Ukrainska nedslag mot pressfrihet och opposition i skuggan av ryska

 

Under tiden som världens blickar riktas mot Ryssland och hur Putins regering med olika medel försöker kväsa oppositionen och pressfriheten i allmänhet och Navalnyj i synnerhet så har en liknande utveckling påbörjats i Ukraina.

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij har utfärdat ett dekret som förbjuder tre tv-kanaler att sända. Dessa ägs av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen ska ytterst vara att dessa finansieras av Ryssland, vilket än så länge bara är ett påstående utan vidare bevisning.

Sanktionerna innebär förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hör att just Oppositionsplattformen – För Livet i den senaste opinionsmätningen visat sig vara största partiet i nuläget med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, nu ligger på knappt 21 %. En störtdykning från de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet har idag.

Det tycks uppenbart att nedstängningen av tv-kanalerna är ett försök att tysta partiet. Beslutet om nedstängningen motiveras förstås inte så utan istället att det är ett sätt att eliminera rysk inblandning i ukrainsk politik. Nämnde Medvedtjuk är förvisso vän med Putin och rysk medborgare från början, och partiet brukar beskrivas som pro-ryskt. Det är dock en sanning med modifikation. En stor minoritet av de ukrainska medborgarna är etniska ryssar och en ännu högre andel har ryska som modersmål och många har dessutom både vänner, familj och affärskontakter i Ryssland. Med andra ord finns de facto intressen av goda förbindelser med grannlandet samt också en oro för ryska språkets ställning i Ukraina hos många av landets medborgare. Det är emellertid ett enkelt sätt att sätta ett Kainsmärke i pannan hos politiska motståndare att framhäva det pro-ryska och sätta Ryssland som det egentliga målet för den här typen av repressiva åtgärder.

Nu har presidentens dekret tillfälligt fastnat hos talmannen Razumkov som vägrat att sätta det på parlamentets agenda för omröstning, åtminstone enligt hemsidan för en av de bannlysta tv-kanalerna 112. Det återstår att se om han pressas att ändra sig.

Mer repressiva åtgärder mot press- och yttrandefrihet att vänta?

Till detta kan läggas att landets Departement för Kultur och Informationspolitik har sänt beslutet om nedstängning (formellt taget av Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet)till Youtube med begäran att de också stänger sin tjänst för dessa kanaler.

Enligt källorinom säkerhetstjänsten kan det tänkas att myndigheterna introducerar liknande åtgärder mot andra media om det skulle visa sig att de arbetar emot landets intressen och nationella säkerhet och därmed ”spelar motståndaren i händerna”, vilket förstås måste tolkas som Ryssland. Frågan är om man därmed anser att 23 % av befolkningen (som dessutom inte räknats bland de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk) är landsförrädare?

En medlem av partiet Holos har också föreslagit att stänga ute journalister från de tre sanktionerade kanalerna från parlamentet, det vill säga i stort sett ett besöksförbud.

Hittills har protesterna inskränkt sig till att två hittills icke namngivna personer har lämnat en stämningsansökan mot presidenten till landets Högsta Domstol.

Internationella reaktioner?

OSSE:s representant för Pressfrihet, Dunja Mijatovic, har uttryckt sin oro över presidentens initiativ med att bland annat säga:

”Banning broadcasts is one of the most extreme forms of interference in media freedom and should only be applied in exceptional circumstances”.

Enligt Radio Free Europe har också EU reagerat och ifrågasatt beslutet. EU:s talesman för utrikesfrågor Josep Borrell har den 3/2 skickat ett brev till Zelenskij där han lär ha skrivit att Ukrainas rätt att försvara sig mot manipulation av information och desinformationskampanjer från utlandet men att ”detta inte får ske på bekostnad av pressfriheten och måste göras med full respekt för fundamentala rättigheter och friheter samt följa internationella standarder”.

Vilket helt emotsägs av Mykola Totjytsky, ordförande för Ukrainas EU-delegation, som istället påstår att EU ställt sig positiva till beslutet om sanktionerna. Han använder till och med större ord än så:

"I can say that today, starting in the morning, yesterday evening, the European Commission, the European External Action Service reacted extremely favorably to yesterday's NSDC decision on our sanctions […]”.

Under presidentens möte med G7-länderna nyligen hade frågan varit uppe till diskussion men det enda vi får veta av presidentens stabschef Andrij Yermak är att ”yttrandefrihet och friheten för journalister att arbeta har varit och förblir en prioritet för den ukrainska staten. Ukrainas president betonade att det inte finns några hot mot yttrandefriheten i vårt land”. Detta enligt presidentens egen hemsida.

 USA klappar dock i händerna. I ett uttalande från USA-ambassaden i Kiev sägs bl.a. detta (enligt Unian):

”USA supports Ukraine's efforts yesterday to counter Russia's malign influence, in line with Ukrainian law, in defense of its sovereignty and territorial integrity […]".

Det är alltså Rysslands ”ondskefulla inflytande” som här bekämpas och inte pressfriheten och den politiska viljan hos 23 % av befolkningen ignoreras här helt som faktor i sammanhanget.

Estland och Litauen har också sällat sig till lovsångskören.

Nå, Sverige då?

Ja, jag har då inte hört något.

Däremot har Reportrar Utan Gränser efterfrågat svenska sanktioner mot Ryssland tills attackerna mot pressfriheten upphör.

Det skulle ju kunna sätta regeringen i bryderi över hur den ska ställa sig till Ukrainas attack.

Att möta opposition med repression

Den ukrainske presidenten Zelenskij har hittills setts som en person som, med sina rötter i östra delen av landet, har förutsättningar att åstadkomma försoning mellan landsdelarna, få slut på kriget och med tiden ena landet. Nu förefaller hans stjärna vara i dalande och han agerar allt mer pressat. Det förefaller uppenbart att detta är ett led i att störa den främsta oppositionen. Det är då väldigt lämpligt att den råkar vara stämplad som pro-rysk. Men det eliminerar inte det faktum att det är en opposition och att den för närvarande företräder nästan en av fyra ukrainare.

Att möta opposition med repression bör fördömas varhelst det sker.