Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.