NATO-frågan 4: NATO:s expansion och Rysslands irritation

 

Tidigare inlägg på denna blogg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

John Deni menar att Ryssland efter Sovjetunionens fall redo att åter ingå i den europeiska gemenskapen. Men att de kanske såg framför sig det Europa som de lämnade 1917. Ett Europa med ”realpolitik” och ”statspatriotism”. Europa hade intresse av att införa ”värderingar” medan Ryssland ville söka sin identitet i det imperium som fanns före 1917 (Deni 2017 s. 54).

Det är en intressant tanke och inte osannolik. Men vad som än rör sig i huvudet på Putin och hans närmaste så är det ett faktum att Ryssland, med undantag för några år i mitten av 90-talet, alltid sett NATO som en fiende och mer explicit så efter 2008. För en del västländer förefaller detta vara svårförståeligt.

John Denis förklaring är att Sovjetunionens fall också innebar Rysslands fall från imperium till post-imperium (Deni 2017, s. 56). Ytterligare en förklaring är historisk och geopolitisk. Någon har räknat ut att Ryssland varit utsatt för invasion ungefär vart trettiotredje år historiskt. Dess läge i gränstrakterna mellan Europa och Asien har gjort dess läge utsatt för hot och attacker från väst, syd och öst. Resultatet har blivit ”illa definierade gränser” och en rysk misstänksamhet mot allt och alla. Eller bättre uttryckt:

”Historical exposure to attack from across every frontier has gotten into the DNA of today´s and tomorrow´s Russian leaders” (Deni 2017, s. 57)

Ryssland bedriver därför realpolitik och ser de internationella relationerna som ett nollsummespel och tävling mot konkurrenter snarare än samarbete på olika områden eller kring olika problemkomplex, menar Deni, som också påpekar att Putin allt oftare använt utrikespolitik för att konsolidera sin inhemska makt (Deni 2017, s. 59).

Bild: NASA, Grafik: Clas Christiansen/Yle

NATO:s expansion och rysk irritation

Jan Eichler har med sin bok ”NATO’s Expansion After the Cold War” gett en mycket grundlig genomgång av den eskalering av säkerhetsläget i området mellan Östersjön och Svarta Havet som skett efter kalla krigets slut och som nu stegrats ytterligare. Något Eichler varnade för i sin bok som trycktes ifjol.

Eichler talar här om tre vågor av NATO-expansion efter kalla krigets slut. Den första inbegrep Polen och Tjeckien. Den andra, och viktigaste, inbegrep baltstaterna med gräns direkt mot Ryssland. Den tredje innefattar flera balkanländer och ger NATO tillgång till Adriatiska havet. Processen startade också här för Georgien och Ukraina i.o.m. NATO:s Bucharest Summit 2008 och löftet om medlemskap i NATO. Georgien fick då antagligen självförtroende att göra ett angrepp mot rysk-vänliga delar av landet men fick aggressivt svar från Ryssland. Möjligen hade de förväntat sig hjälp från NATO? Ukraina har varken vad gäller Krim eller den nuvarande invasionen av landet fått någon avgörande hjälp från NATO. Möjligen har de övertolkat signalerna från Bukarest?

Under perioden 2004–2020 har NATO således vunnit följande i direkt kontroll av områden (Eichler 2021, s. 22):

I norr Östersjön, inklusive finska bukten, som öppnar en rutt mot St. Petersburg. I söder Adriatiska Havet vilket också inneburit en obruten landmassa mellan detta hav och Svarta Havet genom de nya medlemmarna Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bulgarien och Rumänien. NATO behärskar också ett område från Tallinn till Tirana samt från Split till Varna.

 

En neo-realistisk analys av förhållandet NATO-Ryssland

USA ses här som den obestridlige hegemonen i världens säkerhetsordning. USA har blivit en ”indispensible nation” med både möjlighet, och (enligt filosofin om ”manifest destiny” kanske?) även en ”plikt” eller ”skyldighet”, att manifestera sin styrka genom att styra och forma världsordningen. USA:s agerande i den post-sovjetiska delen av Europa efter kalla kriget kan ses som en markering av USA:s överlägsenhet. På den ideologiska nivån kan expansionen ses som mer legitim och till och med önskvärd eftersom NATO gör anspråk på att försvara demokrati, frihet, välstånd och stabilitet (Eichler 2021, s. 23).

Observera här att detta är teoretiska resonemang och utan normativa inslag. Det är just det som den realistiska synen (i akademisk bemärkelse) innebär. Det skiljer den också lite från militärers och politikers realism där andra faktorer kan spela in i analysen. Att USA inte är detsamma som NATO är det ibland en del som påpekar, men det kan knappast förnekas att alliansen hela tiden har drivits av och varit beroende av USA och dess ekonomiska och militära makt. Den har också alltid haft amerikanska överbefälhavare exempelvis. NATO behöver USA betydligt mer än USA behöver NATO, vill jag påstå.

Eichler menar emellertid att ryska ledare ser på utvidgningen som en ”fientlig eller rentav aggressiv strategi” och ser den som uttryck för USA:s vilja som hegemon. Eichler ser då också Rysslands annektering av Krim som ett resultat av Moskvas långsiktiga fixering vid ”worst-case assumptions and worst-case scenarios” i sin analys av NATO:s utvidgning och dess konsekvenser för Ryssland. Därtill lägger Eichler som teoretisk bas Charles Glasers teori om skillnaden mellan säkerhetssökande stater respektive stater som ägnar sig åt ”greedy behavior”, dvs. girigt kapar åt sig fördelar i ”nollsummespelet”. En girig stat kan dels provocera andra stater som ser sig som ”offer” för girigheten att reagera genom att exempelvis utöka sin militära arsenal avsevärt eller förändra sin försvars- och säkerhetsdoktrin. Denna spiral av åtgärder och motåtgärder är, menar Eichler, vad vi just har sett under NATO:s utvidgning efter kalla krigets slut (Eichler 2021, s. 19).

Dessutom kan den stat som ser sig som offer i sin tur reagera med en ”mot-expansion”. Ett exempel som Glaser anger är Israel som hotades av Egypten 1967 och svarade med en överraskande attack som förändrade hela maktbalansen i Mellanöstern och som fått efterverkningar allt sedan dess. Egypten alltså som ”greedy” och Israel som ”offer” (Eichler 2021, s. 19).

Detsamma kan då sägas om NATO:s utvidgning och den ryska reaktionen med annektering av Krim och intervention i östra Ukraina, men naturligtvis även den nuvarande attacken mot Ukraina, som är en eskalering av ryska åtgärder för att motarbeta NATO-expansion. Ett av de viktigaste kraven från rysk sida är ju just att Ukraina ska förbinda sig att inte gå med i NATO.

 

Neo-realistisk balansteori

Balans är en central faktor i den neorealistiska skolan. Man menar då att stater söker denna balans, antingen genom interna eller externa sätt att nå denna balans. Den interna handlar mycket om att utöka statens militära kapacitet på olika sätt för att antingen komma ikapp den upplevada motståndaren eller dra ifrån. Det sistnämnda lär provocera fram motåtgärder (kapprustningseffekten). Externa balansåtgärder är ovanligare och mer riskabla. Den innefattar ingående i allians eller förbund med andra länder. Exempel är andra världskrigets allierade vilket också visar risken med allianser. Sovjetunionen ingick då i alliansen men utnyttjade sin ställning i alliansen och utgången av kriget för att vinna inflytande och makt militärt och politiskt.

Eichler påpekar också den fördel USA har i balansakten. Deras inflytande genom NATO gör att dess östra gräns kan sägas gå i östra Europa, vilket är långt ifrån USA. Ett konventionellt krig lär därmed utkämpas lång ifrån USA:s egna gränser. Ryssland däremot har motsatt läge geografiskt. Dessutom har Ryssland bara interna balansåtgärder att tillgå eftersom deras historiska brutala policy under kalla kriget har förverkat förtroendekapitalet hos de östeuropeiska länder och post-sovjetiska staterna. Vi kan alltså ha anledning att förvänta oss enbart interna balansåtgärder, menar Eichler (2021, s. 24).

Här skulle man kunna invända att det Ryssland gör nu är en form av extern balansering i dess mest aggressiva form. Det är inte heller, menar jag, omöjligt att tänka sig att Ryssland vänder sig till Kina och bildar någon form av allians, vilket då är att betrakta som en extern balansåtgärd.

Eichler använder också en neorealistisk syn på balanserande åtgärder som skiljer på avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av sådana. En oavsiktlig handlar om att destabilisera det internationella säkerhetsläget (ISR) trots att avsikten med handlingen/åtgärden inte varit att göra detta (Eichler 2021, s. 25). Det var väl ungefär detta Magdalena Andersson menade när hon för några veckor sedan sa att en plötslig svenska ansökan av NATO-medlemskap skulle kunna ”destabilisera läget ytterligare”.

 

Mearsheimer och offensiv realism

Amerikanske John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, är en av de stora neorealisterna som framför allt bidragit med sin definition av offensiv respektive defensiv realism. Den offensiva lägger stor vikt vid hegemoni som bästa garanti för staters överlevnad och för stabilitet och fred. Offensiva realister rekommenderar att söka varje tillfälle att vinna så mycket makt som möjligt. Defensiva realister fokuserar på defensiva nationella strategier och i synnerhet på vapenkontroll. De rekommenderar istället stater att inte falla för frestelsen att maximera sin makt utan sträva efter en lämplig nivå av makt. Mearsheimer ger Bismarck som exempel på en defensiv realist som efter segrar över Österrike och Frankrike avstod från vidare tysk expansion för att inte provocera fram en maktbalanserande motreaktion. Mearsheimer menar också att Ryssland är exempel på offensiva realister och strävar efter att återställa sin hegemoni i östra Europa och är villiga att agera som sina föregångare i Sovjetunionen och inte heller drar sig för att använda vapen (Eichler 2021, s. 15).

Det betyder i sin tur att USA måste agera för att förhindra att ryska ledare får utrymme för revanschism och revisionism. Här har han också resonerat som så att det inte är sannolikt att Ryssland vill attackera sina grannar eftersom det riskerar att balanseras av NATO:s ytterligare utvidgning. Detta skulle öppna för möjligheten till kompromisser för att garantera säkerheten i området och världen (Eichler 2021, s. 16).

Nu kan man ju säga att den här teorin fått sig en törn i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men om man lyssnar på hans föreläsning från 2015, se länk, så var hans rekommendation då att Ukraina förblir neutralt och istället utgör en balanserande buffertzon, tillsammans med Sverige, Finland, Österrike och Schweiz, i ett centralt bälte av Europa. Något som, vad gäller Ukrainas neutralitet, istället nu kanske tvingas fram av den ryska aggressionen. Vilket möjligen skulle ge Mearsheimer rätt angående den lämpligaste approachen till problematiken Ryssland-Ukraina (?).

I ovan nämnda föreläsning redogör Mearsheimer för sin syn på den djupa orsaken till konflikten i Ukraina, som då hade lett till rysk annektering av Krim och det lågintensiva kriget i Donbass.

NATO:s expansion kunde accepteras av Ryssland så länge det stannade vid baltstaterna som enda NATO-grannar. Problemet började med Bucharest Summit 2008 då NATO beslutade att Ukraina och Georgien skulle tas emot som medlemmar och fastslog att de, någon gång, kommer att bli medlemmar om än inte inom kort. Ryssland deklarerade att de såg detta som ett direkt hot mot Ryssland. Annekteringen av Krim borde inte ha kommit som en överraskning, menar Mearsheimer, och tror inte att Krim någonsin kommer att ges tillbaka.

Han hävdar också i föreläsningen 2015 att vad Putin försökte säga till Västländerna är att; ni kan antingen backa ett steg och vi går tillbaka till status quo före 22 februari 2014 eller också fortsätter ni att försöka dra Ukraina in i Västvärldens sfär, men då kommer vi att förstöra landet (i meningen att underblåsa en frusen konflikt i östra Ukraina och på andra vis göra livet surt för landet).

Liksom de flesta andra trodde han ändå inte på något fullskaligt krig i Ukraina eller att Putin skulle försöka ta hela Ukraina. ”Putin är alldeles för smart för detta”, hävdade han här, med tillägget: ”In fact, if you really want to wreck Russia you should encourage them to try to conquer Ukraine”.

Här kan man återigen säga att han möjligen haft både rätt och fel. Om Putin i sju års tid försökt få NATO och EU att backa men inte lyckats kanske detta utlöst den fullskaliga invasionen?

Däremot hade han förmodligen rätt i att Ryssland kommer att förstöras om de försöker inta Ukraina, vilket kanske är på väg att hända nu, vilket också tyder på att Putin inte var alldeles så smart som Mearsheimer (och många med honom) trott.

Vad är då det ryska motivet att agera aggressivt mot Ukraina?

Enligt Mearsheimer är det så enkelt som att Ukraina ligger i den ryska intressesfären. På samma sätt som USA inte accepterade sovjetiska missiler på Kuba, eller skulle acceptera om Ryssland slöt militära avtal med Mexiko och etablerade baser där, kommer Ryssland inte acceptera NATO i Ukraina.

Mearsheimer ställer sedan den retoriska frågan om varför Obama och andra i USA blev så överraskade av Krim-annekteringen?

Svaret, menar han, är att de har en liberal syn på ISR/IR. En realistisk syn gör däremot resultatet till självklart.

Han spekulerar sedan över USA:s respons, att bli hårdare och hårdare i relationen med Ryssland och straffa Ryssland ekonomiskt. Något som nu blivit avsevärt mycket mer kännbart för Ryssland.

Men, menar Mearsheimer 2015, om Rysslands intressen hotas kommer de ha enormt tålamod mot ekonomiska sanktioner. Ukraina betyder oerhört mycket för dem, men inte för USA.

Inte mycket talar för motsatsen i nuläget heller. USA är ju inte villigt att gå in militärt exempelvis.

 

I nästa inlägg lägger jag fokus vid Georgien och framför allt Ukraina med en analys av skeendet från 2008 och fram till idag.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

NATO-frågan 3: NATO vs Ryssland – första ronden i den långa matchen med Putin

Tidigare inlägg: 

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

Efter det kaotiska 90-talet med ekonomiskt moras och närapå ett helt bankrutt Ryssland framträdde Putin som en frälsare på 2000-talet. Som framgick av mitt förra inlägg genomförde han rätt åtgärder vid rätt tidpunkt och hade en hel del tur med det sistnämnda, då oljepriset steg i höjden nästan precis vid hans tillträde som president i början av det nya milleniet.

År 1997 bildades Permanent Joint Council (PJC), ett organ för Ryssland och NATO-kommunikation och samarbete på reguljär basis. Redan 1999 stördes närmandet parterna emellan genom NATO:s intervention i Kosovo-konflikten. Serbien var en nära allierad med Ryssland och PJC:s möten upphörde i ett antal månader innan Putin tog över rodret i Ryssland och– faktiskt – såg till att återuppliva kontakterna (Alexander & Prosen 2015, s. 171). Kriget mot terrorism förenade deras intressen och år 2002 ersattes PJC med The NATO-Russia Council (NRC).

År 2001 (”nine eleven”) hade ett ”window of opportunity” öppnats för en samarbetsinriktad relation mellan USA och Ryssland, då USA ville jaga talibaner i Afghanistan och erbjöds hjälp från Ryssland, som bidrog med vissa vapenslag (tanks mestadels), tillgång till flygplatser och information om Afghanistan och talibanerna.

USA tackade och tog emot och genomförde sedan följande unilaterala åtgärder:

Invasionen av och kriget i Irak; tillbakadragandet av ABM-avtalet (aka SALT 1); utplacerande av defensiva missil-system; byggandet av den för Ryssland provokativa Trans-Caspian Gas Pipeline genom f.d. sovjetrepubliker för att runda Ryssland; samt inte minst den andra vågen av NATO:s expansion som gav alliansen geografisk kontakt med Östersjön samt Svarta Havet (Eichler 2021, s. 48–49).

I Ryssland satt då den relativt nytillträdde presidenten Vladimir Putin och möjligen fick hans hopp om att bli inbjuden till stormaktscentrum här en knäck och sådde en bitter brygd – med ingredienser som svek, förlorad heder och respekt – som puttrat i Kreml sedan dess.

 

Ett nytt Ryssland gav också ett nytt NATO

NATO hade redan under 90-talet formulerat om sina doktriner och deras militära aktioner blev nu inte främst defensiva som tidigare utan blev till ”expeditionary operations … defined by the defense of member state interests beyond alliance territory” (Deni 2017, s.4).

Europa sågs däremot som ”stabilt och säkert”. Därför sågs inte heller behovet av stora försvarsstyrkor: ” […] large, nondeployable, conscript-based forces were no longer necessary” (Deni 2017, s. 5). År 1990 var det bara UK och Luxemburg av NATO-medlemmarna som hade professionella arméer. År 2016 var det istället bara fem NATO-länder som fortfarande hade kvar värnplikt.

Den mer offensiva NATO–strategin inbegrep också att expandera österut, trots de muntliga försäkringar som avgavs till ryska företrädare under 90-talets början (se mitt förra inlägg).

Anthony Lake, rådgivare åt president Bill Clinton 1993–97, tog fram en doktrin för NATO:s expansion med liberal argumentation (i dess IR-politiska beklädnad) om att sprida liberal demokrati till världen, och östeuropa i synnerhet. En garanti för amerikanskt ekonomiskt och politiskt inflytande och för freden och stabiliteten (teorin om att liberala demokratier inte krigar mot varandra) (Eichler 2021, s. 39).

Kritiker fanns dock framför allt inom den akademiska världen. Michael Brown vid Harvard University exempelvis som menade att en NATO-expansion skulle försvaga demokratiska krafter i Ryssland och bana väg istället för ”hard-liners” som skulle tolka processen som en dramatisk förändring av maktbalansen och en utvidgning av den amerikanska inflytselsesfären och som en process med en anti-rysk dimension. Det skulle riskera en mer fientlig säkerhets- och utrikespolitik och försämra det europeiska säkerhetsläget (Eichler 2021, s. 42). Han förutsåg som exempel hur Ryssland skulle kunna annektera den östra delen av Ukraina och kanske Belarus och att det i så fall skulle vara berättigat med en NATO-utvidgning. En förutsägelse som kom att ligga nära vad som hände, men mer som en konsekvens av expansionen än tvärtom.

George Kennan, mannen bakom containment-politiken under kalla kriget, hade varit emot bildandet av NATO som han menade skulle bidra till militariseringen av världen och han var emot NATO:s expansion. Han varnade 1997 för att den skulle fortsätta fram till ryska gränserna och riskera att provocera fram en nationalistisk, militaristisk och anti-Västlig opinion i Ryssland. Senare har han t.o.m. kallat NATO-expansionen in på tidigare sovjetiskt territorium för ”en blunder av potentiellt episka proportioner” (Eichler 2021, s. 42).

Fredsforskaren Johan Galtung har jämfört NATO-expansionen med Versailles-freden 1918 och varnat för att den skulle provocera fram onödig spänningsökning i området, en kapprustning och en makro-version av Balkan-krigen (Eichler 2021, s. 43).

Fler kritiker fanns och sammanfattat stod de för en uppfattning att expansionen var konfrontativ och hade en explosiv potential. Att Ryssland skulle känna sig inringat och provocerat av detta nollsummespel och att det återinförde kalla krigets skiljelinje i öst-väst och framkallade ett skifte från positiv fred till negativ fred och från samarbete till konfrontation och militär spänning (Eichler 2021, s. 45).

Sedan NATO:s andra våg av expansion (2004) har baltstaterna Estland, Lettland, Litauen tillkommit och gett NATO ett strategiskt läge vid Östersjön och inloppet till St. Petersburg. Dessutom tillkom också Bulgarien och Rumänien vilket gav ett liknande strategiskt läge vid Svarta Havet vid vilket Ryssland hade (och har) sin stora marinbas Sevastopol/Krim.

Det blev också en av orsakerna, förutom ett starkt behov av modernisering, till Putins stora satsning på militär upprustning. I St. Petersburg med omnejd (västra militärdistriktet) finns nu en ansenlig styrka som innefattar en pansararmé, två motoriserade brigader, två marinflottor, en armé marinsoldater, två fallskärmsdivisioner, samt en hel del olika specialförband. Dessutom en stor satsning på ett omfattande s.k. A2/AD-system, som enkelt beskrivet är en kombination av sensorer som kan upptäcka fientliga mål långt bort och långskjutande robotar som kan slå ut dessa mål långt innan de kunnat utgöra ett hot mot försvararna (Eichler 2021, s. 53).

Det är det här som Eichler menar med intern balansering, medan NATO istället har ägnat mycket kraft åt extern balansering, dvs. flyttat gränserna österut och därmed skaffat sig strategiska geografiska lägen, med nya baser och övningsområden, förutom en viss förstärkning av nya förband i de nya medlemsländerna.

Vi kan också kalla det en eskalering i stil med Robert Jervis "security dilemma", det vill säga en serie åtgärder och motåtgärder som trappar upp en militarisering av området från Östersjön ned till Svarta Havet i en ond cirkel och som vi nu ser har lett till ett fullskaligt krig i Ukraina med farlig potential att spridas och bli till ett världskrig.

Detta ska alltså inte ses som en ursäkt för Rysslands attack mot Ukraina utan en förklaring, möjligen en av flera.

I mitt nästa inlägg kommer jag närmare in på NATO:s expansion och Rysslands irritation över denna och känsla av att vara ignorerat och nedvärderat.

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

NATO-frågan 2: Kalla krigets slut och en ny fredligare värld (?)

 

Mats Knutson i Rapport 28 april 2022:

”Rysslands viktigaste säkerhetspolitiska mål för Sverige är att Sverige förblir icke-NATO-medlem”.

Svenska Freds:

”Att överväga hur Sveriges agerande kan uppfattas av Ryssland är inte att låta sig styras av Ryssland, utan en faktor som självklart måste vägas in i säkerhetsanalysen om vårt mål är att förhindra väpnad konflikt och en väpnad attack mot Sverige. Om det är så att ett Natomedlemskap faktiskt riskerar att eskalera och förvärra spänningarna – har det inte då motarbetat sitt syfte?”

Det sistnämnda citatet är i närheten av en neorealistisk syn på internationella relationer (IR)/internationella säkerhetsrelationer (ISR) eller mer specifikt en analys som är fri från värderingar av aktörerna i den säkerhetspolitiska miljön vi lever i, utan som istället ser på världen som den är, ”like it or not”.

I ett par inlägg här på min blogg tänker jag försöka föra fram två saker. Dels hur det ryska angreppet på Ukraina kan förklaras. Många togs på sängen av dess omfång, ett angrepp på alla fronter mot Ukraina, och dess aggressivitet. Det bör också rimligen vara helt kontraproduktivt för det ryska målet att få länder att stanna utanför NATO. Men oaktat allt det så bör inte den ryska irritationen över NATO:s närhet ha varit överraskande. Det tänker jag belysa med hjälp av ett antal vetenskapliga verk som delvis, men långt ifrån enbart, har sin teoretiska bas i neorealismen.

Det andra är att kunskapen om hur det ryska angreppet mot Ukraina kan förklaras rimligen måste vägas in i frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO. Det vill säga att svaret på fråga 1 måste beaktas för att ge svar på frågan om Sverige bör gå med i NATO eller inte.

Men i detta inlägg börjar jag med göra en historisk kartläggning av förhållandet mellan NATO/USA och Ryssland sedan kalla krigets slut. Den gör dock halt kring år 2000 och Putins inträde på scenen. Det fortsatta kommer jag gå in på i nästa inlägg. Det här är dock den grund som det europeiska säkerhetsläget vilar på. En bräcklig grund vilket vi fått en smärtsam påminnelse om nu.

Bild: Fotograf okänd, 1987. Alonso de Mendoza, 2016. Wikimedia Commons

Från kalla krigets slut till Putins inträde på scenen

När Sovjetunionen föll samman spreds en känsla av lättnad och möjligheter att få till en varaktig fred i världen. Med kalla krigets slut 1991 förklarade både NATO och företrädare för den rämnande Warszawa-pakten att de inte längre såg på varandra som fiender.

Det var upplagt på straffpunkten för det som fredsforskaren Johan Galtung benämner som en positiv fred, som förstås dels kännetecknas av avsaknad av krig, men också av ”strukturellt våld”. En sådan period kan alltså sägas ha infallit strax efter kalla krigets slut, i och med nedrustning och avtal som START- och SORT-avtalen (Eichler 2021, s. 27).

Sovjets kollaps 1991 ändrade också helt NATO:s ”raison d’etre” som försvarsallians mot hotet från öst. Det skrevs ett nytt strategiskt koncept med nya säkerhetsrisker som beskrevs som ”multifaceted” och med en dialog med de forna Warszawapakts-länderna. En fara sågs då ligga i ”politisk implosion” i östländerna, kanske speciellt i Ryssland där återgång till kommunistisk diktatur sågs som den kanske största risken (Deni 2017, s. 16).

Under 1990-talet kvarstod visserligen en oro hos Rysslands president Jeltsin över NATO:s eventuella framtida expansion österut. Men redan vid övergången till 90-talet började tonerna gå i dur hos många av västvärldens mäktigaste politiker, även om tankegångarna såg lite olika ut framför allt om man jämför amerikanska med europeiska ledares uttalanden (Eichler 2021, s. 33–34).

Francois Mitterand (fransk president, 31/12 1989): Såg framför sig ett återförenat Europa i en konfederation som inkluderade Sovjetunionen men utan USA involverat. Detta avfärdades av de allra flesta.

Hans-Dietrich Genscher (utrikesminister Västtyskland, 31/1 1990): Lanserade ”Tutzing Formula” som innebar en konservativ vision om att inga gränser skulle ändras, varken Sovjetunionens eller NATO:s. Den tyska återföreningen skulle inte innebära några försvagningar av den sovjetiska säkerheten och NATO rekommenderades att avstå från expansion österut, dvs. närmare de sovjetiska gränserna.

Margaret Thatcher (premiärminister Storbritannien, i början av juni 1990 i överläggningar med Michail Gorbatjev i Moskva): ”Vi måste finna vägar att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet garanteras […] CSCE [*] kan bli paraplyorganisation för detta, liksom att bli det forum genom vilket Sovjetunionen kan bli fullt inkluderad i en diskussion om framtiden för Europa”.

John Major (premiärminister Storbritannien, i mars 1991 i samtal med Gorbatjev): ”Vi talar inte om att stärka NATO”, och till den sovjetiske försvarsministern Yazov som var orolig för en möjlig NATO-expansion: ” […] inget sådant kommer att ske”.

Manfred Woerner (Generalsekreterare NATO, i juli 1991 i samtal med Boris Jeltsin): ”Vi kommer inte att tillåta […] en isolering av USSR från den europeiska gemenskapen”, och vidare att NATO-rådet liksom han själv var emot en expansion av NATO. Tretton av sexton NATO-medlemmar skulle ha varit emot expansion, enligt Woerner.

James Baker (USA:s utrikesminister, 9/2 1990): Presenterade sin formel ”not one inch eastward” för Michail Gorbatjev och Eduard Sjevardnadze i Moskva. I förhandlingar med Sjevardnadze den 4 maj 1990 försäkrade Baker också att CSCE:s roll skulle stärkas och att den nya internationella säkerhetsordningen inte skulle få ha några vinnare eller förlorare utan istället att en ny europeisk struktur skulle vara ”inkluderande, inte exkluderande”.

[citaten bygger på inspelade konversationer och är alltså muntliga utfästelser som aldrig riktigt kom att bekräftas skriftligt. Därför förnekas deras giltighet idag av USA och andra medan de åberopas ständigt av Ryssland]

George Bush (president USA, juli 1990 i samtal med Gorbatjev): Upprepade Thatchers förklaring i stort sett och lovade ett utvidgat och stärkt CSCE med nya institutioner som skulle inkludera Sovjetunionen i en viktig roll inom ett nytt Europa.

Warren Christopher (utrikesminister USA) försäkrade också i samtal med Jeltsin att Ryssland skulle inkluderas i en framtida internationell ordning i Europa.

*[CSCE = Conference of Security and Cooperation in Europe. Bildat vid Helsingfors-konferensen 1973 som ett forum för dialog för att minimera politiska och militära konflikter i Europa. Föregångare till OSCE som bildades 1994]

Samtidigt fördes hemliga överläggningar från vilka följande har framkommit/läckt (Eichler 2021, s. 35–36):

James Baker (utrikesminister USA, 7/2 1990 vid besök i Moskva i samtal med västtyske ambassadören): Överlämnade då två brev ställda till Helmut Kohl, förbundskansler i Västtyskland. I det första skrev Baker om en möjlig expansion av NATO. I det andra däremot skissade han på en frysning av NATO vid dåvarande medlemmar för att rädda Gorbatjevs ansikte inför den inhemska opinionen. Kohl gillade det sistnämnda brevet, taktiskt tänkande kring den tyska återföreningen, men vid ett möte med Baker i Camp David samma år ska denne ha sagt; ”To hell with that. We prevailed and they did not. We cannot let the Soviets clutch victory from the jaws of defeat” [Källa: Memorandum arkiverat i George H. W. Bush Presidential Library, https://bush41library.tamu.edu/.]

Baker deklarerade vid senare tillfälle att OSCE var den främsta fienden till NATO, som ”naturligtvis” skulle behålla sin exklusivitet utan Sovjets medverkan.

I oktober 1990 bekräftades denna linje i ett dokument skrivet under inflytande av Dick Cheney (försvarsminister USA) som idag går under benämningen ”to leave the door ajar” (TLDA) [svenska: att lämna dörren på glänt] [Källa: State Department European Bureau, Memorandum to National Security Council: NATO Strategy Review Paper for October 29 Discussion 25.10 1990; George H. W. Bush Presidential Library: NSC Philip Zelikow Files, Box CF01468, Folder ”File 148 NATO Strategy Review No. 1 [3]” [16].]

Detta låg också i linje med den hardline-attityd som förespråkats av Ronald Reagan i syfte att försvaga den forne fienden Sovjetunionen och skapa förutsättningar för en framtida NATO-expansion österut.

Detta ämne, NATO:s expansion, har varit föremål för ständig debatt alltsedan dess och många har förnekat att några löften skulle ha avgetts till Sovjet-företrädare och faktum är ju att inga skriftliga förbindelser finns. Däremot finns vittnesmål från förre CIA-chefen Robert Gates som hävdat att man gick vidare med planerna att utvidga NATO medan man lät Gorbatjev och andra att tro att det inte skulle ske (Eichler 2021, s. 36).

Det har också varit uppenbart att det från rysk sida uppfattats som att löften utfärdades och att löftesbrottet betraktats som en förödmjukelse för Ryssland, att det lett till misstro mot USA och NATO och i förlängningen en ”hyper-cynisk” hållning från Putin och en uppdatering av den ryska säkerhetsdoktrinen 2010 där NATO:s östutvidgning pekas ut som ett hot. 

Det kaotiska 90-talet – en krattad stig till makten för Putin

Till detta kan läggas den attityd som framkom i hanteringen av den rådgivning och framtagandet av den ekonomiska planen för rysk ”chockterapi” i övergången från planekonomi till marknadsekonomi och som framställs väldigt tydligt i Peter Löfgrens lysande dokumentärfilm ”Att skapa en Putin” som i skrivande stund finns tillgänglig på Svt Play.

I filmen framträder Harvard-ekonomen Jeffrey Sachs som tidigt engagerades som rådgivare och föreskrev en snabb övergång till marknadspriser, men åtföljt av stora ekonomiska hjälppaket och skuldavskrivningar för Ryssland som ett skyddsnät för att inte vända det ryska folket emot demokrati och marknadsekonomi och ge opinion för en återgång till planekonomin. Statsvetaren och Harvard-professorn Graham Allison fanns också med i diskussionerna och ledde en grupp akademiker på Harvard University med uppgift att diskutera åtgärder för att stötta Ryssland på dess väg mot demokrati och marknadsekonomi och därmed förhindra en ny auktoritär utveckling i det svårt ekonomiskt sargade landet. Han hänvisade till Marshall-planen som en storartad gest från en segrare i krig (USA) till dess stora förlorare (Tyskland) och förordade något liknande som avslut för kalla kriget och riktat mot Ryssland.

Med fanns också bland andra den ryske ekonomiprofessorn Grigorij Javlinskij (numera oppositionspolitiker i Ryssland och motkandidat till Putin vid presidentvalet 2018 och f.ö. född i ukrainska Lviv).

Gruppen gjorde upp en plan med grundidén att ”minimera folkets lidande under reformernas genomförande”. Snabbt genomförande av marknadsekonomi och privatiseringar men också stöd i form av bistånd och skuldavskrivningar till ett värde av minst 100 miljarder US-dollar. Den sistnämnda delen av planen kom aldrig att förverkligas.

Sachs och ett antal andra ekonomer fick också i uppdrag av ryske presidenten Jeltsin att ta fram en plan för hur övergången till marknadsekonomi skulle gå till. De fick bara ett par månader på sig och den följde i stort sett planen som drogs upp av Harvard-gruppen. Men hjälpen uteblev från USA och övriga Västvärlden. Jeffrey Sachs oroade sig redan snart efteråt och sa i en intervju:

”Jag är orolig för att om väst ligger lågt nu och inte tydligt klargör att man är villig att stötta omvandlingen så vinner inte de reformvilliga i Sovjet. Då drabbas systemet av kaos, med enorma risker för Sovjets grannar och för hela världen”

I dokumentären som gjordes 2016 ser Sachs tillbaka och minns hur ryske finansministern Jegor Gajdar kom från ett möte med G7-länderna i november 1991. Sachs hade matat honom med saker att kräva: skuldavskrivningar, bistånd och en stabiliseringsfond. Gajdar kom ut från mötet med G7-ländernas besked: ”De sa att om vi inte betalar våra skulder i tid så kommer de att stoppa all livsmedelshjälp”.

Reformerna genomfördes ändå. Med katastrofalt resultat. För den stora majoriteten alltså. En liten klick som förstod möjligheterna tog för sig och blev vansinnigt rika, blev oligarker.

Sachs hävdar i dokumentären att USA:s makthavare var fast i kalla krigets tankemönster. Filmmakaren Peter Löfgren berättar: ”Istället för att se det som en möjlighet att skapa varaktig fred så tog man chansen att slutgiltigt krossa sin ärkefiende”.

Sachs säger själv: ”De såg kalla krigets slut som en chans att öka det amerikanska inflytandet och tvinga bort Ryssland från Mellanöstern”.

Andrei Illarionov, f.d. rådgivare till Putin: ”De tog effektivt död på förhoppningarna om en liberal och demokratisk utveckling av samhället och staten”.

Affärsmannen Boris Jordan, som själv blev rik på privatiseringsreformerna, är ingen vän av bistånd klargör han i filmen utan störde sig mer på USA:s attityd:

”Biståndet var inte problemet, det var respektlösheten. Ryssland är ett tusenårigt rike. De ser USA som en uppkomling, som vann kalla kriget, vilket de accepterade. Sen körde USA över dem. Det var det som var felet. Jag tyckte det var sorgligt. Det var en chans för världen att få med Ryssland i den europeiska gemenskapen. Europa försökte. Men amerikanerna ville inte”.

Den ryska ekonomin gick mot bankrutt i slutet av 90-talet. Då steg en viss Vladimir Putin in i bilden. Tog itu med oligarkerna, tog itu med kriminaliteten och hade tur med oljepriset som sköt i höjden och gav inkomster som Ryssland inte varit i närheten av förut. Den röda mattan var utrullad och bara att kliva in som den store hjälte-tsaren.

Boris Jordan beskriver entrén: ”Han [Putin] återgav landet sin värdighet, vilket är viktigt för ryssarna. Han ställde ekonomin till rätta. Folk köpte bostäder, ägde företag. Han byggde upp en medelklass. Listan är lång. Varför skulle han inte vara populär?”

Grigorij Javlinskij: Kombinationen av att oljepriset steg, att reallönerna steg, att Ryssland blev rikare än någonsin i historien och att man leddes av en fast hand som skapade lag och ordning … Där är Putin-systemet, som bygger på det som gjordes på 90-talet”.

Jeffrey Sachs avslutar filmen:

”Man missade en fantastisk möjlighet. 25 år senare betalar vi ett fruktansvärt pris för det. Det är verkligen sorgligt”.

Det här är alltså bakgrunden till det Ryssland under Putin som vi ser idag och den grundmurning av misstro och förödmjukelsekänslor som präglat Putins utrikespolitik i allt tydligare former ju längre han suttit vid makten.

 

I nästa inlägg kommer jag in på relationen NATO–Ryssland under Putins långa period vid makten.

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

NATO-frågan 1: En fråga med ett enda acceptabelt svar?

 

Rysslands attack mot Ukraina har utlöst en febril aktivitet i de politiska korridorerna i Sverige och Finland. Det är förstås naturligt. Den säkerhetspolitiska ordningen är rubbad av en stormakts agerande i centrala Europa. Det kräver en ny analys av säkerhetsläget och Sveriges roll i den helheten.

Men det som förvånar mig är i första hand brådskan. Det tycks vara oerhört mycket viktigare att det går snabbt att ta beslut än att det blir ett genomtänkt och noga övervägt beslut. Dessutom går debatten i en riktning mot ett enda acceptabelt svar, att Sverige ska gå med i NATO. Fortast möjligt dessutom. Denna för Sverige så omvälvande fråga ska helst avhandlas på en kafferast och ve den som säger emot.

”Sverige har haft fred i 200 år. Nu får det vara nog!”

Ja, detta snappade jag upp på facebook och ger en komisk och raljant formulering av argumenteringen för den plötsliga ivern.

Men just den här feberivriga brådskan är oerhört stressande. Finns det över huvud taget svängrum för debatt? Finns möjligheten att säga nej till svenskt NATO-medlemskap? Är Socialdemokraternas bryderi nu endast vilka argument man ska rada upp för sina väljare för att motivera varför man gjort en sådan u-sväng i NATO-frågan?

Det är något högst osvenskt med denna ovilja att göra en noggrann analys och denna närmast hysteriska iver att svinga beslutsklubban. Annars är vi världsmästare på utredningar och remissrundor. Men i just den här frågan verkar det inte vara viktigt alls med debatt och djup analys.

Frågans tyngd verkar inte spela någon roll.

Mats Knutson – som filtrerar snart sagt alla politiska debatter i public service – ger sin analys i Rapport den 28 april:

”Det här är en stor fråga, en historisk fråga och ett historiskt beslut om Sverige skulle gå med i NATO. Det skulle sätta punkt för en 200-årig period av militär alliansfrihet, och dessutom en period som svenska politiker normalt brukar tala om som en väldigt lyckosam period”

Det är ju en analys det är svårt att motsäga. Så vad har då hänt som utlöst denna oerhörda brådska och iver att ta detta enormt stora beslut?

Varför är det så viktigt att det går fort? När allt talar för att vi borde tänka efter ordentligt och göra noggrann analys av läget.

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, framträdde i Svt:s Agenda den 1 maj. Det finns ingen balans i NATO-debatten och det går alldeles för fort, menar han. Idén om att det ”finns en lucka öppen” och att den kan stängas om vi väntar ett halvår tror han inte på. Han tror det ”syftar till att stressa människor”.

Han delar min oro för denna brådska.

”Det är ett beslut som kommer få konsekvenser under lång tid. Det kommer påverka våra barn och våra barnbarn och deras barn osv. De kanske bli inblandade i krig på ett eller annat sätt beroende på hur vi väljer”.

Hagström skrev en debattartikel 2015 där han argumenterade emot ett svenskt NATO-medlemskap och fick kraftiga reaktioner efteråt. Både DN och Svd skrev på sina ledarsidor i princip att han ”upprepade Kremls narrativ”. I sociala medier kallades han ”naiv, Putin-kramare, landsförrädare, osv.”. Det gjorde honom nyfiken på att undersöka vad för sorts debatt detta handlade om och studerade 350 olika debattartiklar och ledarsidor mellan 2014 och 2018. Även texter i sociala medier togs med i underlaget och en del intervjuer av debattörer på båda sidor.

Hagströms forskning visar att det på sociala medier nästan enbart handlar om personangrepp och inte om säkerhetspolitik alls. De som är emot NATO-medlemskap utsätts dessutom för tio gånger så många personangrepp, visar hans forskning.

”Vilka som utsätts för flest personangrepp i frågan kan ge en fingervisning om hur den dominerande åsiktskorridoren för närvarande är konstruerad och vad som ses som den mest politisk korrekta åsikten. Min forskning kan därmed bidra till att förklara varför antalet svenskar som är positiva till Nato ökade 2014–2018”, säger han i en artikel från ifjol på FHS hemsida.

I Hagströms vetenskapliga artikel ”Disciplinary power: Text and body in the Swedish NATO debate” visar han hur NATO-debatten har förts under åren efter den ryska annekteringen av Krim och fram till 2018 och hur, för att citera direkt ur texten: ” […] ‘disciplinary power’ targets participants in the debate by subjecting them to verbal and physical sanctions, enhanced levels of self-disciplining and a host of difficult feelings”.

Det som var tydligt för åren 2014–2018 är förstås nu upphöjt flera gånger och vanligtvis sansade personer riskerar att dras med i en åsiktslavin som obönhörligt leder i en enda riktning.

Ett demokratiskt land med yttrandefriheten inskriven i grundlagen bör kunna ha högre i tak och åtminstone lyssna till vetenskapligt grundade argument.

Därför tar jag mig friheten att föra fram sådana, som inte i egentlig mening har något normerande syfte men som innehåller fakta att förhålla sig till i formandet av en åsikt om vad som är klokaste beslutet just nu.

Något självklart svar på den frågan finns inte. Frågan är, som Linus Hagström dristade sig till att påstå i Agenda, väldigt komplex. 

”Det är krångligt. Ju mer man läser om det desto krångligare är det liksom. Det är enormt krångligt. Det är väl det som är mest frustrerande då, för en person som mig, att debatten är så förenklad” (Linus Hagström i Agenda, Svt 1/5-2022).

Det är omöjligt att veta säkert vad som ska hända i framtiden. Men det finns trots allt de som tidigare har siat om framtiden och förutspått ungefär det som händer nu. Kanske finns det något att lära av dem? Jag tänker här på de neo-realister som inom säkerhetspolitisk forskning i ett antal år har framfört tankar om NATO och Ryssland och deras färd från avspänning efter kalla kriget till dagens farligt laddade läge mitt i Europa.

Hur gick det till? I ett par kommande inlägg här på bloggen kommer jag att titta tillbaka på detta, med hjälp av vetenskapliga verk om NATO och dess förhållande till Ryssland.

Det här ändrar allt 3 – Kulturell och social bojkott ett kontraproduktivt vapen?

 

En stor lokal nyhet har varit Norrtälje kommuns beslut att pausa vänortssamarbetet med ryska Pskov. En kontakt som hållits levande i nästan trettio år. Det innebär exempelvis att skolor inte längre håller kontakt med skolor i Pskov.

Jag blir minst sagt lite fundersam på den här typen av åtgärder. Om nu Putins regim stänger ned media som rapporterar kritiskt (eller faktabaserat) om kriget i Ukraina och även börjat stänga ned tillgången till Facebook och BBC och liknande så kan ju en kanal till folk i Ryssland vara de kulturella och sociala. Lärare i ryska skolor har stort inflytande på vad barn lär sig om vad som händer och om dessa lärare får influenser från vänortens lärare i Sverige så har jag svårt att se att detta skulle skada. Snarare tvärtom.

Det är förvisso en kvistig fråga. Var går gränserna? Vilka är det man håller kontakt med? Men att hålla kanaler öppna med vanliga människor i Ryssland är ju enda sättet att nå dem snart. Annars ligger fältet öppet för ryska propaganda och desinformation via regeringskontrollerade medier. Kanske har det inte så stor inverkan att hålla vissa kulturella och sociala kanaler öppna men jag tror att det gör större skada att klippa dem helt.

Frankrikes president Macron har för övrigt dessutom varit flitig att försöka hålla kontakt med Putin och vill hålla den kanalen öppen även fortsatt. Detta har han fått en del kritik för. Möjligen har man då glömt erfarenheterna från kalla kriget och Kuba-krisen som framkallade behovet av att inrätta ”den heta linjen”, dvs. en snabb telefonkontakt mellan USA:s och Sovjets styrande för att kunna avstyra risken för kärnvapenkrig genom direkt dialog.

Att sportstjärnor stängs ute är mer begripligt. Nationsbeteckningarna är i sportens värld oftast tydligt framträdande och när det gäller OS och andra stora evenemang helt centrala och idrottarna blir viktiga symboler för staten vilket också utnyttjas framför allt inför den inhemska befolkningen.

Men var ska en gräns sättas? I Polen ströks verk av Sjostakovitj och Tjajkovskij från programmet vid en musikfestival i Warszawa. Ett italienskt universitet ställde också nyligen in en föreläsning om Fjodor Dostojevskij. Nu backade de i och för sig då deras aktion fick stark kritik. Men det visar vartåt det kan barka. Kanske blir man snart betraktad som Putin-kramare för att man läser ”Brott och straff”?

Det här ändrar allt 2 - Om Moderaternas flyktiga flyktingpolitik

 

En engelsk reporter rapporterar om flyktingsituationen i Ukraina i ett inslag som visas i Svt:

”Det här är välbärgade medelklassmänniskor och inte flyktingar som försöker ta sig ifrån områden i Mellanöstern”.

Zahera Harb, journalist och forskare vid City University of London, kommenterar detta i samma inslag:

”Varför skiljer sig människors lidande i Europa från det lidande som sker i Mellanöstern eller Afrika? Varför ser vi inte att det lidande som en europé upplever eller europeiska folkgrupper upplever inte skiljer sig från människors lidande utanför det geografiska området?”

Frågan skulle mycket väl kunna ställas till Moderatledaren Ulf Kristersson. Vilket också Anders Holmberg gjorde i Svt:s ”30 minuter” som nyligen hade Kristersson som gäst.

Enligt Holmbergs beräkningar så innebär EU:s massflyktsdirektiv som nu ska tillämpas för första gången att Sverige troligen att få ta emot 80000 ukrainska flyktingar. Holmberg försöker förmå Kristersson att klargöra om han tror detta kan bli verklighet. Kristersson slingrar sig om siffran (som förstås inte heller kan fastställas i nuläget), men säger ändå till slut:

”Hur många det än blir så ska Sverige tillsammans med andra EU-länder göra allt vi kan för att hjälpa till”.

Holmberg påminner då om Moderaternas krav om ett volymmål för Sveriges mottagande av asylansökningar på 5000 per år. ”Gäller inte det här nu?” undrar Holmberg.

Kristersson: ”Det är klart att det är en helt annan situation när vi har ett krig och krigsflyktingar i vår omedelbara närhet […] Det är en annan sak än att Sverige ska vara det huvudsakliga målet för människor från en helt annan del av världen”.

Han påminns då om att vi hade krigsflyktingar som kom till Sverige även 2015 men säger att ”för mig är det två helt olika saker”.

Den moderata hållningen att få ned flyktingmottagandet i Sverige gäller inte när det är krig i Europa säger Kristersson sedan, men avslutar med att betona:

”Vår grundläggande migrationspolitik gentemot resten av världen, den måste ligga fast”.

Kan det bli tydligare än så?

Det handlar alltså inte om att ta hand om människor som flyr krig och umbäranden utan det handlar om att ta hand om européer som flyr krig och umbäranden. Där är en viktig skillnad i synen på människor som Moderaterna uppenbarligen hyser. Att göra skillnad på människor och människor har tidigare i historien fått fruktansvärda följder. Det känner de flesta till men det gäller att inte glömma att den åtskillnaden kan göras med mjuk balsamröst likaväl som med brutalt mördande. Det är bara ett visst kliv däremellan.

Jag säger som Zahera Harb i Svt: ”Min poäng är följande: varför behandlar vi inte även andra människor så?”

Det här ändrar allt! – om Ukraina och Ryssland

 

Det som nu händer i Ukraina är en tragedi med en tyngd som ökar för varje dag som går. Det är alldeles uppenbart en tragedi för Ukraina och ukrainarna men också för Ryssland och ryssarna, även om en del av dem verkar tro något annat.

Det ändrar allt för både Ukraina och Ryssland. Givetvis mest för ukrainarna vars vardag har krossats för oöverblickbar framtid, vars familjer och vänner nu dödas och lemlästas varje dag, vars hem ödeläggs och vars hembygd skjuts sönder och samman.

Det här ändrar allt.

Men det ändrar också hur vi i utanför Ukraina och Ryssland kan tala om Ukraina och Ryssland. Vissa ämnen kan inte längre debatteras på samma sätt. Dels för att det inte längre känns lika viktigt, men också för att debattklimatet förändrats till den grad att diskursens centrum förflyttats kraftigt.

Jag har i åtta år försökt kritisera Ukraina för dess sätt att hylla personer som hjälpte tyskarna att mörda judar under andra världskriget. Ett obegripligt hyllande som också Ryssland använder i sin retorik för att rättfärdiga kriget när de talar om att avnazifiera Ukraina. Därmed gör Putin den kritiken till sin och använder den till att brutalt attackera ett land och ett folk, och därmed gör han också den diskussionen omöjlig att föra även om den är helt relevant.

Det här ändrar allt.

Jag har också kritiserat Ukrainas sätt att hantera mordbranden i Odessa den 2 maj 2014 då ett fyrtiotal människor brändes inne i fackföreningshuset i Odessa av en mobb utrustade med molotov-cocktails. Även Europarådet och FN-organet UNHCR har riktat kritik mot Ukraina för dess ovilja att samarbeta med dem om frågan och dess myndigheters försumlighet att utreda vad som hände då och att ställa förövarna inför rätta. Det är också en helt relevant diskussion som nu omöjliggörs när ryske utrikesministern Lavrov nämner Odessa-massakern som ett skäl att kasta sig över hela Ukraina med en vettvillings framfart. Därmed har han också tagit död på den diskussionen och den rättmätiga kritiken mot Ukraina. Det känns inte längre lika viktigt och inte heller gångbart att driva över huvud taget. Inte för lång tid framöver åtminstone, troligen aldrig.

Det här ändrar allt.

Jag har även riktat kritik mot Ukraina för dess sätt att driva igenom språklagar som riktat sig mot det ryska språket. Trots att det inte är någon stor fråga för gemene man i landet, utom för ett fåtal. En onödig provokation som bidrog till skapandet av utbrytarrepubliker i Donetsk och Luhansk även om det inte var avgörande. Detta är också något som Ryssland tagit fasta på och använder i sitt försvar för krigföringen nu. Det är ännu en diskussion som Putin och hans gelikar har tagit död på och begraver allt djupare för varje människa de tar död på i Ukraina.

Det går inte heller att föra fram ett ryskt säkerhetspolitiskt perspektiv för att nyansera debatten om världsläget. En realpolitisk hållning som tjänade alla väl under kalla kriget men som nu har punkterats av den ryska invasionen av Ukraina.

Det här ändrar allt.

Slutligen ändrar det helt en jordmån för argument mot ett svenskt (och finskt) Nato-medlemskap. Det har tidigare varit fullt rimligt att anföra att alliansfrihet varit en klok säkerhetspolitisk ordning för Sverige och Finland att hålla fast vid eftersom en sådan även tjänat Sovjetunionen/Ryssland vilket har påpekats av flera sovjetryska politiker och militärer i efterhand eller i dokument som grävts fram ur arkiven. Det har funnits en försiktighet att störa den världsordningen från rysk sida eftersom den hållit Nato på större avstånd. Kan vi längre vara säkra på den respekten? Jag är inte längre lika säker på det. Putin och hans gelikar har därmed drivit oss närmare Nato än någonsin tidigare. Helt emot vad de säger sig vilja motverka med sitt vansinniga krig mot Ukraina.

Det här ändrar allt.

Jag pausar alltså all denna kritik. Dels för att den är omöjlig att föra i nuläget och för en lång tid framöver antagligen. Men också för att den känns helt futtig och oviktig när kriget rasar i landet.

Foto. Hans Wåhlberg. Stämningsbild från självständighetsdagen i augusti 2021. Hur blir firandet av nästa?

Jag har under flera år bott i Ukraina i olika omgångar. Först i Tjernivtsi och senast i Kiev som jag lämnade i slutet av oktober. Det enda som betyder något nu är de människor som jag lärt känna under dessa år och de platser jag sett och lärt mig att älska. Hade jag varit kvar i Kiev hade jag varit ute på gatorna och hjälpt till att bygga barrikader. Det finns inget försvar i världen för det som Ryssland nu gör.

Jag kan inte släppa tanken på alla platser jag fått lära känna och älska. På alla parkpromenader i Kiev. På Babij Jar som jag ägnat så mycket möda för att uppmärksamma i artiklar och på min blogg. På Tjernivtsis slitna charm med sitt österrikiska kulturarv och vackra läge vid foten av Karpaterna. På Lvivs gamla stadsdel med sina kaféer och bakelser. På stränderna i Odessa. På Charkivs fascinerande arbetarkultur och sovjetiska historia. På de böljande solrosfälten. På Dnepr, denna smutsiga och giftiga orm som slingrar sig från norr till söder genom landet. På den fridfulla Trukhaniv-ön som ligger mitt i floden och ger svalka i sommarhettan med roddarklubben som oas. På den skramliga tunnelbanan i Kiev och alla dess stationer som vi gjort till en sport att besöka, en efter en.

Allt detta är färska minnen som nu smutsas ned av den ryska aggressionen som förstör liv för våra vänner som hukar i Kiev eller som tvingats lämna sina hem för (tillfälligt) säkrare platser i landet eller utomlands. Jag kan inte släppa tankarna på alla dessa som hjälpt oss och öppnat sin famn för oss under åren. Mitt hjärta blöder för dem och det är det enda som nu är viktigt. Jag ser mycket i svart just nu och har svårt att styra mina tankar till annat.

Det här ändrar allt.

Jag och min livskamrat, som lämnade landet för två veckor sedan, hyr fortfarande en lägenhet i Kiev, bara ett kvarter från presidentens administrationsbyggnader. Jag fick alldeles nyss rapport från värden att lägenheten står kvar orörd. Frågan är bara om den gör det imorgon?