Gott Nytt År Miljöpartiet!

År 2011 tar nu de sista flämtande andetagen och det är dags att summera och blicka in i framtiden.

Miljöpartiet går framåt i väljarbarometrarna, en undersökning av bloggar och artiklar visar att partiet får flest positiva omdömen, alla vill vara kompis med oss. Allt borde vara frid och fröjd. Ett nytt partiprogram ska skrivas 2012 och det är viktigt att fundera ordentlig över vilken väg som stakas ut och hur målen ska nås.

Året som gått har också Miljöpartiet närmat sig regeringspartierna, inte minst Moderaterna, med små men bestämda steg. Det röd-gröna samarbetet har lämnats, ett migrationspolitiskt regeringssamarbete har inletts. Gustav Fridolin har uttalat skepticism angående arbetstidsförkortning och den nye ekonomiske talespersonen Per Bolund har öppnat för diskussion om överskottsmålen. Frågan är om det är steg i rätt riktning?

Jag ser den stora frågan att ta sig an framöver att med olika medel ta Sverige ut ur tillväxtberoendet och investera i en mer hållbar ekonomisk struktur och framför allt göra stora infrastruktursatsningar som kommer att bli kostsamma initialt men ge stora vinster i framtiden, inte bara för miljön.

Det lär emellertid krävas en hel del politisk kraft och vilja och tillförsel av ekonomiska medel för att kunna genomföra nödvändiga åtgärder. Att nedmontera kärnkraften och bygga upp ny klimatneutral energiproduktion och satsa på energibesparande åtgärder, att satsa på järnväg, utveckla system för alternativa drivmedel för biltrafiken etc. etc.

Därtill kommer arbetstidsförkortning som inte bara tillför livskvalitet för människor utan också, vilket är alltmer klarlagt, har positiva effekter för klimatpolitiken.

Att det röd-gröna samarbetet avslutades ser jag som naturligt. Det var ett valsamarbete och inget att bygga oppositionspolitik på. Det migrationspolitiska regeringssamarbetet kan försvaras med att en dålig politik görs mindre dålig. Men min förhoppning är att anpassningen till marknadsliberalerna och tillväxtfascisterna stannar vid detta.

De kraftfulla åtgärder för att komma framåt med en miljövänlig politik, som jag hoppas att Miljöpartiet kommer att förorda i det nya programmet, kräver ett långsiktigt partnerskapande. Med detta i siktet förefaller det tämligen fruktlöst att söka vänner i den nuvarande regeringen. Om bara socialdemokraterna får ordning på torpet och V är klokt nog att välja Jonas Sjöstedt som ledare så borde det snart visa sig vilka som är de lämpligaste bäddkamraterna för Miljöpartiet inför nästa val.

Ett nytt år står för dörren. Dags att summera och att tänka på framtiden. Gott Nytt År Miljöpartiet! Jag hoppas vi kan tänka längre än till nästa väljarundersökning.

REGERINGENS KLIMATPOLITIK – MILDA VINTRAR OCH PERMANENT LÅGKONJUNKTUR?

Nu har siffrorna över Sveriges utsläpp av växthusgaser blivit officiella och går att studera närmare på Naturvårdsverkets hemsida. De visar en ökning av utsläppen med 11 % 2010 jämfört med 2009. Det förklaras bl.a. genom att vi 2009 hade en lågkonjunktur och det var en ovanligt kall vinter förra året. Enligt min mening borde det också tilläggas att vi har en skrämmande passiv regering när det gäller klimatfrågan.

Miljöminister Lena Ek talade i samband med COP17 i Durban om att i-länderna måste föregå med gott exempel och gå före övriga världen. Det uttalas också som en av huvudståndpunkterna av regeringen inför mötet, vilket jag tidigare skrivit om.

Med tanke på denna storstilade målsättning måste det anses vara oerhört nedslående att begrunda facit av regeringens klimatpolitik här hemma. Det borde vara hög tid att sätta igång med genomgripande insatser. För regeringens klimatpolitik kan väl inte vara att hoppas på milda vintrar och en framtida permanent lågkonjunktur?

Sverigedemokraternas kulturapartheid

Sverigedemokraternas vill inte framstå som rasister utan bli mer rumsrena men deras åtskillnad av människor, som den framställs i deras nya principprogram, följer samma logik som rasismens hierarkiska indelning av raser. När nu rasläran inte längre är lika gångbar fungerar kulturläran alldeles utmärkt. Den europeiska kulturen är överlägsen och därför kan man nedvärdera andra kulturer och klassificera människor efter kulturtillhörighet. Det är egentligen samma sak som rasåtskillnad enligt gamla koloniala doktriner men kulturtillhörighet har fått ersätta hudfärgen.

Idéerna om rashygien har tyvärr en fast förankring i svensk historia och den förste chefen för Statens Institut för rasbiologi, Herman Lundborg, ansåg på 1920-talet att den nordiska, blonda rasen var överlägsen moraliskt och medicinskt men oroade sig för att de inte fortplantade sig i samma takt som de andra ”blandraserna”. En grundläggande inställning för den steriliseringspolitik som sedan fördes, vilket bland annat drabbade romer hårt. Den nordiska rasen riskerade att degenereras var tanken bakom denna rashygien.

En Sverigedemokrat (åtminstone inte de i riksdagen) skulle aldrig öppet bekänna sig till dessa idéer. Men däremot står det att läsa i det nya principprogrammet:
”Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen. Detta gör att dessa kulturer, i våra ögon är bättre än de kulturer som inte vill eller förmår att skapa goda levnadsvillkor för de människor som lever i dem”.
Med denna syn som grund angriper de mångkulturalismen som de fruktar sträva efter att ”skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur”.
Vidare kan man läsa i programmet om SD:s oro för ”massinvandringen” från avlägsna länder och kulturkretsar” som anses ge starkt negativt sociala och ekonomiska effekter.

Detta kan sammankopplas med den Eurabia-teori - som i synnerhet SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth öppet och frenetiskt bejakar – som talar om en demografisk bomb i form av muslimer som kommer till Europa och föder extremt många barn.

Rashygien har blivit kulturhygien och den överlägsna blonda, nordiska rasen har blivit den överlägsna svenska eller nordiska kulturen. Skräcken för rasblandning har blivit skräcken för kulturblandning. SD:s trixande med ord döljer ganska illa vad det handlar om.

COP17 – aldrig har väl regeringen varit så miljövänlig som i Durban?

Klimatförhandlingarna i Durban lider mot sitt slut och allt tyder på att det även denna gång blir en tummetott. Inte minst USA motsätter sig alla bindande avtal och omöjliggör därmed ett, för helhetseffekten, verkligt verkningsfullt avtal. Det finns alldeles för starka krafter som arbetar helt i motsatt riktning när det gäller både produktion och konsumtion av fossila bränslen i det stora landet i väst.

Det blir mer och mer tydligt alltså att enskilda länder måste visa vägen genom att gå före. Det kräver en hel del mod och handlingskraft och dessutom pengar. Men förutom den reella positiva effekt det kan ha för klimatförändringarna bör det också vara effektfullt i kommande förhandlingar. Visa resultat och visa lösningar och vägar att gå istället för att bara tala om dem.

Vår svenska miljöminister Lena Ek är rent retoriskt inne lite på samma spår och har rest dit för att tala om hur duktiga vi är i Sverige. Alla måste göra sitt och i-länderna ska visa vägen är en linje hon talar för. Tyvärr inte mycket mer än ljuv retorik.

Verkligheten talar nämligen ett annat språk. Medan miljöministern talar om att gå före sammanställs de officiella siffrorna över hur Sverige lyckats med sina egna klimatmål. Inte alls, tyder prognoserna på.

Sverige har dessutom rasat på Climate Action Networks lista över länders klimatpolitik och har fått svidande kritik för sitt agerande inom skogspolitiken, kan man läsa i bl.a. Sydsvenskan.

Om detta är att visa vägen så leder det helt åt fel håll eller är åtminstone, om man vill vara snäll, alldeles otillräckligt. Låt oss hoppas att det blir ändring åtminstone i nästa val. Miljön tål helt enkelt inte en mandatperiod till med nuvarande regering.

Människor behöver någonstans att bo

”Människor behöver faktiskt bo”. Orden yppades av Nordeas ordförande Björn Nalle Wahlroos som svar på kritiken av inköp av lyxlägenheter. Det har han fått mycket skit för. Men man kan ju också tolka det som ett anfall av insiktsfullhet. Han har ju faktiskt rätt i sak.

Låntagare i banken, som nervöst sneglar på de senaste räntesatserna, kan dessutom troligen andas ut. De behöver sannolikt inte uppleva förnedrande vräkningar liknande dem som svept över den amerikanska kontinenten. Människor behöver ju någonstans att bo.

Förhoppningsvis spiller insikten över till de fastighetsägare som nu gnuggar händerna vid tanken på de möjligheter att höja hyror som den nya hyreslagstiftningen ger dem. Kanske inser de att det finns en gräns för vad som är rimligt? Människor behöver ju faktiskt sin bostad.

Kanske sår det också ett frö hos regeringsfolk och kommunalpampar när de beslutar om bostadspolitiken, så att byggandet av hyresrätter tar fart. För människor behöver ju faktiskt någonstans att bo.
Han är kanske inte så dum den där Nalle? En blivande bostadsminister kanske?

CARL BILDT OCH DEN CYNISKA UTRIKESPOLITIKEN

Läste i en tidning att israeliska myndigheter skulle riva ner solpaneler i en palestinsk by på ockuperad mark. Eftersom Israel stängt av elen hade byborna, med hjälp av en spansk organisation, uppfört solpaneler som bl.a. räckte för att driva en skola och en sjukvårdsklinik. Nu skulle de rivas eftersom bygglov saknats, menar myndigheterna. Ett brott mot 4:e Genévekonventionens 53:e artikel.

Jag tänker att detta är bara en av alla små historier som ibland sipprar ut till oss genom murarna som innestänger det palestinska folket. Det borde framkalla kraftiga reaktioner, inte minst från Sverige som har en tradition av att försvara mindre folk och nationer mot övergrepp och repression från starka militärmakter. Därför är det beklämmande att konstatera att Sverige var ett av få länder som var emot ett palestinskt medlemskap i Unesco.

Regeringen tassar i tamburen för staten Israel. Men annat är kanske inte att vänta. Det närmast ansvariga departementets chef är ju samme man – Carl Bildt – som för Lundin Petroleums räkning förnekade människorättsbrott i Sudan, alltmedan sudansk militär jagade hundratusentals människor på flykten för att röja väg för oljeexploatering.

Samma typ av cynism präglade beslutet att sätta sig emot sanktioner mot Syrien gällande telekomutrustning som Ericsson, av en händelse, är stor leverantör av.
Svensk utrikespolitik a´la Bildt präglas tyvärr av en mix bestående av okunnighet, ryggradslöshet och ren och skär cynism.