NATO:s hot mot dess existens och USA i sin tur
framställt Ryssland som ett ”existentiellt hot mot USA, dess allierade och den
internationella ordningen” (Eichler 2021, s. 81).
NATO:s
och USA:s agerande i förhållande till Ukraina
Sedan 2008
har ett ukrainskt NATO-medlemskap diskuterats. Ryssland har hela tiden varit
emot det, men även en del NATO-länder och dessutom den ukrainska inhemska
opinionen (ända tills nu kanske bör tilläggas). Den ukrainska premiärministern
Arsenij Jatsenjuk sa offentligt den 18 mars 2014 (alltså efter den ryska de
facto-annekteringen av Krim) att Ukraina inte skulle söka något
NATO-medlemskap (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 174).
När
utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk stred, med ryskt stöd, mot ukrainska
armén fick Ukraina inte mycket mer än ”verbalt stöd” från Väst och USA gav inga
vapen utan bara ”Meals Ready to Eat” (Patrick W. Murphy i Alexander &
Prosen [Eds] 2015, s. 175). Detta ändrades dock med tiden och redan i slutet av
2015 då HumVees och annan defensiv materiel började sändas till Ukraina från
USA.
I december
2014 röstade ukrainska parlamentet – trots Jatsenjuks uttalande i mars samma år
– för att överge sin alliansfrihet och söka NATO-medlemskap (Patrick W. Murphy
i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 176). NATO däremot var, enligt Murphy,
ganska svalt intresserade av Ukraina som medlem, med sina frusna konflikter i
öst och Krim (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 177).
Här är det
återigen viktigt att komma ihåg NATO:s regel om utländska baser på
medlemsländers territorium vilket kanske mest av allt förklarar NATO:s
”bristande intresse”. Det var helt enkelt inte möjligt att inkludera Ukraina om
det egna regelverket skulle följas.
| Bild: Anders Humlebo/TT |
Varnande
ord ignorerades
Många
bedömare såg ändå tecken på eskalation i området och försökte komma med råd
inför fortsättningen och framför allt till NATO att göra halt i expansionen
österut.
Bland andra neorealisten
Kenneth Waltz som menade att ytterligare NATO-expansion skulle kunna provocera
fram ett utökat säkerhetssamarbete mellan Ryssland och Kina. Stephen Walt,
liksom John Mearsheimer, rekommenderade att låta Ukraina förbli en neutral
buffertstat för att kyla ned läget och möjliggöra för USA att reparera
relationen till Ryssland (Eichler 2021, s. 86).
Även den
aktade säkerhetspolitiske författaren Michael O’Hanlon rekommenderade 2017 NATO
att ta tillbaka sitt löfte om medlemskap för Ukraina och Georgien. Han medgav
att detta skulle ge Putin ett visst rättfärdigande men menade att detta var att
föredra framför en utökad risk för krig (Eichler 2021, s. 87).
Julian
Lindley French, professor of Military Art and Science och Eisenhower Professor
of Defence Strategy, gick steget längre och menade att den ryska annekteringen
av Krim var en ”till sin natur defensiv åtgärd” som kan ses som ett svar på
NATO:s expansion (Eichler 2021, s. 87). Den brittiske generalen Mungo Melvin
fyllde på med att klargöra Sevastopols betydelse för Ryssland och jämförde med
marinbaserna Norfolk i USA och Portsmouth i Storbritannien (Ibid).
Den
inflytelserike franske geopolitiske experten, författaren och journalisten
Renaud Girard kritiserade i sin tur Frankrike, Tyskland och Polen för att inte
tidigt ha gett Putin garantier för Sevastopols fortsatta existens som rysk
marinbas (Eichler 2021, s. 88).
Den
amerikanske geopolitiske experten George Friedman menade också att avståndet
mellan NATO:s marinstyrkor och St. Petersburg efter den andra expansionsvågen
av NATO blivit endast 16 mil. Detta faktum, menade han, hade provocerat och
oroat Ryssland vilket var något som man måste väga in i framtida beslut (Eichler
2021, s. 89).
Intressant
att notera är också den amerikanske f.d. topp-diplomaten Patrick W. Murphys
fundering (2015) om vad NATO kunde tänkas göra om Ryssland skulle göra en
framstöt djupare in i Ukraina än Donbass. Det vill säga precis det som Ryssland
gjort nu. Något riktigt svar ger han dock inte men påpekar att NATO:s
försäkringar till öst- och centraleuropeiska länder om NATO-beskydd har tolkats
av Ryssland som antagonistiska och har besvarats retoriskt eller med militära
övningar och underhåll av nukleära vapen t.ex. (Patrick W. Murphy i Alexander
& Prosen [Eds] 2015, s. 178).
Det som hänt
nu är ju att Ryssland gått ett steg längre. Frågan är då om den ryska rädslan
för NATO:s expansion endast är spel för galleriet eller om de analyserat USA:s
och NATO:s milda militära reaktion på annekteringen av Krim och tolkat det som
att det var riskfritt att attackera resten av Ukraina?
Baserat
på böcker enligt nedan:
Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO:
from regional to global security provider, Lexington Books.
Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The
transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective
defense. Rowan & Littlefield.
Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After
the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security,
Springer.
Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A.
(2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.
Tidigare
inlägg om NATO-frågan:
NATO-frågan
1:
https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html
NATO-frågan
2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html
NATO-frågan
3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html
NATO-frågan
4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar