Den enda tillåtna drömmen

Jag skrev nyligen här på bloggen om den amerikanska mardrömmen. Den dröm om ett gott liv som allt fler får allt svårare att infria. Utvecklingen är förstås inte på något sätt endemisk för USA i bankkrisens spår (eller om vi istället skulle kalla den ”samhällskrisen” eftersom de flesta banker lever i all välmåga fortfarande?).

Jag tänker hur som helst på detta när jag läser en intervju med den engelska författarinnan Zadie Smith i dagens SvD. Hon berättar om sin uppväxt i nordvästra delen av London (Kilburn/Willesden) och hur gentrifiering och nedmontering av samhällsservice sker sida vid sida. 

Hennes berättelse är egentligen inte särskilt märkvärdig men en sak hon talar om ankrar i minnet på mig. När hon talar om drömmar. Drömmar som vi tror att vi måste drömma. Hon beskriver David Camerons regering som narcissistisk och tillägger:

”de tror att svaret på alla frågor är att leva som de gör”

  

Marknadsstalinismen

Jag har tidigare skrivit en hel del om vad som kan kallas för marknadsstalinism. Uttrycket är lånat från Mark Fisher, som med detta menar den PR som styr vår uppfattning om kapitalismen och marknadsekonomin och som i sin avsaknad av centralmakt förefaller vara den frihet som liberalismen föreskriver men i realiteten innefattar en järnhård likriktning. Enligt Fisher förvandlar kapitalismen ”allt fast och beständigt till PR”, och att ”senkapitalismen definieras i minst lika hög grad av denna ständiga tendens till PR-produktion, som av inrättandet av marknadsmekanismer”. 

Han kallar det också för kapitalistisk realism. Det vill säga uppfattningen om kapitalismen som det enda realistiska politisk-ekonomiska systemet. Den är motsägelsefull men bär på en grundläggande och självsäker (självgod) uppfattning om en kärna av ”sanning” om kapitalismen och marknadsekonomins oskrivna regler som de enda gångbara för att hålla det moderna samhället igång.

Jag tror Slavoj Zisek kallar detta för liberal kommunism. Kort sammanfattat den liberala uppfattningen om det politiska fältet som begränsat till marknadsliberalism eller totalitarism. Allt radikalt tänkande dödas av tesen om den fria marknaden som ”den enda vägen”. Det är den enda tillåtna utopin förefaller det. Det är en farlig utveckling som utesluter alternativ och avfärdar idéer värda att fundera över.

Siri Steijers ledare, även den i dagens SvD, säger en del om hur denna irriterande självgodhet och distanslöshet kan yttra sig. Hon skriver om facket och att de måste anpassa sig till en ny verklighet men samtidigt tilläger att utvecklingen (den globaliserade arbetsmarknaden) i sig är god. En självklar norm är satt och den enda vägens politik får inte ifrågasättas eller åtminstone problematiseras.

När ordet ”medborgarlön” yttras hörs ett dovt, hånfullt muller från landets alla liberala ledarskribenter. Samma personer som maniskt upprepar mantrat om tillväxt – alltid, överallt, hela tiden. Trots att all förnuftsbaserad kunskap vi har om människor, djur, naturresurser och ekologisk hållbarhet säger oss att evig tillväxt är en omöjlig dröm och en farlig villfarelse. Men vi tillåts knappt tänka den tanken ens.  

Vad är det vi drömmer om?

För att återvända till Zadie Smith slutligen så tror jag hon nuddar vid något mycket väsentligt med sina tankar om de drömmar vi leds till att nära;

”En sak som jag ofta tänkte på när jag var arbetarklass var att drömmen aldrig var att bli som medelklassen. Det var Tony Blairs vision. Men du vill ha respekt för ditt sätt att leva, pengar till dina skolor”