NATO-frågan 3: NATO vs Ryssland – första ronden i den långa matchen med Putin

Tidigare inlägg: 

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

Efter det kaotiska 90-talet med ekonomiskt moras och närapå ett helt bankrutt Ryssland framträdde Putin som en frälsare på 2000-talet. Som framgick av mitt förra inlägg genomförde han rätt åtgärder vid rätt tidpunkt och hade en hel del tur med det sistnämnda, då oljepriset steg i höjden nästan precis vid hans tillträde som president i början av det nya milleniet.

År 1997 bildades Permanent Joint Council (PJC), ett organ för Ryssland och NATO-kommunikation och samarbete på reguljär basis. Redan 1999 stördes närmandet parterna emellan genom NATO:s intervention i Kosovo-konflikten. Serbien var en nära allierad med Ryssland och PJC:s möten upphörde i ett antal månader innan Putin tog över rodret i Ryssland och– faktiskt – såg till att återuppliva kontakterna (Alexander & Prosen 2015, s. 171). Kriget mot terrorism förenade deras intressen och år 2002 ersattes PJC med The NATO-Russia Council (NRC).

År 2001 (”nine eleven”) hade ett ”window of opportunity” öppnats för en samarbetsinriktad relation mellan USA och Ryssland, då USA ville jaga talibaner i Afghanistan och erbjöds hjälp från Ryssland, som bidrog med vissa vapenslag (tanks mestadels), tillgång till flygplatser och information om Afghanistan och talibanerna.

USA tackade och tog emot och genomförde sedan följande unilaterala åtgärder:

Invasionen av och kriget i Irak; tillbakadragandet av ABM-avtalet (aka SALT 1); utplacerande av defensiva missil-system; byggandet av den för Ryssland provokativa Trans-Caspian Gas Pipeline genom f.d. sovjetrepubliker för att runda Ryssland; samt inte minst den andra vågen av NATO:s expansion som gav alliansen geografisk kontakt med Östersjön samt Svarta Havet (Eichler 2021, s. 48–49).

I Ryssland satt då den relativt nytillträdde presidenten Vladimir Putin och möjligen fick hans hopp om att bli inbjuden till stormaktscentrum här en knäck och sådde en bitter brygd – med ingredienser som svek, förlorad heder och respekt – som puttrat i Kreml sedan dess.

 

Ett nytt Ryssland gav också ett nytt NATO

NATO hade redan under 90-talet formulerat om sina doktriner och deras militära aktioner blev nu inte främst defensiva som tidigare utan blev till ”expeditionary operations … defined by the defense of member state interests beyond alliance territory” (Deni 2017, s.4).

Europa sågs däremot som ”stabilt och säkert”. Därför sågs inte heller behovet av stora försvarsstyrkor: ” […] large, nondeployable, conscript-based forces were no longer necessary” (Deni 2017, s. 5). År 1990 var det bara UK och Luxemburg av NATO-medlemmarna som hade professionella arméer. År 2016 var det istället bara fem NATO-länder som fortfarande hade kvar värnplikt.

Den mer offensiva NATO–strategin inbegrep också att expandera österut, trots de muntliga försäkringar som avgavs till ryska företrädare under 90-talets början (se mitt förra inlägg).

Anthony Lake, rådgivare åt president Bill Clinton 1993–97, tog fram en doktrin för NATO:s expansion med liberal argumentation (i dess IR-politiska beklädnad) om att sprida liberal demokrati till världen, och östeuropa i synnerhet. En garanti för amerikanskt ekonomiskt och politiskt inflytande och för freden och stabiliteten (teorin om att liberala demokratier inte krigar mot varandra) (Eichler 2021, s. 39).

Kritiker fanns dock framför allt inom den akademiska världen. Michael Brown vid Harvard University exempelvis som menade att en NATO-expansion skulle försvaga demokratiska krafter i Ryssland och bana väg istället för ”hard-liners” som skulle tolka processen som en dramatisk förändring av maktbalansen och en utvidgning av den amerikanska inflytselsesfären och som en process med en anti-rysk dimension. Det skulle riskera en mer fientlig säkerhets- och utrikespolitik och försämra det europeiska säkerhetsläget (Eichler 2021, s. 42). Han förutsåg som exempel hur Ryssland skulle kunna annektera den östra delen av Ukraina och kanske Belarus och att det i så fall skulle vara berättigat med en NATO-utvidgning. En förutsägelse som kom att ligga nära vad som hände, men mer som en konsekvens av expansionen än tvärtom.

George Kennan, mannen bakom containment-politiken under kalla kriget, hade varit emot bildandet av NATO som han menade skulle bidra till militariseringen av världen och han var emot NATO:s expansion. Han varnade 1997 för att den skulle fortsätta fram till ryska gränserna och riskera att provocera fram en nationalistisk, militaristisk och anti-Västlig opinion i Ryssland. Senare har han t.o.m. kallat NATO-expansionen in på tidigare sovjetiskt territorium för ”en blunder av potentiellt episka proportioner” (Eichler 2021, s. 42).

Fredsforskaren Johan Galtung har jämfört NATO-expansionen med Versailles-freden 1918 och varnat för att den skulle provocera fram onödig spänningsökning i området, en kapprustning och en makro-version av Balkan-krigen (Eichler 2021, s. 43).

Fler kritiker fanns och sammanfattat stod de för en uppfattning att expansionen var konfrontativ och hade en explosiv potential. Att Ryssland skulle känna sig inringat och provocerat av detta nollsummespel och att det återinförde kalla krigets skiljelinje i öst-väst och framkallade ett skifte från positiv fred till negativ fred och från samarbete till konfrontation och militär spänning (Eichler 2021, s. 45).

Sedan NATO:s andra våg av expansion (2004) har baltstaterna Estland, Lettland, Litauen tillkommit och gett NATO ett strategiskt läge vid Östersjön och inloppet till St. Petersburg. Dessutom tillkom också Bulgarien och Rumänien vilket gav ett liknande strategiskt läge vid Svarta Havet vid vilket Ryssland hade (och har) sin stora marinbas Sevastopol/Krim.

Det blev också en av orsakerna, förutom ett starkt behov av modernisering, till Putins stora satsning på militär upprustning. I St. Petersburg med omnejd (västra militärdistriktet) finns nu en ansenlig styrka som innefattar en pansararmé, två motoriserade brigader, två marinflottor, en armé marinsoldater, två fallskärmsdivisioner, samt en hel del olika specialförband. Dessutom en stor satsning på ett omfattande s.k. A2/AD-system, som enkelt beskrivet är en kombination av sensorer som kan upptäcka fientliga mål långt bort och långskjutande robotar som kan slå ut dessa mål långt innan de kunnat utgöra ett hot mot försvararna (Eichler 2021, s. 53).

Det är det här som Eichler menar med intern balansering, medan NATO istället har ägnat mycket kraft åt extern balansering, dvs. flyttat gränserna österut och därmed skaffat sig strategiska geografiska lägen, med nya baser och övningsområden, förutom en viss förstärkning av nya förband i de nya medlemsländerna.

Vi kan också kalla det en eskalering i stil med Robert Jervis "security dilemma", det vill säga en serie åtgärder och motåtgärder som trappar upp en militarisering av området från Östersjön ned till Svarta Havet i en ond cirkel och som vi nu ser har lett till ett fullskaligt krig i Ukraina med farlig potential att spridas och bli till ett världskrig.

Detta ska alltså inte ses som en ursäkt för Rysslands attack mot Ukraina utan en förklaring, möjligen en av flera.

I mitt nästa inlägg kommer jag närmare in på NATO:s expansion och Rysslands irritation över denna och känsla av att vara ignorerat och nedvärderat.

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.