Den amerikanska mardrömmen

Amerika, USA; mytomspunnet och omsusat, förebild och föregångare, experimentlåda för tidiga liberala, frihetliga idéer, entreprenörers paradis, alltid framåtblickande, optimistisk, frejdigt företagsamt. I åtminstone hundra år en dominant industrination och sedermera supermakt. Så gott som allt som kännetecknar den moderna industrinationen har vi fått från USA; masstillverkade bilar, tv-apparater och senare reklam i dem, plastvaror, snabbmat, köpcentra, skyskrapor och bungalows, dokusåpor och power-breaks för reklam under hockeymatcher. Allt som vi ömsom beundrat eller skakat på huvudet åt har förr eller senare nått Europa och övriga världen, Sverige inte undantaget.

Det lönar sig alltså att snegla på USA för att få en fingervisning om vad som komma skall. Under senare decennier har USA också varit marknadsekonomins högborg, dess motorrum, generalstab och kommunikationscentral som med både fredliga och våldsamma medel fört ut dess budord över världen. På senare år har dock motorn hackat betänkligt vilket förvisso inte hindrat marknadsekonomins marknadsförare, snarare tvärtom. Kanske behövs den marknadsföras än mer när verkligheten inte längre ter sig så rosenskimrande och skälen till framtidsoptimism inte längre är lika uppenbara?

Så vad sker egentligen i det USA som nu plågas av sviterna av den stora kraschen 2008? Nyligen hörde vi om staden Detroits bankrutt exempelvis. Själv har jag läst Peter Kadhammars bok Route 66 – och den amerikanska drömmen i hängmattan i sommar och funderar över the State of the Union.

Bild: Reuters

Route 66 

En bekant som nyligen varit på rundresa i USA skakade bekymrat på huvudet åt tillståndet för det stora landet i Väst. ”Fattigt, slitet och fullt med fallfärdiga hus på landsbygden”, var hans bestående intryck.

Kadhammars bok är ett intressant vittnesmål som bekräftar denna bild. Han är främst observatör och överlämnar en stor del av analysen åt läsaren. Men han pratar nästan uteslutande med det amerikanska samhällets förlorare, flera av dem sjunkna så lågt att de verkar hopplöst förlorade i den marknadsekonomiska öken som skapats på senare år.

Vittnesmålen talar oftast för sig själva under den resa som Kadhammar gör längs med Route 66, den väg (som inte längre finns egentligen) som familjen Joad i John Steinbecks klassiker Vredens druvor också färdades på från Oklahoma till Kalifornien under depressionens 30-tal.

Parallellen till dagens krisdrabbade USA är uppenbar. Långtidsarbetslösa i USA har ökat från 1,7 miljoner 2008 till 6,2 miljoner 2011. Den officiella arbetslösheten på 9,6 % döljer den verkliga som ligger på cirka 16,5 % om man räknar in alla som avförts från statistiken av flera skäl. De utsorterade blir allt fler, som Kadhammar formulerar det. 

Han mötet dessa utsorterade som hankar sig fram med de påhugg och uselt betalda jobb som finns eller som helt slutat att söka, som kroknar under amorteringskrav och räntesatser. Utmätningar tillhör vardagen, de hemlösa blir allt fler och pantbankerna är bland de få ”blomstrande” näringarna. Klyftorna har inte varit större sedan depressionens 30-tal. År 2009 ägde den rikaste procenten en dryg tredjedel av landets samlade förmögenhet.

En del möten Kadhammar gör i boken etsar sig fast mer än andra. Som exempelvis det med Trina och Rafael Benavides som fått lämna sitt bekväma medelklassliv och nu kämpar för att klara uppehället för sig själva och de tre barnen. Trina virar in sin brownie i en servett för att ta hem till barnen och urskuldar sig för författaren som skjuter över sin egen brownie till henne.

Eller med Crystal Zimmerman i Amarillo som är med i den lokala varianten av proteströrelsen Ockupera Wall Street. De protesterar emot att skattebetalarna fått rädda storbankerna men inget får tillbaka utan istället får bära bördan åt de rikaste. I lokalpressen kallas de ”idioter” och ”professionell vänster” och framställs som ”onyttiga” och arbetsskygga med ”välgödda magar”. De som reagerar mot att storbolag och banker slår ut småföretagen och ställer människor på gatan utan jobb kallas för kommunister och socialister. Epitet som i USA tycks framkalla lika stor avsky som tjuv eller mördare. De avslutar alla diskussioner. Såna kan man ju inte lyssna till.

Eller mötet med Travis Johnson som saktar men säkert glidit allt längre ned, mist sitt sista halmstrå (tio timmar verkstadsjobb i veckan) och blivit tvungen att ta in på Joy Junction, Albuquerques största härbärge. Tidigare endast för fyllon och knarkare men numera befolkat allt mer av en ny kategori gäster; ”vanliga människor som mist jobbet”. På fem år har antalet gäster på härbärget fördubblats. Jeremy Reynalds, härbärgets grundare, menar att det kommer bli värre och förklarar läget: ”Krisen sipprar sakta ner. En akademiker accepterar jobb han är överkvalificerad för. Den som skulle haft den tjänsten tar en lite sämre än han skulle gjort tidigare. Och så vidare. Den som står längst ner hamnar här”.

Eller mötena med Paolo och Monique som jobbar åttio respektive sjuttiofyra timmar i veckan för att få ihop en lön tillräcklig att försörja en familj på. Flera småjobb – städning, servitörsjobb etc – ger pass på upp till arton timmar om dagen. Fritiden går åt till att sova.

Eller med Denize och Guillermo Rodriguez, ägare av butiken Weso, som börjat sälja grönsaker och frukt till barn som inte vet hur man skalar en apelsin. Kadhammar berättar om skräpmatens USA; ”All industri i en marknadsekonomi strävar efter att öka volymerna. I USA har det kuriösa inträffat att även maten handlar mer om volym än smak och näringsvärde. Följden har blivit en nation av fettberg som pustande och bredbent vaggar fram”. I slumkvarter saknar de flesta bil och är mer eller mindre hänvisade till gathörnens kvartersbutiker som har mängder av läsk i alla förpackningsstorlekar, konserverad mat och chips men inga grönsaker och ingen frukt. Vinsten på försäljning av frukt och grönsaker är för låg. Ägarna till de små butikerna tvingas prioritera vad hyllor och lagringsutrymmen ska innehålla för att få det att gå runt. Tjugotre miljoner amerikaner lever i vad Kadhammar beskriver som ”matöknar” och tillägger: ”Det är inte efterfrågan som styr utbudet utan utbudet som styr efterfrågan. Kunderna köper chips för att det bara finns chips att köpa”.

Eller mötet med Joe Arpaio i Phoenix, ”världens hårdaste sheriff” enligt honom själv. Han som uppfann tältfängelset Tent City Jail där fångarna bor i tält utan värme eller luftkonditionering i temperaturer på mellan -3 och +60 grader C. Han har också återinfört de klassiskt bredrandiga svart-vita fångdräkterna och kedjor runt fötterna. I Arizona år 2013 kan man alltså få se dessa randiga fångar städa parker eller gräva gravar med rasslande kedjor kring fötterna. En scen vi sett i många amerikanska filmer om det amerikanska förflutna. Joe Arpaios syn på straffet är en extrem tolkning av valfrihet. Fångarna har ju valt att begå ett brott och följaktligen säger han till klagande fångar; ”Du har ju själv valt att komma hit”.

Eller med Harold Taylor som bor i Las Vegas och – vid sidan av sitt arbete som lärare – är volontär för US Missionary Corps och samlar in pengar till stadens härbärgen. Han som blir portad för all framtid från Starbucks trots att han bara stillsamt dricker ur den mugg kaffe han betalt för. Hinken med insamlingspengar och skylten med det vädjande budskapet Help the homeless tycks alltför störande i spelglädjens Vegas.

Eller med Paul Patel, ägare av Budget Inn, ett av den lilla staden Barstows trettiotre motell. Av stadens tjugofemtusen invånare är femtonhundra hemlösa. Ungefär lika många som det finns tomma motellrum. Paul Patel – som kom från Indien för ett antal år sedan – försöker få verksamheten att gå runt genom att inte ta ut någon lön. Allt går till banken. Hans föräldrar har rest tillbaka till Indien. ”Här finns ingen kultur, ingenting. Ingen respekt för människor”, säger han.

Att rikta vreden

Peter Kadhammar avslutar sin odyssé genom det amerikanska samhället på dekis med att besöka bokhandeln Borders, en stor och respekterad bokhandel. Där finns mängder av titlar som basunerar ut en avsky för Barack Obama och hans regering i Washington DC. Bland dem återkommer epitet som ”gangsterregering”, ”amerikansk socialism” och liknande. De berättar också om Obamas kopplingar till ”kommunister, socialister och andra antiamerikanska extremister” och hur man bäst gör för att besegra Obama och ”hans socialistiska program”. En del av böckerna har klättrat högt på New York Times bästsäljarlista.

Det bubblande missnöjet i landet riktas målmedvetet åt fel håll. En hatisk misstänksamhet mot presidentens påstådda ”hemliga agenda att förvandla USA till ett u-land” piskas fram. 

Allt för att slippa ens diskutera hur marknadsekonomins baksida ser ut. Där människor behandlas som skräp som blivit över efter den stora festen.