lördag 13 januari 2018

Hoten från USA ökar medan Rysslands militärutgifter minskar kraftigt

Ja, där hajade nog många till över rubriksättningen till detta inlägg (?).

- Vad är detta? Fake News, tänker säkert några. Här sprids ”vinklade nyheter”, tänker säkert flera. Kanske något för Vinnova att titta närmare på?   


Hur kommer ett eventuellt framtida digitalt granskningsverktyg att reagera på en sådan rubrik som så totalt avviker från de etablerade mediernas narrativ? Med böter kanske? Det är hur som helst betänkligt att det läggs så stort krut på att avväpna alternativa opinionsbildare medan de etablerade mediehusen i stort sett fritt kan styra debatt och opinion med mer eller mindre subtila former av vinklade nyheter. Framför allt då med en rubriksättning som leder läsarna in i vissa tankebanor. 

Jo, min rubrik är förstås avsiktligt vinklad för att illustrera en poäng. Men den är i sak helt riktig. Den som tvivlar kan ju bara titta in på twitter-kontot för USA:s överbefälhavare Donald Trump, och notera USA:s ”hemliga brev” som med vagt förtäckta hot varnade Sverige från att skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud. Att Rysslands försvarsutgifter minskar, såväl i faktiska tal som i andel av BNP, är faktauppgifter från flera erkända källor. Min rubrik är också konstruerad enligt samma strategi som de etablerade mediehusen har använt i årtionden åtminstone. De har blivit allt skickligare bara, väl medvetna om rubrikens makt.

En studie genomförd vid Columbia University ifjol visar att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas utan att läsas. Det vill säga att läsaren nöjer sig med rubriken/ingressen. Fenomenet bör inte skilja sig väsentligt mellan nyheter i papperstidningar respektive nätversioner. Det är rubriken som majoriteten kommer ihåg och som bidrar starkt till skapandet, alternativt befästandet, samt spridningen av en uppfattning eller en viss diskurs eller narrativ. 

En annan rubrik som skulle ha kunnat florera på sistone är ”Svenskarnas Nato-motstånd ökar”, eller något liknande. Någon sådan har jag inte sett bland de stora mediehusens publikationer, men däremot följande:

”Nato-motståndarna tror på hjälp från Nato om Sverige hotas” (rubrik DN 2018-01-06)

”Hälften hoppas på hjälp från Nato” (Sydsvenskan 2018-01-06)

”Hälften av svenskarna hoppas på hjälp av Nato” (SvD 2018-01-06)

”Cyniskt Nato-nej” (Smålandsposten 2018-01-08)

Det är en intressant rubriksättning. DN/Ipsos undersökning av den svenska Nato-opinionen visar att 4 % fler är motståndare till svenskt Nato-medlemskap än vid samma tidpunkt för ett år sedan. Det är en ganska kraftig tillbakagång för Nato-förespråkarna, med DN och SvD i spetsen, tillsammans med flera partier på högerkanten anförda av Moderater och Liberaler. Men i de stora tidningarnas rubriker är det den sekundära följdfrågan som projiceras, och till och med förvanskas. Ipsos följdfråga lyder:

”Om Sverige utsattes för ett akut militärt hot av främmande makt, tror du då att Nato skulle komma till Sveriges hjälp, eller tror du inte det?”.

Här har ungefär hälften svarat att de tror att Nato skulle ”komma till Sveriges hjälp”. 

”Paradoxalt”, säger David Ahlin vid Ipsos till DN. Det ligger något i det men så som frågan formulerats kan det finnas flera olika skäl att svara ja. Att tro är inte heller detsamma som hoppas. Trots det har rubriksättaren vid SvD och Sydsvenskan gjort den tolkningen och förvandlat tron till hopp. Dessutom bygger hela frågeställningen på ett antagande, nämligen att främmande makt aldrig skulle kunna vara Nato. Om vi utgår ifrån att Sverige faktiskt ÄR alliansfritt måste vi också räkna in alla främmande makters ”akuta militära hot”. Vem vet vad som händer om tio år? Hur tillförlitlig är Donald Trump som överbefälhavare för det ledande Nato-landet USA? Hotbrevet till Sveriges regering angående den eventuella underskriften av FN:s konvention om kärnvapenförbud visar att det inte bara är Ryssland som bryr sig om vad vi gör. Kanske blir Sverige snart av USA betraktat som ett ”skithålsland”? Ett land man kan hotamed förgörelse? OK, det är kanske idag inte särskilt sannolikt, men vem kan förutse framtiden helt och hållet? I ett alliansfritt land bör alla tänkbara möjliga utvecklingar finnas med i planeringen. Ipsos har uppenbarligen redan tagit ställning varifrån eventuella framtida ”akuta militära hot” INTE kan komma ifrån. Det är också ett sätt att leda diskursen in på ett visst spår och cementera en verklighetsuppfattning. DN är också snabba med att följa upp det hela, som i gårdagens ledare med rubriken ”Inga garantier utan medlemskap, i vilken Gunnar Jonsson skriver att ”Nato är det naturliga steget”. Med hänvisning alltså till Ipsos undersökning och ”tron” på Nato-hjälp. Att Nato-motståndet ökat föranleder alltså ingen reflektion utan svenskt medlemskap i Nato är den enda väg som är tänkbar för DN, SvD och andra ledande publikationer. Möjligen har de fastnat i en filterbubbla? 

Smålandsposten drar hur som helst än mer långtgående slutsatser av Ipsos undersökningsresultat och visar dessutom öppet förakt för motståndet:

”Natos kritiker tar för givet att Sverige skall åka militär snålskjuts på andra länder. Det är inte någon särskilt hedersam inställning”.

Ingen gör någon analys av varför motståndet ökat trots intensivt kampanjande från politiker och media. Det är förstås ett bittert piller att svälja för opinionsmakarna (Mikael Holmström är författare till DN-artikeln om Ipsos undersökning och en av de ivrigaste Nato-förespråkarna) som därför skyndar förbi det hela och koncentrerar sig på sura kommentarer om undersökningens fråga 2. Dessutom är rubriksättningen som innehåller ordet ”hoppas” närmast bedräglig. Kanske inte riktigt ”Fake News” men åtminstone helt klart ”vinklade nyheter”. Det vill säga något som nu statliga Vinnova, i samarbete med SvT/SR, Bonnierhuset och Schibsted, har sagt sig vilja motarbeta. Det kan ju bli lite knepigt eftersom SvD ägs av Schibsted. SvD som idag fortsätter på linjen ”vinklade nyheter” och strategin med vinklad rubriksättning.

Nyheten i dagens SvD, uppslaget stort på förstasidan, är enligt rubriksättningen att ”Ryssland storsatsar på modernare kärnvapen”. Förvisso sannolikt, vilket för övrigt visar hur viktigt det vore med ett kärnvapenförbud, men inte helt säkert sant eftersom det bygger på kvalificerade gissningar. Om det är det är det kanske ett ryskt svar på att USA påbörjat en liknande uppdatering av sin kärnvapenarsenal, vilket lett till en ökning av USA:s militärutgifter 2016, i motsats till Rysslands nedåtgående kurva. Vilket leder in oss på rubrikuppgiftens källa, en undersökning av Rysslands militärutgifter som, framgår det av artikelns brödtext, minskat sedan 2015 och förväntas minska ytterligare de kommande två åren, räknat i andel av BNP. I miljarder dollar beräknas de gå ned från 86,3 miljarder år 2015 till 66 miljarder år 2019. En ganska rejäl minskning alltså. Att jämföras med USA:s 611 miljarder dollar år 2016 eller för den delen Nato-ländernas samlade utgifter samma år på 881 miljarder dollar. Inuti tidningen, uppslagen över två sidor, är artikeln om Ryssland rubricerad: ”Putins tioårsplan: Rustar med kärnvapenstyrkor och robotar”. Om det är sant bör alltså minskningen totalt av de ryska militära utgifterna innebära en kraftig nedskärning av de konventionella militära styrkorna? Här sätter jag frågetecken eftersom ingen egentligen riktigt vet. Den som orkar läsa den tvåsidiga artikeln får nämligen veta att det ryska beväpningsprogrammet är hemligt och att rubrikerna bygger på läckor och skärvor av uppgifter som analytiker i väst har pusslat ihop för att komma fram till slutsatsen om kärnvapensatsningen. Detta enligt Tomas Malmlöf på FOI, expert på rysk försvarsmateriel. Trots osäkerheten skriver artikelförfattaren Jonas Gummesson: ”Klart är att den massiva militära upprustningen fortsätter även om ekonomin är en bromskloss”. En märklig slutsats givet de faktauppgifter om kraftigt minskande andel av BNP för de ryska militärutgifterna, som trots allt förekommer i samma tidning, men som i själva artikeln inte kommenteras alls. Istället tillägger Gummesson: ”Fortsatt militär upprustning på den ryska sidan innebär också att det militära trycket skärps ytterligare i Sveriges närområde runt Östersjön”.

Tidningen innehåller förutom detta idag också en ledare med rubriken ”Militära hot i Norden kan inte uteslutas” skriven av översten Bo Hugemark, som menar att ”slutsatsen är given”: ”Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i Nato”.  

Vinklade nyheter handlar för det mesta ganska lite om falska påståenden utan mer om rubriksättning, urval av fakta och källor och frekvens av artiklar som bara varieras i enlighet med ett visst narrativ. Något som troligen påverkar opinionsbildningen betydligt mer än uppenbart falska nyheter som oftast snabbt avslöjas och drar ett löjets skimmer över de som tagit dem på allvar. Men som förmodligen inte kan matas in i Vinnovas digitala verktyg som ska skydda oss från ”filterbubblor”. Det kan vara värt att tänka på. Inte minst när det gäller debatten om ett svenskt Nato-medlemskap.


fredag 29 december 2017

Gott Nytt År – i valet och kvalet?

Då var det strax dags att fira nyår igen. Det brukar bära med sig ett sammanfattande och summerande av smått som stort. Det är sannerligen mycket som hänt under året som gått och dessvärre en hel del negativt. De stora katastroferna undantagna så handlar det mycket om tendenser och trender.

En mycket uppenbar sådan är att falla Sverigedemokraterna i talet. En ledande trendsättare i det sammanhanget är förstås Ulf Kristersson, vars Moderater åtminstone till synes också tycks ha vunnit stöd genom att marknadsföra Jimmie Åkessons käpphästar. Men snart sagt alla partier ser ut att ha flyttat sig ett eller ett halv steg i riktning mot SD:s position på diskurskartan; Stefan Löfven vill se ”hårdare tag mot brottslingar och en fortsatt stram flyktingpolitik”; finansminister Andersson kompletterar med att uppmana flyktingar att söka sig till andra länder, där de har ”större möjligheter” än i Sverige; Ebba Busch-Thor kräver att invandrare ska ta till sig den svenska litteraturskatten (bättre än hon själv gjort?!?) osv. Men Moderaterna tar som sagt i ända från tårna. Exempelvis när Hanif Bali säger att det ”kommer att bli en smäll” om tio-femton år när de ”sociala konsekvenserna av den migrationsvåg som varit nu” visar sig, eller när Kristersson i sitt jultal finner det nödvändigt att i detta väva in att vi ”talar svenska” i Sverige och att ”svenska lagar” gäller i Sverige. En självklarhet givetvis, så truismer av det här slaget är endast till för att plocka populistiska poäng i fiskevatten där det nappar. Men det blir också ett sätt att vrida diskursen åt ett håll där SD intar sin position, alldeles oavsett om den egentliga meningen kanske mer handlar om röstmaximering.

Det tål i vart fall att tänka på inför de svenska val som ska hållas under kommande år 2018.

Nu är ju inte vi i Sverige direkt inblandade i valet av amerikansk president, men det borde rimligen vara så att det som händer där inverkar på våra val här när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tänker då främst på ett svenskt samarbete med USA och eventuellt Nato-medlemskap. Alla vet att det är de facto USA som styr och är den avgörande militära makten i Nato och därmed den stat som vi huvudsakligen litar på som garant för säkerheten om vi går med. Än så länge är detta ett perspektiv som inte fått något genomslag alls i media där det bara talas om Putins oberäknelighet. Själv har jag alltid hävdat att Putins Ryssland är tämligen förutsägbart medan Trumps USA verkar kunna svaja både fram och tillbaka mellan avgörande ståndpunkter, bland annat i förhållandet till Ryssland.

Året som gått har varit fyllt av exempel, vilket väl knappast undgått någon? Men en sammanfattning och summering ingår ju som sagt i årskrönikor och i samlad form ger det onekligen en bild som borde besvära även den främste av USA-vänner. Eller vad sägs om följande?

Senast tillkännagav Trump att USA skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Ett tillkännagivande som mötte stort motstånd och fördömanden världen över och resulterade i en FN-resolution med stöd av en majoritet av FN-länderna. Men USA ser sig alltmer som världens egentliga maktcentrum som inte kan utmanas utan straff eller hot om straff. I detta fall hotar USA med indraget ekonomiskt stöd till nationer som röstat emot USA.

”Vi kommer att spara mycket. Vi bryr oss inte”, säger Trump.

”På torsdag kommer det hållas en votering om kritik mot vårt val. USA kommer att notera namnen”, twittrade USA:s FN-ambassadör Nikki Haley.


Som vanligt lite dubbla budskap. Vi bryr oss inte men bryr oss i så hög grad att vi noterar namnen på de som röstar emot oss?!?

Det är anmärkningsvärda hot som riktas mot FN-församlingen hur som helst. Men hot riktas också specifikt till Sverige har vi noterat under året. Också det angående ett FN-beslut, det om kärnvapenförbud. Ett ”hemligt” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till svenska regeringen läckte till media (DN om jag minns rätt). I brevet klargjorde Mattis att USA skulle få svårigheter att samarbeta säkerhetspolitiskt med Sverige såväl i fredstid som i krigssituationer. Det väckte förstås viss uppståndelse. Men de stora drakarna bekymrade sig mest för innehållet i hotet och inte hotet som sådant. Den naturliga reaktionen hade förstås varit den som bland andra Maj-Britt Theorin gav uttryck för när hon i ETC påpekade att det faktum att ”ett Natoland nu går in och hotar Sverige och försöker påverka säkerhetspolitiken” är ”fullkomligt otänkbart”. Hade det varit Rysslands försvarsminister som undertecknat något liknande i ett ”hemligt” brev till svenska regeringen hade vi fått domedagsrubriker kan jag med säkerhet lova. Av någon anledning ses det med helt andra ögon när det kommer från den största militärmakten i världen. Som leds av en oberäknelig och ”triggerhappy” populist med dunkel agenda. Vad garanterar att Trump bara snackar och att han inte gör verklighet av de hot som sprids runt klotet? Det handlar ju inte enbart om ekonomiska hot. Nordkorea skulle ju få smaka på ”fire and fury like the world has never seen", hette det i augusti och i en tweet i september antydde Trump att Nordkorea ”won't be around much longer". Han lär vid ett utrikespolitiskt möte vid inte mindre än tre tillfällen (enligt uppgift från MSNBC) otåligt (?) ha ställt frågan:

“Why can’t we use nuclear weapons?”

Vi kan bara hoppas att han fick det nogsamt förklarat för sig.

Ett hot mot hela jordklotet som redan är effektuerat skulle man kunna säga är avhoppet från Paris-avtalet om att få ned utsläppen av växthusgaser. Det kom i ett läge där rapporter talar om att det troligen är mer bråttom att minska utsläppen än vad som tidigare anats. Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet. Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Jag skrev om detta i oktober för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Avhoppet från Paris-avtalet är alltså i sig ett hot mot hela världen men i allra högsta grad även mot den egna befolkningen. Siffror från schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re visar på kostnader på 3000 miljarder kronor för katastrofer orsakade av människan… bara under år 2017! En ökning med 60 % jämfört med föregående år 2016. Men de visar också att det är USA som påverkats mest. Möjligen har Trump drabbats av Guds vrede över den vårdslöshet med planeten han uppvisar? Eller vad sägs om följande ”seriösa” Trump-citat:

“It’s freezing and snowing in New York – we need global warming!”

USA:s arrogans och raljerande om den kanske största ödesfrågan för mänsklighetens existens som vi i nuläget står inför, och dessutom har möjlighet att påverka, är minst sagt provocerande. USA distanserar sig med sitt avhopp från i stort sett hela övriga världen (möjligen undantaget Nordkorea!??). USA distanserar sig också, rent fysiskt, mot sina närmaste grannar. I synnerhet den södra, eller vad sägs om följande Trump-citat?:

”I will build a great wall – and nobody builds walls better than me, believe me – and I’ll build them very inexpensively. I will build a great, great wall on our southern border, and I will make Mexico pay for that wall. Mark my words”.

Avgörande beslut om utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder från världens största militärmakt vilar nu i händerna på en gambler vars utrikespolitiska fingerspetskänsla inte sträcker sig längre än till sänd-knappen till twitter-kontot. Känns det tryggt? En fråga att fundera över när vi ska ta ställning till eventuellt svenskt Nato-medlemskap eller ytterligare närmande till USA säkerhetspolitiskt. Frågor som jag är övertygad om lär dyka upp inför svenska valet nästa höst.

Vi står inför ett 2018 med viktiga val att göra. Om jag vore Trump skulle jag nu önska Happy New Year inbäddat med hot om att göra rätta val, men det tänker jag inte göra utan önskar alla läsare, helt utan villkor:  

ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild: Rolling Stone/PAUL J. RICHARDS/AFP/Getty. Donald Trump, en man att luta sig emot när det blåser?






PS) Fler Trump-quotes, för den som orkar med dem, finns bland annat på bloggen marieclaire

Här finns bland annat en nyårsönskning med för Trump sedvanlig ”generositet”:

”Happy New Year to all, including to my many enemies and those who have fought me and lost so badly they just don’t know what to do. Love!”

Samt några andra som antingen är världsrekord i provokation eller också i brist på självdistans. Ens egen dagsform avgör väl om en skrattar eller gråter inför de här gobitarna:

”My fingers are long and beautiful, as, it has been well documented, are various other parts of my body”

“I think the only difference between me and the other candidates is that I’m more honest and my women are more beautiful”

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault”

“Number one, I have great respect for women. I was the one that really broke the glass ceiling on behalf of women, more than anybody in the construction industry”

… vilket skulle bevisas:

“You know, it really doesn’t matter what the media write as long as you’ve got a young, and beautiful, piece of ass”

… och om du inte är övertygad ännu:

“You know, I’m automatically attracted to beautiful — I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. And when you’re a star, they let you do it. You can do anything….Grab them by the pussy. You can do anything”.

lördag 16 december 2017

Per Gudmundsons ledare – den kryper in under mitt skinn

Per Gudmundson frågar sig, i en ledare i SvD den 11 december, hur många städer som ska bli obeboeliga för judar då de utsätts för en ”ny antisemitism”. Resten av artikeln är en uppräkning av undersökningar som ska visa att det är muslimer som är de främsta antisemiterna, inte högerextremister. Själv skulle jag förklara detta med att många högerextremister har övergått till en idag mer ”gångbar” antimuslimsk retorik, men jag återkommer till det. Gudmundson sticker däremellan in sitt konstaterande av ”fakta”: ”Antisemitiska incidenter härrör numera ofta från muslimska förövare”. Han aktar sig förvisso att säga ”oftast”, men budskapet ligger på lut. Det som ger mig kalla kårar är emellertid avslutningen av ledaren. Där tar han upp tråden från Eurabia-diskursens tes om den europeiska civilisationens undergång när han återger Pew Research Centers undersökning som han menar visar att Sverige ”med en migration på samma nivå som under asylkrisen” antas hysa 30,6 % muslimer år 2050 medan Sverige med ”helt strypt asylinvandring” istället skulle innehålla endast 11,1 procent medborgare med muslimskt ursprung. Han avslutar på detta sätt:

”Långt ifrån alla – om än en stor andel – muslimer hyser antijudiska åsikter. Det är vidare relativt få som går från fullt lagliga fördomar i det tysta till fientliga uttryck. Ändå kan man anta att poolen av potentiella förövare kommer att öka som ett resultat av vår politik”.

Det är en dubiös formulering. Å ena sidan har ”långt ifrån alla” muslimer antijudiska åsikter, men å andra sidan ”en stor andel”, och slutligen kan vi, menar Gudmundson, förväntas allt fler ”potentiella förövare”. Tillägget ”som ett resultat av vår politik” skulle mycket väl kunnat vara hämtat från Sverigedemokraternas partiprogram. I ett flertal ledare har han också visat sin avsky för den svenska migrationspolitiken, bland annat 26 juli 2017, då med rubriken ”Nästan ett nytt Malmö på fem år”. Djävulen ligger ofta i rubriken till Gudmundsons ledare i SvD. Med vetskap att många inte läser mer än så. Huvudbudskapet går därmed fram till fler läsare, som dessutom inte får med sig eventuella nyanser i själva artikeln i den mån Gudmundson nu lyfter fram sådana. Exempelvis att ”Invandring ska inte vara politiskt tabu” (17nov2017), en vanlig uppfattning inom SD exempelvis, eller ”Ett smörgåsbord för kriminella” (3nov2017), ett citat som lyfts ur sitt sammanhang men som blir tema för ledaren. Att muslimer är terrorister är en annan ”sanning” som bekräftas av Gudmundson vid upprepade tillfällen. Förvisso också det ett fenomen som innehåller ett korn av sanning, men som blir befäst som en allmän uppfattning om muslimer när det repeteras med sådan enveten frekvens och frenesi utan att nyanseras i andra inlägg. Att ensidigt lyfta fram negativa bilder av islam och muslimer och projicera dem för hundratusentals läsare nästan varje vecka ger onekligen effekter. Det är bara att lyssna på konversationen i fikarummen för att få exempel på reproduktionen av uppfattningar om invandring, islam och muslimer. Diskursanalys är inte längre riktigt på mode men det kan här vara relevant att lyfta fram exempelvis van Dijks ord om mediernas makt:

”These news production strategies involve ideologically shared values and routines of attention allocation, institutional access, selection, summarizatíon, relevance assignment, stylistic (re)formulation, and exclusion […] And because the media provide the daily discourse input for most adult citizens, their role as a prevailing discourse and attitude context for thought and talk about ethnic groups is probably unsurpassed by any other institutional or public source of communication” (Teun A. van Dijk ”Communicating racism – Ethnic Prejudice in Thought and Talk”, Sage Publications 1987).

Kan det då inte vara bra att lyfta fram problem med islamistiska fanatiker, antisemiter och terrorister? Jodå, det måste naturligtvis låta sig göras. Men det blir otäckt när det övergår i en besatthet, en sorts ”pilgrimsfärd” mot islam och mot muslimer. Gudmundson befinner på gränsen för vad som kan anses vara sund kritik och antimuslimsk hets.

Han har nämligen i många år skrivit åtskilligt om islam och muslimer och alltid i negativa termer, gärna sammankopplat med antisemitism eller till och med nazism. Kanske inte så mycket att förvånas över? För några år sedan tillkännagav han att han tecknat prenumeration för tidskriften Dispatch International, ett av de främsta och mest aggressiva språkrören för antimuslimsk agitation och ovan nämnda Eurabia-tes. Detta för att visa sitt stöd för dess chefredaktör som emottagit mordhot. En måste fråga sig hur många olika muslimska församlingar och föreningar han skulle behöva teckna stödmedlemskap i med den typen av motiv? Ingen ska förstås förlora sitt liv för sina åsikter och det står förvisso var och en fritt att bestämma gränsen för sin solidaritet. Kanske hade Gudmundson tecknat medlemskap i NSDAP om han levat när ledande nazister hängdes efter Nürnbergrättegångarna också? Hur som helst säger det en del om Gudmundsons böjelser och troligen har han smygläst med stort intresse och hämtat stoff till sina artiklar (även om han hävdat motsatsen). Bland annat den aktuella ledaren som mitt inlägg handlar om. Han klär bara konspirationsteorierna i en vetenskaplig dräkt och bäddar in dem i den stora tidningens legitimitetssäng. Om SvD skriver så här kan det ju inte vara helt galet?

Gudmundson har både före och efter sin prenumeration på den antimuslimska tidskriften själv producerat mängder av inlägg i samma anda. De är bara mer subtila och till synes ”oantastliga”. Droppar som urholkar stenen, så att säga.

Dispatch International jämför bland annat islam med nazism. Kanske är det därför ingen slump att Gudmundson något år senare (1jan2015) släppte ifrån sig artikeln ”Hakkorset och halvmånen” i vilken han framför just den här kopplingen? 

På sin blogg gudmundson skriver han alldeles särskilt mycket om islam och muslimer.

13jul2011 skrev han om ” Det skattefinansierade hatet i Sveriges Imam Förbund”.

15maj2015 skrev han om ”17-årig predikant från Lund poserar med AK47 i Syrien”. En 17-åring har anslutit sig till IS vilket givetvis är högst tragiskt. Gudmundson räknar upp en mängd framträdande pojken gjort i sociala medier och gör ingen analys varför han tagit detta synnerligen sorgliga beslut mer än att: ”Han har uppfostrats som muslim. På hans Facebooksida kan man höra när han som tioåring reciterar verser ur koranen, en inspelning hans pappa gjort i Lunds moské. I Sydsvenskan kan man hitta en artikel om hur hans mor grundade Lunds islamiska scoutkår”.

Den 12 juni 2015 skrev han om en extrem muslimsk predikant på Folkets Hus och i Stockholmsmoskén.

Metoden på bloggen är annars ofta att citera andra och lägga som rubrik, som exempel:

6dec2009: ”Evin Rubar – islam är islamism”

30nov2009: ”Pernilla Ouis: ”islam är problemet”

Gudmundson refererar i den aktuella ledarartikeln, för att nu återgå till den, till Pew Research Centers undersökning om tillväxten av europeiska invånare med muslimsk bakgrund. En undersökning han skulle kunna lyfta fram är en annan från samma institut, genomförd tidigare i år. En undersökning som visar att anti-muslimska uttryck blir vanligare i USA. Washington Post har tittat närmare på den och citerar ur undersökningen oroliga muslimers vittnesmål:

”One immigrant Muslim man, who spoke to Pew on the condition of anonymity, said that the start of Trump’s “Muslim ban” — a travel ban that the president sought to enforce against the citizens of seven majority-Muslim countries — felt like the official launch of a campaign of anti-Muslim persecution”.

Och fortsätter:

“Because we had read the history of Europe and what happened to the Jewish people in Germany,” he said. “These little steps lead to bigger issues later on. So, we really felt we were threatened.”

Sådant skriver inte gudmundson om. Han lyfter istället metodiskt och systematiskt fram allt negativt han kan hitta om islam och muslimer som utmärkt sig i negativ bemärkelse. Det är svårt att formulera en kritik mot hans artiklar och blogginlägg då de för det mesta håller sig inom ramarna för vad som är sant eller i vart fall vilar på vetenskaplig grund. Men det är en mycket selektiv sanning som undanhåller det som skulle kunna läggas i den positiva vågskålen. Som exempelvis alla initiativ som på sistone tagits från muslimska församlingar och föreningar för att uttrycka sin solidaritet med svenska judar och de judiska församlingar som angripits på sistone. Sådant skriver inte heller gudmundson om. Det är en bild som inte platsar i hans kanonad av negativa islam-bilder.

Det är förvisso bra att antisemitism uppmärksammas och bekämpas varhelst den uppträder och vem som än ger uttryck för den. Men när en skribent vid en av landets ledande tidningar så envetet och ihärdigt bara pumpar ut rubriker som misstänkliggör en stor religiös minoritet på det här sättet blir det till slut ett inlägg i en mycket farligare och mer aggressiv kampanj som exempelvis Behring Breivik anslöt sig till innan han tog sitt gevär och sköt ihjäl runt hundra norska ungdomar och lät sina bomber brisera i de norska regeringskvarteren. Inläggen blir en del av en Eurabia-diskurs som handlar om att den västerländska kulturen och Europas civilisation håller på att gå under och översvämmas av muslimska massor som väller in över gränserna och att sharia-lagar snart har ersatt våra nuvarande lagar. Politiska högerpopulistiska partier runtom i Europa driver aggressivt tesen vidare och det är inte heller många som talar om hur Sverigedemokraterna övergivit sina antisemitiska rötter för att istället göra Eurabia-diskursen till sin. Numera i aningen mer rumsren ton. En ton som ligger gudmundson nära.

Detta handlar om en diskursförändring och en normförskjutning som kryper inpå tämligen obemärkt för stunden, men över tid klart märkbar. Det som för tiotalet år sedan var oacceptabelt blir sakta men säkert helt accepterat och Eurabia-diskursen har idag fått fäste i kulturella och intellektuella kretsar. Och i våra största dagstidningar, uppenbarligen.

Likheterna med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning ”Antisemitism och Islamofobi” så beskrivs den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker ta över genom massinvandring och barnafödande. Gudmundsons artikel bryter ett tabu som tidigare har hållit ledande skribenter ifrån den här diskursen. Isen är bruten och nu kan fler följa. Det är så normförskjutningar går till och i dess spår följer värre överträdelser.

Om detta har bland andra Hedi Fried, nyligen Palme-pristagare, talat. Den ståndaktiga Förintelseöverlevaren skrev i somras att gränsen mellan det fria ordet och propaganda är ”mycket skör” och att det bara är ”en tunn hinna som skiljer dem åt”. I detta har hon helt rätt och när det fria ordet behandlas i de mest respekterade publikationerna blir den desto svårare att upptäcka, vill jag tillägga. Hedi Fried höjer också ett mycket erfaret men varnande finger när hon säger så här:

”Jag har varit med om dessa normförskjutningar tidigare och de slutade inte väl”.

Det gäller naturligtvis såväl antijudisk propaganda som antimuslimsk. Vad säger att gårdagens offer och morgondagens nödvändigtvis blir desamma även om tecknen i skyn är det?




Not: SvD-artiklarna har bara prenumeranter tillgång till, men kan enkelt hittas bland dem som är det.
När det gäller bloggen gudmundson har jag ingen lust att bidra till reproduktionen mer än så här, men den som är nyfiken kan lätt googla fram inläggen.

söndag 10 december 2017

Lägg ner skiten

Det har stormat kring den s.k. kulturprofilen, som alla tidigt visste var Jean-Claude Arnault, och som nu äntligen har blivit Jean-Claude Arnault. Uppenbarligen en kultursnobb av den slemmigaste sorten. Men hans smutsiga labbar har också svärtat ned Svenska Akademien och fått pressen att syna deras förehavanden. Fram träder en bild av finkulturellt fraterniserande på Forum, tete-a-tete i Paris-våningen och dessutom väntjänster med pengabidrag till kulturverksamhet och utnyttjande av ställning till att förse sig själv, anhöriga och vänner med lägenheter. ”En feodal rest” som ”gynnar sig själva”, säger Per Sundgren, fd ordf i Bostadsförmedlingen, och kallar det ”moralisk korruption”.

Det har han alldeles rätt i. Själv har jag börjat fundera på vad Svenska Akademien är till för egentligen, mer än att öppna en stor dörr en gång om året och utropa ett författarnamn som ingen känner igen. Ja, Gustav III som grundade Akademien på slutet av 1700-talet gjorde det i syfte att:
”… arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”
Det var väl det som akademiledamoten Peter Englund ägnade sig åt när han om ovan nämnde Arnault slängde ur sig; - Den jäveln! (?)

Valspråket är ”snille och smak”. Det kan ju diskuteras med tanke på ledamoten Frostensons val av äkta make och hennes aggressiva försvar av dennes kvinnokladdande. Smak? Om ledamöterna har varit vittne till denne kulturprofils agerande i ett par decennier är det också anmärkningsvärt att de nu säger sig vara så förvånade. Snille…?

Nå, ledamöterna kan ju alltid bytas ut… Nej, visst ja, de sitter ju på livstid om de inte ägnat sig åt något brottsligt. Nya ledamöter väljs dessutom genom sluten omröstning inom den egna besuttna gruppen. En sluten krets, sektliknande och utan någon som helst insyn eller möjlighet till demokratisk påverkan.

Dessa personer utser inte bara Nobelpristagare i litteratur utan ger omkring femtio olika priser och stipendier. Enligt vad jag förstår utan tävling eller ansökan, som annars är brukligt när det handlar om stipendier. Det bäddar med andra ord för kameraderi och nepotism och om jag förstått rätt har väl ett och annat ”bidrag” hamnat i kulturprofilen Arnaults ficka (126000 årligen sedan 2010 är en siffra jag har sett). Hur som helst har vi ingen som helst möjlighet att kontrollera vilka kriterier som legat bakom pengabidragen. Akademiens möten sker bakom lyckta dörrar och en av få saker som kan leda till uteslutning av en ledamot är om denne bryter tystnadsplikten gällande Akademiens inre angelägenheter.

Så var har vi; brist på smak, brist på omdöme/snille (kan vara både och), nepotism, total slutenhet och brist på insyn, moralisk korruption, tystnadskultur…

Listan kan säkert förlängas men det bör räcka. Jag säger numera; Lägg ned skiten! 
Vad är det Akademin gör som inte kan göras av andra eller på annat sätt? Vad är dess existensberättigande mer än att arton kultursnobbar får känna sig förmer än andra?

De priser och stipendier som delas ut kan andra sköta, och då med transparenta villkor och kriterier och efter ansökningsförfarande. Bokutgivningen sker redan genom befintliga förlag och i den mån det behövs kan beslut om utgivningar förvaltas av lämpligt departement exempelvis. Akademiens ordlista, tänker nog någon? Ja, vi har ju en myndighet som heter Språkrådet. Akademins lägenhet i Paris och övriga tillgångar kan säljas och vinsten av försäljningarna läggas till stiftelser att förvalta och (transparent) dela ut till kulturell verksamhet.

Nä, lägg ner skiten!
Någon som tycker mitt språk är grovt? Svenska Akademien har lagt ribban ungefär där.

lördag 9 december 2017

Babij Jars framtid – en het ukrainsk fråga

Del 3 i serien om tre delar om Babij Jar

Den första delen finns här och den andra här.


Jag har i två inlägg berättat om Babij Jar. Platsen för den största enskilda massakern av judar under andra världskriget. Jag har också berättat om hur planerna ser ut för framtiden för denna plats som blivit en park där Kiev-borna rastar hundar, joggar eller promenerar i största allmänhet. Men det har också blivit en plats där olika grupper uppför monument över de döda och gör anspråk på sin del av den offersymbolik som namnet Babij Jar bär på. Det handlar också om ett ukrainskt identitetsskapande och en nationalistisk approach till Babij Jar och jag berättar i det här sista inlägget om den tvist som just nu rasar om framtidsplanerna för Babij Jar, parken, monumenten och eventuella nya muséer eller minnescentrum.

Mer konkret inleder jag här med att titta närmare på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, debatten, motståndet och kontroversen kring detta. Därefter tar jag upp den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar, dvs i september-oktober 2016. En debatt som i huvudsak handlar om ifall utländska intressenter ska ges möjligheter att anlägga ett museum om Förintelsen eller om det istället ska handla om alla offer för massmorden vid Babij Jar och vad som, enligt en av debattrösterna, beskrivs som ”vår riktiga historia”. 


Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF)
Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF) är alltså en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av, dokumentera och utbilda om de ”tragiska händelserna i September 1941”. Ungefär så beskriver sig stiftelsen på sin hemsida. Detta är själva sajten för stiftelsen som bildats för anläggandet av ett Minneskomplex, Babi Yar Holocaust Memorial Center.

Den 29 september 2016, vid 75-årsminnet av Babij Jar, annonserades intentionerna att bilda stiftelsen, i mars 2017 inrättades en styrelse, och i maj 2017 ett Råd för offentligt stöd. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar. Exekutiv Direktör är polske medborgaren Marek Siwiec, som suttit i EU-parlamentet i tio år 2004-14 för sitt parti som närmast kan kallas Socialdemokrater. I ett par år hade han titeln Vice President för EU-parlamentet. Han har tidigare tillhört polska säkerhetstjänsten. Som EU-parlamentariker engagerade han sig ganska frekvent i vad som hände i Ukraina och var valobservatör där vid valen 2006 och 2010. Det sistnämnda året kritiserade han EU för dess politik gentemot Ukraina och fällde uttalandet: ”Ukraina är i ett politiskt kaos, vilket jag misstänker passar en del folk i EU”. Han fanns också med på scenen vid Majdan i februari 2014 efter att Janukovytj flytt landet och Julia Tymosjenko talade till demonstranterna efter sin frigivning. Han skrev på sin blogg att det han såg var ”en annan Julia och ett annat Majdan”, med vilket han menade att Tymosjenko förlorat lite av sin utstrålning och inte var samma populära politikerkvinna som tidigare och att Majdan var mer krävande och hade mer tro på sin egen kraft än förut (avseende Orangerevolutionen 2004). Han förutsåg också att folksamlingen säkerligen skulle stå kvar på torget i veckor för att ”kika över axlarna på de opålitliga politikerna och att han till och med kunde tänka sig att ”de viktigaste besluten kommer att tas av Majdan”. Det är inte utan att han träffade ganska rätt, med tanke på hur det utvecklat sig; med en högerextrem ”milis” som rycker in som armébataljoner och som ”självförsvarsgrupper” i städer och byar; med hotfulla grupper av kamouflageklädda män som dyker upp vid lokala och regionala rådssammanträden; livsmedelsblockader som tillåts pågå vid ”gränsen” till Krim och Donbass, etc etc. Han verkar i vart fall vara en person med stor insikt om läget i Ukraina och med insikt om hur det fungerar i landet.

Siwiec är alltså exekutiv direktör men sitter inte i styrelsen för stiftelsen. Den består dock av en hel del intressanta och ganska framträdande personer. Det kanske kan framstå som en avvikelse från ämnet men en presentation av dem är tämligen väsentlig för förståelse av den konflikt som råder i Ukraina om Babij Jar i allmänhet och just detta projekt i synnerhet;

Här finns den före detta tyske utrikesministern Joshka Fischer, en amerikansk jurist och före detta senator, Joseph I. Lieberman, före detta boxaren Wladimir Klitschko, bror till borgmästaren i Kiev (Vitalij, även han f.d. boxare), före detta polske presidenten Aleksander Kwasniewski, den ukrainske kulturpersonligheten Sviatoslav Vakarchuk, generaldirektören för UNESCO Irina Bokova, överrabbin för Kiev och Ukraina Yaakov Dov Bleich och Natan Sharansky, född i Donetsk och dissident (en av grundarna av Helsinki Watch) under Sovjettiden som under en tid satt fängslad i Sibirien anklagad för spioneri åt USA. Kom till USA i en spionutväxling 1986 men emigrerade snart till Israel och har där ingått i regering och varit en framträdande figur för de östeuropeiska immigranterna till Israel. I styrelsen för BYHMCF finns också den ukrainske oligarken Victor Pinchuk, en av de rikaste i Ukraina och även räknad som en av de allra mest inflytelserika. Varit medlem av parlamentet vid ett par perioder och är gift med dottern till före detta presidenten Kutjma.

De styrelsemedlemmar som orsakat mest upprörda känslor i Ukraina är dock de tre som ännu inte nämnts;

German Khan, ukrainsk-rysk oligark eller affärsman, vilket man föredrar, som är en av Rysslands rikaste män. Sannolikt en av de ryska finansiärer det talas om i debatten. Är filantrop och har donerat medel till bland annat European Jewish Fund. Har länge haft samröre med Mikhail Fridman, som också sitter i den här styrelsen. Även detta en rik affärsman, oligark, som leder det multinationella konglomeratet Alfa-Group och i våras utsedd av en rysk publikation till Rysslands viktigaste/mest inflytelserika affärsman. Lär också vara den näst rikaste i Ryssland. Han föddes dock i Lviv i en judisk familj. Båda dessa är av judisk börd. Till grupperingen ”oligarker” hör också den yngre Pavel Fuks, som föddes i Kharkiv men sedan 1992 är verksam i Ryssland, främst med fastighetsaffärer. Beskriver sig gärna själv som filantrop och enligt den ukrainska tidskriften Focus den 24e rikaste i Ukraina, som han fortfarande är medborgare av. Han har dock utpekats som ”broker” för ryska affärsintressen i Ukraina, bland annat gällande ett uppköp av DonbassEnergo. Det ryktas om kontakter med förre presidenten Janukovytj och andra i dennes krets som tog sin tillflykt till Ryssland efter upplösningen av Euromajdan 2014. Enligt en artikel i publikationen Obozrevatel sägs Fuks sedan länge varit rekryterad av KGB (sedermera FSB) och efter att ha ”kraschat” under finanskrisen 2008 sägs han ha blivit ”rekryterad” (uppköpt?) av ryska företrädare för den undre världen i Moskva, kretsar i vilka han ska ha lånat stora belopp innan kraschen. Kontakterna med kretsen kring Janukovytj lär ha kommit på senare tid och bland annat i fallet med DonbassEnergo lär det vara denna krets som är ute efter ett övertagande i bolaget, där förre presidentens son Oleksandr redan äger 34 % av aktierna. Det här förnekas av både Janukovytj senior och junior. Fuks uppgift sägs hur som helst vara att köpa ut tillgångar i gas och olja, energiföretag och andra intressanta prospekt i Ukraina åt de här kriminella eller halvkriminella kretsarna i Ryssland. En del av de här uppgifterna kommer från ukrainska säkerhetstjänsten SBU, och det är svårt att avgöra vad som är helt sant och vilken vinkling affärerna får i den nuvarande spända atmosfären mellan Ukraina och Ryssland. Helt klart är Pavel Fuks i alla fall den kanske mest kontroversiella figuren i den här styrelsen och möjligen den som orsakat allra mest rabalder i ukrainska nationalistiska kretsar. 


Debatten om Babij Jar-komplexet och dess inriktning
Debatten är tämligen het om denna stiftelse och om de tänkta finansiärerna som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivs som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Därmed avseende Exekutive direktören Siwiec, styrelseledamoten Kwasniewski, samt Khan, Fridman och Fuks, trots att den sistnämnde är ukrainare. Ibland buntas även ukrainaren Pinchuk in bland ”ryska oligarkerna” trots att även han är ukrainare. Det förefaller oklart om de två polackerna är finansiärer alls utan bara engagerade i styret av stiftelsen men att beskriva polacker och ryssar som styrande och finansiärer av projektet slår troligen an en sträng bland många ukrainare och sätter igång tankar om den ukrainska självständighetskampen och frigörelsen från de mäktiga grannarna. Ett uttryck som används ofta av ukrainska nationalistiska kretsar är ”Russkij Miir”, det vill säga den ”ryska världen” vilket anspelar på det ryska inflytandet över Ukraina genom alla tider och senast i form av införlivandet med Sovjetunionen. Det ses då som att Ryssland gör allt för att införliva Ukraina i denna ”ryska värld”. Men det är också namnet på en rysk stiftelse tillkommen efter ett dekret utfärdat av Vladimir Putin 2007. En stiftelse som har som syfte att promota ryska språket och göra ”den ryska världen till ett globalt projekt” som utmanar västvärldens värderingar. Något som kanske låter mindre hotande för oss men för desto mer provocerande för många ukrainare. Uttrycket ”ryska världen” återkommer också i den fortsatta texten nedan, vilket härmed har fått en närmare förklaring.

Volodomyr Viatrovytj, chef för det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, anser att ukrainska staten bör ha kontroll över komplexets utformning och får medhåll av bland andra Vitalij Nakhmanovych, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre (inte att förväxlas alltså med BYHMCF:s råd för offentligt stöd). I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ställs frågan varför stiftelsen som arbetar med att skapa det nya Minnescentret har bestämt att det ska ha Förintelsen som fokus, ”trots det välkända faktum” att det, förutom judar, även mördades krigsfångar, romer, ukrainska nationalister, sovjetiska underjordiska aktivister, sjömän ur Dnepr-flottiljen och mentalsjuka och människor tillhörande andra grupper? 

Nakhmanovych menar att regeringen (och tidigare regeringar) har släppt ifrån sig frågor om Babij Jar och bara går dit en gång om året för att hålla högtidstal. Han framför också den mycket befogade kritiken mot att det råder en sorts tävling i att uppföra monument på platsen och hävdar att det finns ett trettiotal sådana vid området. Han opponerade sig också mot de tidigare planerna att anlägga ett framtida museum på mark som hör till den närliggande judiska begravningsplatsen. Han anser det vara ett helgerån och en brist på respekt för de döda och ser just detta fenomen som ”ett arv från Sovjet”. Det vill säga att bygga på begravningsplatser. Även detta en kritik med klar relevans. Han är också kritisk mot att det framtida centret ska ha en ”judisk inriktning”. Dessutom att projektet, på initiativ av Fuks, föreslås ha inriktning på att bli ett minneskomplex och museum för ”Förintelsen i före detta Sovjetunionen”. ”Nonsens”, säger han, och menar att initiativtagarna genom detta försöker att - med hjälp av det historiska minnet av den judiska gemenskapen - ”pressa igenom idén om en sovjetisk enighet”, vilket i själva verket är ”den väl kända Ryska världen”, fortsätter Vitalii. Han är säker på att den ryska influensen kommer från Kreml. Han säger att Fuks, Fridman, Khan och Pinchuk har ”klart post-sovjetiska hjärnor” speciellt med tanke på att de spenderat sina vuxna liv i Moskva där de gjort karriär och skapat sina förmögenheter. Han menar att Fridman har tät kontakt med Kreml och att det är osannolikt att han skulle kunna driva ett projekt av den här typen i Kiev utan Kremls goda minne. Han menar vidare att hur det än går med projektet blir Kreml och Putin vinnare. Notera också nyckelorden i sammanhanget (fetmarkerat av mig):

”After all, the project is designed not only for Ukrainian citizens, but first and foremost for numerous tourists from all over the world, who will be told how Ukrainian collaborators exterminated the Jews. If they build it and the expected scandals begin around the Memorial or if they are not allowed to build it at all, then this is also wonderful, as it can be presented as anti-Semitic Ukraine disallowing the creation of the Holocaust Memorial. However it goes, Vladimir Putin will be fine with it.”

Han anser att den ukrainska regeringen måste ta kontrollen över projektet. Han förordar också två separata muséer:

“These should be two separate museums. Unfortunately, we are not ideologically mature enough today for it to be a single facility. The Holocaust is totally absent from the national history of Ukraine. This is a complicated process of not just reflecting on a world phenomenon, but developing a Ukrainian perspective on it.”

Att integrera dessa två anser han vara en ”intellektuell utmaning” som han menar att Ukraina inte är redo för. Han kan möjligen ha en poäng i detta. Men den stora frågan är kanske om de ska integreras alls? Han vill hur som helst också se en public-private partnership som finansiärform. Dessutom vill han föra över ägarskapet över frågor om minnesmonument och Babij Jar till Institutet för Nationellt Minne. Idag ligger det på kulturdepartementets bord till vilket Janukovytj förde över dessa frågor. National Academy of Sciences’ Institute of Ukrainian History tycker han ska ha befäl över utvecklingen av muséernas koncept. BYHMCF har just ett akademiskt råd under ledning av nederländaren Karel Berkhoff men Nakhmanovych kritiserar också den här internationella forskargruppen som han ser som ”outsiders” som har ”ett annat perspektiv”. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärngrupp i en sådan här akademisk arbetsgrupp. De kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”. Själv tänker jag att detta låter oroväckande med tanke på hur den synen har fungerat hittills. I starkt behov av glasögon skulle man kunna vitsa till det. Nakhmanovych menar emellertid att projektet med BYHMC har en ”typiskt kolonial design”, att ukrainare ses som ”illiterata infödingar” medan civiliserade ryssar, polacker och andra européer ska skapa ett museum för turister från hela världen. Han vill att det ska vara till för ukrainarna och deras barn, för skolbarn och universitetsstuderande som ska kunna komma dit och ”reflektera över det förflutna och tänka på sin egen framtid”. 

Hans åsikter får delvis stöd av historikern Anatolii Podolskiy vid Ukrainian Center for Holocaust Studies vilket framgår av artikelintervju i The Day 17/8-2017. Han har tillsammans med 16 forskarkollegor undertecknat ett öppet brev publicerat i Ukrainska Pravda 28 mars 2017 (brevet här) i vilket de tillkännager sin åsikt att det är fel att inrikta ett kommande Babij Jar Minnescenter enbart på Förintelsen. Han beklagar bristen på respons från styrande politiker på historikernas brev.

Han säger visserligen att han inte, lika lite som han vill ha tillbaka sovjet-myter, vill se att ”kontroversiella och tragiska berättelser om Nazi-ockupationen av Ukraina vattnas ur när det gäller brott begångna vid vissa tidpunkter under Nazi-styret av representanter för den högerextrema ukrainska nationaliströrelsen”. Han säger sig ha skrivit till forskarkollegor och betonat att om kampen mot totalitärt styre ska bedrivas med totalitära metoder kommer detta att leda till ett dödläge. Själv av judisk börd och med familj vars öde är knutet till massakern ser han Babij Jar som sin livsuppgift och klarlägger att han ser Babij Jar som en symbol för Förintelsen på ungefär samma sätt som Auschwitz. Kanske just därför är han också angelägen att förklara sitt ställningstagande.

Han menar att Ukraina som stat och nation måste ta tag i frågan om ett riktigt Minnescenter vid Babij Jar. Efter decennier av sovjetisk tystnad har ukrainska regeringar varit passiva och oförmögna att göra just detta vilket har lämnat fältet öppet för utländska intressenter. Han säger så här:

”För mig, som ukrainsk historiker, en jude, och en Kiev-bo, är Babij Jar inte bara en händelse i den judiska historien. Människor som dödades där levde och bidrog till både Kievs och Ukrainas historia. Ansvaret för detta minnesmärke och dess roll i historien borde ligga på ukrainska staten och ukrainskt samhälle möjligen med delaktighet av kollegor och specialister från andra länder”.

Han anser att åtminstone 51 % av finansieringen och därmed ansvaret och beslutsfattandet borde komma från Ukraina. Podolskiy inser förstås, fortsätter han, att majoriteten av de som mördades vid Babij Jar var judar men att det också var mängder av andra som blev offer för mördandet. Han vill se en minnespark vid området och ett museum som tar upp alla dessa offers öde, som inte handlar bara om Förintelsen utan ett ”museum of history or memory of the victims of Babi Yar”. Intressant nog alltså en liknande hållning som det Sovjetunionen han inledde med att kritisera hade till Babij Jar och som fått sitt uttryck i det stora monumentet från 1976. Förvisso utan samma ideologiska bevekelsegrunder men som slutresultat ett liknande utfall.

Egen bild. Stora Babij Jar-monumentet uppfört 1976. Uttryck för en sovjetisk approach till platsen. En approach som i mycket liknar dagens officiella ukrainska, trots hävdandet av det motsatta.

Det statligt styrda Babi Yar National Historical and Memorial Sanctuary (med vilket Podolskiy måste avse Babyn Yar National Historical Memorial Preserve) bildades 2006 men ”gjorde ingenting på tio år”, menar Podolskiy, utan började arbeta först efter 75-årsminnet 2016. Samtidigt dök också planerna på BYHMC upp. Podolskiy avslöjar att dess direktör Siwiec frågat honom om hur man kan få till stånd en dialog (med honom och hans kollegor antar jag han avser), men att Podolskiy svarat att de först måste ändra namnet innan en dialog kan påbörjas. Det vill säga stryka ordet ”Holocaust”. Han vill hellre se ett separat Museum över de ukrainska judarnas historia (min anm/liknande Polin i Warszawa över de polska judarnas historia) och kanske ytterligare ett om Förintelsen. Podolskiy säger sig också ha uppmanat Siwiec att starta en dialog och samarbete med den ukrainska regeringen, ukrainska historiker och ukrainska makthavare. Siwiec ska ha svarat att:

”Er regering har inte gjort någonting på 25 år men här kommer en chans, här är pengar, och ni kommer förlora den här chansen igen [om ni inte tar den/min anm]”


Egen bild. Bakom de orangefärgade stolparna finns den mark på vilken Babi Yar Holocaust Memorial Museum planeras med privata finansiärer och initiativtagare.

Podolskiy uttrycker stort missnöje med att den ukrainska akademiska världen inte konsulterats av styrande politiker som han kallar ”obildade” och inte har lärt sig vad ansvar är för något. Han säger exakt så här;

”[…] problemet är att de människor vi kallar ministrar, borgmästaren, presidenten, premiärministern, vet inte vad ansvar är. Och enbart när de lär sig vara ansvarsfulla, vilket involverar professionalism och grundlig utbildning, bara om så sker kommer vi att vara skyddade från uppdykandet av främmande stiftelser”.

Han anser av erfarenhet att det inte finns några politiker som de kan föra meningsfulla dialoger med eftersom de alla är obildade populister och att det är just därför som den här stiftelsen dykt upp och tagit över det som borde ha varit deras ansvar. En annan konsekvens är den snårskog av monument, 30 stycken olika, som står på området. Privata intressen av olika slag och från olika grupper har drivit igenom sina önskemål i avsaknad av statligt eller regionalt politikerintresse för att styra upp utvecklingen för platsen och dess utformning. Slutligen anser han också att det måste vara en inhägnad plats, öppen för besökare men inte för joggare, hundägare som rastar sina hundar och folk på söndagspromenad.

Liksom Nakhmanovych talar han också om en post-kolonial approach (Nakhmanovych använder sig förvisso av ordet ”kolonial”) avseende det faktum att det är utländska finansiärer och experter som initierat och driver projektet med BYHMC. ”Det är som om de säger, ´vi kommer till er och bygger ett minnesmärke åt er”, säger Podolskiy. Han är klart irriterad över dessa utländska herrars attityd gentemot den ukrainska akademikervärlden och tycker att det är Ukraina som borde överväga om de eventuellt ska inkludera utländska akademiker och inte tvärtom. En sårad stolthet och möjligheter till framtida forskningsjobb ligger kanske här också i vågskålen för Podolskiy med kollegor.

Avslutningsvis, vad som borde göras, menar han är att ukrainska nationella och municipala myndigheter borde säga till direktörerna för BYHMC att de gärna tar emot hjälp men ”vägrar att underkasta sig deras diktat eftersom det skulle betyda att vi är en koloni om vi inte kan bevara vårt minne själva, utan blir tillsagda istället hur vi ska göra detta”. Podolskiy avslutar med att säga:

”Jag vill inte ha ett museum över Sovjetunionen. Jag vill att det ska visa vår riktiga historia”.


Egen bild. Träkorset till minne av mördade OUN-medlemmar. En kristen symbol på platsen för den största enskilda massakern av judar under 2vk.

Egen bild. Namnen över mördade OUN-medlemmar vid sidan av träkorset ovan, men också direkt eller indirekt delaktiga i massmordet på judar vid Babij Jar.
Egen bild. Andra namntavlan över mördade OUN-medlemmar.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser
Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den Västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev också en katalysator för initiativ, som exempelvis BYHMC. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga strid om historieskrivningen som är beskrivet i min text här ovan och i tidigare inlägg i den här serien.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, uttryckte sitt missnöje med att aktivister för OUN hedrades sida vid sida med judiska offer för massakern 29-30 september. Bland andra Ivan Rohach som tillsammans med Olena Teliha var redaktör för Ukrainse Slovo (se avsnittet om Teliha i förra inlägget). Vid själva ceremonin närvarade många andra prominenta gäster men Eduard Dolinsky tvingades också till ett mindre uppskattat sällskap då det fanns representanter för nuvarande (förvisso moderna reviderade) OUN bland deltagarna. En uppgift som förvisso motsägs av andra uppgiftslämnare.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin. Han talade också i samband med detta inför det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. I det talet var han ofin/modig nog att påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och även allmänt under kriget. ”Många av kollaboratörerna var ukrainare, bland andra de mest namnkunniga medlemmarna av OUN, som utförde pogromer och massakrer av judar och i flera fall överlämnade dem till tyskarna. Det är sant, där fanns mer än 2500 ´Righteous Among The Nations´, enstaka ljus som sken i mörkret. Men de flesta förblev tysta”, sa Rivlin, och fortsatte med att hävda att ukrainare är skyldiga att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA som kanske har en ännu mer upphöjd status än OUN bland många ukrainare. ”UPA-kämparna utmärkte sig särskilt”, fortsatte han. ”De trakasserade judarna, mördade dem, och i många fall rapporterade dem till Nazisterna”. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bohdan Chervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. 

Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Hans kollega vid institutet Paul Podobyed hävdade till och med att det kunde jämföras med om en ukrainsk ledare skulle ”tala om för Knesset att judarna har ansvariga för Holodomor” (den stora svälten i Ukraina 1932-33/min anm).

Eduard Dolinsky hävdade också att Rivlins tal utlöste ”en våg av antisemitiska kommentarer” på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, tillade han, och beklagade att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Dolinsky medverkade i samband med detta 75-årsminne över Babij Jar i Savik Shusters populära debattshow i ukrainsk tv, tillsammans med en panel av debattörer, bland andra Volodomyr Viatrovytj och ledaren för det moderna OUN, Bohdan Chervak. 

Programmet sändes den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt. Det kan tyckas utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. - Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”. Debatten finns tillgänglig på Youtube och just den här delen börjar vid 1 timme och 46 minuter in i programmet. Dolinsky säger sig ha fått mängder av hatinlägg och till och med dödshot på sin facebook-sida efter programmet. Under en tid raderades dessutom en del av hans fb-inlägg mystiskt. Det är uppenbart att den historiska sanningen är kontroversiell i Ukraina och den ukrainska staten spelar här ett dubbelspel där den ena hållningen, som förnekar ukrainsk kollaboration med tyskarna, vänder sig främst inåt och den andra, som har fokus på Förintelsen, vänder sig främst utåt mot omvärlden.
(Länk Youtube här)

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet innehöll förvisso också mycket positivt som det kan behövas mer av för att få ukrainare att börja se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Ukrainian-Jewish Encounter (UJE), en kanadensisk organisation, var en av medarrangörerna av evenemangen kring högtidlighållandet och ordnade bland annat ett symposium för ungdomar till vilket de bjudit in berömda historiker, bland andra Timothy Snyder. Han uppmanade sina ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare:


”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”.  


Egen bild. Menorah-monumentet över de judiska mordoffren. Får det stå kvar? Ska det ersättas med något nytt? I så fall vad? Debatten i Ukraina lär fortsätta.


torsdag 7 december 2017

Babij Jar – en symbol för Förintelsen?

Del 2 i en serie om tre inlägg om Babij Jar

Det första finns här.



Kontroversen kring Babij Jars framtida planering står kring i huvudsak en tvistefråga. Den handlar om ifall platsen ska vara en symbol för nazismens offer och då utan fokus på någon särskild grupp utan alla de som avrättats och ligger begravda vid platsen, eller om det är den judiska massakern och Förintelsen som ska stå i fokus. Babij Jar har, liksom Auschwitz, kommit att bli viktiga symboliska namn och platser för det judiska världssamfundet. Som minnesplatser för anhöriga och för att påminna om den nazityska terrorn som närapå utrotade ett helt folk.

Bland de som strider för den förstnämnda uppfattningen finns de mer extrema ukrainska nationalister som menar att de medlemmar i OUN som avrättades av tyskarna och sägs ha lagts i Babij Jars massgravar har en lika berättigad plats i eventuella framtida muséer eller minnescentra som eventuellt ska anläggas här. Något som judiska röster i Ukraina och internationellt ser som stötande och provocerande, med tanke på OUN:s historia som Nazityskarnas kollaboratörer vid inledningen (och slutet) av andra världskriget. Chefen för det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne uttryckte den här synen på saken som ”diskrepansen mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” jämfört med övriga världens syn. Från detta uttalande fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster nationellt och internationellt.

Redan 1992 uppfördes emellertid ett träkors och ett par granitstenar med namnen på de OUN-medlemmar som ska ha mördats här, men i februari 2016 uppfördes också en staty av Olena Teliha, poet och skribent i nationalisttidningen Ukrainske Slovo vid början av kriget och medlem av OUN-M som administrerade staden under den tid då det största enskilda massmordet av judar ägde rum, i september 1941. 


Om Olena Teliha
Olena Teliha brukar benämnas som poet trots att hon under sitt leverne aldrig fick något publicerat, vilket förvisso har mycket att göra med den starkt ukrainsk-patriotiska prägel hon satte på sina alster, tämligen pompösa nationalistiskt romantiska sådana, men naturligtvis inget som accepterades i Sovjetunionen. Innan kriget gick hon frivilligt med i OUN-M, alltså fraktionen under Andrii Melnyk och inte Banderas OUN-B som främst var verksamt i västra Ukraina eller egentligen huvudsakligen i östra Polen till vilket det hörde då. OUN-M ingick ett avtal med Nazityskarna om att få styra den lokala administrationen av Kiev efter att staden föll i tyskarnas händer i augusti 1941. Framför allt var hon då verksam som journalistisk skribent och redaktör för tidningen Ukrainske Slovo, som under den här perioden hade en upplaga på ca 60000 dagligen och därmed inte var en helt obetydlig publikation med tämligen stort inflytande åtminstone i Kiev. Under september-oktober 1941 publicerade den starkt antisemitiskt material. Bland andra Eduard Dolinsky vid Ukrainian Jewish Committé har till Huffington Post redogjort för en del av materialet från Ukrainske Slovo. Tidningen använde sig konsekvent av stereotypen judebolsjeviker och anklagade judarna för att ”förtrycka” det ukrainska folket. Den 2 oktober, det vill säga när massmördandet vid Babij Jar fortfarande pågick, publicerade de en artikel med rubriken ”Folkets huvudfiende är Judarna (min anm/användande skällsordet för judar; ”zhids”, på engelska översatt med ”kikes”). Sju dagar senare beklagade sig samma tidning (som jag förstår var skribenten Ivan Rohach som också senare avrättades av tyskarna, tillsammans med Teliha) över att ukrainare ”dessvärre” fortfarande kunde upptäcka judar i Kiev och att dessa försökte undkomma genom mutor eller genom att ljuga om sin nationalitet och låtsas vara bulgarer, iranier eller azerer. Tidningen uppmanade därför ”ukrainska patrioter” att inte låta judarna komma undan med sådant förräderi och uppmanade dem att rapportera judar som gömde sig.

Att Teliha var en hängiven beundrare av Adolf Hitler och Benito Mussolini hjälpte inte när Nazityskarna tröttnat på OUN-M:s styre. I december 1941 stängdes tidningen av tyskarna och personal började arresteras, bland andra Teliha. Flera av dess medarbetare arkebuserades av tyskarna, bland andra Teliha. Om det skedde precis vid Babij Jar är enligt svenske historikern Per-Anders Rudling aldrig riktigt styrkt, men en uppgift som började cirkulera på 1970-talet och det är vad som nu marknadsförs och bland annat ”cementerats” som en offentlig sanning genom resandet av hennes staty just vid Babij Jar. 

Egen bild. Olena Teliha vid Babij Jar. Staty uppförd 2016. Tillhörde 1941 en tidning med starkt antisemitiskt material. Kontroversiellt?


En ukrainsk historiker, Myroslav Shkandrij, presenterar i en bok en förskönad och friserad bild av Teliha och Ukrainske Slovo. Han hävdar i den att hon vägrade lyda Gestapo och vägrade acceptera vad de ansåg tidningen skulle innehålla och att hon därför arresterades. Tidningen ska först därefter, påstår Shkandrij, ha fått en ny, antisemitisk, redaktion i december 1941. Den antyds därmed inte ha haft antisemitiskt innehåll dessförinnan, vilket alltså är tämligen lätt att avfärda i och med att exemplar finns i arkiven, vilka jag citerat här ovan. Den 2016 av ukrainska regeringen utnämnde Specielle Representanten för förebyggande av och kamp mot antisemitism, rasism och xenofobi - Borys Zakharchuk - hävdar till och med att Teliha ska ha mördats av nazityskarna för att hon ”hjälpt några judar att undvika att bli offer för Nazi-regimen”. Ett tämligen hårresande uttalande av en person som utsetts av staten att arbeta för att motverka antisemitism. 


Resandet av statyn över Teliha togs på initiativ av tidigare nämnde Volodomyr Viatrovytj, chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Talare vid avtäckningen den 25 februari i år var regeringsföreträdare, borgmästaren Vitali Klitschko, ortodoxa präster och vanliga Kiev-bor. Vice premiärminister Pavlo Rozenko sa i sitt tal att monumentet ”avslöjar myten om Rysslands roll och plats bland ukrainska patrioter, speciellt OUN under andra världskriget”, vilket verkar lite dunkelt uttryckt och märkligt i sammanhanget. Mer klartext levererade representanten för president Porosjenkos administration Rostislav Pavlenko som menade att avtäckningen av statyn markerar en avgörande händelse – ”återkomsten av historiskt minne”. Tilldragelsen finns beskriven på hemsidan för National Historical Memorial Preserve Babyn Yar. Tal hölls också av borgmästare Klitschko. Enligt uppgift ska han bland annat ha sagt följande:

”Vi är nu vid platsen för en fruktansvärd tragedi, en plats som blivit en symbol för brott mot mänskligheten. Det är viktigt att påminna om vad som händer här, för att hedra minnet av de oskyldiga offren och för att bevara det för kommande generationer. Låt oss komma ihåg: det här får inte upprepas”.


Liknande tal har säkerligen hållits vid Babij Jar många gånger, men det får en helt absurd innebörd när det faktiskt handlar om en person som anlände till Kiev tillsammans med tyskarna och under åtminstone ett halvår tillhörde deras samarbetspartners. Hon ges här plats tillsammans med ”oskyldiga offer”.


Statligt arbete mot antisemitism?

Den ovan nämnde Zakharchuk är ett litet mysterium i sig som är värt att titta lite närmare på. I april 2016 utsåg den ukrainske utrikesministern den före detta karriärdiplomaten till landets första Specielle Representant för förebyggande av och kamp mot antisemitism, rasism och xenofobi. Troligen har intryck tagits från EU och som kandidat för medlemskap kanske detta är ett led i närmandet till Västeuropa och ett steg mot att omfamna ”europeiska värderingar”. Av en artikel i The Jewish Chronicle framgår emellertid att så gott som ingen, varken nationellt eller internationellt verksamma inom dessa frågor, tycks veta vem han är eller har hört ifrån honom. Förutom uttalandet om Teliha har han också gjort sig skyldig till en hel del märkliga uttalanden. Bland annat har han påstått sig kunna visa att en del judar i västra Ukraina var medlemmar av UPA. Något som många framstående forskare bestrider då det i regel handlade om tvångsrekryterade läkare och sjukvårdare som sedan i de flesta fall troligen mördades. Zakharchuk hävdar däremot att ”ukrainska nationalister inte hade något mål att eliminera judar”. Historiska dokument publicerade av OUN pekar på raka motsatsen. Hans erfarenhet och kunskaper om det område han satts att bevaka är åtminstone tämligen obetydliga eller i vart fall okända. Innan han utsågs har han mest gjort sig känd som promotor av ukrainskt samarbete med NATO. I frågor om antisemitism har han sannolikt aldrig varit någon betydande figur. 
(Länk Jewish Chronicle här)

Eduard Dolinsky och Chabad Rabbi Moshe Azman säger sig inte veta vem han är medan Josef Zissels vid den judiska organisationen Vaad of Ukraine och Arkadiy Monastirsky vid Jewish Fund of Ukraine påstår att de mött honom men att de inte kan minnas någon betydande diskussion med honom som lett till något konkret i arbetet mot antisemitism.

Zakharchuk har också sagt att Ukraina har ett väldigt tätt samarbete med The International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) medan källor nära organisationen sagt att ”det inte förekommit några officiella försök av den ukrainska regeringen att arbeta närmare med IHRA” och inte heller har de uttryckt någon önskan att bli medlemmar. 

Volodomyr Viatrovytjs Institut för Nationellt Minne har också varit höggradigt engagerade i frågor om Babij Jar. Dels initierade de en arkitekttävling för Babij Jar-området. Såvitt jag förstått handlade detta om själva utformningen av ett inhägnat och avgränsat område för kontemplation och inte själva Minneskomplexet som jag återkommer till senare. Syftet skulle enligt institutet (mer specifikt Viatrovytj som ledde den Nationella Organisationskommittén för projektet) initialt ha varit att åtgärda vad de såg som ett ”problem”, nämligen ”diskrepansen mellan ”Judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” jämfört med övriga världens syn. Detta utlöste ett ramaskri hos judiska ledare internt såväl som internationellt vilket fick institutet att backa och ändra formuleringarna. Bland annat uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”. Eduard Dolinsky såg initiativet som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. På senare år har Viatrovytj försökt ”vittvätta [min anm/ OUN:s militära gren] UPA genom att producera falska historier om judar som skulle slagits för UPA, och han ligger bakom lagen som förbjuder kritik av UPA”, säger han, och fortsätter med att uttrycka sin ovilja mot att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i. ”Först och främst är platsen en del av Förintelsen”, fastslår han. 

Sannolikt föll trycket hårt på de ukrainska politikernas axlar som troligen förde Viatrovytj åt sidan och förklarade läget så texten ändrades så att det framgick att Babij Jar är en ”symbol för Förintelsen”. Viatrovytj gick till och med så långt att han till Jerusalem Post medgav att Babij Jar är en symbol för Förintelsen ”för världen och för Ukraina”. 

En annan kontroversiell fråga har varit den om gångvägen för ”Righteous” som jag berättat om i mitt förra Babij Jar-inlägg. Den började planeras i början av 2016 och av någon anledning har planeringen för denna placerats hos Viatrovytjs institution (eftersom frågor rörande monument och liknande sägs ligga under kulturdepartementet och fråntogs detta institut redan 2010). Gångens officiella namn är “Alley of the Righteous Among the Nations”, det vill säga för personer (ukrainare här) som, med risk för egna och anhörigas liv, bevisligen hjälpt och skyddat judar från Förintelsens fasor. Yad Vashem har varit involverade i dessa planer och erkänt ca 100 personer som värdiga att tas upp i denna ”Alley”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk ska då ha sagt till Viatrovytj att Ukraina istället skulle ”skapa egna kriterier” för vilka som ska anses ”Righteous” för att bättra på siffran

Den ukrainska statens agerande förefaller tämligen förbryllande men det är också ganska signifikant för ukrainsk politik. Den följer inga normala vägar och procedurer utan kan göra U--svängar och ta krokiga omvägar med till synes obegripliga eller osammanhängande beslut på vägen. Ambivalens, oklarhet om ägarskap av frågan eller ointresse kan det också röra sig om eller också politisk kamp om vilken hållning som ska gälla som den officiella. President Porosjenko signerade exempelvis alldeles nyligen (20 oktober 2017) ett dekret om att genomföra ytterligare åtgärder för att bestämma framtiden för projektet med the National Historical Memorial Preserve Babyn Yar, det vill säga de som förvaltar platsen idag. Själva dekretet finns tyvärr inte översatt till engelska, vad jag kunnat finna, men här på ukrainska. En organisationskommitté har bildats med premiärminister Volodomyr Groysman som ordförande och med totalt 43 personer som medlemmar.

Detta förefaller något egendomligt eftersom det samtidigt pågår ett projekt som inte är statligt styrt utan finansieras av privata aktörer som startat en stiftelse i form av en NGO med namnet Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF). Ett projekt som sägs ha initierats av Kievs borgmästare Vitali Klitschko, men som är icke-statligt och inte formellt knutet heller till Kiev Stad. Enligt Babi Yar Holocaust Memorial Centers facebook-sida hade dess Exekutiva styrelse emellertid den 19 oktober i år ett möte med premiärminister Groysman som ska ha uttryckt sin fulla support för skapandet av ett minneskomplex. Han ska ha sagt att regeringen ger sitt fulla stöd för vidare utveckling av centret som de tänker sig ha en ”utbildande mission” och kan ”popularisera toleransen inom det ukrainska samhället”. Samt tillade att han ansåg det mycket viktigt att implementera projektet lagom till 80-årsminnet av ”tragedin”, det vill säga år 2021. Även president Porosjenko har uttalat sin välsignelse över detta projekt och sagt att dess tillblivelse är viktig för ”hela mänskligheten” eftersom ”denna tragedi inte bara var nationell, utan global, i sitt omfång”.
(Länk Times of Israel här)

Krokiga vägar som sagt.

I mitt sista inlägg i den här serien av tre kommer jag in mer konkret på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, motståndet och kontroversen kring detta, och den debatt som har varit kring det. Samt slutligen den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar.