onsdag 16 augusti 2017

Putins Ryssland, en intervjuserie och ett förbrukat förtroende

Oliver Stones intervjuserie med ryske presidenten Vladimir Putin följs nu med intresse av många, och med förfäran av vissa. Är det verkligen sant det Putin säger? Ska han över huvud taget få komma till tals? Allt han säger är ju bara ryskt propagandamaterial? Ungefär så tas serien emot av en del, med Sveriges Radios Fredrik Wadström i spetsen. Han som ”mår fysiskt illa” av det Putins ”desinformation” och tycker att Oliver Stone bara ”jamsar”.

Jag kan hålla med om att Stone är över gränsen inställsam som den till intervjuserien mer välvilligt inställde Bert Sundström säger i sin introduktion till programmen. Nu är ju inte Stone någon journalist och hans flabbighet och kompisattityd är bitvis besvärande. Å andra sidan kanske hans bussighet – avsiktligt eller ej - fått Putin att öppna sig och lätta på garden något. Intervjuerna har visats i Ryssland och många bedömare där förvånas i alla fall över Putins öppenhet.

Men far han då med osanning genom hela serien? Ja, det är förstås omöjligt att kontrollera allt han säger och påstår, och nog slirar han när det handlar om yttrandefrihet och om HBTQ-frågor och en del annat men när det gäller utrikespolitiken konstaterar jag att det är betydligt svårare att ifrågasätta hans perspektiv. Intressant nog läser jag nu vidare (efter att ha lagt ifrån mig den ett tag) i Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – inifrån Putins hov” och får genast en hel del bekräftat av vad jag just hört från Putin om förhållandet till Väst och i synnerhet USA. Zygars bok är ju mycket Putin-kritisk och, i förhållande till Putin, så långt ifrån inställsam som man kan komma. Det kan därför kanske vara intressant att ta del av en del detaljer som framkommer i den och som tangerar tv-intervjuernas innehåll.

Stone och Putin kommer in på andra Tjetjenien-kriget och hur USA förde dubbelspel med ryssarna genom att i förtroliga samtal lova stöd men i hemlighet stöttat tjetjenska rebeller. Zygar redogör i sin bok för händelserna när USA, genom bildbevis, ertappades av ryssarna med att utfärda falska pass till tjetjenska gerillakrigare vid amerikanska ambassaden i Azerbajdzjan. En pinsamhet som USA klarade sig ifrån med en ursäkt och genom att kicka ambassadtjänstemannen på bilderna. Vid ett annat tillfälle hävdade Ryssland att det fanns fonder i amerikanskontrollerade banker som användes för finansiering av tjetjenska motståndsrörelsen och bad USA om hjälp att stänga ned fonderna. USA bedyrade att de endast användes för humanitära ändamål för att två år senare, efter ”nine-eleven” 2001, med omedelbar verkan stänga ned just dessa fonder.

Ryssland blev senare tillfrågat av USA, inför deras invasion av Afghanistan, om de hade något att invända mot att USA öppnade en flygbas i Kirgizstan, grannland till Ryssland. Det hade inte Ryssland eftersom amerikanarna försäkrade att det endast skulle vara en temporär bas tänkt att finnas så länge krigsoperationen varade, högst ett år, försäkrade Washington. Själva krigsoperationen var över på några veckor, talibanerna jagades på flykt, och en proamerikansk regering installerades i Kabul. Flygbasen i Kirgizstan? ”Vi har insett att vi verkligen behöver basen”. Permanent”, ska det amerikanska svaret ha varit på de ryska frågorna, enligt Zygar.

USA och Storbritannien dolde sedan sina avsikter att invadera Irak och ljög inför ryssarna, liksom inför hela världen i övrigt, om kemiska massförstörelsevapen. Ryssland, liksom många andra länder, förordade diplomati men amerikanarna brydde sig föga och dolde sin avsikt att anfalla Irak i det längsta.


Ja, mycket av detta var Putin inne på i intervjuerna framför allt i del 2 av Stones serie. Zygars text motsäger inte på någon punkt utan tillför snarare fler detaljer som kan förklara Putins och Rysslands misstro mot USA och Väst.

Till detta kan läggas det Putin också påpekar om NATO:s utvidgning österut. Det har länge debatterats huruvida James Bakers löfte till Gorbatjov, vid Sovjetunionens upplösning, att inte dra in de ryska grannländerna i NATO verkligen var ett löfte eller inte. Gorby gjorde misstaget att inte kräva detta löfte skriftlligt, menar Putin, och lär inte vara ensam i Ryssland om den uppfattningen. Även i USA erkänner många att detta var ett löfte som bröts. I en artikel i LA Times från ifjol bland annat hänvisar Joshua R. Itzkowitz Shifrinson, professor vid Bush School of Government/Texas A&M University, till transkriberingar från ett möte den 9 februari 1990 under vilket amerikanske utrikesministern Baker, i utbyte mot ryskt samarbete angående den tyska återföreningen, gav ”iron-clad guarantees” att NATO inte skulle expandera ”one inch eastward”. Det vill säga en ”orubblig” garanti. Något som snabbt glömdes bort. Itzkowitz Shifrinsons artikel bär den talande rubriken ”Russia´s got a point: The US broke a NATO promise”. Land efter land har välkomnats som nya medlemmar och kanske står Ukraina nu på tur. Förmodligen ett betydligt tyngre vägande skäl än Ukrainas närmande till EU för Ryssland att agera som de gjort i Ukraina. USA och Väst har helt enkelt förbrukat sitt förtroendekapital hos Ryssland.

Det här är viktigt att ha i minne när Putins uppenbara misstänksamhet och bitterhet mot Väst ska analyseras, och Stones intervjuserie ska bedömas.

Nu ska jag ta mig an del 3 och 4 av  intervjuserien. Och resten av Zygars bok förstås. Fortsättning följer…?


lördag 5 augusti 2017

Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!












onsdag 14 juni 2017

NMR versus DEMOKRATI

Jag har skrivit tidigare om Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Almedalen och det märkliga i att polisen bedömer det vara lämpligt att en terroriströrelse deltar med tält och aktiviteter i det Almedalen som, i vanlig ordning under politikerveckan, kommer att vara knökfullt med regeringsföreträdare och riksdagsledamöter, tillsammans med tusentals semesterfirare. NMR, ett parti som förordar nationalsocialistisk diktatur, inte drar sig för att åstadkomma den med våld och som har visat prov på det sistnämnda vid ett flertal tillfällen. Säkerhetsaspekten verkar i just det här fallet av någon anledning ha negligerats av polisen som istället väljer att trycka på yttrandefrihetsprincipen. Den svenska yttrandefriheten gäller alla och är långtgående. På ett sätt bra men att den alltid bör gälla även de som vill avskaffa demokratin och vill använda våld för att uppnå sitt mål har jag mindre lätt att förlika mig med.

Nu kommer också bud om partier och organisationer som drag sig ur Almedalsengagemanget och därmed uteblir från det politiska samtalet. Framför allt de som vill främja etnisk och sexuell mångfald och kämpar för lika rätt och jämställdhet. Viktiga röster i den demokratiska debatten som nu inte blir hörda under årets viktigaste politiska evenemang.

Feministiskt Initiativ bojkottar, Miljöpartiets Jämställdhets- och Mångfaldsgrupp och RFSL, människorättsjuristen Parul Sharma är några exempel. Dessutom kan flyktingförläggningar i närheten komma att evakueras för att ge plats åt nazisterna i Almedalen.

De mobbade får flytta på sig för mobbarna. Det känns kanske igen?

Jag är tämligen orolig att det är en form av internationell trend vi ser tecken på. Hur fördragsamheten med nazism och högerextrem terrorism ökar. Häromdagen dömdes två män för tre olika bombdåd. Ett utanför Syndikalisternas lokal i Göteborg. Ytterligare ett mot ett flyktingboende i Västra Frölunda, vilket bröt av ett ben och gav splitterskador över hela kroppen av en städare, samt ännu ett mot ett flyktingboende. Den sistnämnda bomben kunde dock desarmeras och ingen kom till skada. Det här rubriceras nu som mordförsök alternativt grov misshandel samt allmänfarlig ödeläggelse. Inte som terroristbrott. För att ingen dog? Samtidigt rubricerades (förvisso med rätta) den självmordsbombare som bara lyckades spränga sig själv i luften vid Bryggargatan i Stockholm i december 2010 som terrorist och refereras av media som ett terroristdåd.

Ja, vad är ett terrordåd egentligen?

Terrorforskaren Hans Brun har bidragit med en beskrivning:

”[…] krävs […] att handlingen eller brottet rent objektivt har medfört en skada på staten och att gärningsmannen har haft ett uppsåt att göra det här för att till exempel injaga frukta hos befolkningen eller en viss befolkningsgrupp eller påverka myndigheternas beslutsfattande på något sätt”.

Det är i stort sett som det står i lagen. Där formuleras det så att avsikten med dådet ska ha varit att;

”Allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”.

Ja, en snabb titt på NMR:s hemsida ger besked vad de vill. Bland annat ”med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Med vilka medel uttalas inte explicit. De vill också ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Deras program är enligt egen utsago ”revolutionärt” och målet är en ”nordisk nationalsocialism”, det vill säga nazism, vilket också innebär diktatur.

Läsaren får själv bedöma huruvida detta ser ut som ett angrepp mot åtminstone våra ”grundläggande politiska och konstitutionella” strukturer.

Samtidigt ser vi hur Jussi Alla-aho tagit över Sannfinländarna i Finland. En man som Nordens störste terrorist, den högerextrema Anders Behring Breivik, rankat som en av sina stora inspiratörer. Här hemma erbjuds NMR plats bland gräddan av våra politiker och de mest aktiva och engagerade av gräsrötterna. Det får mig att tänka mörka tankar. Jag har svårt att tro att NMR som organisation tänker utföra attentat under sin vistelse i Almedalen. De är tillräckligt smarta att inse den ”badwill” det skulle framkalla. De har exempelvis ändrat en del formuleringar på sin hemsida efter uppståndelsen kring deras Almedalsengagemang. Däremot kan de dra till sig förövare och inspirera till dåd. Det här är också något som Säpo är mycket medvetna om. I deras årsbok för 2016 står exempelvis följande rader under rubriken ”Ökat hot från ensamagerande”, en kategori gärningsmän som ofta lider av någon form av psykisk ohälsa (jag har lagt till fetstilen):

”[Men] det är sällan den psykiska ohälsan som är den huvudsakliga anledningen till att människor blir ensamagerande. Det handlar oftast om en kombination av personliga motiv, psykisk ohälsa och influenser utifrån. Propaganda som våldsbejakande extremister sprider på internet fyller i många fall en funktion i radikalisering av ensamagerande”

Vad kommer det att stå i nästa Årsbok??


tisdag 6 juni 2017

Daesh/IS i Almedalen OK enligt polisens sätt att se

Jag ser på fb att Miljöpartiets jämställdhets- och mångfaldskommitté bojkottar Almedalen och därmed gör gemensam sak med Feministiskt Initiativ. Ser också att många applåderar och hurrar över deras beslut. Själv blir jag mer beklämd och förbannad. Demokratins försvarare flyttar på sig för att ge plats åt terrororganisationer. Är det ny praxis på gång? Vart leder detta?

Möjligen kommer de inte vara ensamma om att hålla sig borta från Visby under Almedalsveckan, men det är illa nog med dessa två ”återbud”. Almedalsveckan har alltid varit vikt för politiskt samtal där olika åsikter ska släppas fram för att vädras av debattvindarna. Tydligen är detta vad polisen tagit fasta på när de gett tillstånd till Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, med tanken just att ”alla åsikter” ska släppas fram. På Region Gotlands hemsida framkommer den här i grunden fina men i värsta fall lite naiva uppfattningen:

”Genom demokrati och öppenhet ger veckan alla som vill debattera samhällsfrågor möjlighet att delta. Öppenheten och tillgängligheten under Almedalsveckan är unik både för Sverige och övriga världen. Alla evenemang under veckan är kostnadsfria och öppna för alla.”


Men det är här som jag sparkar bakut, vilket kanske framgått av en tidigare text på denna blogg.

Den överklagan mot polisens beslut att ge NMR tillstånd som Civil Rights Defenders (CRD) lämnat in har nu avstyrkts med ungefär detta motiv. Alla åsikter får framföras, vi har yttrandefrihet. Polisen gör inga ideologiska bedömningar tydligen. Om ett parti som NMR har som mål att skapa en nationalsocialistisk diktatur med en diktator som ledare, och vill stänga våra gränser, och kasta ut ett antal av våra medborgare för att göra plats för ariskt rena människor, som inom dessa gränser ska ges skydd för den judiska världsomspännande konspiration som styr allt och göra det med vapen i hand; då ska det också få framföra den här politiska uppfattningen.

Detta är i alla fall vad polisen tycks mena med sitt tillståndsgivande och sitt avstyrkande av överklagandet från CRD (det är Förvaltningsrätten som slutligen tar beslutet). Det är enligt min mening upprörande men också på ett sätt intressant. Man frågar sig vad som skulle hända om en representant för IS/Daesh skulle ansöka om tillstånd att sätta upp ett tält för att framföra åsikter som någon sorts politisk gren av rörelsen. Men IS är väl inget politiskt parti, säger kanske någon. Nja, de har åtminstone en vision som ser ut ungefär så här:

IS vill skapa ett kalifat, en stat styrd enligt islamisk lag och styrd av en kalif vars ord blir lag som alla bör underkasta sig. De vill också undanröja alla hinder mot inrättandet av denna Guds ordning på jorden och kasta ut ”orena” från denna stat. Kalifatet måste också försvaras mot utomstående hot och konspiratörer. En apokalyptisk uppgörelse med USA och andra ”djävulens budbärare” ses också som önskvärd.

Någon som ser likheter med NMR:s politiska vision? Polisen gör det emellertid inte, eftersom de inte ägnar sig åt ideologiska bedömningar.

Så vad vi kan förvänta oss nästa år i Almedalen är kanske deltagande av IS/Daesh? Vi måste i alla fall fråga polisen hur de skulle förhålla sig inför en förfrågan från dem. På vilka grunder kan polisen nu neka? Vad skiljer en terrorgrupp från en annan?


lördag 3 juni 2017

Bygg muren och stanna innanför, mr Trump

”Totalloser, so sad”!

Greenpeace budskap projicerat på den amerikanska Berlin-ambassadens fasad är klockrent. Det är lite sorgligt att lyssna till Trump. Eller upprörande, eller skrattretande, eller… Ja, oberörd lämnar han väl ingen tänker jag. Hur han nu tänker styra USA får ju amerikanare kommentera och debattera men när det gäller sådant som hamnar utanför USA:s gränser är det en annan sak.


Hittills har de, enligt den brittiska organisationen Airwars, amerikanska bombningarna av IS i Syrien och Irak krävt minst 3681 civila människoliv. Fler alltså än vad som krävdes vid attacken mot Twin Towers. Det finns alltså anledning att (återigen) fundera över vilka metoder som används vid bekämpning av terror och vid vilken punkt själva bekämpningen blivit till terror. Nu är det inte under Trumps befäl som merparten av dessa civila människoliv har gått förlorade, men han har å andra sidan knappast visat tecken på att dra sig ur denna bombpolitik, snarare tvärtom. Trump ska ju ”bomba skiten ur IS” har han sagt och nyligen släpptes en ”Mother of all bombs” i Afghanistan. Det kraftigaste man kan utsätta någon för i bombväg, förutom atomvapen. Det visar alltså ingen omsvängning utan istället testas nya bomber och attackmål. Följt av nedtoning av effekterna för civila; ” “The operation is ongoing!” “There are still Daesh” — Islamic State — “fighters on the loose!” “There are land mines!” and finally, “The area is being cleared!” “No civilians were hurt!”, som en journalist från NY Times får höra som svar på frågor om att få tillträde till området där ”MOAB” släpptes i Afghanistan. Likadant kommenteras bombningarna i Syrien och Irak. Enligt Pentagon är civila offer omöjligt att undvika i kampen mot IS men hävdar att de gör allt för att undvika sådana och att det hittills skulle ha krävs ”bara” 450 civila människoliv i Syrien som följd av amerikanska bombningar. Fortsättning lär följa alltså då Trump inte visat något annat än ett aggressivt beteende mot den muslimska delen av världen och gjort upprepade försök att stänga stora delar av den ute från USA. Här ska byggas murar mot omvärlden!

Med det senaste Trump-utspelet blir det också tydligt att han fullkomligt skiter i hur USA skitar ned. Genom åren har USA stått för ungefär en fjärdedel av alla mänskligt orsakade utsläpp av växthusgaser. USA lämnar, enligt WWF, ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar ett behov av 4,8 jordklot för att klara av att alla levde som man gör i USA. Det är bara Australien och några lilleputtländer (Aruba, Luxemburg och Qatar) som gör större ekologiska avtryck. Men de har ju betydligt färre invånare så den totala effekten för världen blir inte densamma.

USA är emellertid ett land som efter andra världskriget har vant sig vid att ta det som önskas av världens energitillgångar för att hålla sin produktion, konsumtion och höga levnadsstandard igång. I början av 2001 kom exempelvis en tungt vägande rapport om USA:s energiförsörjning från två inflytelserika amerikanska organisationer; rådet för internationella relationer (CFR) och James A Baker den tredjes institut för offentlig politik (JBIPP), två mycket inflytelserika organisationer i USA:s politiska sfär. De larmade om att USA skulle varit på väg mot allvarlig oljebrist och att det kanske skulle ”behövas en militär intervention” för att säkra framtida oljeleveranser. Den 20 mars 2003 hade USA lyckats hetsa britter och en del andra att förenas med dem i en jakt på massförstörelsevapen som inte fanns, medan det egentligen var kontroll över oljeproduktionen USA:s anfall på landet handlade om. Rapporten föreskrev också aktivitet för att få bättre oljeleveranser från Venezuela, Colombia, Västafrika, Kaspiska havet och Indonesien, och naturligtvis ökade USA:s regering sedan rapporten släpptes sin aktivitet i dessa områden och att attacken mot Afghanistan skulle handlat om att få tag i Usama Bin Laden är det väl inte heller någon som tror längre? Den pipeline som planerats sedan 1990-talet är nu på väg att konstrueras och kan därmed säkra leveranserna från oljekällor vid Kaspiska havet med sträckning över Afghanistan till Pakistan. Allt för att undvika Ryssland och Iran och säkra amerikansk kontroll.

Sedan dess har USA ökat sin egen oljeutvinning genom metoden ”fracking”. Skifferoljan har destabiliserat oljemarknaden och förutom att gruvdrift av oljeskiffer påverkar marken och ekosystemet lokalt så sker också enormt stora utsläpp av koldioxid. Dessutom är metoden oerhört vattenkrävande, en resurs som börjar bli en akut bristvara globalt. Men USA öser på i borrhålen för att få billig olja och låta ”business” hålla på ”as usual”. 

Ja, så där kan man fortsätta. Det skulle dock bli ett väldigt, väldigt långt inlägg, för att använda Trumps uttryck. För vad är den han nu på fullt allvar (?) hävdar?

Hans 25 minuter långa tal är på sitt sätt intressant men också, i ljuset av det ovanstående med mera, oerhört provocerande. Själv satt jag och studsade i soffan när jag såg det på CNN. Just som jag hade bestämt mig för att inte bry mig så mycket om Trump utan låta honom hållas i sin låtsasvärld. Men det är svårt när han sprider sin dumhet utanför USA:s gränser, när en av jordens mäktigaste män både ser ut som en idiot, pratar som en idiot och säger idiotiska saker. Ursäkta uttrycken här men jag har svårt att inte bli extremt provocerad av denna putande mun ur vilken det bara väller barnsliga dumheter som sedan får konsekvenser för en hel värld. 


Han hävdade i detta försvarstal för beslutet att dra sig ur förpliktelser enligt Paris-avtalet att han ”kämpar” för landets folk. Att avtalet är ”orättvist” mot USA och dess ”affärer, arbetare, folk och skattebetalare, med emfas på det sistnämnda. Sen kommer det:

”I can put no other considerations than the well-being of American citizens”

OK, då vet vi. America First och resten av världen kan klara sig bäst den kan och ta smällen från konsekvenserna av den amerikanska konsumtionen, oljeproduktionen, kolgruvedriften, livsstilen etc. Länder som Maldiverna kan försvinna inom ett tiotal år och Bangladesh lär minska kraftigt i storlek om inget görs. Men det spelar inte Trump någon roll för ha ser bara att USA fått ”nackdelar” och andra länder har ”exklusiva fördelar”. Från presidenten i det land som står för högst utsläpp av växthusgaser per capita i världen. 

”Drakoniska ekonomiska bördor”, för USA, hävdar han också att Paris-avtalet bär med sig. Sant är att utvecklade länder får betala fattigare länder för att utveckla metoder och installera teknik för att minska koldioxidutsläpp. Det är dock inte exklusivt för USA. Men Trump hävdar, på sitt sedvanliga barnsliga och lätt imbecilla vis, att detta är ”a very, very big economic disadvantage” för USA och att det handlar om en ”massive redistribution of United States wealth to other countries”. Det är ju förvisso en av de värsta saker för amerikanare att tänka sig, att dela med sig av förmögenheter (?).

”Green Climate Fund are costing USA a vast fortune”, fortsätter Trump. 2,7 miljoner förlorade jobb fram till 2025 i USA, skulle det innebära, enligt Trump. En fri fantasi och en siffra som är fullkomligt gripet ur luften och helt omöjlig att visa substansen i, både nu och år 2025. Därmed helt ”safe” att påstå. Det finns ju ingen som helst möjlighet att bemöta det, annat än påståendets godtycke.

Men nu ska Trump satsa på kol! Han har nämligen en tämligen exklusiv idé om att kol är framtidens energikälla. Kol som släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som naturgas vid förbränning. Men Trump ”bryr sig djup om miljön” och menar att Paris-avtalet ”blockerar utvecklingen av clean coal i Amerika”. Vilket för det första förmodligen i sak är felaktigt. Forskare som James Dooley vid DOE´s Pacific Northwest National Laboratory menar att; “Regulation is what carbon capture needs to get going”.  Det vill säga, att om utvecklingen av teknik som ska göra kol ”rent” ska utvecklas ordentligt krävs också regleringar som gör det dyrt att släppa ut koldioxid. Trump tror uppenbarligen det motsatta.

Fakta är dock att av 22 stora projekt och provanläggningar som sedan 2003 startats och finansierats av amerikanska energidepartementet är det ingen som idag drivs. Alla har lagts ned av kostnadsskäl. ”Clean coal” kan alltså i dagsläget betraktas som en myt och det finns inte tid att vänta på att nästa projekt och nästa igen ska sättas igång och läggas ned så som har skett de senaste femton åren. Inte när kolet står för nästan 40 % av koldioxidutsläppen (och 70 % av utsläppen från elproduktion) och klimatforskarna varnar för att vi kanske redan agerar för sent.

Vi ska omförhandla och får vi till ett nytt avtal, ”OK”, och får vi det inte, ”that´s fine”, säger Trump vidare. Helt egalt för Trump och hans administration alltså hur det går. Här handlar det om America First och inget annat. ”Nothing is gonna come in our way”.

OK, säger jag, sitt där med dina kolgruvor, ”that´s fine”. Medan övriga världen investerar i teknik som leder till en energiproduktion som inte bidrar till klimatförändringar och uppvärmning av planeten. Den som vi alla bor på, inte bara amerikaner.

Bygg din mur du, mr Trump, och dra den runt hela USA, och stanna sen innanför, tack.
”Very, very sad, so sad”!!


söndag 28 maj 2017

USA PÅ KRIGSSTIGEN - AMERICA FIRST!

Trumps motto om America First yttrar sig på många vis.

Nu har han varit i Europa och NATO-möte i Bryssel där han läxade upp övriga femton medlemsländer och krävde att de ökade sina militärbudgetar till minst 2 % av BNP. Det är förvisso en rekommendation som militäralliansen har inskrivet i stadgarna, men som varit lite fritt att följa.

Vid mötet i Bryssel höll president Trump ett aggressivt tal till de övriga medlemsländernas representanter. De europeiska ledarna skruvade nervöst på sig när Trump levererade följande salva;

”[But] 23 of 28 member nations are still not paying what they should be paying and what they are supposed to be paying for their defense. This is not fair to the people and taxpayers of the United States. And many of these nations owe massive amounts of money from past years…”

Eftersom USA lagt så mycket pengar på militär kapacitet så är andra länder ”skyldiga” USA pengar är alltså logiken här. Det hade ju kunnat låta rimligt om det vore så att hotet stod i proportion till vad USA satsar och vad det vore rimligt att kräva av de övriga NATO-länderna. Nu sägs det ju i alla möjliga (och omöjliga) sammanhang att Ryssland är ett stort hot, men i vilken proportion står hotet mot NATO-länderna egentligen? Hur rädda bör de vara?

Ryssland har tidigare aviserat att i år skära ned sin militära budget med 27 % jmf med förra året och ytterligare nedskärningar är planerade så att man om ett par år kommer ned till 2012 års nivå, kring 3 % av BNP. Totalt sett i reda pengar är Rysslands försvarsutgifter bara en tiondel av NATO:s och de länder som satsar allra mest på att öka militära utgifter är USA och Kina, enligt färska siffror från SIPRI. 

USA spenderar ojämförligt mycket mer än andra när det gäller försvarsutgifter. America is First! Odiskutabelt. Sen kommer ingenting, och sen kommer ingenting, och sen kommer Kina, sen kommer ingenting igen, och sedan kommer Ryssland, mycket tätt följt av Saudiarabien…

Bild: Länder med högst försvarsutgifter angett i miljarder USD. Foto: SVT Design, Källa: SIPRI, 


Dessutom har Trump begärt ytterligare tillskott till budgeten för militära utgifter. En oerhörd satsning på i USD räknat 54 miljarder extra, en ökning med 10 %. Trump kallar satsningen han vill göra ”historisk”. Ett bättre ord vore kanske ”hysterisk” då USA redan, som sagt, helt ojämförligt är världens största militärmakt.

Så hur har det nu gått till, kan man fråga sig, att hela det politiska fältet i Sverige från Socialdemokrater och högerut är så överens om att Ryssland är det stora hotet på jorden?

Och varför är det så viktigt för Trumps USA att de övriga NATO-länderna ökar sina försvarsbudgetar?

Kan det ha något med pengar att göra? ”Follow the money”, brukar det heta.

Tja, om nu samtliga europeiska NATO-länder sammantagna ska satsa mer än 300 miljarder euro på militära utgifter istället för 200 miljarder euro så blir det ju väldigt många euro (eller kanske dollar) i fickan på den som lyckas sälja vapen och andra försvarssystem.

Så då kommer 10000-kronorsfrågan; vilket land har den största militära produktionen och exporten?

Den senaste rankingen jag hittar från SIPRI är för 2015, räknat på försäljningen 2014. Om vi ser vilka företag som säljer mest vapen står det USA i kolumnen över nationalitet på de allra flesta. Bland de fem mest säljande företagen är fyra amerikanska. Endast brittiska BAE bryter sig in på tredje plats. Lockheed Martin Corporation leder ligan följt av Boeing. Dessa har civil produktion också men denna lista räknar alltså enbart vapenförsäljning. Vi talar då om 36,5 miljarder USD i sålda vapen för Lockheed och knappa 28,5 miljarder USD för Boeing. Åtta av de tio mest säljande vapenproducenterna på listan är från USA. 43 av de 100 mest säljande är från USA. 

Vilka är det då som främst förser och tar emot konventionella vapen? Den frågan besvarar också SIPRI bland sina databaser. Högst upp i topplistan över exportörer ligger  (SURPRISE!) USA, kraftigt överstigande Ryssland som är tvåa, men å andra sidan i stort sett inte säljer några vapen alls till NATO (såvitt man kan utläsa av SIPRI:s databaser). Så det lär bli USA som ökar mest i den här ligan om NATO-länderna ska utöka sina militära budgetar. 

Han är kanske inte så korkad som han verkar, den där Trump? Han har hittat ett sätt att infria löftet om ”America First” och att skapa jobb i USA samtidigt som andra länder får betala notan för det. Samtidigt som han visar sig handlingskraftig och slåss för att ”få tillbaka pengar” till de amerikanska skattebetalarna, och samtidigt sätter ännu mer press på Ryssland att utöka sina militärutgifter istället för som nu skära ned. På så vis skulle ju USA och NATO kunna peka finger och tala om för världen att Ryssland rustar upp, hu ett sånt hot… Utan att behöva ljuga… som nu.


söndag 21 maj 2017

SIFO-undersökningen som försvann - och ett värdlandsavtal som vann

”Majoriteten av den svenska opinionen är emot värdlandsavtalet med NATO!”


Ja, det där är en rubrik vi aldrig fick se i etablerade medier, trots att det speglar sanningen. Det är inte många som känner till den SIFO-undersökning jag i skrivande stund har framför mig. Den visar att drygt 56 % av svenska folket var emot värdlandsavtalet och bara drygt 26 % var för. Intressant att notera är också att även de borgerliga partiernas väljare var övervägande negativa till avtalet. Till och med Moderaternas väljare var mer benägna att säga nej (43 %) än ja (40%). Den andel på 17 % som inte tagit ställning motsvarar ungefär genomsnittet, men bland Socialdemokraternas väljare fanns bara 16 % ja-sägare mot 68 % nej-sägare och för Miljöpartiet gällde motsvarande siffror 15 % ja mot 61 % nej.


Detta var alltså läget 15-18 februari 2016 när undersökningen utfördes. Tre månader före det att förslaget skulle föreläggas riksdagen för beslut den 25 maj 2016.


Det var ett antal aktivister i Nej till NATO som på eget initiativ och på egen bekostnad beställde den här undersökningen av SIFO. Det hör till saken att de inte utför vilka undersökningar som helst utan har höga krav på frågeställningarnas formuleringar och andra kriterier för att ta sig an ett uppdrag. Det var flera månaders jobb med detta för dessa aktivister. Belöningen skulle förstås ha varit att media uppmärksammat resultatet. Det gjorde inte media. Ingen av de stora morgon- och kvällstidningarna eller tv-bolagen intresserade sig för undersökningen som därför lär ha passerat under den allra största majoriteten svenskars radar. Det enda jag hittar på nätet är en artikel på sajten NyheterIdag.

Hur det sedan gick i riksdagens omröstning om värdlandsavtalet vet vi ju nu. Det röstades igenom i riksdagen av en klar majoritet. Som därmed alltså gick emot sina väljares vilja och körde över svenska folket. Förvisso efter fem timmars hård debatt men med röstsiffrorna 254 ja-röster mot 40 nej-röster. Miljöpartiet var splittrat och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt uttalade sig efteråt besviket att han befarade att avtalet skulle urvattna ”omvärldens tilltro till vår militära alliansfrihet”, ett ”utrikespolitiskt verktyg” som gör det möjligt för Sverige att vara ”trovärdiga i de internationella nedrustningsförhandlingarna”, inte minst de som handlar om kärnvapen. Men så var det också det i princip sista han gjorde som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet. ”Tystnadskulturen breder ut sig”, sa Mutt när han tvingats bort som talesperson, med adress till Fridolin.

Frågan bereddes naturligtvis i utrikes- och försvarsutskottet som kom fram till att föreslå riksdagen att säga Ja till avtalet. Bakom utskottets förslag stod en majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. De enda som reserverade sig var Sverigedemokraterna som sade sig vilja värna den svenska alliansfriheten och efterfrågade mer konsekvensutredning, samt Vänsterpartiet, som tryckte mer på att det skulle innebära ett steg mot ett medlemskap i Nato och att utformningen av avtalet skett utan folklig förankring.

Det är egentligen ganska märkligt att det är just dessa partier som värnar om den svenska alliansfriheten. Det känns ju mer som en extrem hållning att bjuda in USA att lägga bombmattor över norrländska hedar än att värna den alliansfrihet som de jure gällt sedan andra världskrigets slut.
Det är nämligen just detta värdlandsavtal som svenska Försvarsmakten har som grund för att bjuda in NATO-styrkor till Sverige i höst för övningar under ”Aurora 17”. För några dagar sedan gick försvarsminister Peter Hultqvist (S) och ÖB Micael Bydén ut med ett gemensamt uttalande som lyder så här:

”Det finns en uppenbar risk för påverkans- och informationsoperationer i anslutning till höstens militärövning Aurora 17. Om en felaktig bild av övningens syfte och inriktning sprids kan det skapa oro hos allmänheten samtidigt som förtroendet för våra myndigheter undermineras”

Det är anmärkningsvärt att försvarsminister och Försvarsmakt försöker tysta en sund opinion mot främmande makts militära närvaro på svenskt territorium. Han underminerade just mitt "förtroende för myndigheter". Det är Stasi-fasoner som inte hör hemma i mitt Sverige i alla fall. Yttrandefriheten här bör väl gälla även för de som vill värna alliansfriheten, och inte bara nazister som vill sprida nationalsocialistisk revolutionärspropaganda i Almedalen?

Regering och myndigheter ignorerar inte bara folkets vilja när det gäller den här typen av inbjudningar av främmande makts stridskrafter utan misstänkliggör på förhand också kritiken av konsekvenserna av beslutet om värdlandsavtalet, som ju militärövningen Aurora 17 är exempel på. Eller vill försvarsministern kalla det för desinformation? Möjligen är det också desinformation att här informera om att 19000 soldater kommer att delta i den största övningen sedan kalla kriget och att förband från våra nordiska grannländer samt från Estland, Polen och USA kommer att delta? Eller att amerikanska Abrahams-tanks och stridsfordon av märket M2 Bradley kommer att rulla på svensk mark, att amerikanska attackhelikoptrar av märket AH64 Apache kommer att kretsa i luftrummet, att amerikanska örlogsfartyg kommer röra sig i svenska vatten, och att amerikanska militärkängor tillhörande soldater i ett mekaniserat skyttekompani under denna storövning kommer att trampa svensk, till och med privat, mark?

De kritiker som menat och menar att värdlandsavtalet skyndades igenom utan att föregås av offentlig debatt och en diskussion kring Sveriges alliansfrihet har rätt. Man kan dock gå längre än så är jag rädd. Undanhållande av fakta och en skrämseltaktik mot opposition är metoder vi förknippar med stater som är allt annat än demokratier. Personligen tycker jag detta är extremt provocerande. Den ”tystnadskultur” Valter Mutt tycker sig ha sett breda ut sig inom Miljöpartiet ser vi också lägga sig som en våt obehaglig filt över hela Sverige.

Hade då riksdagens beslut blivit annorlunda om den folkliga opinionen, eller folkets röst, hade fått ett större utrymme att komma fram i media? Vilket intryck hade riksdagspartierna tagit av en undersökning som denna? Hade samma hänsyn till den allmänna opinionen tagits i den här frågan – att öppna våra gränser för främmande militärtrupp - som tas när det gäller att stänga gränser för flyktingar?

Troligen inte är väl det deprimerande svaret. Jag är lite rädd att hela frågan om NATO-medlemskap redan är avgjord och att Värdlandsavtalet bara är en punkt på färdplanen dit. Det särskilda yttrande som samtliga borgerliga partier (emot sina väljares åsikter?) lämnade i utskottets betänkande anger tonen:

”Alliansen ser positivt på att samförståndsavtalet om värdlandsstöd nu kommer till stånd. Det är en naturlig följd av en svensk säkerhetspolitik som vilar på säkerhet i samverkan med andra. Vi vill fortsätta på den vägen och även ansöka om medlemskap i Nato som ett naturligt nästa steg. Värdlandsavtalet ersätter på inget sätt och är inte ens ett första steg mot medlemskap. I den oroliga omvärld vi ser är nu ett svenskt Natomedlemskap tillsammans med en stärkt svensk försvarsförmåga det bästa sättet att stärka Sveriges säkerhet. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle också öka stabiliteten och säkerheten i Sveriges närområde”

Vi ska bara hjärntvättas med skräckinjagande historier om ryssen ett par år till så är tiden mogen?

Och försäkringar från Trumps försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis – han som tycker att ”det är kul att skjuta vissa människor” - att USA kommer att ”skydda oss” mot ryssen.

Tycker du att det verkar OK?

Om inte bör du nog engagera dig redan nu. Imorgon kan det vara för sent. Nej till NATO har många lokalavdelningar och givetvis glada att utöka antalet. Anmäl dig här.

Eller läs mer om den svenska alliansfriheten på den informativa sajten; Bevara Alliansfriheten.