lördag 16 september 2017

Saakashvili stormar genom Ukraina – mot ett nytt Euromajdan!?

I söndags fick jag besked att den förre georgiske presidenten Mikheil Saakashvili hade forcerat en gränspostering mellan Polen och Ukraina och tågat in i Ukraina understödd av supportrar och av milisen Donbass-bataljonen. Det lät helt sensationellt och jag förväntade mig stora rubriker i Rapport och Aktuellt. Än så länge har jag i våra skattefinansierade kanaler inte hört ett pip. I DN och SvD fanns mindre artiklar dagen efter denna händelse men sedan ingenting, såvitt jag har sett. Det är över huvud taget svårt att hitta någon rapportering om vad som händer och än mindre en analys av vad det betyder. Jag får alltså ta saken i egna händer. Om inte annat för att spalta upp det för mig själv, men håll till godo den som är intresserad och ge gärna kommentarer om ni har ny relevant information.


I söndags satt han på ett tåg i polska staden Przemyszl och väntade på avfärd mot ukrainska gränsen. Tåget fick dock order om att inte starta så länge Saakashvili fanns ombord. Han tog då buss tillsammans med sina anhängare och for till gränsövergången Medyka-Shehyni. Väl där forcerade de gränsstaketen och gränsvakternas kedjeformationer och vällde in i Ukraina under sång och jubel. Med sig hade Saakashvili alltså, förutom tusentalet supporters, dels Donbass-bataljonen, men också Julia Tymosjenko, hon med flätan. Kanske en del glömt henne men hon var ju en symbolfigur för Orangerevolutionen 2004, fiende till förre presidenten Janukovytj och satt i fängelse, släppt efter Euromajdan och igen en viss maktfaktor i ukrainsk politik även om hon långt ifrån har samma popularitet nu som för ett antal år sedan. Vid Saakashvilis andra sida fanns också en Valentyn Nalyvaitjenko med förflutet i den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, men numera ledare för den politiska rörelsen Spravedlivost (”Rättvisa”). Även Mustafa Nayyem ska ha slutit upp vid ankomsten, det vill säga den person som drog igång Euromajdan-demonstrationerna. På bilder från georgisk tv framgår att supportrar från den ukrainska sidan av gränsen mött upp i stort antal och stormar fram mot gränsvakternas kedja och att Saakashvili kommer från polska sidan och med våld ”befrias” från gränsvakternas utsiktslösa försök att hålla fast honom. Andra klipp visar den senare sekvensen från tumultet och hur han leds in i Ukraina av de jublande massorna. Som nedanstående från Radio Free Europe.



Sedan dess har han åkt på en turné i landets västra delar och bland annat den 13/9 besökt min ”hemstad” Tjernivtsi (där jag tillbringade ett halvår 2015/16). Uppenbarligen enligt en plan som kungjorts i förväg. I den ingår också någon form av avgörande som annonserats till den 19 september, det vill säga på tisdag. Det är oklart vad som väntar men då kommer Saakashvili bege sig in i Kiev, maktens boning. Det lär hur som helst bli helt avgörande för hur han ska lyckas med sitt kuppartade försök att återta sitt medborgarskap och eventuellt den politiska ledningen. En ny Majdan-demonstration på gång? Inte omöjligt, men därmed också ett totalt sönderfall av ett redan splittrat land.

I Tjernivtsi höll han tal framför Sjevtjenko-statyn vid centraltorget och sa då att han skulle fortsätta genom landet upp till Kiev och samla support för sin inmarsch till Kiev och att ”huvudstaden är i akut behov av räddning”.



Bakgrunden

Alla känner kanske inte till bakgrunden till allt detta så en del kanske kan vara intresserade av en kort genomgång av den.

Låt oss börja från början. Mikheil Saakashvili tog ju makten i Georgien genom en jordskredsseger i presidentvalet 2004. Hans krafttag mot korruption har erkänts av både anhängare och motståndare men i övrigt kan man säga att hans tid som makthavare i Georgien rörde sig på ett sluttande plan. Invasionen av utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien var ett stort misstag som drog igång ett kort krig med Ryssland. Ett misstag som hade gjort honom impopulär i Väst om det inte hade varit Ryssland han brakat ihop med. Redan innan dess hade det hållits stora demonstrationer mot presidenten. Protester som slogs ned med brutalt våld. Han blev också anklagad för valfusk, men behöll sin popularitet hos Västmakterna eftersom han var NATO-vän och fiende till Ryssland. I Georgien blev han dock anklagad för förskingring av budgetmedel och flydde därför landet och blev sommaren 2015 ukrainsk medborgare. Ukrainska presidenten Porosjenko tog sin gamla klasskompis (de har varit studiekamrater i Kiev) till sig, gav ett medborgarskap, och utnämnde honom till guvernör i Odessa. Porosjenko ska ha uppfattat honom som handlingskraftig och hård nog att tackla stadens problem med korruption och organiserade brottslighet. Putins gav syrliga kommentarer och kallade utnämningen och Saakashvilis nya medborgarskap för en ”Chapiteau-show”, vilket alluderar på en populär rysk fars. Det som hänt i år ger honom åtminstone rätt i detta.

Redan i november 2016 bildade Saakashvili sitt parti Nya Kraftfulla Rörelsen (ungefär) och det registrerades som parti i februari 2017. En del opinionsmätningar visade att han redan i detta tidiga stadium hade omkring 15-20 % stöd av befolkningen. Missnöjet pyr på många håll med Porosjenko och de ledande politikerna i regeringen och det finns jordmån för missnöjespolitiker. För att kunna sitta i parlamentet måste man dock vara ukrainsk medborgare. Så Porosjenko tar då, helt logiskt när han blir utmanad om makten i landet, ifrån Saakashvili sitt ukrainska medborgarskap. Så han befinner sig alltså under ett halvår som statslös i en sorts limbo. Vad göra? Egendomarna i Georgien är beslagtagna at georgiska staten och om han återvänder dit blir det med all säkerhet fängelse som väntar. I nya landet Ukraina grusades hans planer av Porosjenko. Det går fort i den ukrainska politiken. Men Saakasjvili har samlat sig till revansch och come-back, vilket vi nu sett i Youtube-klipp från Al-Jazeera och andra mindre tv-kanaler. Men som i övrigt förbigås med märkvärdig tystnad.


Vad vill han och hans supportrar?

Ja, det är inte alltid helt glasklart då det nästan alltid i ukrainsk politik finns en officiell och en dold agenda. Jag vet att många följer Game of Thrones men själv tycker jag det är betydligt mer spännande att följa ukrainsk politik. Samma intriger, uppgörelser, falskspel och maktfullkomlighet.

Att Saakashvili slåss för sin överlevnad som politiker är helt klart. Han tycks inte vara tillfreds med tanken att slå sig till ro i USA och göra universitetsturnéer och tala om korruption och berätta skräckhistorier om Putin och Ryssland så därför gör han här ett desperat försök att återta medborgarskap, men också makten. Han inser nog att han inte kommer återfå någonting utan att åstadkomma en radikal förändring av maktbalansen i Ukraina. Det är en enorm utmaning mot Porosjenko och vi får se hur styrkemätningen utfaller. Någon politisk idé annat än att utmana korruptionen och maktfullkomligheten i Ukraina verkar inte Saakashvili ha. Men det räcker förmodligen ganska långt i dagens Ukraina.

Julia Tymosjenko exempelvis, som nu sluter upp vid Saakashvilis sida och mötte honom redan i polska staden Rzeszów den 10 september. På sin egen hemsida har hon publicerat vad hon sagt i tv-sändningar nyligen, nämligen att Ukraina behöver en ”ny strategi”, en helt annan än den nuvarande Porosjenko-ledda regeringens. Hon säger att situationen med Saakashvili är ett exempel på hur den nuvarande regeringen eliminerar sina politiska fiender och att det är ”oacceptabelt i en demokratisk europeisk stat”. Istället vill hon med en tiopunktsplan ena landets medborgare vilket ju borde låta hoppfullt för de boende i östra Ukraina med tanke på Tymosjenkos tidigare inställning till dessa medborgare. Men det är också väl känt att hon har stora materiella tillgångar i Odessa, där Saakasjvili hade sin guvernörspost. Den viktiga hamnen har länge betraktats som Tymosjenkos ”egen”.

Ofta finns också någon av landets stora oligarker i bakgrunden så det är inte alls omöjligt att ryktet om att det bakom paret Saakashvili/Tymosjenko står en viss Ihor Kolomoisky mycket väl kan vara sant. Han är en av landets rikaste och har sitt kungarike i Dnipro men med tentakler ända ned till Odessa. Också han är petad som guvernör - för Dnipro - och sponsor av Donbass-bataljonen som ofta har uppträtt som hans egen personliga milis använd för att försvara hans affärsintressen och som nu sägs ha backat upp Saakashvili vid gränsövergången.

Från gränsen tog sig Saakashvili raskt till Lviv och höll där möte – med beväpnade män från Donbass-bataljonen vaktande entrén sägs det -  med Andriy Sadovyi – borgmästare i Lviv men också partiledare Samopomich. Ett parti som i våras vägrade ge stöd åt Porosjenkos utnämning av ny premiärminister och inte ville ingå i samlingsregeringen. Sadovyi tackade också nej till att bli premiärminister. Han var annars Porosjenkos förstaval då Sadovyi kanske är den mest populäre politikern i Ukraina. Enligt senare uppgifter ska även Porosjenko ha besökt Sadovyi i Lviv och hållit slutna samtal med honom. Ingen vet riktigt om vad.

Tymosjenkos Batkivsjtjina ville inte heller ingå i den nya regeringskoalitionen. Båda står alltså i opposition till Porosjenkos regering. Det är alltså oklart om Samopomich ställer sig bakom Saakashvilis kampanj men om de gör det finns en klart stark politisk kraft bakom honom. Enligt vissa färska opinionsmätningar kan det röra sig om ett opinionsstöd på ca 35-40 % åtminstone som han har bakom sig. Med det missnöje som pyr i landet förefaller det inte otroligt med en snabb ökning av supporterskaran.

Ytterligare en person som ska ha funnits med vid mottagandet av Saakashvili är Mustafa Nayyem som var den som drog igång protesterna vid Majdan i november 2013.

Så vad har vi då här för cocktail? Före detta georgisk president och före detta ukrainsk guvernör i desperat kamp för sin politiska överlevnad och för att undvika fängelse i Georgien – kända oppositionspolitiker som Tymosjenko och eventuellt Sadovyi – oligarken Kolomoisky – Donbass-bataljonen – samt den aktivist som drog igång Euromajdan och med andra ord besitter stor erfarenhet av att leda och organisera folkuppror.

Jag vet inte om svenska media tycker det här låter ointressant eller om de helt enkelt inte förstår vad som händer i Ukraina och inte kan lägga ihop två och två?

Själv tycker jag det här är oerhört intressant och spännande. I synnerhet vad som väntar den 19 september. Vad blir Porosjenkos nästa drag? Hittills har han ju inte kunnat stoppa Saakashvili men tar han snart till våld? Vad blir i så fall konsekvenserna av det? Är det ett nytt Euromajdan på gång? 

tisdag 12 september 2017

Nazistisk demonstrationsfrihet – polisens viktigaste uppgift?

Polisen har bråda dagar. Två uppgifter tycks viktigast av alla. Att jaga migranter och att skydda nazister. Det slukar mycket resurser från annat arbete verkar det. Kanske är det därför närpoliskontor stänger i förorterna? Och att de inte har tid att utreda våldtäktsbrott, som framkom i Rapport alldeles nyss (12sep17). Nåväl, nu pågår som bäst en debatt om NMR:s planerade demonstration i Göteborg. Eller i vart fall om dess färdväg. Det verkar oerhört viktigt för yttrandefriheten att den hålls precis under den judiska högtiden Yom Kippur och att marschvägen ska gå strax förbi synagogan i centrala Göteborg. Enligt polisen ska det vara omöjligt enligt svensk grundlag att ge annat än tillstånd. En tolkning jag inte riktigt förstår. Det finns nämligen tolkningsutrymme som kan användas (och som har använts i andra fall) som pekar i motsatt riktning. Tillstånd att demonstrera kan nekas om säkerheten inte kan garanteras. Mer säger inte lagtexten så det är bara att välja VEM:s säkerhet man vill värna. De judiska helgfirarnas tycks inte vara lika viktig som de nazistiska demonstranternas här. Eller hur ska det förstås?

En annan lag som kan tillämpas för att neka tillstånd är den om Hets mot folkgrupp. NMR kan ju givetvis hävda att den inte ägnar sig åt sådan, men själva det faktum att de klär sig i uniformsliknande kläder och omger sig med nazistiska symboler eller snarlika sådana bör helt klart räcka. För de judar som upplevt Förintelsens fasor lär det definitivt göra det, och en obehaglig påminnelse om ett förflutet de hoppats att aldrig uppleva igen. NMR:s programförklaring och politiska retorik är dessutom uttalat antisemitisk. Hela deras ideologi grundar sig på den nazistiska som handlar om en judisk världskonspiration. Detta i sig borde räcka för att begränsa demonstrationsrätten för dem. Deras program innehåller en önskan om att införa en totalitär nazistisk stat och den ska upprättas ”med alla medel” och att döma av medlemmarnas våldshistorik är det inte bara tomma hot utan omsätts i handling titt som tätt. De kallar sig på sin hemsida Nordfront gärna för "motståndsmän" eller "revolutionärer". De skulle, om de blir tillräckligt många, inte tveka att ta makten med våld. Frågan är om inte IS då också kan få tillstånd att demonstrera och föra ut sitt budskap om ett totalitärt kalifat? Skulle vilja se polischefen i Göteborg försvara det tillståndsgivandet.


Diskussionen är inte ny, och inte lagen heller, men tolkningen verkar ha smugit sig in på senare år. Åtminstone om man får tro förre polischefen Eric Rönnegård, som för några år sedan i en liknande debatt menade att polisen ” då i regel nekade nazistiska partier demonstrationstillstånd”.

Man måste fråga sig vad som hänt? Var de för hårda på 90-talet? Jag tycker inte det.

Eller är det okunnighet om lagen? Vid ett tillfälle för ett antal år sedan, under en debatt om tillstånd för Svenskarnas Parti, visade de åtminstone en stor förvirring om vad som gällde när de la upp och drog bort från sin hemsida lagtexter om demonstrationsfrihetens begränsningar, efter konsultation med jurister. Är det likadant denna gång?

Eller har nazismen normaliserats så till den grad att den ses som vilken annan åsikt som helst?

Jag är rädd att det sistnämnda är det som är närmast sanningen.

måndag 11 september 2017

Åland17 - en övning i att hålla fred

Medan bomberna faller i norra Sverige och i Vitryssland där tiotusentals soldater övar sig att föra krig så träffas ett tjugotal personer från Sverige och Ryssland på Åland för att göra öva sig i att hålla fred. Läser man svenska och finska tidningar innan evenemangen tycks det senare provocera mer än det förra. Det är mycket fascinerande och märkligt. Åland17 målades upp som det hotfulla och Aurora17 som det hoppfulla.


Fredslägret på Åland är ”rysk propaganda” sa den finske före detta Moskva-ambassadören Hannu Himanen i början av sommaren redan, utan att veta ett smack om vilka som skulle befolka Gregersös lilla kursgård i september. Patrik Oksanen hävdade i Gefle Dagblad på fullt allvar att fredsaktivisterna (som han dessutom satt inom citattecken) bidrar till att ”öka spänningen i området”. 

Jag var alltså en av dessa deltagare som bidrog till spänningen. Bland de övriga fanns de svenska riksdagsledamöterna, miljöpartisterna Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter. De ryska deltagarna är konstnärer, journalister eller aktivister engagerade i olika nätverk som kämpar för människorättsfrågor, fredsfrågor och miljöfrågor. Det är en mycket fragmentarisk och bräcklig fredsrörelse, men det är oerhört viktigt att den finns och får vårt stöd. De kämpar på i en rysk verklighet där de riskerar sina jobb eller till och med sina liv, i vart fall fängelse för sina åsikter och sitt engagemang mot krig och mot konfrontationsretoriken som förstås är den spegelvända mot den som regerar i vårt land. De är alltså i opposition mot regimen och Putin men kallas av många svenska och finska debattörer för Putins agenter. Ryssarna på Åland17 skrattar uppgivet åt anklagelserna. Många är tydligt ängsliga för vilka konsekvenser deras deltagande i övningen kan medföra. Hemma kritiseras de dessutom i media för att gå USA:s ärenden. Och här för att vara Putins agenter.

Människor med ett sådant enormt civilkurage och en ryggrad stark nog att stå emot den sortens dubbla tryck borde vi istället se som hjältar i vardagen. Människor som lever i Ryssland och vill skapa en opinion för avspänning och demilitarisering borde vi väl rimligen betrakta som våra allra bästa vänner och allierade? Eller VILL vi så gärna få kriga? Frågor som snurrade i huvudet medan jag diskuterade med dem, skrattade med dem, delade sovsal med dem.

Det är väl egentligen de som har mest att lära oss hur man gör för att bevara freden och kämpa emot när det politiska och mediala trycket blir stort? Men det viktiga med Åland17, som jag känner det, har varit just mötet människor emellan, utbytet av tankar och erfarenheter. Det kan hjälpa oss att argumentera emot när andra vill skapa monster och övertyga oss om hur rädda vi bör vara för varandra. Övningar i fred behövs i en tid då världen skramlar högre än på länge med vapen och förbereder sig för krig. Avhumanisering är första steget mot sådana. Det är viktigt att komma ihåg.

Under själva lägret har framför allt finska media, men även tv4, gjort inslag och skrivit om evenemanget och det tycks som om det fysiska mötet också gjort tonen mer mild än dessförinnan. Ålands radio sätter rubriken ”Ogrundade anklagelser om fredsövning”. I ett annat inslag har radiokanalen intervjuat direktören för Ålands fredsinstitut som ”välkomnar fredsövning” och påpekar att man inte ska ”marginalisera ryska röster utan också ge utrymme för dem”. Ett uttalande som förvisso i mina ögon avslöjar ett perspektiv som utgår ifrån att de här grupperna svenska och ryska aktivister på något sätt skulle befinna sig på var sida av en åsiktsbarriär. I själva verket jobbar vi ju för samma sak men under helt olika förutsättningar och miljöer. Tv4 gjorde ett ganska långt inslag som var vänligt nyfiket. Och finska statliga tv-kanalen Yle likaså. 
En av de ryska deltagarna, Leda Garina, får stort utrymme i Hufvudstadsbladet. ”Man måste vara på sin vakt hela tiden. Nån kan komma och sätta dig i fängelse när som helst och du drar på dig hela samhällets hat”, upplyser hon om. Givetvis oförstående till anklagelserna om att vara Putins agent. Hon som ägnat sju år åt att bekämpa den ryska statens politik.

Det har varit en omtumlande upplevelse att delta. Så många skiftande människoöden, så många berättelser om kamp och sorg och oro för framtiden. Så mycket av gemensam oro för utvecklingen. Hela dagen (efter) har jag känt en sällsam sorgsenhet när jag tänker på vad jag upplevt och tagit del av under Åland17. Flera gånger har jag gråtit i smyg på jobbet. Men jag hämtar hoppfullhet ur minnet av sångerna. De svenska och ryska folksångerna som steg mot den mörka Ålandshimlen endast upplyst av lägereldens glöd och gnistor. I sångerna finns samma vemod. Ett vemod som vittnar om att vi bär på samma känslor av litenhet, av svårmod, men också av kärlek och hopp om framtiden. Ett vittnesmål som behövs i en tid då avhumaniseringsprocessen eskalerar på båda sidor av våra gränser. Det bär jag med i hjärtat så länge jag lever.

Jag torkar tårarna och går vidare…

Egen bild. Åland17 på väg mot sitt slut. Förhoppningsvis inte den sista övningen i sitt slag.


lördag 2 september 2017

Öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist

Hej Försvarsministern!

Jag förstår att du har bråda dagar och känner dig lite pressad. Alliansen och SD hotar ju med misstroendevotering och vill få bort dig från din post. Just som du börjat komma igång ordentligt och knutit så många trevliga kontakter. Alldeles särskilt mysigt var det ju hos din amerikanske kollega James Mattis. Ni såg ut att ha det så trevligt där i Pentagon så jag förstår att du ser fram emot att göra dig riktigt hemmastadd där.

Det har emellertid framkommit en del uppgifter kring det eventuella undertecknandet av FN:s konvention om förbud av kärnvapen som jag skulle vilja ta upp med dig. Såg på tv att du bestämt uttalade att värdlandsavtalet med NATO på intet vis fick äventyras. För att vara helt exakt sa du så här:

”Det måste nu göras en ordentlig utredning över konsekvenserna av den här resolutionen. Jag vill vara mycket bestämd och tydlig på den punkten att inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”

Medan din regeringskollega, utrikesminister Wallström, varit väldigt klar, fram till denna vecka, med att regeringen hade för avsikt att inför riksdagen förorda ett undertecknande av FN-konventionen om kärnvapenförbud. Detta låter inte helt övertygande enhetligt så nu frågar jag mig om det möjligen är så att du tagit intryck av det brev som kollegan Mattis i hemlighet skickade till dig för att avråda från undertecknande, just för att inte äventyra Värdlandsavtalet? Är det möjligen särskilt på din inrådan som regeringen nu granskar avtalet lite extra för att se över det innan man bestämmer sig för att underteckna? Det skulle förvåna mig.

För det är väl inte så att vi låter en främmande stat bestämma om vi ska vara emot kärnvapen? Och framför allt är det väl inte heller så att ett undertecknande skulle äventyra Värdlandsavtalet? Det behöver väl knappast utredas? Jag vill nämligen minnas att du i riksdagens frågestund i februari 2016 bestämt försäkrade att ”värdlandsavtalet med NATO inte kommer att leda till att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium”. Du sa också att ”det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan”, och att ”värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium”.

Jag hoppas du kommer ihåg detta. För det är väl sant och riktigt? Inte for du väl med osanning då du försäkrade detta? Du har ju själv också sagt att det är ”allvarligt att sprida myter om Natosamarbetet”. Allt tal om att Sverige skulle bli tvungna att hysa kärnvapen på sin mark avfärdade du ju som en desinformationskampanj mot avtalet, baserat på direkta lögner och felaktigheter. Det borde ju kanske egentligen räcka för att lugna oss som undrar. Du vill väl inte själv göra dig skyldig till mytspridning om värdlandsavtalet?

Men när USA nu går på så hårt om just detta blir man ju ändå lite fundersam. Kan det vara så att det är precis just det du har gjort? Jag vill i alla fall uttrycka min oro. Dels för att du inte såg till att i värdlandsavtalet lägga in en klausul där det tydligt framgår att kärnvapen inte får placeras på svensk mark. Men jag är också lite bekymrad över din nuvarande politiska belägenhet. Det kan väl aldrig vara så att du känner dig så pressad av din amerikanske kollegas hot och Allianspartiernas hot om misstroendevotering att du lägger all din tyngd och pondus på att förmå regeringen att backa?  

Det skulle vara skönt med ett offentligt klarläggande om just detta. Typ något i stil med:

Regeringen vill härmed klargöra att vi inte kommer att ta intryck av hotelser och påtryckningar utifrån, från vilken stat eller främmande staters organisation det vara må, avseende vår avsikt att underteckna FN-konventionen om förbud av kärnvapen.


Vänlig hälsning och med hopp om klarhet,

Hans Wåhlberg,

Miljöpartist (än så länge) och bloggare som inte gillar kärnvapen

USA hotar världens nationer

Häromdagen snappade SvD upp ett brev riktat till svenska regeringen från USA, undertecknat av dess försvarsminister James Mattis, med en påtryckning om att inte skriva under FN:s konvention om förbud av kärnvapen. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg.

Nu har det alltså dykt upp ytterligare brev, oklart om Sverige fått det, med amerikansk regeringsavsändare till ett flertal länder som aviserat en vilja att skriva under denna konvention. Tre gånger upprepas i brevet en ”uppmaning å det starkaste” att inte skriva under. En slutkläm lyder, enligt SvD:

”… det vore olyckligt om avtalet tilläts distrahera eller avleda viktigt arbete inom andra nedrustningssammanhang där vi står inför säkerhetsmässiga utmaningar”

Ett annat citat som låter som ett mycket illa förtäckt hot lyder så här (enligt SvD):

”Avtalet har många vaga och illa definierade delar som potentiellt kan ha allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.

Det här är naturligtvis en exceptionellt provocerande åtgärd av USA för att påverka andra länders beslut. Ganska snart ska vår egen riksdag ta ställning till och besluta om Sverige ska skriva under konventionen. De gör det nu under ett tydligt hot från USA. Samtidigt vagt formulerat men ”ovanligt och aggressivt”, konstaterar exempelvis Beatrice Fihn som leder ett internationellt nätverk av organisationer i täten för arbetet. Vi kan ju föreställa oss vilka krigsrubriker det blivit om Ryssland hade gjort något liknande för att förmå oss att inte skriva under en FN-konvention om nedrustning. Kan se dem framför mig:

”Rysslands hot mot övriga världen”, ”Allt om det ryska hotbrevet” etc. etc.

Men nu är det alltså USA som står för hotandet och påtryckningarna och det ses av någon anledning som lite mindre grovt. Men SvD har som sagt ändå en artikel mitt i tidningen med rubriken ”USA pressar på fler länder att dumpa kärnvapenavtalet”. Det ska bli mycket intressant hur det här fortsatt framställs i media och i den parlamentariska debatten inför riksdagens omröstning om saken.

Frågan är då vad USA menar riktigt med sina varningar och hot? Vad säger de i sak och vad säger den föreslagna konventionstexten?

Ja, en passus i det senaste amerikanska hotbrevet är att avtalet skulle inverka negativt på samarbete inom (bl.a. ??) ”säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”. Hur då? Det är en fråga som måste ställas. Vad säger konventionen?
Jo, den som vill läsa själv har den här i pdf-fil. Men viktigast kanske att undertecknande stater förbinder sig, under artikel 1 (Prohibitions/sv Förbud), följande (översätter inte då det eventuellt kan förvanska den juridiska innebörden):

1. Each State Party undertakes never under any circumstances to: (a) Develop, test, produce, manufacture, otherwise acquire, possess or stockpile nuclear weapons or other nuclear explosive devices; (b) Transfer to any recipient whatsoever nuclear weapons or other nuclear explosive devices or control over such weapons or explosive devices directly or indirectly; (c) Receive the transfer of or control over nuclear weapons or other nuclear explosive devices directly or indirectly; (d) Use or threaten to use nuclear weapons or other nuclear explosive devices; (e) Assist, encourage or induce, in any way, anyone to engage in any activity prohibited to a State Party under this Treaty; (f) Seek or receive any assistance, in any way, from anyone to engage in any activity prohibited to a State Party under this Treaty; (g) Allow any stationing, installation or deployment of any nuclear weapons or other nuclear explosive devices in its territory or at any place under its jurisdiction or control.


Hur detta skulle motverka icke-spridning av kärnvapen tarvar ett klarläggande. Men i så fall skulle USA behöva erkänna att det är punkten 1f här ovan som de är mest rädda för, eftersom den säger ungefär att det är förbjudet för en undertecknande stat att ta emot assistans från ett annat land på ett sätt som bryter mot förbuden i denna konvention, samt punkt 1g som förbjuder installation eller placering av kärnvapen på en undertecknande stats territorium. 

Det är nu detta som USA går i spinn över och som tydligen är något som omöjliggör försvarssamarbete med Sverige och inte minst ett NATO-medlemskap för Sverige. Jag vill nu betona än en gång att detta i sig är en mycket klarläggande ståndpunkt att ta hänsyn till i just den debatten framöver.

Det betonas också i avtalstexten att: ”[…] nothing in this Treaty shall be interpreted as affecting the inalienable right of its States Parties to develop research, production and use of nuclear energy for peaceful purposes without discrimination”.

Fredlig användning av kärnenergi är alltså inget hinder för undertecknarna av konventionen, så det amerikanska hotbrevet är öppet förljuget. Det lär väl dock inte vara någon stat som låter sig luras utan syftet är förstås att skrämma och pressa. Själva sakinnehållet är det inte särskilt noga med. Det är brevets effekt på ländernas politiska nerver som är det viktiga för USA här.

Varför en värld med kärnvapen skulle vara en säkrare värld återstår också för USA att förklara. Avtalet stipulerar ju inte någon ensidig nedrustning från någon sida utan tanken är helt enkelt att få bort denna typ av massförstörelsevapen från jordens yta. Helt i enlighet med FN:s allra första resolution från dess generalförsamling, som säger att en kommission ska arbeta för att ta fram förslag som innebär ”eliminering” av atomvapen från alla nationers vapenförråd.

Det blev inte verklighet då, och är det inte nu, men vem vill säga att det skulle vara omöjligt i en framtid? Allt hänger förstås på viljan att nå fram till en kärnvapenfri värld. USA har den uppenbarligen inte. Därför kommer hotet att fortleva att vi återigen får se detta:

Bildresultat
Bild: Svenska Freds.

torsdag 31 augusti 2017

Nato och kärnvapen som hand i handske

Jag skrev i mitt förra inlägg om motviljan hos Allianspartierna mot regeringens avsikt att underteckna FN:s konvention om att förbjuda kärnvapen som läggs fram för omröstning i FN 20 september. Det skulle omöjliggöra svenskt NATO-medlemskap hävdas det. Motståndet är inte nytt. Redan tidigt i somras sa bland andra Moderaternas försvarspolitiske talesperson, f.d. försvarsministern Karin Enström, att ett undertecknande av konventionen skulle vara ”oförenlig med framtida svenskt NATO-medlemskap”.

Som ett brev på posten (ett hemligstämplat sådant) har nu till regeringen också inkommit en påstötning från USA med samma andemening. Den amerikanske försvarsministern James Mattis skriver till sin nye kompis och kollega Peter Hultqvist att en konvention som förbjuder kärnvapen överallt, inklusive svenskt territorium, skulle ”påverka både försvarssamarbetet i fred och möjligheterna till stöd från USA till Sverige i ett krisläge negativt”, enligt vad SvD erfar. Uppenbarligen finns en visselblåsare på regeringskansliet. Tack för det du okände kanslist! SvD undviker dock helt frågan om varför! Artikeln betonar istället att frågan är ”känslig” för regeringen. Det är den förstås på ett vis men enligt mitt synsätt borde den vara känsligare för Alliansens NATO-lobby. Det visar ju att NATO-samarbete i vilken form som helst är omöjlig om vi inte öppnar vårt territorium för kärnvapen. Det är förvisso bra med en tydlighet i debatten. Det brukar ju annars avfärdas som skrämselpropaganda men det motargumentet kan vi nu avfärda enkelt.

DN går i princip ett steg längre och utropar redan i rubriken att ”Natosamarbete hotas av kärnvapenförbud”. Jag som trodde att kärnvapnen var hotet mot världen?? Men enligt DN räcker inte ens detta utan ”även industrisamarbete, vapenexport och andra länders vilja att hjälpa Sverige i kris är i fara”, hävdar de, och hänvisar till att även Frankrike och Storbritannien nu varnat Sverige, enligt ”diplomatiska dokument” som DN påstår sig ha tagit del av. Det är uppenbart att det är kärnvapennationers intressen som hotas här och inte Sveriges. DN menar att ett undertecknande skulle stå i konflikt med den fastställda svenska försvarspolitiska förklaringen att ”säkerhet byggs solidariskt med andra”. DN antyder då att 122 av 193 FN-nationer inte är i enlighet med denna målsättning utan menar att den ska tolkas som att den ”innebär tätare samarbeten med likasinnade länder och organisationer – främst NATO”. Jo, de skriver faktiskt så. Solidariteten med 29 NATO-länder är mer solidarisk än den med 121 av 193 FN-länder?? De 29 NATO-länderna står förvisso för 69 % av världens militära budgetar, vilket kanske här har mer med saken att göra än solidaritet. Våra stora tidningars upprördhet borde rimligen gälla andra staters påtryckningar (näst intill hot) för att påverka vår politik (lita på att den gjort det om motsvarande påtryckning hade inkommit från Ryssland) men om detta sägs inte ett knyst.

Samtidigt säger NATO-lobbyisterna ofta att konventionen skulle bli en ”papperstiger” till intet förpliktigande. Motsägelsefullt naturligtvis men inte heller helt sant eftersom 122 av FN:s 193 medlemmar aviserat att de vill skriva under. Tidigare förbud mot kemiska och biologiska vapen har också haft en effekt som brukar beskrivas som ”stigmatiserande”. Med tiden kan denna konvention få samma effekt gällande kärnvapen. Detta motsätter sig nu förstås framför allt kärnvapennationerna, med USA i spetsen. Redan förra året uppmanade Barack Obama övriga NATO-länder att bojkotta förhandlingarna om konventionen för att det skulle ”avlegitimera konceptet med kärnvapenavskräckning som många av USA:s partner och allierade är beroende av”. Som om konventionen handlade om en ensidig avveckling från NATO:s sida. Den är ju i verkligheten allomfattande och skulle exempelvis också beröra Ryssland, som för övrigt också är emot konventionen. Varför de svenska riksdagsledamöterna från Alliansen (i den mån den ännu existerar) är så ovilliga att rösta för ett undertecknande som i förlängningen skulle få bort ryska kärnvapen är förstås också lite motsägelsefullt. Men har förstås att göra med ivern att så snart som möjligt för in Sverige i NATO.

Uppenbarligen är det numera oerhört kontroversiellt att verka för fred, avspänning och nedrustning. Det är inne med vapenskrammel och konfrontation. Det är freden och avrustningen som är ett hot, inte krig och upprustning. Ja, hur hamnade vi där?

Vi vet nu också med all säkerhet att medlemskap i NATO och viljan att hysa kärnvapen hör intimt ihop. Glöm aldrig det i den fortsatta debatten!


tisdag 29 augusti 2017

Hur man vill få oss att Älska bomben!?

Regeringen vill skriva under konventionen om avveckling av alla kärnvapen i världen. Det här har fått NATO-förespråkare i riksdagen att gå upp i atomer (ursäkta ordvitsen).

Allan Widman, den liberale höken, säger att det skulle ”omöjliggöra medlemskap i NATO”.

KD:s Mikael Oscarsson tycker det är ”mycket allvarligt” och hävdar att ”USA skulle inte kunna försvara Sverige längre om vi skriver under konventionen, och inte vara med på Auroraövningen till exempel”.

Man bör fråga sig varför? Jag förutsätter att USA och Sverige i ett skarpt läge situationsbedömer detta läge och tar beslut om insatser i enligt med det. Det lär knappast påverka besluten vilka konventioner Sverige skrivit under i så fall. Och varför skulle inte USA kunna delta i övningar som Aurora? Har de med sig kärnvapen till Norrland nästa vecka? Det skulle vara en sensationell nyhet i så fall.

Nu är det ju ingen ordning bland argumenten hos NATO-förespråkarna så det kanske inte borde förvåna. Tidigare har de ju ofta hävdat att det inte är Nato som har kärnvapen utan enskilda nationer och det är dessa som fattar beslut om användningen. Det brukar också hänvisas till Norge och Danmark som har undantag från kärnvapenbasering som NATO-medlemmar. Det har då anförts som argument FÖR ett NATO-medlemskap. Allt prat om kärnvapen har avfärdats som ”skrämselpropaganda”. Men nu är det alltså katastrofalt om vi INTE kan släppa in kärnvapen på svenskt territorium!!?

Tidigare har jag, precis som Margot Wallström, levt i tron att det i Sverige rått en viss konsensus kring att inte släppa in kärnvapen på svensk mark. Jag har uppenbarligen varit naiv. Jag får väl dock förmoda att motståndet inte innebär att det ses som negativt om hela världens kärnvapennationer skrotar sina kärnvapenarsenaler (?). Så katastrofen måtte då gälla det eventuella framtida NATO-medlemskapet. Och då måste vi alltså också förmoda att det inte stämmer att det är ”skrämselpropaganda” att vi får dras med kärnvapen här om vi går med i NATO. Att NATO-lobbyn har talat mot bättre vetande och fört oss bakom ljuset?

Kärnvapenhökarna blir också fler och fler i riksdagen så vi får nog vänja oss vid den här melodin. Frågan är bara vad svenska folket tycker? Vore intressant att veta exempelvis vad svaren skulle bli på frågan: ”Vill du ha en kärnvapenbas i din kommun?”

Vad säger SOM-institutet eller SIFO?

Men det kanske kommer… om något år. När kärnvapen- och NATO-hökarna i riksdagen har lärt oss att ÄLSKA BOMBEN!

                                         Kultgruppen Dom Dummaste med sin "Älska bomben".
                                         Låg på en kassett tror jag som släpptes 1980. Låter ganska                                                                      förfärligt men kan väl bli NATO-lobbyns nya ledmotiv.