Om etnicitet och segregation

 

– Säger man att man är emot segregation, då menar man rimligen också att människor med olika bakgrund ska träffas. Då blir slutsatsen också att vi måste försöka hitta vägar för att se till att få ett mer blandat boende.

Så säger Morgan Johansson till DN i försvar för Anders Ygemans uttalande om att ha etnicitet som kriterium i klassning av utsatta områden.

Det är ett väldigt luddigt resonemang som förs av såväl Johansson som Ygeman. Vad betyder det att ha etnicitet som ”kriterium för klassning”? Ska området klassas som utsatt om den har en majoritet utomnordiska invandrare som invånare? Eller tvärtom?

Själva grupperingen ”utomnordisk” är ju oerhört vid och inbegriper samtliga världens länder utom Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Morgan Johansson säger i sitt försvar för Ygeman att om man är emot segregation så menar man att ”människor med olika bakgrund ska träffas” och att man därför måste ”försöka hitta vägar för att se till att få ett mer blandat boende”. Statsminister Andersson stämmer dessutom in i den nya S-kören och säger till Expressen att ”det är inget konstigt alls att vi vill ha blandade områden”.

Det är det ju inte heller men det blir ändå lite smått komiskt. Jag har varit mycket i Järva-förorterna, jobbat politiskt där och har dessutom en dotter som flyttat dit. Om det är någonstans i Sverige som det är många människor med olika bakgrund så är det väl där, eller i andra förorter?

S vill ha blandat boende, men bara om majoriteten kommer från den där lilla plätten längst i norr.

I så fall, menar jag, är problemet större på just de områden som inte klassas som utsatta. Exempelvis villakvarteren i Saltsjöbaden. Det kan bli en diger uppgift för SAP att omfördela den sammansättningen. Men problemet tycks inte vara segregationen utan att det är många ”utomnordiska” som bor på samma ställe. Det vill säga personer från 190 av 195 av världens länder.

Anders Ygeman sade till DN att han ”tror att det är dåligt att ha områden där majoriteten har utomnordiskt ursprung”, och öppnade även för att ta efter Danmarks ”flexibla uthyrning”, där man låter personer med jobb eller utbildning gå före i bostadskön i utsatta områden. Det vill säga där det finns lediga hyreslägenheter till rimliga hyror. Det framgår inte av resonemanget om en person med jobb/utbildning som är ”utomnordisk” kommer att få denna förmån också, men om reformen ska uppfylla syftet så måste rimligen en etnisk dimension läggas till som villkor.

Oavsett det så låter det här för mig som ytterligare ett sätt att försvåra existensen för just dem som saknar jobb och utbildning. Eller menar man att dessa istället bör söka sig till radhus och villor i Nacka eller Danderyd, eller köpa bostadsrätt i innerstaden?

Ja, tydligen anser Ygeman det. Här är han förvisso fortsatt otydlig men jag kan inte tolka det han säger till DN på annat sätt, när han får frågan om det bör vara tuffare krav för att få bostad i utsatta områden än på andra orter. Ygeman svarar kort och gott: ” Det tycker jag”.

På den naturliga följdfrågan om var dessa människor som inte har jobb eller utbildning ska bo svarar han att frågan är ”konstig” och pekar på att det finns områden ”som inte är utsatta” och frågar sig varför en nyanländ person måste ”bo i just det utsatta området?”

Det är skrämmande intressant att en socialdemokratisk migrations- och integrationsminister ställer den frågan. De s.k. utsatta områdena är tillgängliga för just dem som inte har de pengar som krävs för att bosätta sig ”fint”. Orsaken är givetvis i första hand en fråga om ekonomi. Det är en verklighet som alltid funnits men som har tillspetsats genom decennier av olika politiska beslut som spätt på segregationen.

Till en början var mottagandet av de nya stadsdelarna på t.ex. Järva övervägande positivt, men med tiden blev de symboler för segregering och förortstristess, och de som hade möjlighet flyttade snabbt ut från området. Ingvar Carlsson, SAP, dåvarande bostadsminister, kanske fångade problematiken vid SABO-kongressen 1975:

”Det som är bekymmersamt idag, det är naturligtvis att de lediga lägenheterna återfinns i allt för stort koncentrat på vissa orter i vissa bestämda områden…ibland beror det på att människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden – och därmed har de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”.

Fenomenet har ju inte avtagit i takt med att analet hyresrätter i förhållande till bostadsrätter i attraktiva områden har minskat. Så diskussionen är inte ny. Segregationen skapas av tillgång och efterfrågan på boenden i olika former. Ett alternativ skulle ju kunna vara att staten, i sovjetisk stil, delar ut boenden enligt vissa kriterier. Ett radhus i Nacka åt den nyanlända familjen och en tvåa i Rinkeby till höginkomsttagarparet i karriären, osv. Jag tror ingen egentligen föredrar detta.

Men jag är ganska säker på att det inte är meningen att S ska vidta några speciella åtgärder för att bygga vidare på det här resonemanget. Att frågan lyfts av S just nu syftar väl mest till att locka potentiella SD-väljare till sig och falla in i deras diskurs som skiljer människor åt som t.ex. utomnordiska/nordiska. S gör allt för att behålla makten, om det så krävs att sälja sin själ till djävulen.

Svensk självständig utrikespolitik 2.0

 

Det argumenterades kraftigt för suveräna länders självklara rätt att göra sina självständiga val avseende om de vill bli medlemmar i NATO eller inte. Inga påtryckningar utifrån (läs Ryssland) skulle få styra valet för vare sig Ukraina som Finland eller Sverige.

Det visade sig förvisso väldigt snabbt att det var NATO-medlemmar (läs Turkiet) som avgjorde saken, och i viss mån även Finland (åtminstone avseende Socialdemokraterna).

Den här rätten att göra självständiga utrikes- och säkerhetspolitiska val som då stod högt på agendan för så gott som samtliga partier är nu som bortglömd och vi böjer oss för vinden i flera bemärkelser.

Jag är rädd att det bara är början och att NATO-medlemskapet för med sig hänsyn och förpliktelser som vi tidigare har kunnat ställa oss utanför. Om vi så själva ville.

Innan ens det svenska medlemskapet har godkänts tornar molnen upp sig och konturerna av en ny svensk utrikespolitik börjar formas. Moln med en hel del svärta i kanterna.

Bild: Regeringen. Utrikesminister Ann Linde försöker företräda den "gamla" svenska självständiga utrikespolitiken och en ny och "följsammare" samtidigt.

Om vår nya allierade Turkiet

Argumenten för att gå med i NATO dryftades flitigt under vintern och våren innan Socialdemokraterna slutgiltigt vände kappan officiellt och plötsligt var för ett medlemskap:

Aftonbladet publicerade i vintras en sammanfattande argumentsamling både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap och bland argumenten för fanns bland annat detta:

”Nato är en sammanslutning av länder som delar våra värderingar, och står upp för demokrati. Genom att gå med i Nato visar vi solidaritet och stöd med grannländer om de utsätts för påtryckningar. Varför skulle vi inte vilja vara med där?”

Det gick ju att argumentera emot detta bland annat med hänvisning till NATO-medlemmen Turkiet. Argument som fick tydlig aktualitet innan bläcket torkat på ansökningshandlingen.

SvD publicerade nyligen en lista med krav (formellt ett memorandum) på Sverige (och Finland ska sägas) som Turkiet ställt som villkor för att godkänna det svenska NATO-medlemskapet.

Ett av kraven är att Sverige och Turkiet ska visa varandra ”orubblig solidaritet i kampen mot terrorism”. En punkt är också tydlig med att Sverige inte ska ge stöd till YPG/PYD och den politiska oppositionsorganisationen FETÖ (aka Gülenrörelsen) i Turkiet.

En annan punkt fastslår att det inte ska finnas några vapenembargon länderna emellan.

Vidare ska det etableras en, med SvD:s formulering, ”gemensam strukturerad dialog och samarbetsmekanism på alla nivåer, inklusive mellan rättsväsende och underrättelsetjänster, för att öka samarbetet mot kontraterrorism och organiserad brottslighet”.

Ännu en punkt handlar om utlämning av vad Turkiet ser som terrorister och, märkväl, med tillägget att Sverige ska ”ta hänsyn till information, bevis och underrättelser som Turkiet ger” i bedömningarna för att ”underlätta utlämning”.

För försäkra sig om att Sverige (och Finland som sagt) följer överenskommelsen ska de tre länderna skapa en ”Permanent Joint Mechanism”. Det är förstås Turkiet som är kravställaren och därmed också den som avgör om vi efterföljer kraven.

Turkiets Erdogan påminde också nyligen om att det underförstått är deras tolkning som gäller, annars…?

Turkiets syn på terrorism är ju som väl bekant en annan än Sveriges, åtminstone avseende landets kurder, vilket har påpekats av många. 

Utrikesminister Ann Linde gav i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022) en del antydningar och besked som pekar på ”följsamhet” med kraven:

”Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets. Vår ambition är att i konstruktiv anda komma framåt i de frågor som Turkiet har rest. Sverige fördömer terrorism å det starkaste. En ny, skarpare terroristbrottslag träder i kraft den 1 juli, och regeringen förbereder ytterligare skärpningar av terroristlagstiftningen.”

Det hindrade henne inte att avge försäkringar om Sverige som självständig röst i världspolitiken:

”Sverige kommer inte att förlora sin globala röst som en framtida Natomedlem. Vi har en lång historia av att stå upp för folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet. Det är också vår framtid.”

Statsminister Magdalena Anderssons inställning är snarare genant och jag gissar att hon helst skulle spola hela frågan bort från agendan. Då skulle hon slippa utsättas för frågorna hon fick av SR i Ekots partiledarutfrågning 3 juli.

Hon fick där bl.a. en fråga om den turkiska definitionen av terrorism:

”I Sverige gäller ju svensk lagstiftning och är det så att man, eh, så att säga bedöms ha gjort ett terrorbrott så är det svensk definition av terror naturligtvis som gäller. Så är det så att man inte ägnar sig åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig”.

Hon fick också den delikata frågan om hon tyckte Turkiet är en demokrati och svarade då så här:

”Jag ska inte, alltså, jag ska inte slutgiltigt … alltså, så här, det är ju, det är ju en demokrati på så sätt att de har allmänna val. Eh, men vi vet ju också att det finns en diskussion om, eh, ja om att det är journalister som är fängslade och så, och det är ju klart att det är också viktigt att det finns en fri media”.

Hon fick så frågan om hon alltså är osäker på om Turkiet är en demokrati och fortsatte:

”Det beror ju så klart exakt på vad man lägger i begreppet demokrati, men jag menar det är ju allmänna … det kommer ju vara val i Turkiet under nästa vår”.

Nästa fråga handlade om hur hon tycker att den kurdiska minoriteten behandlas i Turkiet:

”Det finns, eh … eh, naturligtvis … all anledning att titta väldigt noggrant på hur minoriteter behandlas i många olika länder och i en rättsstat ska ju lagboken gälla lika för alla oavsett vilken etnisk bakgrund som man har. Det är naturligtvis viktigt att det finns utrymme för olika etniska minoriteter att, eh, att fungera i alla länder i hela världen”.

Ja, det är väl så här den svenska självständiga rösten som står upp för demokrati kommer att låta i fortsättningen. Hon upprepade för övrigt olika former av ordet ”tydlighet” flera gånger under intervjun. Det vill jag vara tydligt med.

 

Nato och kärnvapen – hör intimt ihop

Att Sverige går med i NATO betyder att vi är med i en allians som ytterst litar till kärnvapen. Man brukar säga att alliansen går under ett ”kärnvapenparaply”.

Det har argumenterats att Sverige har avgett en förklaring att inte hysa kärnvapen på vårt territorium som NATO-medlemmar och en del experter menar att detta också är osannolikt.

Andra pekar dock på att det finns många sätt som Sverige ändå kan involveras i kärnvapenanvändning.

Samtidigt talas det alltmer om att använda ”taktiska kärnvapen”, lite mindre (typ en Hiroshima-bomb).

Dessutom lär ju Ryssland rita om kartan för strategiska mål för sina kärnvapen om Sverige blir medlemmar i NATO. Kanske inte Sverige hamnar först på listan, men nog finns en risk att vi snart finns med på den. ”Varför skulle de vara snälla mot Sverige” när vi är med och planerar förstöring av Ryssland, menar bland andra Rolf Ekéus, f.d. toppdiplomat.

Ann Lindes brev (”Letter of intent”) till NATO-generalen Stoltenberg är också mycket tydlig på punkten om kärnvapen:

”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Ann Linde upprepade ungefär samma sak (men utelämnade ordet kärnvapen) i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022):

”Sverige skulle som medlem åta sig helheten i Washingtonfördraget, inklusive Natos doktriner. Ett Natomedlemskap kan också förändra förutsättningarna för krigsmaterielexport inom vårt nationella regelverk.”

Samtidigt som hon (liksom i Turkiet-frågan försöker hon företräda två linjer samtidigt) i samma utrikesdeklaration säger:

”Kärnvapenhotet är en alltmer oroande verklighet. Sverige kommer att fortsätta att vara en stark röst för nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll även som framtida Natomedlem. Det gemensamma målet är en värld fri från kärnvapen.”

Det är ju intressant med de här dubbla signalerna då vi med all önskvärd tydlighet såg hur det gick med undertecknandet av FN:s kärnvapenförbud som delvis var ett svenskt initiativ. Tills USA började skicka hotbrev och pressa på för att vi inte skulle underteckna. Sverige böjde sig snabbt och hittade på undanflykter för att inte underteckna FN-deklarationen.

Dåvarande försvarspolitiske talesperson Karin Enströms inlägg i debatten då (2017) lät så här: Ett undertecknande av konventionen skulle vara ”oförenlig med framtida svenskt NATO-medlemskap”.

Jag skrev då på denna blogg att detta tydligt fastställde att ”medlemskap i NATO och viljan att hysa kärnvapen hör intimt ihop” och uppmanade läsarna att aldrig glömma detta i den fortsatta debatten om NATO-medlemskap. Den som aldrig riktigt fick bli till på allvar, kan man nu säga i efterhand.

Summa summarum: NATO-medlemskap och kärnvapen hör intimt ihop och detta kommer vi inte ifrån, hur många deklarationer vi än utfärdar om vapnens placering på svensk mark eller inte.

En grundlagsändring som får nytt omfång med NATO-medlemskapet

Sverige är på väg att ändra grundlagen så att journalister som avslöjar sådant som ”kan skada länder som är partner till Sverige” riskerar upp till åtta års fängelse. Detta har knappt med en rad uppmärksammats i svenska media och vid en googling förefaller Birger Schlaug vara ensam om att invända mot förslaget.

 Det formuleras av KU, som tillstyrkte grundlagsändringen, så här:

”Lagändringarna innebär begränsningar av friheten för var och en att publicera uppgifter i grundlagsskyddade medieformer samt av meddelarfriheten och anskaffarfriheten, alltså rätten att meddela och anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för publicering i grundlagsskyddade medieformer”.

Det krävs två omröstningar i riksdagen och den första har redan tagits den 6 april i år (räck upp handen den som noterat detta). Emot var endast Vänsterpartiet och Liberalerna, som reserverade sig (Schlaug är förvisso inte helt ensam). Vänsterpartiet ansåg att förslaget utgjorde en omotiverad inskränkning av tryck- och yttrandefriheten. Liberalerna ansåg att förslaget inte hade ”den tydlighet och förutsägbarhet som är nödvändig för att inte enskilda av försiktighetsskäl ska avhålla sig från att utöva sin grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihet”.

Vad lagändringen innebär i praktiken är det endast fantasin som begränsar. Förslaget började utarbetas redan för några år sedan, då Sverige deltagit i allt fler internationella insatser och möjligen som konsekvens av värdlandsavtal och försvarsavtal med USA som påspädning. Men som medlem i NATO får Sverige en helt ny ”hänsyn” att ta, liknande den som nu tas till Turkiets krav.

Kommer vi ens få skratta åt vad vi vill om riksdagen röstar igenom grundlagsändringen en andra gång?

Mer allvarligt än så är detta tyvärr. Själva vitsen med att ändringar av grundlagarna ska tas två gånger av riksdagen och med ett val emellan är ju att en debatt ska kunna hållas igång och att folket i ett val ska kunna rösta i enlighet med den ena eller andra sidan i frågan. Om detta har i stort sett inte debatterats alls. Knappt ens i riksdagen. Det är hög tid att vakna inför valet och granska partiernas ståndpunkter i frågan. Sedan kan ju väljarna själva avgöra hur stor vikt de lägger vid yttrandefrihet och pressfrihet.

Journalistförbundet varnade i sitt remissvar för konsekvenserna av att införa det nya brottet ”utlandsspioneri” vilket innebär att en domstol vid sin bedömning ska väga in om skada har tillfogats ”Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”, inte om skadan tillfogats Sverige. De invände också mot den mycket brett tolkningsbara formuleringen om att den s.k. skadliga uppgiften kan röra ”något förhållande”. Med en sån formulering kan i princip vad som helst tolkas in.

Det ska alltså göras straffbart att ”befatta” sig med en uppgift som bedöms som hemlig. Rimligen gäller det alltså att både visselblåsaren och journalisten kan dömas, förutom den ansvarige utgivaren. Vad som ska vara hemligt bestäms förstås av befälhavaren för en insats, exempelvis NATO. Att avslöja missförhållanden som hålls hemliga lär med andra ord bli svårt inom alliansen, så länge som dessa har anknytning till NATO.

Förutsatt att vi låter det hända och inte svarar med röstsedeln i höst. Sorgligt nog skulle det krävas en osannolik jordskredsseger för Liberalerna och Vänsterpartiet för att nå majoritet för en nej-röst. Lagen är tänkt att träda i kraft 1 januari 2023 så övriga partier räknar kallt med att kunna rösta igenom det slutgiltigt mycket snart efter valet.

 Jag delar inte Ann Lindes optimism angående förutsättningarna för Sverige att ugöra ”en global röst för ”folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet” och en stark först för ”nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll” av kärnvapen.

Den svenska ”globala rösten” lär i vart fall bli märkbart mer lågmäld. Eller otydlig. Det är väl det enda som framstår som tydligt.

 

Fred i Ukraina – är den möjlig och vad krävs i så fall?

Det är påfallande få i Sverige som talar om hur en fredsuppgörelse ska kunna nås mellan Ukraina och Ryssland och hur Sverige eller EU ska kunna bidra till att få en sådan till stånd. Det är mer av sådan debatt utanför våra gränser och det ser åtminstone ut att formeras en folklig opinion som blir alltmer inriktad på att hoppas på en fredlig uppgörelse snarast medan en krympande del av allmänheten i EU tycker att Ryssland ska bekämpas med alla medel tills det står på knä, kosta vad det kosta vill av människoliv och ekonomiska uppoffringar.

Opinionsundersökningen om européers åsikter om kriget i Ukraina

Den sistnämnda linjen verkar för närvarande vara den officiella EU-hållningen. Men hur starkt stöd har denna linje avseende kriget i Ukraina och explicit hur man önskar att det avslutas?

En opinionsundersökning, genomförd av Ivan Krastev och Mark Leonard i mitten av maj och publicerad i juni 2022 för European Council on Foreign Relations, ecfr.eu, ger en indikation.

Undersökningen, som genomfördes i tio EU-länder samt Storbritannien, rubriceras Peace versus Justice: The Coming European Split Over The War in Ukraine och Krastev/Leonard menar att den visar att Europa är delat opinionsmässigt i en Peace Camp samt en Justice Camp.

Dess huvudsakliga resultat och slutser är följande (väljer att ej översätta för att inte förvanska alltför mycket):

ECFR’s research shows that, while Europeans feel great solidarity with Ukraine and support sanctions against Russia, they are split about the long-term goals. They divide between a “Peace” camp (35 per cent of people) that wants the war to end as soon as possible, and a “Justice” camp that believes the more pressing goal is to punish Russia (22 per cent of people).

In all countries, apart from Poland, the “Peace” camp is larger than the “Justice” camp. European citizens worry about the cost of economic sanctions and the threat of nuclear escalation. Unless something dramatically changes, they will oppose a long and protracted war. Only in Poland, Germany, Sweden, and Finland is there substantial public support for boosting military spending.

Governments will need to find a new language to bridge the gap between these emerging camps, in order to strengthen European unity and avoid polarisation between and within countries. The key will be to present arms deliveries and sanctions as part of a defensive war”.

Analys av materialet

Krastev/Leonard skriver i en artikel som analyserar undersökningen att debatten om kriget i mitten av maj, då undersökningen genomfördes, hade ändrat karaktär:

“The public debate was turning away from events on the battlefield and towards questions of how the conflict will end, as well as its impact on people’s lives, on their countries, and on the EU. It was also a moment when Europeans were becoming much more aware of the global economic and social consequences of the war: high inflation, and energy and food crises”.

Och vidare, skriver de:

”The survey reveals a growing gap between the stated positions of many European governments and the public mood in their countries. The big looming divide is between those who want to end the war as quickly as possible and those who want to carry on fighting until Russia has been defeated”.

De noterar också att Polen och Rumänien, som allmänt ses som orubbliga i sin solidaritet med Ukraina, är de två länder där befolkningarna tycks visa tydligast tecken på irritation med sina regeringar:

“Romania and Poland – are the only countries where more than 50 per cent of people say that their governments are focusing too much on the war at the expense of other pressing issues”.

Polen sticker ändå ut som de främsta ”hökarna” i materialet, dvs. har störst majoritet som tillhör den grupp de kallat Justice camp.

Rumänien sticker ut också men åt andra hållet, bland annat genom att bara 58 % anser att Ryssland bär ansvar för konflikten och endast 42 % ser Ryssland som största hindret för fred.

En intressant notering gör Krastev/Leonard också avseende könsfördelningen inom de två huvudgrupperna, som de benämner the Peace camp respektive the Justice camp:

”the Peace camp is equally divided between men and women, there is a clear dominance of men in the Justice camp: by a proportion of 62 per cent men to 38 per cent women”.

Man kan alltså fundera över om män möjligen är mer positiva till våldsanvändning och det lär väl finnas mycket forskning som tyder på det. Kanske är det ett uttryck för en manlig dominans inom EU när författarna diskuterar hur undersökningens resultat ska tolkas och bemötas? Alltså vilka åtgärder som föreslås.

Krastev/Leonard föreslår i vart fall EU-regeringarna att ”hitta ett nytt språk” för att sälja in den officiella linjen med vapenhjälp och sanktioner. Det finns inga reflektioner över om oron ska mötas med fredssträvande diplomati eller andra alternativa lösningar för att få ett snabbt slut på kriget.

De säger så här i sina ”conclusions”:

”The key to maintaining European unity in support of Ukraine is to take the fears of escalation seriously and to present the conflict as a defensive struggle against Russian aggression rather than talking about Ukrainian victory and defeating Russia.”

Och slutligen:

“Finding a language that appeals to the Swing voters – tough on Russia, but cautious about the dangers of escalation – could provide a way of squaring the circle of public opinion.”

Ukraina och Ryssland – hur är intresset för fredsuppgörelse?

Det är förvisso enklare att sitta i tryggheten utanför Ukraina och resonera om hur kriget ska få ett slut. Det är ju inte heller i första hand de europeiska hushållens ekonomi det handlar om utan framför allt det ukrainska folkets lidande och den förstörelse som riskerar att bli nära nog total om kriget drar ut på tiden och sprider sig till nya regioner och städer.

Till syvende och sist är det förstås Ukraina samt Ryssland som är de parter som måste komma överens om någon form av fredsuppgörelse. Just detta pekar dessvärre på att kriget blir långt.

En nyligen genomförd opinionsundersökning utförd av Wall Street Journal och NORC (University of Chicago) visar att 81 % av ukrainarna själva ser det som oacceptabelt att avstå Krim och Donbass för att få slut på kriget. Att Ryssland å andra sidan skulle ge sig och acceptera ett totalt nederlag ser jag själv dessutom som helt uteslutet inom överskådlig framtid.

WSJ/NORC-undersökningen visar också att ukrainarna är till största del nöjda med Zelenskijs sätt att leda landet och inte minst att sköta kriget, och 97 % säger sig vara nöjda med den ukrainska militären.

Däremot svarar 66 % att deras personliga ekonomi är klart sämre än tidigare och endast 34 % att de är beredda att göra framtida stora ekonomiska uppoffringar för att stödja den ukrainska militära kampen mot Ryssland.

Intressant att notera är också inställningen till skuldfrågan för kriget. Att 85 % tycker Ryssland har stor eller någon del av skulden är inte förvånansvärt, men däremot att 70 % anser att även den ukrainska regeringen har del av skulden, att 58 % anser att också USA har del i skulden, och 55 % menar att NATO har detsamma. Landets ultranationalistiska högerextrema falang tillskrivs också del av skulden av 35 % av de tillfrågade.

Att avstå Krim i en uppgörelse med Ryssland tror 21 % av ukrainarna är det mest förhandlingsbara medan de områden som är under rysk kontroll till följd av det nuvarande kriget anses minst förhandlingsbart att avstå.

Nu är ju ukrainarnas åsikter och val av ledare inte alltid helt balanserade, för att uttrycka det snällt. I vart fall inte helt lätta att tolka. Vad betyder det t.ex. att 79 % av de tillfrågade tycker att ”the direction in which things in the country are going is right”, som framgick av en annan undersökning publicerad 25 maj?? Jämfört med innan kriget då betydligt färre tyckte saker och ting gick i rätt riktning i landet. Har man önskat krig länge? Förbryllande. Eller att, i samma undersökning, 59 % är tämligen nöjda med sina levnadsvillkor jämfört med före kriget (slutet av 2021) då endast 34 % var nöjda. De bodde då ändå i ett land utan krig. Återigen förbryllande. Möjligen ett sätt på vilket folk uttrycker sin patriotism under kriget?

 Med tanke på att det i Ryssland kan leda till fängelse att visa bristande patriotism och kritisera den ryska krigföringen är det kanske mindre mening med att jämföra det ryska folkets eventuella stöd för krigföringen, eller ”specialoperationen” som det där kallas. Men Levada Centre, som traditionellt varit ett hyggligt tillförlitligt opinionsinstitut, utförde i maj en undersökning som visade att 77 % av ryska folket stödde den ryska arméns aktioner i Ukraina medan 17 % var emot. Detta enligt magasinet New Eastern Europe, som drivs av universitetet i Wroclaw och delfinansieras av polska staten.

 Något inre tryck för att snabbt få slut på kriget verkar alltså inte finnas i något av länderna och allra minst i Ukraina som det verkar.

Bild: Hans Wåhlberg. Zelenskij paraderar på Kievs huvudgata Chresjtjatyk (storbilden) tillsammans med trupper av alla slag. På självständighetsdagen 24 augusti 2021. Patriotismen då har förstås inte falnat i krigets Ukraina.

Hur kan en fredsförhandling under medling komma igång och vad kan en sådan leda till?

Jag får ibland frågan vilken slags kompromiss man då ska tänka sig att göra, men jag menar att detta givetvis är något som själva medlandet och den diplomatiska diskussionen parterna emellan måste komma fram till och det i sig lär vara en långvarig process. Desto mer angeläget att den börjar snart, att en kanal hålls öppen.

Det har förts vissa förhandlingar ända sedan 28 februari men det tycks inte ha lett till något som helst resultat och i nuläget verkar det stängt framför allt från ukrainsk sida om man ska tolka utrikesminister Kuleba, som enligt en tweet från Kyiv Independent säger att Ukraina ”has nothing to discuss” i fredsförhandlingar med Ryssland.

Ryske utrikesministern Lavrov å sin sida stormade ut från G20-mötet i Indonesien för en vecka sedan då han fick veta att ukrainske kollegan Kuleba skulle tala. Han ser dessutom västländerna som största hinder för fredssamtal.

I en BBC-intervju i juni motiverade Lavrov den ryska ”specialoperationen” med att ”[…] we had absolutely no other way of explaining to the West that dragging Ukraine into Nato was a criminal act."

Kremls talesman Dmitrij Peskov uttryckte dessutom för en månad sedan att Ukrainas sätt att förhandla inte leder till något gott för Ukraina och underförstått inte heller för Ryssland.

En annan rysk toppdiplomat menade nyligen att Ukraina måste acceptera ”territoriala realiteter” vilket förstås innebär någon form av eftergifter avseende åtminstone Krim och Donbass. Något som från ukrainsk sida har ansetts oacceptabelt.

Således två oförenliga poler som det nu ser ut.

Vad som kunde få Ryssland till förhandlingsbordet och vad de ser som förhandlingsbart verkar dock tämligen höljt i dunkel. Det är ju inte ens klarlagt vad det slutliga ryska målet med kriget är egentligen.

Många menar dock att en neutralitetsstatus för Ukraina är det mest gångbara lockbetet för att locka Ryssland till förhandlingsbordet och det förefaller också vara det huvudsakliga motivet för den ryska invasionen, vilket Lavrovs uttalande ovan också antyder, liksom ett otal tidigare uttalanden från Putin/Lavrov och andra ryska officiella företrädare. Det borde också för Ukraina vara den absolut minst smärtsamma eftergiften att utstå. Dessutom är det inte större support för NATO-medlemskap i Ukraina än det är i Finland, enligt en färsk undersökning.

Ett sätt att testa det är förstås att få igång någon form av dialog och samtal om saken. En sådan lär dock knappast ske utan diplomatiska ansträngingar utifrån. Alltså från FN, EU eller enskilda länder som erbjuder och ger medlingshjälp.

Det börjar också höjas röster på flera håll som indikerar en viss insikt om detta.

I The Guardian skriver Jonathan Powell (tidigare diplomat under Tony Blairs regering och chefsförhandlare i Nordirland) om nödvändigheten att åtminstone ha förberett sådana samtal.

United States Institute Of Peace uttrycker något liknande i en artikel skriven av dess acting director Juan Diaz-Prinz, som är specialiserad på medling och dialog. Det är ”ett annat sätt att hjälpa Ukraina”, menar han.

De tre amerikanska röster, framför allt Noam Chomsky, jag redogjorde för i mitt förra inlägg delar också den uppfattningen.

Att få slut på ett för alla parter förödande krig torde emellertid vara önskvärt för de direkt inblandade såväl som för övriga världen som annars riskerar att bli indragna i ett världskrig eller åtminstone dras ned i en världsomfattande ekonomisk recession som kan bli långvarig. Det märkliga är att det numera tycks mer kontroversiellt att önska sig fred än krig. Vi har rört oss långt ifrån den självklara uppfattningen som fick Sven Melander att i en sketch i Nöjesmassakern 1985 upprört utbrista: ”Är du dum i huvudet?!”, när lilla Anna inte kunde förmås svara att det var fred på jorden hon önskade mest av allt.

 

Ukraina-kriget: Diplomati eller ”slåss till sista ukrainaren”?

 Jag sitter här i sommarregnet och funderar över den nästan totalt frånvarande diskussionen om hur det ska gå till att få slut på kriget i Ukraina. Finns det några tankar bland svenska politiker om detta över huvud taget eller kommer partilinjerna inför valet att snickras ihop lika snabbt och oövervägt som Socialdemokraterna vände sin flera decennier långa hållning till Nato-medlemskap?

En kort repetition här till att börja med för den som inte hängde med i svängarna.

Citat Magdalena Andersson i början av mars:

“Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa, alltså öka spänningarna och Sverige skulle bidra till att destabilisera läget ytterligare. Jag jobbar utifrån vad jag bedömer är säkrast för Sverige. Min uppfattning i det här läget är mycket tydlig, nämligen att Sverige fortsätter att hålla den konsekventa linje som vi har hållit under mycket lång tid”.

Citat Magdalena Andersson i slutet av mars:

”Jag utesluter inte ett Nato-medlemskap på något sätt. Men jag vill ju att vi ska göra en välgrundad analys över vilka möjligheter vi har i det här läget. Hot och risker med dem för att fatta det beslut som är bäst för Sverige”

Citat Magdalena Andersson i mitten av april vid gemensam presskonferens med Sanna Marin:

” […] there is no reason to delay the membership decision as the election campaign would then become the focus of efforts”.

Så blev det med den väl avvägda och noggranna analysen. Sedan har ansökan lämnats in och Turkiet har fått gehör för krav på en följsam svensk Turkiet-politik som följd. Ibland går det snabbt att fatta beslut. Frågan är varför det var så viktigt att göra det när det gällde att totalt ställa om den svenska säkerhetspolitiken?

Men nu är vår Nato-ansökan inlämnad och i princip accepterad som det verkar även om processen ska ha sin gång med godkännande av parlamenten i samtliga Nato:s medlemsländer.

Att dra tillbaka ansökan nu skulle vara att tappa ansiktet helt inför hela omvärlden, oavsett vi tänker på Ryssland, Nato eller övriga världens länder. Trovärdigheten och respekten för Sverige skulle allvarligt skadas för lång tid framöver.

Men det utesluter inte att Sverige kan välja väg att hantera den pågående krisen och kriget i Ukraina. Ska vi följa USA:s vägran att tillgripa diplomatiska medel för att nå en överenskommelse om fred mellan Ryssland och Ukraina och att isolera Ryssland och beväpna Ukraina ytterligare för att förlänga kriget och försöka tvinga Ryssland på knä och få dem att dra sig tillbaka helt och se en total förlust i ansiktet?

Det vill säga den linje som Noam Chomsky i en intervju upplagd på Youtube den 13 maj har beskrivit som ”ett experiment” och ett ”vansinnigt” sådant. Ska västländerna ”slåss mot Ryssland till siste ukrainaren?”, undrar han.

Frågan är mycket relevant och bör debatteras även i Sverige. Får vi göra det eller kan det också störa det fokus som S och andra partier vill ha inför valet? Det talas mycket om att förlänga kriget men nästan inget om hur en fred ska åstadkommas.

Innan jag kommer till det vill jag dock, som bakgrund och stöd för resonemanget, redogöra för vad tre kritiska amerikanska röster har anfört i saken under senare tid.

Bild: wikipedia. Noam Chomsky, lingvist och politisk debattör.

Tre kritiska amerikanska röster utanför det nuvarande politiska etablissemanget

Formuleringen ”slåss till sista ukrainaren” har Chomsky hämtat från den amerikanska veteran-diplomaten Chas Freeman, som tjänstgjorde under Bill Clinton och bland annat varit vice försvarsminister med ansvar för säkerhetsfrågor. Denne påpekar i en intervju gjord redan i slutet av mars, och som också finns tillgänglig på Youtube, en hel del saker som är värda att notera här.

Exempelvis att USA inte har något som helst intresse av diplomatiska insatser för att få slut på kriget. Ukrainarna har stark vilja att fortsätta slåss och USA tycker detta är ”just dandy”, säger han, och menar att allt USA gör just nu har som mål att förlänga striderna. Det är ”bra för den amerikanska [vapen]industrin”, spär på den amerikanska negativa synen på Ryssland, blåser liv i Nato, för upp Kina i blickfånget osv. En cynisk linje som försätter Ukraina i ett sorts tillstånd av ”limbo”, som Zelenskij uttryckte saken redan i början av kriget.

Det är, menar Freeman vidare, ”en ädel sak” att slåss till sista blodsdroppen men kommer resultera i mängder av döda ukrainare och ryssar. Sanktionerna som väst implementerat saknar dessutom villkor för deras tillbakadragande. Vad exakt vill man att Ryssland ska göra för att sanktionerna ska dras tillbaka? En viktig detalj om man har för avsikt att diplomatiskt lösa situationen och inte bara tillfoga skada, som en del av ”mjuk” krigföring. Dessutom, påpekar han, har Boris Johnson spätt på genom att säga att sanktionerna måste kvarstå alldeles oavsett vad Putin gör, eftersom Ryssland måste straffas. Man har också redan tidigt under kriget hotat att dra Putin inför rätta för krigsförbrytelser, vilket gett honom ännu ett starkt skäl att fullfölja kriget så länge som möjligt.

Bild: wikipedia. Chas Freeman, f.d. vice försvarsminister i USA

Noam Chomsky har blivit väldigt gammal men säger fortfarande kloka saker som åtminstone borde dryftas seriöst även i den svenska debatten om vilken linje som ska följas.

Han inleder intervjun jag länkade ovan med att säga att den nuvarande amerikanska linjen är att ”försvaga Ryssland” oavsett vad som händer med ukrainarna och Ukraina. Den ryska invasionen är ”en kriminell aggression som orsakar enorma hemskheter, stora risker, till och med för kärnvapenkrig. Så den huvudsakliga frågan är hur man får slut på det”. Kortfattat sammanfattat antingen en diplomatisk lösning eller ”låt dem slåss så får vi se vad som händer”. Han beklagar djupt att nästan ingen talar om det förstnämnda. Nästan all debatt handlar om hur kriget ska föras till seger för Ukraina och att Ryssland ska tillfogas ett totalt nederlag och dra sig ur kriget och helst ha tvingats på knä ekonomiskt och ha fråntagits positionen som betydande geopolitisk kraft. Ungefär samma politik som låg bakom Versailles-freden och de allierades bestraffning av Tyskland efter första världskriget, med kända konsekvenser.

Det är USA som dikterar EU menar han bland annat i ett annat Youtube-klipp som handlade om Sveriges Nato-ansökan, som vid tillfället inte ännu var inlämnad, och ger sanktionerna mot Kuba och Iran som exempel. Något som de flesta europeiska länder har motsatt sig verbalt men ändå rättar sig efter eftersom, med Chomskys ordval, ”you have to obey the master”. Putin har nu också, fortsätter han, förstärkt den ordningen och i ”sin kriminella dumhet gett USA den största gåva det kunde önska. Han har stoppat Europa djupt ned i USA:s ficka”.

Han påpekar också det dubbla budskap som västvärldens media och politiker pumpar ut. Att Ryssland är så svagt att det inte kan få ukrainska städer på knä trots att de ligger bara några mil från ryska gränsen medan det andra budskapet är att Ryssland är ett så stort hot, och har storstilade planer på att återerövra gamla sovjetiska territorier, vilket tvingar oss att beväpna oss till tänderna och Sverige och Finland att rusa in i Nato.

Professor John Mearsheimer vid Chicago University är en annan tung amerikansk röst inom ämnet Internationella Relationer som riktat stark kritik mot den amerikanska linjen att ignorera den ryska uppfattningen av sitt eget säkerhetsläge. Jag har i tidigare inlägg redogjort för denna kritik och hänvisar till det för mer detaljer, men ska ändå redogöra kort för hans uppfattning att västvärlden, och i synnerhet USA och Nato, har stor del i skulden för kriget i Ukraina.

Han menar att Ryssland ända sedan Jeltsins dagar har uttryckt sitt ogillande över Nato:s utvidgning österut, eller rent av ett existentiellt hot mot Ryssland, och under Putins era att Ukraina utgjort en ”röd linje” och att de därför ansett sig tvungna att agera. Om vi sedan anser att hans oro är överdriven eller felaktig är egentligen irrelevant eftersom det är den ryska uppfattningen som är viktig att förhålla sig till. Hur ska den bäst tacklas? Med diplomatiska medel möjliggöra en lösning som dämpar oron eller eliminerar den, eller en hårdför och ohörsam linje som avfärdar Ryssland som obetydligt eller som så motbjudande att det inte är välkommet in i några diplomatiska förhandlingar? Västvärlden och i synnerhet USA har valt den sistnämnda linjen. Då talar vi alltså om hela perioden efter Sovjetunionens fall.

Mearsheimer höll ganska nyligen (den 6 juni i år) en föreläsning vid Robert Schuman Centre, EUI (European University Institute, Florens, Italien, The causes and consequences of the Ukraine war A lectureby John J. Mearsheimer.

Han framhåller där det ovan sagda, att otaliga varningar har utfärdats som signalerat den ryska uppfattningen och den tyngd som de lagt vid denna. Vid föreläsningen i Florens citerar han också, som stöd för sina argument, ett memo utfärdat 2008 av William J. Burns, då USA-ambassadör i Moskva och numera chef för CIA, riktat till dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice. Burns skriver där:

”Ukrainian entry into Nato is the brightest of all red lines to the russian elite. Not just Putin. In more than two and a half years of conversations with key russian players, from knuckle-draggers [min anm/ ungefär hårdnackat primitiva typer] in the dark recesses of the Kremlin to Putins sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine and Nato as anything other than a direct challenge to russian interests. Nato would be seen as throwing down the strategic gauntlet. Todays Russia will respond. Russian-Ukrainian relations will go into a deep freeze. It will create fertile soil for russian meddling in Crimea and eastern Ukraine”.

Detta alltså 2008 och i samband med Nato:s årliga möte, i Bukarest, där beslutet togs att välkomna Ukraina och Georgien i Nato. Ambassadörens memo förefaller som en nästan kusligt pricksäker prediktion för vad som komma skulle och den utveckling vi har sett sedan 2014, då Krim annekterades av Ryssland.

Vid mötet i Bukarest uttryckte också tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Sarkozy sitt motstånd mot idén att ta detta beslut och manade till eftertanke. Men, betonar Mearsheimer i likhet med Chomsky, det är USA som i kraft av sin militära och ekonomiska makt som styr i Nato och det blev deras linje som drevs igenom.

Han förordar liksom Chomsky och Freeman en diplomatisk lösning men hyser inga större förhoppningar om att en sådan ska kunna nås, då alla inblandade parter verkar hårdnackat låsta vid sina positioner och villiga till stora uppoffringar för att förlänga kriget.

Mearsheimer uppehåller sig dock mycket kring skuldfrågan. Nu är kriget igång och den måste nu föras åt sidan ett tag till förmån för lösningsorienterade diskussioner.

 

Bild: wikipedia. John Mearsheimer, professor vid Chicago University

 Så vad gör vi nu och hur förhåller vi oss till kriget i Ukraina?

Det är intressant att det är framför allt i USA som kritiska röster är som mest hörbara (för den som vill lyssna) medan det i Sverige verkar svårt att inta en annan position än den USA:s politiska etablissemang har valt.

Som jag nämnde i inledningen kan svårligen den svenska Nato-ansökan dras tillbaka, om nu viljan skulle finnas. Däremot måste Sverige förhålla sig till kriget i Ukraina på något väl genomtänkt sätt. Det har ju framhållits nogsamt att vi, även som medlemmar i Nato, absolut kan föra en egen och självständig utrikespolitik. Så inför valet bör vi förvänta oss att partierna vi ska välja bemödar sig att formulera en sådan och alldeles särskilt vad gäller den allvarliga situation som kriget i Ukraina gett upphov till. Hur ska den bemötas? Fortsatta sanktioner och offentliga fördömanden enbart? Eller har vi för avsikt att ta diplomatiska initiativ? I så fall vilka?

För på något sätt måste det lösas. Konsekvenserna är redan oerhörda. Givetvis för ukrainarna som dör och skadas dagligen och vars städer förstörs eller skadas och vars ekonomi är raserad för lång tid framöver. Men också för omvärlden som står inför matkris, energikris och en ekonomisk kris. Detta samtidigt som vi står inför en galopperande klimatkris som kräver enorma ansträngningar ekonomiskt för att ta itu med. För att inte tala om risken att dras in i kriget direkt och för kärnvapenkrig. En risk vi inte stått inför sedan kalla krigets dagar.

Det här förutsätter en seriös diskussion med kalla huvuden. Vad vi gör kan vara oerhört betydelsefullt och ödesdigert. För att en sådan diskussion ska vara möjlig måste också alla möjliga röster släppas fram. De amerikanska kritikerna jag refererat till här tillhör en minoritet, trots att två av dem är respekterade akademiker och en är före detta högt uppsatt diplomat och politisk rådgivare.

Freeman beklagar sig i klippet jag nämnt att de som ”försöker vara objektiva i frågan omedelbart blir anklagade för att vara ryska agenter” och om man inte förenar sig med den korus av röster som stödjer den officiella politiska amerikanska linjen så ”tillåts man inte säga något”. Priset blir åtminstone oerhört högt, menar han. Det har utvecklats till en kontroll av åsikter som närmar sig det totalitära, menar han också, och tycker det är ”deprimerande” då vi istället borde ägna oss åt att åstadkomma en balans i Europa som kan bevara freden. Freeman betonar att det kräver att Ryssland måste inkorporeras i en sån ordning eller överenskommelse för att kunna fungera i praktiken och tar upp Wien-kongressen 1814–15 där Frankrike inkluderades i den nyordning för Europa som gav en ovanligt fredlig period under 1800-talet [min anm/ ironiskt nog med Krim-kriget som det stora undantaget].

Chomsky menar att det finns två alternativ på vilket kriget kan avslutas. En är någon form av överenskommelse som ger Putin en chans att komma ur med någon sorts godtagbar vinning. Inte vackert kanske, men så ser det ut. Den andra är det han kallar ”ett groteskt experiment”, att försöka pressa Putin till underkastelse och total förlust i kriget och förmå honom att infinna sig till krigsdomstol och därmed ta risken att han istället förstör hela Ukraina och kanske till och med tillgriper kärnvapen.

Precis som Chomsky menar Mearsheimer att det som skulle kunna pressa Putin till att använda atomvapen är om han står inför utsikten att förlora kriget. Han kallar det en ”pervers paradox” som han formulerar så här:

”The more successful we are – the United States and its allies – in achieving our war aims, the more likely it is that the war will turn nuclear”.

Mearsheimer är inte optimistisk vad gäller en fredsöverenskommelse som kan tillfredsställa parterna. Men vad gäller Ryssland förefaller ändå Ukrainas neutralitet vara det allra viktigaste och det bör också för Ukraina vara det enklaste att svälja. Det hade rentav kunnat vara det enda som krävts för att hålla Ryssland ifrån den drastiska invasionen av Ukraina. En överenskommelse mellan USA/Nato och Ryssland att inte inkludera Ukraina i sina intressesfärer och garantera dess neutralitet. Det anförs ofta att Ukraina måste få bestämma själva över sin utrikespolitik, men det är å andra sidan inget som tvingar Nato att acceptera Ukraina som medlemmar. Det är ju en process vi själva blivit smärtsamt medvetna om kräver samtycke från samtliga medlemsländer.

Det är förstås en sak för diplomatiska förhandlare att komma fram till vad som kan accepteras av de båda parterna men till att börja med måste initiativ tas till förhandlingar och erbjudanden om seriös medling som inte redan på förhand har slagsida åt en eller andra hållet.

Frågan hänger alltså i luften: Vad anser våra politiker? Vad har vi att förhålla oss till när vi närmar oss valurnorna i höst?

I Almedalen har vi inte fått några tydliga svar.

Magdalena Andersson talade där om att hon är stolt att vara svenska och att S lovar att ”lindra Putinprisernas konsekvenser”.

Per Bolund talade om att Putin var orsakt till höga bensinpriser och att enda sättet att ”vrida vapnen ur Putins händer” är att få slut på fossilberoendet.

Jimmie Åkesson talade mest om diesel- och elpriser och assimilering.

Johan Pehrson (det är han i Liberalerna) talade sig varm för medelklassen, om skolan och att Sverige behöver en ny regering (frågan är om han tänkte sig vara med och i så fall med vilka), men också att vi ska visa utgållighet med sanktionerna mot Ryssland och välkomnade Nato. I alla fall något som snuddade vid ämnet utrikes- och säkerhetspolitik.

Nooshi Dadgostar talade som en socialdemokrat på 1930-talet och pratade också, liksom Pehrson, mycket om skolan och klass, med skillnaden att är folket (inte medelklassen) som är landets ryggrad.

Ebba Busch talade ungefär om samma saker som Magdalena, Jimmie och Johan men tog åt sig ”äran” av copyright. Däremot kallade hon bensinpriserna för ”Magdapriser”.

Ulf Kristersson talade om … ja, politisk vilja och förmåga. Kanske handlade om någon annan? Jo, och om att alla skatter ska gå till precis det de ska gå till. Vinster i välfärden måhända?

Annie Lööf talade om en Marshall-plan för återuppbyggandet av Ukraina, skicka pengar, vapen och humanitärt bistånd. ”Ukrainas sak är vår”, för barnens, fredens och frihetens bästa”, sa hon också, utan att gå närmare in på vad det innebar för typ av politik. Hon påminde om hotet från Ryssland och berömde S för deras snabba lappkast i Nato-frågan.

Frågan är som sagt om de snabba, fördömande replikerna kommer att dominera valdebatten på samma sätt. Då får vi problem att välja rätt.

Men frågan är också om någon har förmåga och mod att diskutera en svensk politik för att åstadkomma fred i Europa? Det kommer nämligen inte att räcka att gräva ned sig i en skyttegrav. Det kanske till och med är precis just det som kan förvärra läget och på ett sätt vi aldrig tidigare under efterkrigstiden kunnat föreställa oss.

Det kräver alltså något mer än paroller. Därför avslutar jag med Chomskys visdomsord:

“När det råder en komplex situation och det samtidigt råder en nästan total enighet om hur man ska tackla den, då borde man tänka att det förmodligen är något galet på gång. Man kan inte ha total enighet om ett komplext problem. Det är ett tecken att öppna sin hjärna, tänka på det och se efter om det är något galet på gång. Det är det vanligtvis. Det är kritiskt tänkande.”

NATO-frågan 7: Att gå med i NATO eller inte – det är frågan…

 

Putins tal på segerdagen igår den 9 maj:

Ryssland har alltid stått för ”ett jämlikt och odelbart säkerhetssystem vilket även är oerhört viktigt för den globala säkerheten”.

”Nato-länderna vill inte lyssna på oss. I själva verket hade de helt andra planer”.

”Ett helt oacceptabelt hot mot vår säkerhet byggdes upp systematiskt. Dessutom alldeles intill våra gränser”.

Han uttryckte också uppfattningen att västländer med USA i spetsen förnedrat och förödmjukat andra länder (här är det Ryssland han egentligen menar men att framstå som ”andra länders” beskyddare låter förstås bättre) och att Ryssland inte respekteras. Att Nato är aggressivt och pressar Ryssland.

Det här är alltså uppfattningar som jag redogjort för i mina tidigare inlägg och som funnits med ända sedan Sovjetunionen blev Ryssland och som framför allt efter 2008 accelererat i styrka, då NATO gav löfte till Ukraina och Georgien att bli insläppta som framtida medlemmar.

Nu vet jag att en del tycker att den uppfattningen är en bluff och en förevändning för Ryssland att få göra som de vill i sina grannländer. Att det inte alls upplever något hot från NATO och USA. Själv tänker jag att det är omöjligt att veta exakt vad som rör sig i huvudet på Putin med flera, men att den här uppfattningen grundar sig på något som uppfattas som ett svek från västvärlden och framför allt USA torde stå glasklart. Det handlar alltså minst lika mycket om heder som om rädsla för ett hot invid gränserna. Att den ryska uppfattningen har upprepats om och om igen ända sedan 1990-talet torde också stå väldigt klart för läsaren av mina inlägg. Det är fakta helt enkelt. Hur man vill tyda dessa är en annan sak, men det är en uppfattning man måste försöka förstå att Ryssland agerar utefter och omvärlden måste därför också fundera över vad som är lämplig respons. Att eskalera det som Ryssland uppfattar som hotfullt och förnedrande? Eller försöka lägga is på känslorna och på diplomatisk väg föra Ryssland in på ett annat spår.

Just här börjar det bli lite knepigt. Dessvärre känner jag att det kan vara för sent nu. Som jag antytt i mina tidigare inlägg hade man kanske tidigare kunnat uppfatta varningssignalerna och finna en säkerhetsordning som fallit både Ryssland och grannländerna Ukraina och Georgien på läppen. Webber, Sperling och Smith avslutade sin bok What´s wrong with NATO and how to fix it, utgiven ifjol med att ge alliansen ett råd:

”” […] the Alliance needs to seriously rethink the scope of enlargement, ruling out for the foreseeable future membership for both Georgia and Ukraine” (Webber et al 2021, s. 222).

Nu är eskaleringen bortom ett sånt diplomatiskt spel och fortsättningen blir nu oerhört farlig.

Foto: Lehtikuva/AFP Photo/Paul Wennerholm. Sanna Marin och Magdalena Andersson funderar över hur de ska lägga upp sin ”gemensamma” NATO-ansökan (?)

En svensk NATO-ansökan lär komma

Frågan om svenskt NATO-medlemskap har därmed en tyngd som går bortom tyckande om Putin och Ryssland. Åtminstone om det är svensk säkerhet vi talar om, att värna gränserna och svenska invånares liv.

Det är alltså minerad mark vi beträder när vi pratar om NATO-anslutning. Det krävs oerhört försiktiga steg.

 I just det läget klampar vi iväg i språngmarsch över minfältet. När det istället skulle behövas ett grundligt övervägt beslut så hastas det fram på ett par månader utan möjlighet till vettig debatt eller folkligt inflytande.

Riksdagens analysgrupp har haft sitt sista möte igår och enligt alla medverkande lutar det klart åt en svensk Nato-ansökan. Detta alltså innan S gett sitt slutgiltiga besked.

Det kommer i helgen men enligt min bedömning är det också redan klart att S kommer göra en u-sväng och förorda en ansökan. Det som filas på nu är väl bara formuleringarna av motiven till att göra en sådan tvärvändning. Framför allt lär det behövas för den parti-interna opinionen.

Att Finland sägs ha bestämt sig inverkar förstås på ett avgörande sätt, trots att det varit så oerhört viktigt att Sverige bestämmer självt över sin säkerhetspolitik. Det framgick ändå klart om inte annat i och med turnén runt Europa som paret Marin/Andersson nyligen gav sig ut på som handlade om att förankra ett NATO-stöd för tiden mellan ansökan och antagning som medlem.

Så jag betraktar det som klart redan att Sverige kommer att ansöka om NATO-medlemskap. Jag hoppas det är ett beslut som vi inte får anledning att ångra. Jag är inte alls så tvärsäker som många andra. Varken åt ena eller andra hållet om jag ska vara helt ärlig. Det sorgliga är bara att det inte ges nog med tid för att tänka klart. OCH att tänka klart.

 

Min egen uppfattning

Jag lutar dock fortfarande åt att vi bör hålla oss utanför NATO och hålla fast vid en alliansfri position. En sådan blir troligen bräckligare och osäkrare om Finland ger sig in i NATO utan Sverige. Vilket i sig är lite av ett svek. Den svensk-finska samstämmigheten var ju så viktig (?). Nu är det i princip Finland som bestämmer åt oss och tar det beslut som vi hela tiden tjatat om är så viktigt att Sverige avgör helt på egen hand, utan påverkan utifrån.

Å andra sidan är det finska beslutet givetvis något vi måste förhålla oss till. Liksom den ryska hållningen till säkerhetsläget. Oavsett vad vi anser om den. Vi måste inse att Finland (enligt alla bedömare) kommer att ansöka om NATO-medlemskap och vi måste inse att Ryssland kommer att avsky det beslutet (att de inte begriper att de är högst medskyldiga till att det tas är en annan sak).

Ett Sverige ensamt som alliansfri behöver dock inte vara så bräckligt som många tror. Att göra en isolerad attack mot Sverige skulle kräva stora ryska luft- och sjöstridskrafter om de inte vill slå sig igenom Finland först som då skulle vara NATO-land. Sannolikheten för detta är i nuläget noll. Inom den närmaste framtiden mycket liten. Speciellt som Sverige äger såväl ett hyggligt starkt flygvapen samt u-båtar.

Förutom detta finns en hel del frågetecken att räta ut. Något som beslutshastigheten har omöjliggjort, och som därmed kommer kvarstå under ansökningstiden (för ansöka om medlemskap kommer Sverige att göra).

Det är följande frågor:

Om NATO som rött skynke och den ”idealiska tidpunkten”:

Om Ryssland upplevt den ukrainska ambitionen att bli NATO-medlem så hotfull att det går till fullskaligt angrepp mot landet så bör den risken vägas in ganska tungt i analysen inför en ansökan just i nuläget (kanske än mer den finska).

I detta ligger alltså ingen argumentation om det kloka i att gå med i alliansen men däremot en undran över valet av tidpunkt. Den närmast paniska brådskan att forcera fram ett beslut förefaller i ljuset av detta närmast besynnerligt eller är det bara obegåvat? Ett enormt risktagande är det åtminstone i ett läge där Putins Ryssland förefaller i klar obalans och redo att vidta drastiska åtgärder om det anser sig tillräckligt pressat, vilket det borde göra. Nu kan man ju argumentera att den ryska militären är bunden till Ukraina, har lidit svåra nederlag och är försvagad och därför inte kapabel till någon ny stor insats. Men i så fall är brådskan med svenskt NATO-medlemskap ännu mer besynnerlig. Varför inte göra en djupgående analys och väga in flera bedömares argument, såväl för som emot?

Eller har Marin/Anderssons europeiska turné säkrat stöd för eventuella angrepp i mellantiden?

En angränsande fråga är om detta ”säkrade stöd” verkligen är så säkert? Om USA och NATO bedömt att det varit riskabelt att ingripa i Ukraina för att undvika ett världskrig så vore det inkonsekvent och lite av svek mot Ukraina att göra en annan bedömning avseende Sverige. Så frågan är alltså hur stark viljan är att i ett sådant läge ingripa?

Ett skäl att angripa Sverige brukar dessutom vara att Ryssland skulle vilja ta Gotland som ett led i ett angrepp mot Baltikum. Det vill säga NATO-länder. Så Sverige bör alltså gå med i NATO för att vi skulle kunna skydda oss om Ryssland angriper NATO-länder. Logiken är inte alldeles glasklar.

Om det ryska intresset för Sverige:

Det mest sannolika ändå är att Ryssland har begränsat militärt intresse av Sverige. Sverige är inte Ukraina. Vi har ingen landgräns till Ryssland. Vi har inte en gemensam historia eller gemensam kultur i samma bemärkelse. Vi har inte en stor minoritet etniska ryssar/rysktalande inom landet. Vi har ingen rysk militärbas som måste skyddas från att hamna i NATO:s händer. Vi har ingen anledning att som alliansfri hysa utländska trupper stationerade i Sverige eller att låta placera robotsystem riktade mot Ryssland på svenskt territorium. Vi utgör med andra ord inget hot i nuläget. Däremot som NATO-medlem. Befängt att Ryssland tycker så, säger en del alltså. Kanske det, men den ryska uppfattningen har varit klart uttalad sedan trettio år tillbaka så den kan inte ha överraskat någon. En mer adekvat invändning är om Putin kan förväntas agera rationellt? Den nuvarande attacken mot Ukraina har varit kontraproduktiv i stort sett i allt så hur säker kan man vara på hur han väljer att agera fortsättningsvis?

Om NATO:s artikel 5:

En fortsättning på det sistnämnda resonemanget är att det brukar heta att vi som medlemmar i NATO garanteras vi skydd om vi angrips. Man hänvisar då till dess artikel 5. Hur säkert är detta? Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), säger (liksom många andra bedömare) i SvD att NATO-länderna är inte skyldiga att bidra med väpnade styrkor, även om det tillåts.

– Det enda paragrafen kräver är att man som allians tar ställning för det landet som blir angripet, huvudsakligen politiskt. Varje Nato-medlem bestämmer själv vad man vill göra därutöver – om det är att bidra med soldater, militär utrustning, sanktioner eller bara med ord, menar Winnerstig.

En mycket intressant undersökning utfördes 2020 bland 16 NATO-länder som visade att en majoritet endast i fem av dessa sexton länder var positiva till att ställa upp med egna militära trupper till stöd för ett annat NATO-land om detta angreps av Ryssland. Artikel 5 som är grunden till säkerhetsgarantin är alltså inte helt förankrad bland medlemsländernas befolkningar åtminstone (Webber et al 2021, s. 150–151).

Det var också under Trumps president-period en debatt både i USA och internationellt om USA:s ledarskap för NATO och generellt i världen. Trump stod för, menar Webbert et al, en ”Jacksonian” inställning till frågan, till skillnad från en ”Wilsonian” liberal inställning som inbegrep en amerikansk roll som en sorts världspolis och garant för liberal demokrati som dominerande ideal. Författarna påminner här om att detta mer inåtvända och protektionistiska perspektiv (”Jacksonianism”) har starka rötter i USA och inte bara var en av Trumps nycker (Webber et al 2021, s. 167).

OM kärnvapen:

I fredstid finns ingen skyldighet för NATO-länder att hysa kärnvapen. I krigstid däremot finns inga garantier för att svenskt territorium förblir kärnvapenfritt (inbegriper försstås vatten och luftrum). Vi kommer att befinna oss under NATO:s kärnvapenparaply så här finns inga hundraprocentiga svar. Eller för att åter citera Mike Winnerstig:

”Som Nato-medlem måste Sverige ändå bejaka kärnvapenavskräckning som metod, och ytterst riskerar vi även att dras in i ett kärnvapenkrig. I en sådan situation är det dock inte säkert att den militära alliansfriheten heller skulle rädda oss”.

Om den tvärsäkra attityden hos NATO-anhängare:

Så sent som 2010 skrev NATO i sitt ”Strategic Concept” att: ”The Euro-Atlantic area is at peace and the threat of a conventional attack against NATO territory is low” (Deni 2017, s. 28).

Det visar, enligt min mening, att framtidsanalyser ofta hamnar helt snett ganska snabbt och att det bör stämma till eftertanke när politiker nu bestämmer sig för ett svenskt eventuellt NATO-medlemskap. Vilken analys görs inför detta hastigt påkomna val? Vad väntar runt hörnet? Vad vet vi om Rysslands vägval efter Putin? Vad vet vi om Putins framtid över huvud taget? Hur lång är den som rysk ”tsar”? Vad vet vi om NATO:s utveckling?

Den brådska som nu råder att ta beslut om NATO-medlemskap förefaller i ljuset av allt detta som fullkomligt obegriplig om man analyserar det säkerhetspolitiska läget och de faktorer som kan väga in som positiva eller negativa med ett svenska NATO-medlemskap. Kan brådskan ha inrikespolitiska undertoner? Är det verkligen för att sopa undan från inför valet som S driver på så hårt? Är det för att ett ”window of opportunity” öppnats som de borgerliga driver på så ivrigt för medlemskapet? Något de längtat efter länge och bara väntat på att få genomföra. Min egen analys är att tillfället just nu kanske rentav är sämre än förut och egentligen kräver en rejäl funderare.

 

Avslutningsvis några ord om Ukraina

Efter att ha bott i landet i ett par omgångar de senaste åren har jag en särskilt varm relation till Ukraina trots att jag ofta irriterar mig på olika företeelser speciella för landet.

Därför kan jag inte låta bli att avsluta med en högst bedrövad analys av den del av Putins tal på segerdagen 9 maj som handlade om Ukraina. Eller rättare sagt inte handlade om Ukraina.

Putin talade om Donbass och Odessa. Ukraina nämndes inte vid namn. I det här narrativet existerar inte Ukraina som självständigt land. De områden Putin talar om betraktas som egentliga ryska områden som nu kan vara på väg åter till moderlandet, så att säga.

Dessutom säger han följande:

”Allt pekade på att en konfrontation med nynazister och nationalister som USA och deras små vänner satte sin tilltro till, var oundviklig”.

Här finns en intressant liten bit information instoppad och som Svt:s översättning valt att inte uppfatta, förmodligen för att den för det stora flertalet svenskar är okänd och svårbegriplig. Putins säger inte riktigt ”nationalister” utan istället ”banderister” (”banderivtsi”). Det anspelar på Stepan Bandera, den ukrainske ledaren för nationalistorganisationen OUN som lierade sig med Nazi-Tyskland och kämpade med dem mot Röda Armén. Hans anhängare kallades ”banderivtsi” redan under kriget och står för både nazism och ukrainsk nationalism i ryska ögon.

En av de saker som har irriterat mig med Ukraina har varit just dess dåliga omdöme när det gäller att välja historiska hjältar. Stepan Bandera är en av dem.

Därför talar Putin om nazismen och Ukraina i samma andetag. Något som är obegripligt för de flesta i Sverige men som för den ryska publiken bär på en annan mening med historiska rötter. Men det är inte bara därför Putin gör det. Segerdagen handlar om segern över nazismen i andra världskriget, eller stora patriotiska kriget som det alltid hetat i Sovjetunionen och i Ryssland. Ett krig som började i juli 1941 då Tyskland invaderade Sovjet, inte i september 1939 då Molotov-Ribbentroppakten gällde och Polen delades mellan Tyskland och Sovjet. Två bortglömda år i den ryska historieskrivningen. Det är segern mot nazismen och Berlins fall som man vill komma ihåg. En seger som höll Sovjetunionen samman efter kriget som en identifikationsmarkör som de flesta kunde ställa sig bakom. Det har följt med till Ryssland och framför allt under Putin. Det handlar nu också om att visa att Ryssland är tillbaka som stormakt (som arvtagare till Sovjetunionen) och att de är nazismens fiende nummer ett i världen.

Skruvat? Historierevision? Jo, visst är det. Men så ser narrativet ut och en stor del av ryska befolkningen har åtminstone delvis svalt pillret.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 5: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-5-nato-ryssland-och-ukraina.html

NATO-frågan 6: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-6-vad-vill-nato-egentligen.html