Brexits profitörer

Mycket av den brittiska diskussionen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet har handlat om migration. Arbetslösa och lågavlönade har lagt sin proteströst mot förfallet i de avindustrialiserade engelska städer där gruvor och tung industri har ersatts av vadslagningsbyråer, pantbanker och polska delikatessbutiker. De har letts att tro att immigranter tar jobb och sänker lönenivån i landet. Forskning visar att sambandet är mycket svagt eller obefintligt. Hur som helst var det lämna-sidans tyngsta kort som sannolikt vägde över i favör för utträde ur EU.

Nu förefaller bland andra Polen, Ungern och Slovakien falla in i resonemanget och vill dra stora växlar på resultatet av Brexit-omröstningen. ”Ett stort antal av EU:s medborgare har förkastat migrationspolitiken”, säger Robert Fico, premiärminister i Slovakien. Ungerske Viktor Orban menar att britterna, liksom många andra människor, ”anser att flyktingpolitiken har skapat ett svagare Europa”.

Det finns en ironi i detta som kanske inte alla uppfattar, framför allt inte de östeuropeiska ledarna själva. Nämligen den att det i första hand är folk från deras egna länder som britterna vill stänga gränsen för. Det är EU-migranter från Polen och Baltikum och andra östeuropeiska länder som anslutit till EU efter 2004 som den brittiska immigrationsdebatten allra främst har handlat om. Grunden till detta är lätt att spåra även statistiskt. Oxford-baserade hemsidan The Migration Observatory har sammanställt migrationsströmmarna in och ut ur Storbritannien:

“Over the whole time period analysed (1993 to 2014) the highest growth in the foreign-born population occurred between 2005 and 2008. This period coincides with the significant inflow of East European migrants following EU enlargement in 2004”

Vad de xenofobiska östeuropeiska ledarna inte har förstått (eller försöker dölja) är att det är immigranter från deras egna länder som triggat de brittiska väljarna mest att rösta för utträde ur EU. Det är en sorglig ironi och hela diskussionen förefaller tämligen absurd och förvirrande. Viktor Orban säger exempelvis följande:

”Om EU ska överleva krävs en tuffare migrationspolitik med skärpta gränskontroller där medlemsstaterna har rätt att säga nej till att ta emot flyktingar”.

Vad vill han och de övriga östeuropeiska ledarna och vad menar de med immigrationspolitik? Inbegriper det den immigration som sker mellan EU-länder, som ju är den de brittiska väljarna reagerat främst emot?

Kanske bör vi tänka tanken hela vägen? De länder som blev nya medlemmar efter 2004 kanske inte var redo för EU? I teorin åtminstone handlar ju EU-medlemskapet inte bara om ekonomi utan om att omfamna ett helt paket värderingar. Bland annat ska EU, enligt Lissabonfördragets texter, med en för medlemsstaterna gemensam politik ”bistå befolkningar, länder och regioner som drabbas av naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor”.

Kanske kan EU istället vända lite på Orbans uttalande och säga så här; om EU ska överleva krävs tuffare krav på att medlemsländer följer fördragstexterna. Medlemmar som inte vill erkänna dem bör följa Storbritanniens exempel och träda ur unionen.

Då kan en mindre grupp EU-länder gå vidare - utan Storbritanniens bromsande av den inre marknadens fria rörlighet och utan de östeuropeiska medlemsländernas extrema flyktingskräck – och forma en politik mer i enlighet med fördragstexten. 

Britterna är åtminstone konsekventa. Viktor Orban & Co vill både ha kakan och äta den. Jag börjar fundera över om inte kakan ska tas ifrån dem...

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.

”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP

Estland              5,46                                                  1,07

Lettland            4,56                                                  1,07

Litauen              5,64                                                  1,05

Tjeckien            3,51                                                  1,04

Slovakien          2,88                                                  1,01

Polen                 4,36                                                  1,03

Ungern              6,36                                                  0,99

(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)

Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet

Flyktingar igår, flyktingfiender idag

FN:s flyktingkonvention , eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.  

      

Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom.

Från baltstaterna flydde bara under andra världskriget 30000 människor till Sverige. De allra flesta ”båtflyktingar”. Ytterligare hundratusentals balter flydde efter andra världskrigets slut till Tyskland, de nordiska länder och även till Kanada och USA.

Bara under åren 1945-1950 lär emellertid 15 miljoner människor ha flytt från Östeuropa för att undvika att hamna under Stalins ockupationsstyre. Utflödet av människor blev till slut ett sådant problem att Berlinmuren byggdes 1961. En järnridå mellan öst och väst. För att stänga in befolkningar, inte utestänga de som ville in alltså till skillnad från idag. Det hindrade dock inte människor från att fly.

Efter den ungerska revolten 1956 lämnade minst 200000 ungrare landet, i första hand till Österrike. Från Tjeckoslovakien flydde runt 100000 personer under åren 1968-73. Cirka 250000 polacker lämnade Polen bara under 1980-talets början i flykt från Jaruzelskis förtryck och undantagslagar.

Så nu är det väl pay-back time kan tänka?

Jovisst!

Estland har öppnat dörren för att ta emot 200 av de flyktingar som nu söker sig till Europa. Lettland 250 och Litauen 325.

Den s.k. Visegradgruppen, bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern möttes nyligen i Prag för att prata ihop sig om att gemensamt motsätta sig alla former av solidariskt mottagande av flyktingar. Slovakiens premiärminister Robert Fico redogjorde för församlingens uppfattning på en presskonferens efteråt:

”Vi går starkt emot alla former av kvoter. Om sådana införs kommer vi vakna upp en dag med 100000 människor från arabvärlden och det är ett problem jag inte skulle vilja ha här i Slovakien”.

Rätten till asyl formades under åren efter andra världskriget och det var i hög grad med tanke på människor från östra Europa som principerna utformades. För att soldater i fånglägren runt om i Europa skulle slippa resa hem till ett nytt fångläger efter kriget. För att människor som flydde det politiska förtrycket i de östeuropeiska länderna skulle kunna få en fristad i Västeuropa.

Nu är det samma staters regeringar som tävlar om att vara den som kränker asylrätten allra mest. Skamligt!