Generation Brexit

Jag noterar i den statistiska sammanställningen av Brexit-omröstningen och ser att den enda åldersgrupp som röstade klart för att lämna EU var den med personer över 65 år. Vi kan kanske kalla gruppen för Generation Brexit. Många unga britter är nu förbittrade över att få ta över arvet från denna äldre generation som nu missnöjesröstat landet ut ur EU.

Det finns mycket att säga om det och mycket kommer att sägas, men jag kommer att tänka på detta när jag läser Simon Reynolds mycket underhållande bok ”Rip it up and start again – postpunk 1978-1984”. I kapitel 7 som handlar om Leeds universitetsbaserade och starkt marxistiskt influerade musikscen i slutet av 1970- och början av 1980-talet finns en beskrivning av det politiska läget och samhällstillståndet i Storbritannien under 1970-talet som förklarar det mesta av den nuvarande äldre generationens inställning till EU. En helt irrationell och senkommen reaktion på brittiskt industriellt förfall och Thatchers beska nyliberala medicin som hon körde ned i halsen på brittiska fackföreningar och arbetare i en märklig symbios med en konservativ nationalism och längtan till det gamla kolonialväldets fornstora dagar. Tänker själv att det är lätt att glömma bort vad dessa britter har i ryggsäcken och vad som legat och grott i decennier sedan dess.  Labour eller tory, arbetare eller adel, spelar ingen större roll.  Generation Brexit hade sin unga, formande, mest aktiva, arbetande och studerande period under detta 1970-tal som Simon Reynolds så träffande berättar om i nämnda bok.  Jag bryr mig inte om att översätta då det skulle riskera att förvanska hans text och frånta den dess autenticitet:

”In Britain, the 1970s felt like one long crisis. Endless strikes, power cuts, runs on the supermarkets by hoarding housewives, rising crime, student protest, race riots, fascism resurgent on the streets, the IRAs terror campaign extending beyond Ulster to the mainland of Britain… The kingdom was disunited, simmering with resentments. Some mourned the nation´s lost imperial role and recoiled from the multicultural reality of modern Britain. Others pushed for revolution, seeing every successful industrial action as a workers´victory bringing the Glorious Day a little closer.

In the mid-seventies, the trade unions were at their peak of power. Their rank and file understandably demanded pay rises to keep pace with runaway inflation – but this, of course, made prices rise faster and the country feel even more out of control. Using their full arsenal of weapons – sympathy strikes, secondary picketing – the unions effectively brought down the Conservative government in 1974. During the period of Labour rule that followed, many felt that the TUC was effectively co-regent with Prime Minister Jim Callaghan. An inevitable right-wing backlash gathered momentum. People speculated about coups being plotted by the military and whispered of private armies led by retired brigadiers training in English meadows under cover of darkness. Legitimate pressure groups – the Middle Class Association and the National Association for Freedom – emerged, dedicated to taming the unions, resisting ´declining standards´, and restoring the word ´Great´to its proper place in front of ´Britain´.” (Ur Simon Reynolds “Rip it up and start again – postpunk 1978-1984, Faber&Faber 2005)

                                       
 Gang of Four från Leeds. Taggtrådsgitarr och marxistiska texter,
                                          som i "What we all want" framförd live i Tyskland 1983.

Brexits profitörer

Mycket av den brittiska diskussionen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet har handlat om migration. Arbetslösa och lågavlönade har lagt sin proteströst mot förfallet i de avindustrialiserade engelska städer där gruvor och tung industri har ersatts av vadslagningsbyråer, pantbanker och polska delikatessbutiker. De har letts att tro att immigranter tar jobb och sänker lönenivån i landet. Forskning visar att sambandet är mycket svagt eller obefintligt. Hur som helst var det lämna-sidans tyngsta kort som sannolikt vägde över i favör för utträde ur EU.

Nu förefaller bland andra Polen, Ungern och Slovakien falla in i resonemanget och vill dra stora växlar på resultatet av Brexit-omröstningen. ”Ett stort antal av EU:s medborgare har förkastat migrationspolitiken”, säger Robert Fico, premiärminister i Slovakien. Ungerske Viktor Orban menar att britterna, liksom många andra människor, ”anser att flyktingpolitiken har skapat ett svagare Europa”.

Det finns en ironi i detta som kanske inte alla uppfattar, framför allt inte de östeuropeiska ledarna själva. Nämligen den att det i första hand är folk från deras egna länder som britterna vill stänga gränsen för. Det är EU-migranter från Polen och Baltikum och andra östeuropeiska länder som anslutit till EU efter 2004 som den brittiska immigrationsdebatten allra främst har handlat om. Grunden till detta är lätt att spåra även statistiskt. Oxford-baserade hemsidan The Migration Observatory har sammanställt migrationsströmmarna in och ut ur Storbritannien:

“Over the whole time period analysed (1993 to 2014) the highest growth in the foreign-born population occurred between 2005 and 2008. This period coincides with the significant inflow of East European migrants following EU enlargement in 2004”

Vad de xenofobiska östeuropeiska ledarna inte har förstått (eller försöker dölja) är att det är immigranter från deras egna länder som triggat de brittiska väljarna mest att rösta för utträde ur EU. Det är en sorglig ironi och hela diskussionen förefaller tämligen absurd och förvirrande. Viktor Orban säger exempelvis följande:

”Om EU ska överleva krävs en tuffare migrationspolitik med skärpta gränskontroller där medlemsstaterna har rätt att säga nej till att ta emot flyktingar”.

Vad vill han och de övriga östeuropeiska ledarna och vad menar de med immigrationspolitik? Inbegriper det den immigration som sker mellan EU-länder, som ju är den de brittiska väljarna reagerat främst emot?

Kanske bör vi tänka tanken hela vägen? De länder som blev nya medlemmar efter 2004 kanske inte var redo för EU? I teorin åtminstone handlar ju EU-medlemskapet inte bara om ekonomi utan om att omfamna ett helt paket värderingar. Bland annat ska EU, enligt Lissabonfördragets texter, med en för medlemsstaterna gemensam politik ”bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor”.

Kanske kan EU istället vända lite på Orbans uttalande och säga så här; om EU ska överleva krävs tuffare krav på att medlemsländer följer fördragstexterna. Medlemmar som inte vill erkänna dem bör följa Storbritanniens exempel och träda ur unionen.

Då kan en mindre grupp EU-länder gå vidare - utan Storbritanniens bromsande av den inre marknadens fria rörlighet och utan de östeuropeiska medlemsländernas extrema flyktingskräck – och forma en politik mer i enlighet med fördragstexten. 

Britterna är åtminstone konsekventa. Viktor Orban & Co vill både ha kakan och äta den. Jag börjar fundera över om inte kakan ska tas ifrån dem...

Brexit - out of control?

Midsommarafton och dagen då Storbritannien röstade för att lämna EU. Chockvågorna som nu går genom Europa och övriga världen lär väl vara av ännu större styrka med tanke på Yougovs prognos igår kväll när röstningen avslutades, dvs att stanna-sidan skulle vinna med marginalen 52% mot lämna-sidans 48%. Nu blir resultatet precis det omvända och brittiska pundet störtdyker till sin lägsta nivå mot US Dollarn sedan 1985.

Jag såg för ett par dagar sedan slutdebatten i BBC. Lämna-sidan, som ju precis som stanna-sidan består av både konservativa och labour, upprepade i nästan varje inlägg ordet "control". I alla möjliga former och sammanhang handlade omröstningen om att "ta kontroll". Som motsats upprepade de också ordet "uncontrolled" och nästan varje gång handlade det om "uncontrolled immigration". Det vill säga; Storbritannien skulle återta kontrollen över sin demokrati och framför allt över immigrationen.

Jag tycker stanna-sidan vann debatten och lämna-sidan visade prov på den svaga och rent lögnaktiga argumentationen för att lämna EU som den visat under hela kampanjen. Boris Johnson och övriga i lämna-panelen appellerade till magkänslan istället för hjärnan. Men det verkar alltså ha fungerat.

Valdeltagandet är ganska högt, 72,1 % enligt Sky News för en timme sedan (dvs 07.00). Men, och det framförs som ett tungt skäl för att det gick som det gick, i stanna-sidans starkaste fästen - som London, Skottland och Nord-Irland - blev valdeltagandet lägre än landets genomsnitt. Det visar kanske att det är lättare att mobilisera väljare för att förändra något än att bevara status quo.

Det ironiska nu är att lämna-sidans tal om att ta kontroll över landet och att göra "Great Britain great again" mycket väl kan bli det motsatta. Visst, det kommer att bli år av förhandlingar och marknadens reaktioner är ofta nyckfulla och kan vända flera gånger, men faktum är att Skottland, Nord-Irland och Wales alla med stor marginal röstat för att stanna i EU och redan hörs från skotskt håll ett muller av missnöje som jag tror leder till en ny folkomröstning där om utträde ur Storbritannien. Lämna-sidans Great Britain kan mycket väl om något år visa sig vara Tiny Britain. Tror inte riktigt det var detta de tänkte sig?

Själv är jag gammal aktivist i Nej till EU och har alltid haft en EU-kritisk hållning. Så borde jag inte jubla nu då när Storbritannien vill lämna? Nej, och det finns framför allt ett skäl till det. Jag bekymrad över tajmingen. Ett sönderfallande EU just nu innebär att spillrorna faller i en av främlingsfientlighet och fascism nedsmutsad jord. Det var inte främst "control" över demokratin britterna röstade för utan "control" över immigration. Det framkom tydligt i slutdebatten och har färgat kampanjen som varit tämligen smaklöst förljugen på båda sidor men framför allt på lämna-sidan som oblygt spelat på människors rädsla för invandring som "tar jobben". Här hemma jublar Sverigedemokrater, i vårt östra grannland Sannfinländarna och i Frankrike Le Pens Front National, osv. osv. Nya omröstningar lär inte vara en omöjlighet att vi får se och kampanjerna kommer då inte heller att handla om det viktiga, om ett EU som driver en nyliberal ekonomisk politik utan möjlighet till politisk påverkan för medlemmarna, utan istället om den "okontrollerade invandringen".

Det är inte rätt tidpunkt för EU-splittring just nu. Det är min främsta invändning. Först skulle det behövas en rejäl och seriös debatt om vad alternativet innebär och vad, mer exakt, det är som är fel med EU och vad de olika parterna i diskussionen vill göra åt det. Någon sådan diskussion har vi aldrig riktigt fått till och det är kanske samtidigt det man kan hoppas kommer uppstå nu som en konsekvens av britternas Brexit.

Storbritannien har hur som helst haft sin diskussion nu, en kampanj utan större sans och vett, och nu bygger valresultatet på... ja, vad? Kontroll? Ja, lämna-sidan har en del att bevisa nu. Det stora problemet är bara att ansvaret för resultatet vilar både på Tories och Labour såväl som Ukip. Så av vilket parti ska ansvaret för framtiden utkrävas? Nå, det blir en fråga för britterna att ta itu med. Helt ärligt och med hopp om en bättre diskussion om det, säger jag:

Good Luck!

Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.

EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.

Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.

Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.

EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.

Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.

NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.” (Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”

Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.

Du gamla, du fria?

Idag firar vi nationaldagen. Svenska flaggans dag hette det förr men konservativa krafter tyckte att vi skulle ha en ”riktig” nationaldag så vi fick fira ordentligt, som norrmännen. Nå, det har väl inte blivit riktigt den karnevalsstämning en del hoppats på men nu har vi vår nationaldag och många nöjer sig antagligen med att njuta av en ledig dag och att på sin höjd hissa den blågula flaggan. Vår självständighet tar vi för given. Samtidigt är en av de två supermakterna på väg att invadera oss. Nej, jag tänker då inte på Ryssland utan Nato.

Värdlandsavtalet innebar egentligen inte så mycket nytt men rev en del byråkratiska barriärer som gör det lättare att ta nästa steg, mot fullt medlemskap i Nato. Kanske är det här helt i linje med den långsiktiga planen som inleddes med att Sverige tog steget från att ha ett invasionsförsvar till att satsa helt på ett insatsförsvar? Jag har skrivit om det vid ett flertal tillfällen tidigare och den konspiratoriska tanken har funnits där förut men jag har då avfärdat den ganska omgående. Jag är inte längre lika snabb att göra det.

En sak som förvånar mig i den säkerhetspolitiska och försvarspolitiska debatten är när militärexperter och vår egen försvarsminister Peter Hultqvist hela tiden pratar om hur oberäkneligt och irrationellt Ryssland agerar. I Studio Ett den 17/4 2015 exempelvis:

”Vi lever i en tid då den europeiska säkerhetspolitiska ordningen rubbats genom den ryska olagliga annekteringen av Krim.” 

Det är egentligen ett ganska märkligt uttalande. Ryssland (Sovjet) har haft en stor militär flottbas på Krim i mer än tvåhundra år. Det första Ryssland gjorde när det erövrade halvön 1783 var att återuppbygga Sevastopols fortifikation och inrätta en flottbas. Under andra världskriget försvarades staden till sista blodsdroppen och en 250 dagar lång belägring uthärdades innan trycket blev för hårt. Röda armén tog tillbaka halvön och flottbasen 1944 och att tro att Ryssland nu plötsligt skulle släppa greppet om denna strategiskt oerhört viktiga plats verkar helt irrationellt och vore betydligt mer oberäkneligt än den annektering som genomfördes. De ryska trupperna fanns där och har funnits där i ett par hundra år och det som hade rubbat ordningen rejält hade istället varit deras evakuering och Natos: s övertagande av basen. En utveckling som plötsligt och mycket oväntat blev fullt möjlig i och med det våldsamma maktskiftet i Ukraina 2014.

Men det är förstås viktigt att trumma in budskapet att Putin är oberäknelig och att Ryssland agerar irrationellt. I själva verket agerar det tämligen förutsägbart och enligt en geopolitisk logik i stort sett i linje med realistisk IR-teori. Det svenska geopolitiska läget har dessutom också, i förhållande till Ryssland, varit i stort sett detsamma åtminstone sedan stormaktstidens dagar. För en grundligare genomgång av detta kan jag rekommendera Mats Bergquists inlägg på Kgl Krigsvetenskapsakademiens hemsida. Han konstaterar bland annat det här:

”Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast”

Trots detta fick alltså Sverige oerhört bråttom att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar. Den stabila politik som både Nato och Ryssland kunde lita på att Sverige förde blev under bara fem-tio års tid förvandlad till en vindflöjelpolitik där det svenska försvaret förvandlats till en handelsvara som på vilken marknad som helst. I regeringens försvarsproposition 2009 (2008/09:140) framhölls att skapandet av rörliga militära förband blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att det svenska försvaret måste anpassas till de ”expeditionära militära förband” som är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Nästan alla förråd skulle rensas ut och stationära förband läggas ned. Någon långsiktig omvärldsanalys eller geopolitisk reflektion verkar inte ha gjorts.

Från att ha haft i stort sett alla vapenslag på plats och med en numerär lika stor som dagens hela försvarsmakt (se inslag i P1:s Kaliber) har Gotlands försvarsstyrka minimerats till några hundra hemvärnsmän. Om det är något som har varit irrationellt och oberäkneligt i det här sammanhanget är det väl den svenska omvandlingen av invasionsförsvaret till insatsförsvar vilket i förlängningen starkt äventyrar trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken. Har vi nedrustat så mycket att vi inte längre kan hävda vår alliansfrihet? Har vi (med flit?) urgröpt försvarsförmågan så djupt att vi inte kan försvara oss utan att bjuda in främmande trupp på vårt territorium? Ja, det är precis så det ser ut och det är ungefär vad jag befarade när jag för några år sedan fördjupade mig i det här ämnet.

Pressbild. Det är numera glest mellan stridsvagnarna på Gotland.

Som miljöpartist är jag mycket bekymrad över regeringens brådskande hantering av värdlandsavtalet med Nato och deltagandet i Stratcoms verksamhet. Det vore betydligt bättre att återföra svensk militär kapacitet till Gotland snarast möjligt och att ge en slant till egna analyser av informationskriget som råder där både USA, Nato och Ryssland gör sig skyldiga till överdrifter, ensidiga opinionskampanjer eller rena lögner och desinformation. Ett annat sätt att hantera information är ju också att inte ge någon alls. Det är så som EU just nu hanterar det kommande beslutet om ny inriktning för säkerhetspolitiken, EU:s Global Strategy on Foreign and Security Policy. Detta dokument ska publiceras i juni vilket sedan länge aviserats och det kommer att ersätta ESS (Europeiska Rådets säkerhetsstrategi) från 2003. Men enligt The Times ska publiceringen ske först 28 juni och förslaget till ny strategi inte skickas ut till EU-ledarna förrän 24 juni, det vill säga dagen efter den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Det ryktas nämligen att den nya strategin innehåller en plan för att förverkliga det gemensamma EU-försvar som det talas om i Lissabonfördraget (artikel 42.2). Något som brittiska politiker och militärer (och möjligen väljare) motsatt sig hela tiden.

Vad som kommer att stå i denna nya EU-strategi som den höga företrädaren för utrikespolitik Federica Mogherini ska presentera snart är inte helt lätt att förutsäga. Det nuvarande strategidokumentet ESS från 2003 betonar just insatsförbandens betydelse och är ett av de dokument den svenska försvarsmakten har rättat sig efter i omvandlingen av det svenska försvaret. Hur EU nu ska inrätta försvarspolitiken är inte lätt att gissa. EU:s säkerhetspolitik har länge präglats av oförutsägbarhet och irrationalitet, enligt min mening. Men en publikation som ger några ledtrådar finns på EEAS hemsida som marknadsför Mogherinis politik.

I detta dokument, ”The European Union in a changing global environment – A more connected, contested and complex world” uttrycks några åsikter som kan tolkas som frön till riktlinjen. Mogherini talar här om att även om EU inte är en militär allians kan det inte helt ignorera D-et i CSDP (The Common Security and Defense Policy). EU ska ha en mer sammanhängande försvarspolitik, arbeta ”i synergi” och enligt en tydlig och klar färdriktning. ”We need a common , comprehensive and consistent EU global strategy”, säger hon.

Det låter inte särskilt märkligt. Men vilken inriktning blir det nu när insatsförsvarets glada dagar är över och kalla kriget-hoten har dammats av och lanseras så intensivt? Kanske blir logiken att vi ”måste” slå samman EU-ländernas försvarsstyrkor och i praktiken underställa dem Nato? Sveriges värdlandsavtal med Nato kanske ligger helt i linje med den nya EU-strategin? Vi får väl se om vi orkar bry oss i semestertider då strategin presenteras. Klart mer oberäkneligt dock än Rysslands agerande i östra Europa men inte desto mer avgörande för det säkerhetspolitiska läget i Europa... och för Sverige.

Du gamla (alliansfrihet och neutralitet), du fria (väg för Nato)...