”Alla konflikters farfar”

Idag inleds, återigen, förhandlingar mellan Israel och Palestina för att lösa den konflikt som den amerikanske utrikesministern kallar ”alla konflikters farfar”. Att kalla det en konflikt är förvisso inte okontroversiellt men om vi accepterar detta kan vi ändå förstå vad han menar. Den har en lång och smärtsam historia som det kan vara svårt att sätta sig in i. Var börja?

En sak som är klar är att britterna haft mer än ett finger med i pajen. Hela planen för att tilldela de förtryckta europeiska judarna ett eget land utarbetades av en britt, Balfour. Det var också britterna som ungefär samtidigt lovade arabledarna ett eget Palestina i utbyte mot hjälp mot turkarna i första världskriget. Vilket gav dem ett lojalitetsproblem under tiden de hade mandatet Palestina fram till andra världskrigets slut då de med varm hand lämnade över det till FN. Den som vill fördjupa sig i detta och det som hände senare kan varmt rekommenderas Robert Fisks Det stora kriget för mänskligheten – Kampen om mellanöstern. 

Det europeiska förtrycket av judarna lade alltså grunden till behovet av en judisk stat vilken annars kanske aldrig blivit så hett eftertraktad. Tyskarnas ”slutgiltiga lösning” under andra världskriget ökade pressen på FN att lösa detta, vilket blev palestiniernas öde. En etnisk rensning framkallade en annan, Nakban, och den sorgliga historien om vad som hände därefter kan med fördel studeras hos exempelvis någon av de moderna israeliska historikerna som Avi Shlaim med sitt bidrag The Iron Wall – Israel and the Arab World.

Vilka som idag har samlat ihop till den moraliska skyldigheten att vara tillmötesgående är, enligt mitt sätt att se det, tämligen klart. Israels ockupation av palestinska områden bryter mot FN-konventioner och deras agerande i dessa områden har föranlett flera hundra FN-resolutioner i protest. Det har nästan blivit inflation i sådana så att en resignation infunnit sig hos omvärlden. Som hos den danska diplomat som vid den israeliska belägringen av Födelsekyrkan i Betlehem 2002 yttrade: ”Ja, nu är det så att Israel är ett område där det ständigt bryts mot Genévekonventionen”.

Kommentaren fälldes som svar på ISM-aktivisters påpekande avseende den israeliska arméns uppförande vid just detta tillfälle. Många, många fler vittnesmål från ISM-aktivister kan man ta del av i boken Vi lovade att berätta – Aktivisters vittnesmål från Palestina. ISM är ett internationellt nätverk som genom ickevåldsaktioner försöker förmå Israel att backa i de ockuperade palestinska områdena. Rachel Corrie - amerikanskan som blev överkörd och dödad av en israelisk bulldozer när hon försökte hindra den att demolera ett palestinskt hem - var en av dem. Minnet av henne ”högtidlighålls” nu av israeliska soldater genom att grädda Rachel Corrie-pannkakor. Man får förmoda att de är oerhört smaklösa.

Dock inte alla soldater deltar i dylika hån. En del av dem har modet att berätta sanningen om vad som händer på ockuperad mark. Deras berättelser går att ta del av i boken Bryt tystnaden! – Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena. Att ta del av dessa vittnesmål ger en inblick i hur IDF (Israeli Defence Force) resonerar och agerar. De bekräftar vittnesmål från palestinier och blottlägger en taktik som inte alls enbart är defensiv, vilket annars brukar framhållas av israeliska officiella representanter. 

Gunilla Carlsson besökte tidigare i sommar Gaza och Västbanken men ägnade tydligen mest utrymme åt att sätta press på palestinier hon mötte att sätta sig vid förhandlingsbordet. Det vore mer på sin plats om hon och andra europeiska länders regeringsföreträdare och EU-representanter ökade pressen på Israel. Det finns ju handelssanktioner att ta till. Det är dessutom, som noterades i dagensSvD, hög tid för USA att ens börja sätta press på Israel.  

Det minsta som kan krävas är att Israel genast avbryter alla bosättningsprojekt och drar tillbaka sina trupper till 1967 års gränser. Tvåstatslösningen kan bara bli till därifrån.

 

Den som vill fördjupa sig i frågan ytterligare kan också läsa mina tidigare inlägg om Israel/Palestina nedan:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-medan-ship-to-gaza.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-israelpalestina-israel-jarnmuren.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-staten-israels.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/httphanslillagronablogspotse201209tema.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-raserandet-av-byar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-historien-om-ein.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-bilden-av-israel.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-bojkott-vanlig.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-apartheidsystemet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/tema-palestinaisrael-de-ockuperade.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/10/tema-palestinaisrael-vad-ar-det-som.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/10/tema-palestinaisrael-gaza-oppen-anstalt.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/10/tema-palestinaisrael-gaza-operation.html

Den enda tillåtna drömmen

Jag skrev nyligen här på bloggen om den amerikanska mardrömmen. Den dröm om ett gott liv som allt fler får allt svårare att infria. Utvecklingen är förstås inte på något sätt endemisk för USA i bankkrisens spår (eller om vi istället skulle kalla den ”samhällskrisen” eftersom de flesta banker lever i all välmåga fortfarande?).

Jag tänker hur som helst på detta när jag läser en intervju med den engelska författarinnan Zadie Smith i dagens SvD. Hon berättar om sin uppväxt i nordvästra delen av London (Kilburn/Willesden) och hur gentrifiering och nedmontering av samhällsservice sker sida vid sida. 

Hennes berättelse är egentligen inte särskilt märkvärdig men en sak hon talar om ankrar i minnet på mig. När hon talar om drömmar. Drömmar som vi tror att vi måste drömma. Hon beskriver David Camerons regering som narcissistisk och tillägger:

”de tror att svaret på alla frågor är att leva som de gör”

  

Marknadsstalinismen

Jag har tidigare skrivit en hel del om vad som kan kallas för marknadsstalinism. Uttrycket är lånat från Mark Fisher, som med detta menar den PR som styr vår uppfattning om kapitalismen och marknadsekonomin och som i sin avsaknad av centralmakt förefaller vara den frihet som liberalismen föreskriver men i realiteten innefattar en järnhård likriktning. Enligt Fisher förvandlar kapitalismen ”allt fast och beständigt till PR”, och att ”senkapitalismen definieras i minst lika hög grad av denna ständiga tendens till PR-produktion, som av inrättandet av marknadsmekanismer”. 

Han kallar det också för kapitalistisk realism. Det vill säga uppfattningen om kapitalismen som det enda realistiska politisk-ekonomiska systemet. Den är motsägelsefull men bär på en grundläggande och självsäker (självgod) uppfattning om en kärna av ”sanning” om kapitalismen och marknadsekonomins oskrivna regler som de enda gångbara för att hålla det moderna samhället igång.

Jag tror Slavoj Zisek kallar detta för liberal kommunism. Kort sammanfattat den liberala uppfattningen om det politiska fältet som begränsat till marknadsliberalism eller totalitarism. Allt radikalt tänkande dödas av tesen om den fria marknaden som ”den enda vägen”. Det är den enda tillåtna utopin förefaller det. Det är en farlig utveckling som utesluter alternativ och avfärdar idéer värda att fundera över.

Siri Steijers ledare, även den i dagens SvD, säger en del om hur denna irriterande självgodhet och distanslöshet kan yttra sig. Hon skriver om facket och att de måste anpassa sig till en ny verklighet men samtidigt tilläger att utvecklingen (den globaliserade arbetsmarknaden) i sig är god. En självklar norm är satt och den enda vägens politik får inte ifrågasättas eller åtminstone problematiseras.

När ordet ”medborgarlön” yttras hörs ett dovt, hånfullt muller från landets alla liberala ledarskribenter. Samma personer som maniskt upprepar mantrat om tillväxt – alltid, överallt, hela tiden. Trots att all förnuftsbaserad kunskap vi har om människor, djur, naturresurser och ekologisk hållbarhet säger oss att evig tillväxt är en omöjlig dröm och en farlig villfarelse. Men vi tillåts knappt tänka den tanken ens.  

Vad är det vi drömmer om?

För att återvända till Zadie Smith slutligen så tror jag hon nuddar vid något mycket väsentligt med sina tankar om de drömmar vi leds till att nära;

”En sak som jag ofta tänkte på när jag var arbetarklass var att drömmen aldrig var att bli som medelklassen. Det var Tony Blairs vision. Men du vill ha respekt för ditt sätt att leva, pengar till dina skolor”